Söndag 30 mars - 08
Det finns mycket här i världen som jag hatar, avskyr, föraktar, förkastar. Jag har ägnat många spaltmeter åt att tydliggöra det. Men nu ska jag faktiskt berätta om något jag tycker om, tycker mer om än vad jag tidigare hade en aning om. Jag tycker om yrkesskicklighet och specialintressen. Jag tycker om folk som vet vad de gör och vet vad de talar om. Jag tycker om skomakare.
En längre tid har jag faktiskt tänkt besöka en. Mina favoritskor – ett par blanksvarta Whyred-skor som jag köpte på Judiths några veckor före jul – har behövt servas ända sedan den dagen jag köpte dem. De var lite slitna redan då, så jag fick dem billigt. Därefter har de nötts ner på dansgolv, spillts ner med öl, sönderfrätts av vägsalt, slipats av grus, sköljts av med slaskvatten och dragits mot asfalt. Kort sagt, det är skor som behöver lite lovin innan det går alldeles åt fanders med dem. Igår hade jag äntligen vägarna förbi en helgöppen skomakare, så jag svängde förbi. Mannen bakom disken – han såg ut att heta Gepetto eller något annat exotiskt – välkomnade mig enligt bästa serviceanda, med ett hjärtligt leende och ett ”Välkommen!”
Det kändes lite som att kliva in i en förlorad värld, en svunnen tid då människorna till naturen var vänliga, trevliga och hjälpsamma, då man på ett helt annat sätt än nu var tacksam då någon hjälpte en med något, även om det var en tjänst man betalade för. Den tiden kanske aldrig har funnits, men är den en illusion så är den i alla fall en illusion som är väldigt behaglig att tänka på.
Jag förklarade mitt ärende för skomakaren och la upp mina skor på disken. Han tog upp dem, vred och vände på dem. Han synade dem med sina skomakarögon. Ögon som förmodligen formats och förädlats av generation efter generation av skomakande. Ögon som säkert, ända ner på ett genetiskt plan, finslipats av evolutionen till just detta ändamål. Skomakarögon.
”Det är otroligt fina skor”, säger han, och jag skiner upp. ”Mycket fin kvalitet!”
”Ja… jag gillar dem”, säger jag, stolt över att någon som verkligen kan de här grejerna har gett mig bekräftelse på att det är en skatt jag sitter på. Eller går på.
”Vi sular om dem, putsar dem lite, lagar till dem, och de kommer vara som nya!”
”Låter bra.”
Jag går därifrån med lätta steg, men med en plånbok som tyvärr är lika lätt den. Trehundrafemtio kronor kostade kalaset. I min väska har jag dessutom tre nyinköpa skivor från skivbörsen på Rådmansgatan, samt, äntligen, Martina Lowdens ”Allt” som jag köpte för hundrasextio kronor på Street.
Jag går därifrån med ensamma steg. Lördagsmorgonen hade inletts tidigt, redan vid klockan sju. Jag hade lagt mig tidigt kvällen innan, och kände mig inte trött, så jag låg och läste Dagens Nyheter i sängen och såg vårsol droppa in genom gliporna i persiennerna. Jag kände mig ganska utvilad, så det var inga större problem att kliva upp, brygga kaffe och göra sig i ordning. När morgonen övergått i tidig förmiddag ringde jag några samtal, men de få som svarade var väldigt osugna på att hitta på någonting, så jag gick ensam och en aning grinigt ut i dagen, muttrandes något om att alla kunde fara åt helvete. Efter en stunds traskande på gatorna kring Hornstull och Rådmansgatan ringde dock A upp mig, så efter mitt besök hos skomakaren vandrade jag upp till henne och blev bjuden på te och mackor.
Vi tillbringade resten av förmiddagen tillsammans, promenerandes i vårsolen, snokandes på loppmarknader och i antikaffärer. Jag dreglade lite över ett par svindyra Stringhyllor och några nästan lika dyra blomkrukor, men hade vett att hålla mig borta. Jag hade redan bränt stora delar av månadens nöjesbudget.
På kvällen kom A över till mig. Vi hyrde en lättsam brittisk skräckkomedi, drack varsin folköl, och innan hon for hem tog vi en promenad genom de flådiga överklasskvarteren. Lördagen var en fin dag.
--
På natten, när jag precis slumrat till efter att ha ägnat småtimmarna åt att vika tvätt, ringde Maria. Hon var på efterfest, och synnerligen berusad. Hennes bästa vän hade raggat upp en gitarrspelande hockeykille, något Maria var ganska missnöjd med. Hon stod på balkongen, och från lägenheten hördes falskt fylleskrålande till Lars Winnerbäck-låtar. Maria sträckte in telefonluren i lägenheten för att jag skulle få höra. Det lät för jävligt. Min säng var renbäddad och kudden gudomligt skön. Jag ville somna om.
”Lyssna! Nu sjunger de ”Hotel Carlifornia” ! Kan du tänka dig något mer klyschigt? Fy faaaan…”
”Mmmmm…” svarade jag sömnrossligt.
”Och förut sjöng jag med, bara för att vara snäll, och då blev jag tystad, för det var HAN som skulle sjunga… Kan du fatta?”
”Mmmmm…”
”Lyssna! Nu stämmer hon in i refrängen…”
Welcome to the Hotel California… Such a lovely place, such a lovely place…
En lång stund var det allt som hördes, och jag undrade om Maria lämnat mobilen i lägenheten och hoppat från balkongen. Men så kom hon tillbaka.
”Vad gör du ikväll då?”
”Jag mest… sover…Och skulle nog vilja fortsätta med det.”
Hon lät mig somna om, men hotade med att ringa upp igen om det hände något mer spännande. Det verkade det inte göra. Jag fick sova ostört till klockan halv nio, då jag väcktes av att någon ringde på dörren. Jag släpade mig upp, drog på mig morgonrock och stapplade ut i hallen, precis i tid för att se någon försvinna in i hissen. Jag såg inget ansikte, bara en kropp som försvann bakom hissdörren. Mycket märkligt. Jag har ingen aning om vad någon kan ha velat mig så okristligt tidigt. Säkert något jobbigt.
--
Jag drömmer skruvade drömmar igen.
Häromnatten befann jag mig med föräldrar och syskon i ett hus i skogen. En vansinnig älgtjur anföll med fradgan skummande ur mulen, och jag försvarade mig efter bästa förmåga med en yxa. Jag minns särskilt ett ögonblick då jag och älgen stod med bara någon meter och ett vardagsrumsbord mellan oss. Jag höll min yxa högt över huvudet och älgen hade hornen riktade mot min bröstkorg. Vi bara stod så, en lång stund. Därefter minns jag inte mer.
Inatt drömde jag att jag fick SMS från Moa. Jag försökte skicka ett svar, men mobilen ville inte fungera. Det var lite mer ångestladdat än det låter, även om det inte var i nivå med älgattacken.
I en annan dröm befann jag mig på Lidingö. Det var fest, en massa gamla skolkamrater från Bona folkhögskola var där. Vi satt utomhus i gröngräset, och alla var brutalt fulla. Och inte på något roligt sätt, allt var väldigt mörkt och destruktivt. Det fanns glädje i luften, men det var en spelad glädje, en matris som försökte dölja det faktum att alla var äldre nu, att det inte var roligt längre. Felix ringde mig och meddelade att han kände en tjej som var i Stockholm och behövde någonstans att sova.
”Så om du vill scora så har du chansen!” skrattade han.
Man jag mötte aldrig upp med tjejen. Istället hamnade jag och mitt sällskap på efterfest hos min vän Nina. Det söps och knarkades. Nedanför fönstret såg jag mina gamla skolkamrater Johan och Johan fångas in av polisen och kastas in i baksätet på en bil med rullande blåljus, som sedan forslade iväg dem med en rivstart.
”Och Johan som just blivit pappa…” suckade jag sorgset.
På festen sjöngs det och skrålades. En granne skrek ilsket från trapphuset, och någon fick den briljanta idén att hälla ut en hink skurvatten i trappan. Det forsade som ett vattenfall, från våning till våning, och grannen skrek högre. Någon kräktes i den nu tomma skurhinken och kastade ut innehållet i trappan Det var fullständigt kaos. Och sen vaknade jag. Och jag var väldigt glad att jag vaknat.
Sunday, March 30, 2008
Friday, March 28, 2008
Vi kommer att ses igen.
Torsdag 27 mars - 08
Även denna vecka är en kort vecka, men den känns oändligt lång. På jobbet skriker telefonerna som aldrig förr, och jag hatar människorna som ringer, jag hatar dem så förbannat mycket att jag vill spotta långa hatramsor i mitt headset, bryta det i småbitar och hälla ner resterna i en masugn.
--
Veckan började svagt, med att jag vaknade hos Jenny med en konstig känsla i kroppen. Vi åt frukost framför teven, ”Lawrance Av Arabien” gick, och vi satt tysta och följde äventyret en stund, tills jag frågade henne var hon sett Woody Allens ”Fruar Och Äkta Män” någonstans. Vi hade talat om den tidigare, eftersom hon nyligen hade sett den. Jag tyckte det var kul att även hon uppskattade gamle Woody. Då jag vet att hon har Cinemateket-kort tänkte jag att de kanske körde någon Wood Allen-special där, och i så fall borde även jag skaffa mig ett.
Men så var inte fallet.
Hon satt alldeles tyst i frågans kölvatten, och så svarade hon, med blicken fortfarande riktad mot teven:
”Med en kille…” Den långa tystnaden och tonfallet talade sitt tydliga språk. Det var ingen vanlig kille. Inte någon som är kille på samma sätt som Maria, eller Louise, eller Linda, är tjejer.
”Okej…”
”Varför undrade du det?” frågade hon förvirrat och en aning ilsket. Som om jag hade kunnat veta.
”Nej, jag tänkte… att den kanske gått på Cinemateket eller…” Jag tystnade. Vad hade jag för skyldighet att förklara det? Jag satt tyst i soffan med ett hjärta som vägde tungt mot revbenen. Jag tittade på henne. I ett par sekunder kände jag mig våldsamt irriterad på hela situationen, på hela henne, på den tid jag spenderat med henne, på våra samtal, på allt hon sagt, och allt jag sagt, som hon aldrig riktigt tyckts intresserat sig för. Men det sa jag inte. Jag sa: ”Det är okej”.
Och hon slet inte blicken från teven.
”Ja, jag har ju inte lovat någonting, jag visste bara inte hur du skulle reagera”.
Jag visste inte själv hur jag hade reagerat. Att inte lova något går ju åt båda hållen. Det finns andra flickor jag gladeligen skulle släppa allt jag har i händerna för. Men jag är orättvis och inkonsekvent. Jag tycker inte om att spela andrafiolen. Jag tävlar inte. Jag retirerar vid första tecken på konkurrens.
Vi satt tysta en lång stund, och jag längtade bort. Hade jag kunnat försvinna värdigt och utan ett ord, kunnat sjunka genom soffan och golvet, så hade jag gjort det. En av hennes katter kom in, sneddade över golvet och skrek.
”Den var ju bra”, sa Jenny om filmen. Jag grymtade något till svar.
”Vad konstigt det blev”, sa jag.
”Kan jag göra något för att det inte ska vara konstigt?”
”Nej”.
Vi satt kvar ytterligare en stund. Jag gjorde upp en flyktplan. Jag reste mig upp, tog en tom kaffekopp i ena handen och ett fat med brödsmulor i andra, och bar ut dem i köket. Över en stol hängde min tröja, så jag drog den på mig, och på golvet stod min väska, så jag hängde den över axeln.
”Jag ska nog åka hem nu”, sa jag, stående i dörröppningen till vardagsrummet. Äntligen slet hon ögonen från filmen. Hon kom ut i hallen.
”Är det säkert att det är okej?” frågade hon medan jag tog på mig jackan.
”Jadå”, sa jag. ”Men jag tror nog att han kan ge dig mer än vad jag kan. Och att han kräver mindre jobb.”
”Det tror inte jag. Vi grälar en hel del.”
Jag sa inget, bara tittade på henne, skeptiskt.
”Jag tror mest bara att jag är mer jobb än jag är värd”, sa jag till slut. Hon kramade om mig.
”Och det ska du avgöra?”
”Hmmm. Kanske inte. Vi hörs”.
Jag stod en lång stund i busshållplatsen och huttrade. Tjocka snöflingor föll tungt genom luften. Det var en dryg halvtimme kvar tills bussen skulle gå, men jag var för stolt för att vända om.
Och det ska jag avgöra? Ja, det ska jag göra. Jag, med mitt värdelösa självförtroende, min bräckliga självbild, min rädsla för närkontakt och beröring, mina neuroser och nojor, mina… problem. Det finns en hel hinderbana att forcera för att ta sig fram till mig, och jag tror helt enkelt inte att jag är värd det besväret, särskilt inte när det finns andra alternativ.
Men vi kommer att ses igen. Vi får se vad det blir av det. Jag vet inte ens vad jag själv vill.
--
Tisdagen var trevligare, om man bortser från det faktum att det var dags att släpa sig till jobbet igen. Valle var i stan över natten, så jag mötte upp honom vid Axelsbergs tunnelbanestation efter arbetsdagen, och sen hängde vi hos mig en stund, tills jag var tvungen att sticka igen. Jag skulle träffa Linda vid Hötorget, och sedan gå till Nalen, där Proclaimers skulle spela.
Stockholm visade sig från sin allra värsta sida den här kvällen. Ett högljutt förortsgäng i gangstautstyrslar betedde sig som om de ägde tunnelbanan. Jag bytte i Slussen för att slippa dem, men självklart skulle de med samma tåg, och lyckades hamna i samma vagn som jag, igen. Någon som stank av sprit ställde sig plågsamt nära mig vid T-Centralen, och vid Hötorget, när jag trodde mig ha funnit skydd på Pressbyrån, kom en vrickad tant fram och började visa bilder på ”Let’s Dance”-deltagare i någon skvallertidning. Till slut kom i alla fall Linda, och vi skyndade oss bort från den otäcka tunnelbanan till Nalen. Vi tog varsin sedan länge planerad Irish Coffey i baren innan vi gick in till konsertlokalen och tittade på bandet. Det var en småputtrig spelning. Materialet från debuten var klart bäst, det övriga rätt menlöst, om än kompetent. Och Proclaimers måste nog, i ärlighetens namn, vara några av världens minst karismatiska människor. Men det var en rolig kväll, och det behövde jag.
Även denna vecka är en kort vecka, men den känns oändligt lång. På jobbet skriker telefonerna som aldrig förr, och jag hatar människorna som ringer, jag hatar dem så förbannat mycket att jag vill spotta långa hatramsor i mitt headset, bryta det i småbitar och hälla ner resterna i en masugn.
--
Veckan började svagt, med att jag vaknade hos Jenny med en konstig känsla i kroppen. Vi åt frukost framför teven, ”Lawrance Av Arabien” gick, och vi satt tysta och följde äventyret en stund, tills jag frågade henne var hon sett Woody Allens ”Fruar Och Äkta Män” någonstans. Vi hade talat om den tidigare, eftersom hon nyligen hade sett den. Jag tyckte det var kul att även hon uppskattade gamle Woody. Då jag vet att hon har Cinemateket-kort tänkte jag att de kanske körde någon Wood Allen-special där, och i så fall borde även jag skaffa mig ett.
Men så var inte fallet.
Hon satt alldeles tyst i frågans kölvatten, och så svarade hon, med blicken fortfarande riktad mot teven:
”Med en kille…” Den långa tystnaden och tonfallet talade sitt tydliga språk. Det var ingen vanlig kille. Inte någon som är kille på samma sätt som Maria, eller Louise, eller Linda, är tjejer.
”Okej…”
”Varför undrade du det?” frågade hon förvirrat och en aning ilsket. Som om jag hade kunnat veta.
”Nej, jag tänkte… att den kanske gått på Cinemateket eller…” Jag tystnade. Vad hade jag för skyldighet att förklara det? Jag satt tyst i soffan med ett hjärta som vägde tungt mot revbenen. Jag tittade på henne. I ett par sekunder kände jag mig våldsamt irriterad på hela situationen, på hela henne, på den tid jag spenderat med henne, på våra samtal, på allt hon sagt, och allt jag sagt, som hon aldrig riktigt tyckts intresserat sig för. Men det sa jag inte. Jag sa: ”Det är okej”.
Och hon slet inte blicken från teven.
”Ja, jag har ju inte lovat någonting, jag visste bara inte hur du skulle reagera”.
Jag visste inte själv hur jag hade reagerat. Att inte lova något går ju åt båda hållen. Det finns andra flickor jag gladeligen skulle släppa allt jag har i händerna för. Men jag är orättvis och inkonsekvent. Jag tycker inte om att spela andrafiolen. Jag tävlar inte. Jag retirerar vid första tecken på konkurrens.
Vi satt tysta en lång stund, och jag längtade bort. Hade jag kunnat försvinna värdigt och utan ett ord, kunnat sjunka genom soffan och golvet, så hade jag gjort det. En av hennes katter kom in, sneddade över golvet och skrek.
”Den var ju bra”, sa Jenny om filmen. Jag grymtade något till svar.
”Vad konstigt det blev”, sa jag.
”Kan jag göra något för att det inte ska vara konstigt?”
”Nej”.
Vi satt kvar ytterligare en stund. Jag gjorde upp en flyktplan. Jag reste mig upp, tog en tom kaffekopp i ena handen och ett fat med brödsmulor i andra, och bar ut dem i köket. Över en stol hängde min tröja, så jag drog den på mig, och på golvet stod min väska, så jag hängde den över axeln.
”Jag ska nog åka hem nu”, sa jag, stående i dörröppningen till vardagsrummet. Äntligen slet hon ögonen från filmen. Hon kom ut i hallen.
”Är det säkert att det är okej?” frågade hon medan jag tog på mig jackan.
”Jadå”, sa jag. ”Men jag tror nog att han kan ge dig mer än vad jag kan. Och att han kräver mindre jobb.”
”Det tror inte jag. Vi grälar en hel del.”
Jag sa inget, bara tittade på henne, skeptiskt.
”Jag tror mest bara att jag är mer jobb än jag är värd”, sa jag till slut. Hon kramade om mig.
”Och det ska du avgöra?”
”Hmmm. Kanske inte. Vi hörs”.
Jag stod en lång stund i busshållplatsen och huttrade. Tjocka snöflingor föll tungt genom luften. Det var en dryg halvtimme kvar tills bussen skulle gå, men jag var för stolt för att vända om.
Och det ska jag avgöra? Ja, det ska jag göra. Jag, med mitt värdelösa självförtroende, min bräckliga självbild, min rädsla för närkontakt och beröring, mina neuroser och nojor, mina… problem. Det finns en hel hinderbana att forcera för att ta sig fram till mig, och jag tror helt enkelt inte att jag är värd det besväret, särskilt inte när det finns andra alternativ.
Men vi kommer att ses igen. Vi får se vad det blir av det. Jag vet inte ens vad jag själv vill.
--
Tisdagen var trevligare, om man bortser från det faktum att det var dags att släpa sig till jobbet igen. Valle var i stan över natten, så jag mötte upp honom vid Axelsbergs tunnelbanestation efter arbetsdagen, och sen hängde vi hos mig en stund, tills jag var tvungen att sticka igen. Jag skulle träffa Linda vid Hötorget, och sedan gå till Nalen, där Proclaimers skulle spela.
Stockholm visade sig från sin allra värsta sida den här kvällen. Ett högljutt förortsgäng i gangstautstyrslar betedde sig som om de ägde tunnelbanan. Jag bytte i Slussen för att slippa dem, men självklart skulle de med samma tåg, och lyckades hamna i samma vagn som jag, igen. Någon som stank av sprit ställde sig plågsamt nära mig vid T-Centralen, och vid Hötorget, när jag trodde mig ha funnit skydd på Pressbyrån, kom en vrickad tant fram och började visa bilder på ”Let’s Dance”-deltagare i någon skvallertidning. Till slut kom i alla fall Linda, och vi skyndade oss bort från den otäcka tunnelbanan till Nalen. Vi tog varsin sedan länge planerad Irish Coffey i baren innan vi gick in till konsertlokalen och tittade på bandet. Det var en småputtrig spelning. Materialet från debuten var klart bäst, det övriga rätt menlöst, om än kompetent. Och Proclaimers måste nog, i ärlighetens namn, vara några av världens minst karismatiska människor. Men det var en rolig kväll, och det behövde jag.
Tuesday, March 25, 2008
Becoming more like grandpa.
Söndag 23 mars - 08
Det snöar som det inte snöat sedan nyårsafton. Det är långfredag, jag har påskledigt, och det är underbart. Jag har ägnat kvällen och förmiddagen åt att äta tonfisksallad, dricka några glas vin, titta på ”Brideshead Revisited” och lyssna på gamla skivor, skivor som mest stått och skrotat i skivstället de senaste åren. Just nu: Håkan Hellströms ”Ett Kolikbarns Bekännelser”, och nyss: Left Banke-singeln ”Walk Away Renee”. Jag önskar att jag hade mer tid över för sånt. Jag har mängder av outforskade skivor, och ändå suktar jag ständigt efter nya.
--
En dålig egenskap: min extrema noja. En kväll skickade jag ett SMS till Jenny och frågade om och när hon ville ses i helgen. Vi bestämde redan sist vi sågs att vi skulle träffas under påskledigheten, men påskhelgen är lång (relativt) och jag ville planera in andra aktiviteter också. Jag behövde kort sagt veta vilken dag vi skulle träffas. När jag skickat mitt meddelande lade jag mig på soffan med mobilen på vardagsrumsbordet. Jag slog på en film och började tittade på den, övertygad om att mobilen snart skulle pipa. Det gjorde den inte. Den var tyst. Den var plågsamt tyst. Det var så tyst att hela mitt medvetande snart ägnades åt tystnaden, och jag kunde inte koncentrera mig på filmen.
Tänk om det hänt något! Jag kände henne knappt, men jag tyckte om henne! Som jag tyckte om henne! När jag till sist fick ett SMS var det inte från henne, utan från Anna M som undrade om jag ville komma och fira henne på Landet kvällen därpå. Screw that! Meddelandet från Anna var ett tecken på att mobilen fungerade som den skulle, och tystnaden blev än mer kompakt. Jag sov oroligt den natten och vaknade med en känsla av olust i kroppen. Jag tog mig in till jobbet, en aning tungsint, och efter två timmars arbete pep det slutligen till i mobilen. Jenny. Några SMS senare hade vi bestämt oss för att söndag var den mest passande dagen, och att vi skulle återkomma med detaljerna senare i veckan.
--
En dålig egenskap: min nyligen upptäckta spydighet. Jag kommer gång på gång på mig själv med att märka ord, snäsa åt folk och göra mig lustig över andras kunskapsluckor.
Efter jobbet igår tog jag sällskap till Liljeholmen med Louise, John och vår nya arbetskamrat Emma. Emma är lovande. Rolig, smart, elak humor och hon skrattar åt mina skämt, vilket alltid är en positiv egenskap. Ett tydligt tecken på god smak.
Den här bussresan talade vi om den stundande ledigheten. John skulle till Kalmar, och var tvungen att kika förbi Systembolaget vid Liljeholmen, eftersom Systemet förmodligen är stängt på långfredagen. Emma skulle också köpa vin.
”Ska du ut eller nåt?” frågade Louise.
”Nej, jag ska bara dricka hemma, för att fira långledigheten”, sa Emma.
Jag tyckte det lät härligt. Dekadent men opretentiöst. Det kändes lockande att följa hennes exempel. Jag hade vin hemma, men det skulle jag dricka dagen därpå. Jag bestämde mig för att hänga på och köpa en flaska jag också. Ett glas eller två kunde ju vara trevligt att avrunda fredagen med, även om man skulle dricka dem i ensamhet.
Systembolaget var fullt med folk, precis som väntat, och köerna var smärtsamt långa. Men såväl jag som mitt sällskap visste redan vad vi skulle ha, så själva urvalsprocessen var snabbt avklarad. Det fick bli Le Bistro för mig igen. Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är både gott, billigt och ekologiskt, vilket jag förklarade för mina arbetskamrater i kön. En oinbjuden åhörare nickade tankfullt, som om han trodde jag var någon slags vinkännare vars ord hade vikt och betydelse. Emma blev så nyfiken att hon själv var tvungen att köpa en flaska, bara för att se om mina lovord var befogade.
”Var ligger de nånstans?” frågade hon.
”De STÅR där borta”, kom jag på mig själv med att snäsa. Hon verkade inte bry sig nämnvärt om att jag anmärkt på hennes ordval, och egentligen var det ju knappast någon grov kränkning. Jag påpekade ju mest bara att vinflaskorna på Systembolaget i regel inte ligger ner, utan står upp. Men det är ändå onödigt och väldigt okaraktäristiskt. Jag brukade inte hålla på så, och jag brukade förakta de som faktiskt gjorde det. Det är inte ett tecken på intelligens att märka ord, det är ett tecken på att man är en liten och rädd människa som måste finna styrka i andras misstag. Framförallt är det fånigt.
”Fan vad dryg jag är”, viskade jag.
”Vad? Hon?” frågade Louise.
”Nej, jag.”
Men hon kan inte ha tagit särskilt illa upp, för senare på kvällen ringde hon mig och meddelade att påskkärringar hade knackat på hennes dörr under kvällen, och genom ett vanligt missförstånd hade de gått därifrån med hela det påskägg vår chef hade gett oss tidigare på dagen. Vi skrattade gott åt den incidenten, som kändes väldigt ”Seinfeld” på något sätt, och så la vi på.
--
Jag är bakfull som jag inte varit bakfull sedan nyårsafton. Sovit hela dagen, och ändå är jag utmattad. Det är lördag och påskafton. Kanske är det något med mig och högtider som inte fungerar ihop.
”Fan vad full du blir jämt”, sa min bror när jag berättade om en gårdag som jag bara har sporadiska minnen av – Fredrik och jag delade på tre flaskor vin, spisade skivor, åkte in till Slussen, mötte upp Louise och Jonna, kom mirakulöst nog in på Debaser, och där blev allt både dimmigt och dyrt. Gentle Touch spelade, jag snackade med en kompis exflickvän och sa förmodligen något elakt om nämnde kompis, och någon gång under kvällen lyckades jag skaffa mig två små men svidande skärsår på högra ringfingret.
”Det blir jag väl inte”, utbrast jag förolämpat, men efter att vi lagt på och jag fått fundera en stund insåg jag att han nog hade rätt. Och att det behövs förändring. Det är väl sånt man ofta tänker på dagen efter. Det är en tanke som ligger nära till hands, men som man sedan skrattar bort när dagen efter övergått i dagen efter dagen efter. Men den här gången kändes det annorlunda. Förutom baksmällan låg ett stort tungsinne över hela dagen, som ett kallt och blött täcke. Ett tungsinne som vuxit upp ur vetskapen att det inte var värt det. Att kvällen inte varit exceptionellt rolig, utan mest varit ganska dyster och sorglig och destruktiv. Som så många andra kvällar har en förmåga att bli.
Någon dag ska jag berätta om det här med alkoholen. Vad den gör med mig och vad den gjort med andra. Varför den är så förbannat lockande och så förbannat skrämmande. Någon dag, men inte idag.
--
När jag tittar mig i spegeln ser jag mer och mer ut som min farfar. Det är skrämmande och fascinerande, hur ansiktsdrag kan ta ett hopp mellan generationerna. Om jag får barn, kommer de då se ut mer som min far än som jag? Förmodligen. Jag säger inte att det är vare sig bra eller dåligt, det bara är. Som så mycket annat.
Det snöar som det inte snöat sedan nyårsafton. Det är långfredag, jag har påskledigt, och det är underbart. Jag har ägnat kvällen och förmiddagen åt att äta tonfisksallad, dricka några glas vin, titta på ”Brideshead Revisited” och lyssna på gamla skivor, skivor som mest stått och skrotat i skivstället de senaste åren. Just nu: Håkan Hellströms ”Ett Kolikbarns Bekännelser”, och nyss: Left Banke-singeln ”Walk Away Renee”. Jag önskar att jag hade mer tid över för sånt. Jag har mängder av outforskade skivor, och ändå suktar jag ständigt efter nya.
--
En dålig egenskap: min extrema noja. En kväll skickade jag ett SMS till Jenny och frågade om och när hon ville ses i helgen. Vi bestämde redan sist vi sågs att vi skulle träffas under påskledigheten, men påskhelgen är lång (relativt) och jag ville planera in andra aktiviteter också. Jag behövde kort sagt veta vilken dag vi skulle träffas. När jag skickat mitt meddelande lade jag mig på soffan med mobilen på vardagsrumsbordet. Jag slog på en film och började tittade på den, övertygad om att mobilen snart skulle pipa. Det gjorde den inte. Den var tyst. Den var plågsamt tyst. Det var så tyst att hela mitt medvetande snart ägnades åt tystnaden, och jag kunde inte koncentrera mig på filmen.
Tänk om det hänt något! Jag kände henne knappt, men jag tyckte om henne! Som jag tyckte om henne! När jag till sist fick ett SMS var det inte från henne, utan från Anna M som undrade om jag ville komma och fira henne på Landet kvällen därpå. Screw that! Meddelandet från Anna var ett tecken på att mobilen fungerade som den skulle, och tystnaden blev än mer kompakt. Jag sov oroligt den natten och vaknade med en känsla av olust i kroppen. Jag tog mig in till jobbet, en aning tungsint, och efter två timmars arbete pep det slutligen till i mobilen. Jenny. Några SMS senare hade vi bestämt oss för att söndag var den mest passande dagen, och att vi skulle återkomma med detaljerna senare i veckan.
--
En dålig egenskap: min nyligen upptäckta spydighet. Jag kommer gång på gång på mig själv med att märka ord, snäsa åt folk och göra mig lustig över andras kunskapsluckor.
Efter jobbet igår tog jag sällskap till Liljeholmen med Louise, John och vår nya arbetskamrat Emma. Emma är lovande. Rolig, smart, elak humor och hon skrattar åt mina skämt, vilket alltid är en positiv egenskap. Ett tydligt tecken på god smak.
Den här bussresan talade vi om den stundande ledigheten. John skulle till Kalmar, och var tvungen att kika förbi Systembolaget vid Liljeholmen, eftersom Systemet förmodligen är stängt på långfredagen. Emma skulle också köpa vin.
”Ska du ut eller nåt?” frågade Louise.
”Nej, jag ska bara dricka hemma, för att fira långledigheten”, sa Emma.
Jag tyckte det lät härligt. Dekadent men opretentiöst. Det kändes lockande att följa hennes exempel. Jag hade vin hemma, men det skulle jag dricka dagen därpå. Jag bestämde mig för att hänga på och köpa en flaska jag också. Ett glas eller två kunde ju vara trevligt att avrunda fredagen med, även om man skulle dricka dem i ensamhet.
Systembolaget var fullt med folk, precis som väntat, och köerna var smärtsamt långa. Men såväl jag som mitt sällskap visste redan vad vi skulle ha, så själva urvalsprocessen var snabbt avklarad. Det fick bli Le Bistro för mig igen. Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är både gott, billigt och ekologiskt, vilket jag förklarade för mina arbetskamrater i kön. En oinbjuden åhörare nickade tankfullt, som om han trodde jag var någon slags vinkännare vars ord hade vikt och betydelse. Emma blev så nyfiken att hon själv var tvungen att köpa en flaska, bara för att se om mina lovord var befogade.
”Var ligger de nånstans?” frågade hon.
”De STÅR där borta”, kom jag på mig själv med att snäsa. Hon verkade inte bry sig nämnvärt om att jag anmärkt på hennes ordval, och egentligen var det ju knappast någon grov kränkning. Jag påpekade ju mest bara att vinflaskorna på Systembolaget i regel inte ligger ner, utan står upp. Men det är ändå onödigt och väldigt okaraktäristiskt. Jag brukade inte hålla på så, och jag brukade förakta de som faktiskt gjorde det. Det är inte ett tecken på intelligens att märka ord, det är ett tecken på att man är en liten och rädd människa som måste finna styrka i andras misstag. Framförallt är det fånigt.
”Fan vad dryg jag är”, viskade jag.
”Vad? Hon?” frågade Louise.
”Nej, jag.”
Men hon kan inte ha tagit särskilt illa upp, för senare på kvällen ringde hon mig och meddelade att påskkärringar hade knackat på hennes dörr under kvällen, och genom ett vanligt missförstånd hade de gått därifrån med hela det påskägg vår chef hade gett oss tidigare på dagen. Vi skrattade gott åt den incidenten, som kändes väldigt ”Seinfeld” på något sätt, och så la vi på.
--
Jag är bakfull som jag inte varit bakfull sedan nyårsafton. Sovit hela dagen, och ändå är jag utmattad. Det är lördag och påskafton. Kanske är det något med mig och högtider som inte fungerar ihop.
”Fan vad full du blir jämt”, sa min bror när jag berättade om en gårdag som jag bara har sporadiska minnen av – Fredrik och jag delade på tre flaskor vin, spisade skivor, åkte in till Slussen, mötte upp Louise och Jonna, kom mirakulöst nog in på Debaser, och där blev allt både dimmigt och dyrt. Gentle Touch spelade, jag snackade med en kompis exflickvän och sa förmodligen något elakt om nämnde kompis, och någon gång under kvällen lyckades jag skaffa mig två små men svidande skärsår på högra ringfingret.
”Det blir jag väl inte”, utbrast jag förolämpat, men efter att vi lagt på och jag fått fundera en stund insåg jag att han nog hade rätt. Och att det behövs förändring. Det är väl sånt man ofta tänker på dagen efter. Det är en tanke som ligger nära till hands, men som man sedan skrattar bort när dagen efter övergått i dagen efter dagen efter. Men den här gången kändes det annorlunda. Förutom baksmällan låg ett stort tungsinne över hela dagen, som ett kallt och blött täcke. Ett tungsinne som vuxit upp ur vetskapen att det inte var värt det. Att kvällen inte varit exceptionellt rolig, utan mest varit ganska dyster och sorglig och destruktiv. Som så många andra kvällar har en förmåga att bli.
Någon dag ska jag berätta om det här med alkoholen. Vad den gör med mig och vad den gjort med andra. Varför den är så förbannat lockande och så förbannat skrämmande. Någon dag, men inte idag.
--
När jag tittar mig i spegeln ser jag mer och mer ut som min farfar. Det är skrämmande och fascinerande, hur ansiktsdrag kan ta ett hopp mellan generationerna. Om jag får barn, kommer de då se ut mer som min far än som jag? Förmodligen. Jag säger inte att det är vare sig bra eller dåligt, det bara är. Som så mycket annat.
Thursday, March 20, 2008
Idle hands are the devils playthings.
Onsdag 19 mars - 08
Ute är det vått och vitt. De senaste dagarna har det snöat tjockt och det har snöat intensivt. Sedan har plötsligt solen brutit fram, snön har blivit slask på ett par sekunder, och sedan har temperaturen sjunkit igen. Snöandet har fortsatt. Aprilväder redan i mars. Det kan inte vara normalt, den här vintern har inte varit sig lik, snart smälter inlandsisen och ett hårt regn kommer att falla. Och så vidare och så vidare.
Jag sitter inne i lägenheten, dricker soppa, äter baguette med brie, och försöker bli på bättre humör. Jag är sur. För ungefär två veckor ropade jag hem en Ben Sherman-skjorta på Tradera, och jag har fortfarande inte fått den. Förra veckan mailade jag säljaren och frågade om han skickat den. Det hade han. ”Jag hoppas den kommer på fredag”, skrev han. Inte kom den i fredags. Inte kom den i måndags. Inte kom den i tisdags. Inte kom den idag. Jag har bara blivit blåst på Tradera en gång tidigare. Jag hoppas inte det här blir andra gången. Då blir jag riktigt gramse.
--
Det är påsk nästa helg, och det innebär att arbetsveckan är kortare än vanligt. Otroligt skönt. Vi tar helg redan på torsdag och börjar inte jobba igen förrän på tisdag. När jag träffade John vid busshållplatsen i förrgår och frågade hur läget var muttrade han något ohörbart om att det var måndag, så jag sa: ”Tänk fyra dagar, tänk fyra dagar, tänk fyra dagar”, och det är något som är med en i allt man gör, som en tröst, som en bön.
--
Nåja, dagarna susar förbi ganska snabbt, och det är redan onsdag kväll. De senaste dagarna har gått i filmens tecken. I måndags var jag hos Fredrik och såg ”Blecktrumman” med honom och Frida. En mycket bra film, och överlag en trevlig kväll. Fredrik bjöd på köttfärssås, och innan vi slog på filmen satte Fredrik igång att brygga kaffe. Jag sprang ner till Coop och köpte kakor medan kaffet puttrade, och höll på att inte hitta tillbaka igen. Det var nästan lite fint. Jag irrade runt i slaskiga södermalmsgränder med ett paket kakor under armen i säkert en kvart innan jag fann mig själv på Ringvägen och kunde följa den tillbaka till Skanstull. När jag kom in i värmen igen var mina fötter blöta. Men de torkade snabbt, och filmen var både bisarr och bra.
Igår unnade jag mig en tupplur efter jobbet, och slog sedan på ”Chinatown” på datorn. Låg nerbäddad i soffan, med både täckte och kuddar, och njöt av en av de bästa deckare jag någonsin sett. Vilket daterat ord det är, deckare. Men för ”Chinatown” är det ett väldigt passande ord. Den är lite för solig för att kunna kallas noir, men har en stämning som är… sädig. Soundtrackets sorgsna trumpetjazz skulle jag kunna betala många hundralappar för. Och Jack Nicholson är fullständigt lysande, såväl med som utan bandage på näsan.
--
Egentligen har jag massor att stå i, jag orkar bara inte ta tag i det. Jag borde städa. Jag har inte städat ordentligt sedan dagen före min inflyttningsfest. Dagen efter nöjde jag mig med att rensa bort det mest uppenbara skräpet, och jag har fortsatt vara duktig och slänga DN i pappersinsamlingen i ungefär samma takt som jag fått dem. Men dammsugit har jag inte gjort, och det börjat bli välbehövligt.
Det allra viktigaste jag har framför mig är dock att skicka in en ansökan om skattereduktion till Skattemyndigheten. Mina banklån suger pengarna ur mig fortare än de hinner hamna på kontot. En skattereduktion skulle ge mig ungefär tvåtusen kronor mer i månaden. Det är fortfarande mindre pengar än jag är van att leva på, men det får gå ändå. Det måste det.
Eller så fixar jag ett roligt och välbetalt jobb och lever lycklig i alla mina dagar.
Drömma går ju.
Ute är det vått och vitt. De senaste dagarna har det snöat tjockt och det har snöat intensivt. Sedan har plötsligt solen brutit fram, snön har blivit slask på ett par sekunder, och sedan har temperaturen sjunkit igen. Snöandet har fortsatt. Aprilväder redan i mars. Det kan inte vara normalt, den här vintern har inte varit sig lik, snart smälter inlandsisen och ett hårt regn kommer att falla. Och så vidare och så vidare.
Jag sitter inne i lägenheten, dricker soppa, äter baguette med brie, och försöker bli på bättre humör. Jag är sur. För ungefär två veckor ropade jag hem en Ben Sherman-skjorta på Tradera, och jag har fortfarande inte fått den. Förra veckan mailade jag säljaren och frågade om han skickat den. Det hade han. ”Jag hoppas den kommer på fredag”, skrev han. Inte kom den i fredags. Inte kom den i måndags. Inte kom den i tisdags. Inte kom den idag. Jag har bara blivit blåst på Tradera en gång tidigare. Jag hoppas inte det här blir andra gången. Då blir jag riktigt gramse.
--
Det är påsk nästa helg, och det innebär att arbetsveckan är kortare än vanligt. Otroligt skönt. Vi tar helg redan på torsdag och börjar inte jobba igen förrän på tisdag. När jag träffade John vid busshållplatsen i förrgår och frågade hur läget var muttrade han något ohörbart om att det var måndag, så jag sa: ”Tänk fyra dagar, tänk fyra dagar, tänk fyra dagar”, och det är något som är med en i allt man gör, som en tröst, som en bön.
--
Nåja, dagarna susar förbi ganska snabbt, och det är redan onsdag kväll. De senaste dagarna har gått i filmens tecken. I måndags var jag hos Fredrik och såg ”Blecktrumman” med honom och Frida. En mycket bra film, och överlag en trevlig kväll. Fredrik bjöd på köttfärssås, och innan vi slog på filmen satte Fredrik igång att brygga kaffe. Jag sprang ner till Coop och köpte kakor medan kaffet puttrade, och höll på att inte hitta tillbaka igen. Det var nästan lite fint. Jag irrade runt i slaskiga södermalmsgränder med ett paket kakor under armen i säkert en kvart innan jag fann mig själv på Ringvägen och kunde följa den tillbaka till Skanstull. När jag kom in i värmen igen var mina fötter blöta. Men de torkade snabbt, och filmen var både bisarr och bra.
Igår unnade jag mig en tupplur efter jobbet, och slog sedan på ”Chinatown” på datorn. Låg nerbäddad i soffan, med både täckte och kuddar, och njöt av en av de bästa deckare jag någonsin sett. Vilket daterat ord det är, deckare. Men för ”Chinatown” är det ett väldigt passande ord. Den är lite för solig för att kunna kallas noir, men har en stämning som är… sädig. Soundtrackets sorgsna trumpetjazz skulle jag kunna betala många hundralappar för. Och Jack Nicholson är fullständigt lysande, såväl med som utan bandage på näsan.
--
Egentligen har jag massor att stå i, jag orkar bara inte ta tag i det. Jag borde städa. Jag har inte städat ordentligt sedan dagen före min inflyttningsfest. Dagen efter nöjde jag mig med att rensa bort det mest uppenbara skräpet, och jag har fortsatt vara duktig och slänga DN i pappersinsamlingen i ungefär samma takt som jag fått dem. Men dammsugit har jag inte gjort, och det börjat bli välbehövligt.
Det allra viktigaste jag har framför mig är dock att skicka in en ansökan om skattereduktion till Skattemyndigheten. Mina banklån suger pengarna ur mig fortare än de hinner hamna på kontot. En skattereduktion skulle ge mig ungefär tvåtusen kronor mer i månaden. Det är fortfarande mindre pengar än jag är van att leva på, men det får gå ändå. Det måste det.
Eller så fixar jag ett roligt och välbetalt jobb och lever lycklig i alla mina dagar.
Drömma går ju.
Monday, March 17, 2008
Katten.
Söndag 16 mars - 08
Det finns en katt här i området som fan inte är riktigt frisk. Redan när jag var här och tittade på lägenheten första gången sprang den fram och anföll mitt ben. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. När jag sedan flyttade in kom katten rännande, in genom porten, upp för trappan och in i lägenheten, som om den ägde stället. Så även häromdagen. Det var efter jobbet. Jag kom uppför trapporna från Selmedalsvägen, korsade det lilla pittoreska torget, gick några meter nerför Klubbacken och in på gården. Katten satt där och stirrade på mig, väldig och skräckinjagande i skymningsljuset. Jag förlängde mina steg. Dörren var bara ett par tre steg bort när jag kastade en blick över axeln och såg katten komma galopperande. Den stannade utanför dörren, och plötsligt såg den inte så farlig ut. Den satt mest där och tittade på mig med stora runda ögon, så jag öppnade och släppte in den i trapphuset. Det var så ruggigt väder ute, och jag tänkte att den förmodligen bodde hos någon i huset, någon som skulle släppa in den. Döm min förvåning när katten sprang före mig uppför trappan och stannade utanför min lägenhetsdörr! Nåväl, den kunde väl få komma in och värma sig en stund. Hur farlig kunde den egentligen vara? Att den överföll mig en gång kunde jag ha överseende med. Man måste gå vidare med livet. Glömma och förlåta.
Jag satte igång med mina kvällsbestyr, ställde stekpannan och en gryta på spisen och började laga mat. Katten smög omkring i lägenheten och såg sig om. Den såg inte så kaxig ut längre, utan höll sig tryckt mot golvet och väggarna. Då och då ropade jag på den utan att få något svar.
Men så plötsligt hände något, och katten blev som förbytt. Den klättrade upp i min bokhylla och såg oroväckande sugen ut på att kasta sig upp i mitt skivställ. Mitt skivställ är högt och en smula rangligt. Skivor kan det hantera, men inte femkilos katt som klättrar och klänger.
”App app app”, sa jag strängt och hötte med fingret i luften. Katten skrek ilsket till svar. Den la sig på rygg i hyllan med tassarna i vädret. Jag gick fram, sträckte ut handen i en förmanande gest och bad den vänligt men bestämt att gå ner från hyllan. Katten vrålade igen, och gav mig en rak höger över handen. Det var en katt med starka labbar.
”Gå ner!” sa jag, och katten visade tänderna. Jag förstod att jag hade problem. Jag hade mött min överman. Det var bara att hoppas på det bästa. Jag öppnade balkongdörren och hoppades att katten skulle fatta vinken. Och tack och liv, mitt folkilskna sällskap hoppade ur bokhyllan och slank ut.
Jag har bara bott här några veckor, och redan är grannfejden igång.
--
Det har varit en helt okej vecka, och en bra helg. Lite enslig till och från, raka motsatsen till och från. I fredags var Jenny här. Eftersom hon kom direkt från jobbet och inte varit hemma och matat katterna kunde hon tyvärr inte sova över, så vid klockan två fick vi lov att ge oss ut i kylan och vandra iväg till Mälarhöjdens tunnelbanestation. Hon lånade en tröja av mig, och nere i tunnelbanan sov hon i min famn i de tjugo minuter som återstod tills hennes tåg kom och förde bort henne från mig. Det var mysigt så länge det varade, och vi ses igen nästa helg. Men ensamheten var påtaglig, särskilt dagen därpå då jag bara lämnade lägenheten för en kort promenad i det ruggiga vädret.
Jag gick på slingriga skogsvägar som jag inte sett tidigare, trots att de gick alldeles nedanför huset. Det var eftermiddag och svinkallt, så kallt att det sprängde i tinningarna när jag kom tillbaka. Jag såg något glöda vid horisonten och visste inte om det var solnedgången eller något som brann. När jag kom in igen ringde pappa, så jag pratade en kort stund med honom. Han och mamma och Maria var de enda jag talade med denna gråa dag. Den övriga tiden såg jag på film, läste ett flertal böcker parallellt, och framförallt skrev jag. Skrev och skrev och skrev.
Sedan jag flyttade hit har jag inlett ett flertal noveller. Flera av dem har en början, ett mittparti och ett slut, och allt som återstår är trådarna som ska knyta ihop dem. Jag har bara färdigställt tre noveller i mitt liv, och det är nog bara en av dem som är bra nog att publicera. Jag hoppas på att få mer material snart. Jag tror faktiskt på mig själv. Jag tror att jag är bra. Eller hyfsad. När jag läser gamla dagböcker från förra året tycker jag om det jag läser. Det är roligt och det är ganska rörande. Det är målande. Det är inte mycket med mig själv jag är stolt över, och jag älskar inte allt jag har skrivit. Men här och där finns en och annan snygg formulering, där jag känner att jag kan vara något på spåren.
--
Idag, söndag, har solen skinit. Jag tänkte låta det bli ännu en ensam men kreativ dag, men när klockan närmade sig två började jag klättra på väggarna. Det gick ju inte att sitta inne med ett så vackert väder utanför fönstret, och jag hade ingen lust med ännu en ensampromenad. Jag ringde Olof, men han hade inte tid. Jag ringde Anna M, men hon svarade inte. Jag ringde A, och hon lät glad när hon svarade.
”Niklas, jag tänkte faktiskt ringa dig för en stund sen!”
Så jag åkte in till stan och mötte upp A vid Medborgarplatsen. Vi åt varsin pizza på en restaurang och tog sedan en promenad till Hornstull. Det hann mulna på lite under tiden, men var ändå trevligt. Vi stannade till vid Mickes Skivor och jag la hundrafemtio pix på skivor med Dylan, Sloan och Jaqee, jag som egentligen tänkt spara pengar den här helgen. Vi avslutade med varsin kopp kaffe på ett café mitt emot, jag handlade hem en baguette och lite brieost och åt sedan kvällsmat ensam framför ”Citizen Kane”.
Det finns en katt här i området som fan inte är riktigt frisk. Redan när jag var här och tittade på lägenheten första gången sprang den fram och anföll mitt ben. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. När jag sedan flyttade in kom katten rännande, in genom porten, upp för trappan och in i lägenheten, som om den ägde stället. Så även häromdagen. Det var efter jobbet. Jag kom uppför trapporna från Selmedalsvägen, korsade det lilla pittoreska torget, gick några meter nerför Klubbacken och in på gården. Katten satt där och stirrade på mig, väldig och skräckinjagande i skymningsljuset. Jag förlängde mina steg. Dörren var bara ett par tre steg bort när jag kastade en blick över axeln och såg katten komma galopperande. Den stannade utanför dörren, och plötsligt såg den inte så farlig ut. Den satt mest där och tittade på mig med stora runda ögon, så jag öppnade och släppte in den i trapphuset. Det var så ruggigt väder ute, och jag tänkte att den förmodligen bodde hos någon i huset, någon som skulle släppa in den. Döm min förvåning när katten sprang före mig uppför trappan och stannade utanför min lägenhetsdörr! Nåväl, den kunde väl få komma in och värma sig en stund. Hur farlig kunde den egentligen vara? Att den överföll mig en gång kunde jag ha överseende med. Man måste gå vidare med livet. Glömma och förlåta.
Jag satte igång med mina kvällsbestyr, ställde stekpannan och en gryta på spisen och började laga mat. Katten smög omkring i lägenheten och såg sig om. Den såg inte så kaxig ut längre, utan höll sig tryckt mot golvet och väggarna. Då och då ropade jag på den utan att få något svar.
Men så plötsligt hände något, och katten blev som förbytt. Den klättrade upp i min bokhylla och såg oroväckande sugen ut på att kasta sig upp i mitt skivställ. Mitt skivställ är högt och en smula rangligt. Skivor kan det hantera, men inte femkilos katt som klättrar och klänger.
”App app app”, sa jag strängt och hötte med fingret i luften. Katten skrek ilsket till svar. Den la sig på rygg i hyllan med tassarna i vädret. Jag gick fram, sträckte ut handen i en förmanande gest och bad den vänligt men bestämt att gå ner från hyllan. Katten vrålade igen, och gav mig en rak höger över handen. Det var en katt med starka labbar.
”Gå ner!” sa jag, och katten visade tänderna. Jag förstod att jag hade problem. Jag hade mött min överman. Det var bara att hoppas på det bästa. Jag öppnade balkongdörren och hoppades att katten skulle fatta vinken. Och tack och liv, mitt folkilskna sällskap hoppade ur bokhyllan och slank ut.
Jag har bara bott här några veckor, och redan är grannfejden igång.
--
Det har varit en helt okej vecka, och en bra helg. Lite enslig till och från, raka motsatsen till och från. I fredags var Jenny här. Eftersom hon kom direkt från jobbet och inte varit hemma och matat katterna kunde hon tyvärr inte sova över, så vid klockan två fick vi lov att ge oss ut i kylan och vandra iväg till Mälarhöjdens tunnelbanestation. Hon lånade en tröja av mig, och nere i tunnelbanan sov hon i min famn i de tjugo minuter som återstod tills hennes tåg kom och förde bort henne från mig. Det var mysigt så länge det varade, och vi ses igen nästa helg. Men ensamheten var påtaglig, särskilt dagen därpå då jag bara lämnade lägenheten för en kort promenad i det ruggiga vädret.
Jag gick på slingriga skogsvägar som jag inte sett tidigare, trots att de gick alldeles nedanför huset. Det var eftermiddag och svinkallt, så kallt att det sprängde i tinningarna när jag kom tillbaka. Jag såg något glöda vid horisonten och visste inte om det var solnedgången eller något som brann. När jag kom in igen ringde pappa, så jag pratade en kort stund med honom. Han och mamma och Maria var de enda jag talade med denna gråa dag. Den övriga tiden såg jag på film, läste ett flertal böcker parallellt, och framförallt skrev jag. Skrev och skrev och skrev.
Sedan jag flyttade hit har jag inlett ett flertal noveller. Flera av dem har en början, ett mittparti och ett slut, och allt som återstår är trådarna som ska knyta ihop dem. Jag har bara färdigställt tre noveller i mitt liv, och det är nog bara en av dem som är bra nog att publicera. Jag hoppas på att få mer material snart. Jag tror faktiskt på mig själv. Jag tror att jag är bra. Eller hyfsad. När jag läser gamla dagböcker från förra året tycker jag om det jag läser. Det är roligt och det är ganska rörande. Det är målande. Det är inte mycket med mig själv jag är stolt över, och jag älskar inte allt jag har skrivit. Men här och där finns en och annan snygg formulering, där jag känner att jag kan vara något på spåren.
--
Idag, söndag, har solen skinit. Jag tänkte låta det bli ännu en ensam men kreativ dag, men när klockan närmade sig två började jag klättra på väggarna. Det gick ju inte att sitta inne med ett så vackert väder utanför fönstret, och jag hade ingen lust med ännu en ensampromenad. Jag ringde Olof, men han hade inte tid. Jag ringde Anna M, men hon svarade inte. Jag ringde A, och hon lät glad när hon svarade.
”Niklas, jag tänkte faktiskt ringa dig för en stund sen!”
Så jag åkte in till stan och mötte upp A vid Medborgarplatsen. Vi åt varsin pizza på en restaurang och tog sedan en promenad till Hornstull. Det hann mulna på lite under tiden, men var ändå trevligt. Vi stannade till vid Mickes Skivor och jag la hundrafemtio pix på skivor med Dylan, Sloan och Jaqee, jag som egentligen tänkt spara pengar den här helgen. Vi avslutade med varsin kopp kaffe på ett café mitt emot, jag handlade hem en baguette och lite brieost och åt sedan kvällsmat ensam framför ”Citizen Kane”.
Wednesday, March 12, 2008
By the time I get to Gullmarsplan.
Tisdag 11 mars - 08
Tunnelbanan till Gullmarsplan, söndag eftermiddag, halv sex. Det är alltid märkligt att vara ute på söndagar vid den här tiden. Det är så sällan jag har vare sig energi eller anledning, och någonstans inbillar jag mig att söndagseftermiddagar är likadana för alla. Så är uppenbarligen inte fallet. Jag är inte ensam i tunnelbanan, jag har inte ens sittplats. Jag lutar mig mot väggen och tittar ut genom fönstret, Skanstull försvinner bakom mig, industrier, cisterner och skorstenar tar över. Eriksdalsbadet nedanför bron, småbåtar, grått vatten, väderkvarnen, och så är jag framme. Jag kliver ur. Världen vinglar, jag är yr efter lördagens excesser, lite snurrig, fortfarande.
Jag skrapar upp några kronor ur fickan och köper en cola på Pressbyrån. Sen sätter jag mig på en bänk utanför och väntar. Klockan är inte mycket. Jag är för tidig, men hellre för tidig än för sen. Människor sätter sig bredvid mig, lite för nära för att jag ska känna mig bekväm, så efter en stund reser jag mig och går ut. Jag tar en liten promenad på torget och hoppas att inte Linda tittar ner på mig från sitt fönster, för hon skulle nog undra vad jag har där att göra. En buss stannar till, en dörr öppnas med ljudet av en kapsyl som avlägsnas från en ölflaska, och människor stapplar in. Kön är löjligt lång.
Jag går till Pressbyrån igen, men ställer mig med ryggen mot väggen och tittar efter henne. För ett ögonblick minns jag en blind date i gymnasiet. Jag hade fått ett märkligt mail från någon som ville träffa mig utanför Borgen, Rudbeckskolan. Det var också en söndagskväll, så busskortet gällde inte. Jag betalade fyrtioåtta kronor för en bussbiljett. Bussresan tog en timme, jag väntade en halvtimme, men ingen kom. Jag köpte en lika dyr biljett tillbaka till Karlskoga och var mer besviken och förvånad än jag ville erkänna. Jag minns att jag ångrade att jag berättat för någon om min blind date. Med facit i hand var det ju så uppenbart att det skulle finnas någon hake.
Jag är äldre och visare nu, och flickor är snällare. Jenny kommer på utsatt tid, men jag känner knappt igen henne. Jag håller utkik efter en röd täckjacka, men hon kommer klädd i något tunnare, en grå vårjacka. Hon blir sötare och sötare för varje gång vi ses.
Vi går upp till övervåningen, till långdistansbussarna, och lyckas tajma en exakt. Vi sätter oss på sätet längst bak och trycker ihop oss i ena hörnet. I andra sitter ett ungt par och hånglar intensivt. Det är nästan pinsamt.
Vi kommer fram till Tyresö, och det har blivit mörkt. Vi stannar till på Ica och köper kaffebröd. Hon bor bara ett stenkast bort. I hissen träffar vi en av hennes grannar som är i gång och ska flytta. Det luktar rengöringsmedel och jag funderar på om det är grannen eller hissen som luktar.
Lägenheten är stor; en trea. Jag har nog inte sett en större lägenhet sedan jag flyttade till Stockholm. Rum överallt. En leopardmönstrad katt kommer strykande och hälsar med ett gutturalt läte. Den är stor den också. I en fåtölj i vardagsrummet ligger hennes andra katt och surar, den ägnar mig knappt en blick. Jag hänger av mig ytterkläderna och vi går in i köket där vi fikar och pratar katter och film. Vi sitter mitt emot varandra och det känns lite omständigt. Jag vill egentligen sitta närmre, och hon tänker uppenbarligen likadant.
”Ska vi förflytta oss till vardagsrummet?” frågor hon. Det ska vi. Vi sätter oss i soffan. Simon, den leopardmönstrade katten, klättrar nyfiket omkring i bokhyllorna. Jenny sträcker ut ett finger och petar på min hand. Det är första kroppskontakten sedan vi kom hem till henne.
Jag frågar: ”Tycker du jag är världens stelaste människa?”
Det tycker hon inte, säger hon.
”Men”, säger hon. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men… Jag vill inte ha ett förhållande.” Hon skyndar sig att tillägga att hon vill fortsätta att träffa mig, men att hon inte vill komplicera saker och ting. Och jag tycker det låter utmärkt.
”Det är helt lugnt”, säger jag. ”Jag vill inte heller ha något förhållande. Det är så mycket bra som pågår i mitt liv just nu, så mycket som är nytt, och jag trivs med att vara singel.”
Vi ler båda två. Deal. Vi kramas. Vi kysser varandra. Vi håller oss till det.
Simon cirkulerar kring oss och jamar, klockan tickar. Vi stryker varandra över håret. Jag känner mig sömnig, behagligt sömnig. Jag behöver åka hem.
”Jag önskar vi bara kunde somna såhär”, säger jag.
”Vi får se till att göra det, snart”, säger hon.
Och vi skiljs åt, jag tar trapporna hela vägen ner till gatan och jag hinner precis till busshållplatsen i tid. Jag tittar upp mot husfasaden och undrar vilket fönster som är Jennys.
När bussen kommer fram till Gullmarsplan undrar jag om hon sover.
Tunnelbanan till Gullmarsplan, söndag eftermiddag, halv sex. Det är alltid märkligt att vara ute på söndagar vid den här tiden. Det är så sällan jag har vare sig energi eller anledning, och någonstans inbillar jag mig att söndagseftermiddagar är likadana för alla. Så är uppenbarligen inte fallet. Jag är inte ensam i tunnelbanan, jag har inte ens sittplats. Jag lutar mig mot väggen och tittar ut genom fönstret, Skanstull försvinner bakom mig, industrier, cisterner och skorstenar tar över. Eriksdalsbadet nedanför bron, småbåtar, grått vatten, väderkvarnen, och så är jag framme. Jag kliver ur. Världen vinglar, jag är yr efter lördagens excesser, lite snurrig, fortfarande.
Jag skrapar upp några kronor ur fickan och köper en cola på Pressbyrån. Sen sätter jag mig på en bänk utanför och väntar. Klockan är inte mycket. Jag är för tidig, men hellre för tidig än för sen. Människor sätter sig bredvid mig, lite för nära för att jag ska känna mig bekväm, så efter en stund reser jag mig och går ut. Jag tar en liten promenad på torget och hoppas att inte Linda tittar ner på mig från sitt fönster, för hon skulle nog undra vad jag har där att göra. En buss stannar till, en dörr öppnas med ljudet av en kapsyl som avlägsnas från en ölflaska, och människor stapplar in. Kön är löjligt lång.
Jag går till Pressbyrån igen, men ställer mig med ryggen mot väggen och tittar efter henne. För ett ögonblick minns jag en blind date i gymnasiet. Jag hade fått ett märkligt mail från någon som ville träffa mig utanför Borgen, Rudbeckskolan. Det var också en söndagskväll, så busskortet gällde inte. Jag betalade fyrtioåtta kronor för en bussbiljett. Bussresan tog en timme, jag väntade en halvtimme, men ingen kom. Jag köpte en lika dyr biljett tillbaka till Karlskoga och var mer besviken och förvånad än jag ville erkänna. Jag minns att jag ångrade att jag berättat för någon om min blind date. Med facit i hand var det ju så uppenbart att det skulle finnas någon hake.
Jag är äldre och visare nu, och flickor är snällare. Jenny kommer på utsatt tid, men jag känner knappt igen henne. Jag håller utkik efter en röd täckjacka, men hon kommer klädd i något tunnare, en grå vårjacka. Hon blir sötare och sötare för varje gång vi ses.
Vi går upp till övervåningen, till långdistansbussarna, och lyckas tajma en exakt. Vi sätter oss på sätet längst bak och trycker ihop oss i ena hörnet. I andra sitter ett ungt par och hånglar intensivt. Det är nästan pinsamt.
Vi kommer fram till Tyresö, och det har blivit mörkt. Vi stannar till på Ica och köper kaffebröd. Hon bor bara ett stenkast bort. I hissen träffar vi en av hennes grannar som är i gång och ska flytta. Det luktar rengöringsmedel och jag funderar på om det är grannen eller hissen som luktar.
Lägenheten är stor; en trea. Jag har nog inte sett en större lägenhet sedan jag flyttade till Stockholm. Rum överallt. En leopardmönstrad katt kommer strykande och hälsar med ett gutturalt läte. Den är stor den också. I en fåtölj i vardagsrummet ligger hennes andra katt och surar, den ägnar mig knappt en blick. Jag hänger av mig ytterkläderna och vi går in i köket där vi fikar och pratar katter och film. Vi sitter mitt emot varandra och det känns lite omständigt. Jag vill egentligen sitta närmre, och hon tänker uppenbarligen likadant.
”Ska vi förflytta oss till vardagsrummet?” frågor hon. Det ska vi. Vi sätter oss i soffan. Simon, den leopardmönstrade katten, klättrar nyfiket omkring i bokhyllorna. Jenny sträcker ut ett finger och petar på min hand. Det är första kroppskontakten sedan vi kom hem till henne.
Jag frågar: ”Tycker du jag är världens stelaste människa?”
Det tycker hon inte, säger hon.
”Men”, säger hon. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men… Jag vill inte ha ett förhållande.” Hon skyndar sig att tillägga att hon vill fortsätta att träffa mig, men att hon inte vill komplicera saker och ting. Och jag tycker det låter utmärkt.
”Det är helt lugnt”, säger jag. ”Jag vill inte heller ha något förhållande. Det är så mycket bra som pågår i mitt liv just nu, så mycket som är nytt, och jag trivs med att vara singel.”
Vi ler båda två. Deal. Vi kramas. Vi kysser varandra. Vi håller oss till det.
Simon cirkulerar kring oss och jamar, klockan tickar. Vi stryker varandra över håret. Jag känner mig sömnig, behagligt sömnig. Jag behöver åka hem.
”Jag önskar vi bara kunde somna såhär”, säger jag.
”Vi får se till att göra det, snart”, säger hon.
Och vi skiljs åt, jag tar trapporna hela vägen ner till gatan och jag hinner precis till busshållplatsen i tid. Jag tittar upp mot husfasaden och undrar vilket fönster som är Jennys.
När bussen kommer fram till Gullmarsplan undrar jag om hon sover.
Tuesday, March 11, 2008
Förspillda dagar.
Måndag 10 mars - 08
Vi sitter i min vardagsrumssoffa och pratar om myter. Åsa berättar att en psykolog hon läser hävdar att vi alla lever i våra egna myter, och att dessa myter påverkar oss mer än vi någonsin kan föreställa oss, bestämmer vilka roller vi ger olika människor i våra liv, vilka betydelser vi låter olika händelser få.
”Det låter som samma sak som självbilden”, säger jag, men hon säger att det inte är så enkelt. Självbilden är man oftast medveten om. Den personliga myten ligger djupare ner i själens grumliga djup. Ja, så säger hon ju inte, men det är vad hon menar. Tror jag.
Det hela låter oerhört intressant. Det här med självbild är något som jag både älskar och hatar. Jag är enormt självmedveten och ser på mitt liv som en färdigskriven bok där de kommande kapitlens sidor har klistrats ihop, men där texten ändå kan skönjas då man håller upp dem mot ljuset. Jag har förmodligen ingen aning om vad framtiden för med sig för med- och motgångar, men jag vill gärna tro att jag har det. Jag styr inte mitt öde, men jag kan navigera genom aktiva val, och hoppas att jag hamnar någonstans i närheten av målet.
--
Var hos Fredrik i fredags kväll. Vi skulle äta mat, se ”Blecktrumman” och sedan gå ut och ta en öl var det sagt, men när jag kom hem till honom hade han kommit på andra tankar. Tydligen ville Frida också se ”Blecktrumman”, men inte den här kvällen utan vid något senare tillfälle.
”Hon och Camilla skulle till Pet Sounds Bar och de ville ha med oss ut”, sa han, och fyllde flinande i: ”Och Camilla är singel nu.”
Själv är jag också singel, men närmare motsatsen än på otroligt länge. Typiskt. Varför detta, varför nu? Livet är märkligt och ironiskt. Vi drack varsin flaska vin, och jag gick med öppna ögon ut i natten.
Men det blev en, med ett litet undantag, ganska ospännande natt. Vi gick till Pet Sounds Bar, drack två öl, gick och mötte upp Camilla, gick tillbaka, väntade in Frida, gick sedan till Kvarnen, då Pet Sounds var lite kvalmligt.
Jag förstår inte varför jag envisas med att ge Kvarnen fler chanser. Det är ett vämjeligt ställe. Tomas Ledin på dansgolvet, spänniga Big Brother-killar i baren.
Jag blev brutalt full, men tyvärr inte sådär roligt full som man alltid ämnar bli när man dricker, utan släpigt hängig. Jag satt där med svajande huvud och sluddrade nonsens. Efter en stund gick Fredrik och Frida hem, så jag satt där med bara Camilla och två av hennes vänner, tills de också ville gå. Vi tog sällskap till tunnelbanan, Camilla och jag, och jag frågade om hon ville komma på min inflyttningsfest. Jag skulle ha den kvällen därpå.
Camilla sa att hon tyckte det lät trevligt, men eftersom hon skulle jobba såväl lördagen som söndagen kunde hon inte lova något.
”Du kan ju ta mitt nummer så kan du ju meddela hur du vill göra imorgon.” sa jag.
”Jag har faktiskt redan ditt nummer”, sa hon mystiskt. Tunnelbanan kom innan jag hann ställa några frågor, och hade den inte kommit hade jag nog inte frågat heller.
Men jag har aldrig gett henne mitt nummer.
--
Jag vaknade morgon därpå av att telefonen ringde. Eller så fick jag ett SMS, jag minns inte. Men det var Stefan som hörde av sig. Jag har inte träffat Stefan på år och dar, men nu var han och hans tjej i Stockholm och vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle ses inne i stan senare på dagen.
Vad var klockan? Knappt förmiddag. Jävla morgonmänniskor. Det luktade kryddor, en tom skål med några intorkade nudlar stod på golvet, och jag hade bränt mig på tungan när jag kastade i mig dem kvällen innan. Jag drack vatten, tog en alvedon, tog två alvedon, förbannade min huvudvärk, somnade om.
Jag drömde att jag vaknade och tittade på klockan och såg att den var halv fem. När jag verkligen vaknade var klockan nästan halv ett. Något vettigare. Och jag mådde okej. Jag åt frukost och gav mig iväg.
Det var kul att träffa Stefan igen. Han väntade på mig vid Slussen och skrattade när han såg mig.
”Jag är lite sliten”, erkände jag, och han sa att det syntes. Likblek, stripigt hår, ringar under ögonen. Det kändes som en klyscha, men en ganska rolig sådan, och ännu roligare blev den när jag en stund senare frågade om jag kunde låna pengar av honom. Jag såg nyligen filmen ”The Lost Weekend” om en stilig men olycklig ung man med författarambitioner som flyttat till New York och ägnar sig åt att dränka besvikelsen över hans skrivkramp i ändlösa mängder whiskey. Det här kändes som en scen ur den filmen. Jag; ett exempel på det pris som måste betalas för det dekadenta livet i storstaden.
Anledningen till att jag behövde låna pengar var dock väldigt oskyldig. Jag saknade aktiveringskod till mitt nya bankomatkort och kunde därför inte använda det, och mitt gamla hade spärrats. Banken har ju inte öppet på helgerna, så mina pengar satt fängslade på mitt konto. Nu var Stefan vänlig nog att låna mig tvåhundra, så jag köpte mig en nygammal kofta på Judiths och senare också en kopp kaffe på café. Min bror kom förbi en stund också, utan att köpa något. Jag drack ett glas vatten, och vi snackade en kort stund till. Klockan drog iväg och jag behövde åka hem och städa inför festen, så det gjorde jag också.
--
Man är sällan eller aldrig så ensam som när man sitter hemma, har gjort sig själv fin och lägenheten finare, hällt upp chips i en skål, tänt värmeljus i ljuslyktor av olika slag, slagit på något lagom fartigt på stereon, diskat färdigt, tänt mysbelysningen… Och bara väntar.
Ola var först att anlända. Jag gillar Ola. Han arbetar på en annan avdelning på jobbet, och vi brukar luncha ihop. Vi är inte jättetajta, men har varit ute en del ihop, och han är trevlig. Det var kul att han ville komma. Efter en stund kom John också. Han hade med sig en inflyttningspresent; fem sorters öl som han själv tyckte mycket om och tyckte jag borde smaka. Det var uppskattat. Maria kom och hade med sig en kokbok, Cilla och Louise hade köpt en bok med titeln ”1001 Filmer Du Måste Se Innan Du Dör”. Jag slog upp den, och det var nästan kusligt. Jag hamnade genast på ”Förspillda Dagar”, som är den svenska titeln på ”The Lost Weekend”.
Camilla SMS:ade och bangade tyvärr, men jag sörjde det inte nämnvärt. Min bror kom, Joel kom och A kom. Maria och A bondade, och det var som det är på de där allra bästa festerna; man blandar ihop sina olika bekantskapskretsar, hoppas på det bästa, och det bästa inträffar. Blandningen funkar. Jag fick en knäpp någon gång under kvällen och höll ett brandtal om hur mycket jag hatade mitt jobb och om hur jag skulle pissa på vissa kollegors gravar, och jag blev ivrigt påhejad av John och Ola, medan tjejerna var mer tveksamma.
Så blev det dags för utgång. Louise och Cilla delade en taxi, medan vi andra tog tunnelbanan. Vi åkte till Debaser. Allt var ett enda virrvarr. Jag minns inte särskilt mycket annat än att jag och John höll på och larvade oss en hel massa, att Ulrika, en bekant från bloggosfären och Facebook kom fram, gav mig en kram och påpekade att vi båda var väldigt väldigt fulla, och så dök Fredrik och Frida upp och allt snurrade runt, och när jag kom hem hade jag trots allt ändå sinnesnärvaro nog att plocka undan lite flaskor medan Maria och jag fyllesvamlade i telefon, och jag minns egentligen inte alls vad vi pratade om.
Galen lördagskväll, och då hade helgen ändå inte nått sin kulmen.
Vi sitter i min vardagsrumssoffa och pratar om myter. Åsa berättar att en psykolog hon läser hävdar att vi alla lever i våra egna myter, och att dessa myter påverkar oss mer än vi någonsin kan föreställa oss, bestämmer vilka roller vi ger olika människor i våra liv, vilka betydelser vi låter olika händelser få.
”Det låter som samma sak som självbilden”, säger jag, men hon säger att det inte är så enkelt. Självbilden är man oftast medveten om. Den personliga myten ligger djupare ner i själens grumliga djup. Ja, så säger hon ju inte, men det är vad hon menar. Tror jag.
Det hela låter oerhört intressant. Det här med självbild är något som jag både älskar och hatar. Jag är enormt självmedveten och ser på mitt liv som en färdigskriven bok där de kommande kapitlens sidor har klistrats ihop, men där texten ändå kan skönjas då man håller upp dem mot ljuset. Jag har förmodligen ingen aning om vad framtiden för med sig för med- och motgångar, men jag vill gärna tro att jag har det. Jag styr inte mitt öde, men jag kan navigera genom aktiva val, och hoppas att jag hamnar någonstans i närheten av målet.
--
Var hos Fredrik i fredags kväll. Vi skulle äta mat, se ”Blecktrumman” och sedan gå ut och ta en öl var det sagt, men när jag kom hem till honom hade han kommit på andra tankar. Tydligen ville Frida också se ”Blecktrumman”, men inte den här kvällen utan vid något senare tillfälle.
”Hon och Camilla skulle till Pet Sounds Bar och de ville ha med oss ut”, sa han, och fyllde flinande i: ”Och Camilla är singel nu.”
Själv är jag också singel, men närmare motsatsen än på otroligt länge. Typiskt. Varför detta, varför nu? Livet är märkligt och ironiskt. Vi drack varsin flaska vin, och jag gick med öppna ögon ut i natten.
Men det blev en, med ett litet undantag, ganska ospännande natt. Vi gick till Pet Sounds Bar, drack två öl, gick och mötte upp Camilla, gick tillbaka, väntade in Frida, gick sedan till Kvarnen, då Pet Sounds var lite kvalmligt.
Jag förstår inte varför jag envisas med att ge Kvarnen fler chanser. Det är ett vämjeligt ställe. Tomas Ledin på dansgolvet, spänniga Big Brother-killar i baren.
Jag blev brutalt full, men tyvärr inte sådär roligt full som man alltid ämnar bli när man dricker, utan släpigt hängig. Jag satt där med svajande huvud och sluddrade nonsens. Efter en stund gick Fredrik och Frida hem, så jag satt där med bara Camilla och två av hennes vänner, tills de också ville gå. Vi tog sällskap till tunnelbanan, Camilla och jag, och jag frågade om hon ville komma på min inflyttningsfest. Jag skulle ha den kvällen därpå.
Camilla sa att hon tyckte det lät trevligt, men eftersom hon skulle jobba såväl lördagen som söndagen kunde hon inte lova något.
”Du kan ju ta mitt nummer så kan du ju meddela hur du vill göra imorgon.” sa jag.
”Jag har faktiskt redan ditt nummer”, sa hon mystiskt. Tunnelbanan kom innan jag hann ställa några frågor, och hade den inte kommit hade jag nog inte frågat heller.
Men jag har aldrig gett henne mitt nummer.
--
Jag vaknade morgon därpå av att telefonen ringde. Eller så fick jag ett SMS, jag minns inte. Men det var Stefan som hörde av sig. Jag har inte träffat Stefan på år och dar, men nu var han och hans tjej i Stockholm och vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle ses inne i stan senare på dagen.
Vad var klockan? Knappt förmiddag. Jävla morgonmänniskor. Det luktade kryddor, en tom skål med några intorkade nudlar stod på golvet, och jag hade bränt mig på tungan när jag kastade i mig dem kvällen innan. Jag drack vatten, tog en alvedon, tog två alvedon, förbannade min huvudvärk, somnade om.
Jag drömde att jag vaknade och tittade på klockan och såg att den var halv fem. När jag verkligen vaknade var klockan nästan halv ett. Något vettigare. Och jag mådde okej. Jag åt frukost och gav mig iväg.
Det var kul att träffa Stefan igen. Han väntade på mig vid Slussen och skrattade när han såg mig.
”Jag är lite sliten”, erkände jag, och han sa att det syntes. Likblek, stripigt hår, ringar under ögonen. Det kändes som en klyscha, men en ganska rolig sådan, och ännu roligare blev den när jag en stund senare frågade om jag kunde låna pengar av honom. Jag såg nyligen filmen ”The Lost Weekend” om en stilig men olycklig ung man med författarambitioner som flyttat till New York och ägnar sig åt att dränka besvikelsen över hans skrivkramp i ändlösa mängder whiskey. Det här kändes som en scen ur den filmen. Jag; ett exempel på det pris som måste betalas för det dekadenta livet i storstaden.
Anledningen till att jag behövde låna pengar var dock väldigt oskyldig. Jag saknade aktiveringskod till mitt nya bankomatkort och kunde därför inte använda det, och mitt gamla hade spärrats. Banken har ju inte öppet på helgerna, så mina pengar satt fängslade på mitt konto. Nu var Stefan vänlig nog att låna mig tvåhundra, så jag köpte mig en nygammal kofta på Judiths och senare också en kopp kaffe på café. Min bror kom förbi en stund också, utan att köpa något. Jag drack ett glas vatten, och vi snackade en kort stund till. Klockan drog iväg och jag behövde åka hem och städa inför festen, så det gjorde jag också.
--
Man är sällan eller aldrig så ensam som när man sitter hemma, har gjort sig själv fin och lägenheten finare, hällt upp chips i en skål, tänt värmeljus i ljuslyktor av olika slag, slagit på något lagom fartigt på stereon, diskat färdigt, tänt mysbelysningen… Och bara väntar.
Ola var först att anlända. Jag gillar Ola. Han arbetar på en annan avdelning på jobbet, och vi brukar luncha ihop. Vi är inte jättetajta, men har varit ute en del ihop, och han är trevlig. Det var kul att han ville komma. Efter en stund kom John också. Han hade med sig en inflyttningspresent; fem sorters öl som han själv tyckte mycket om och tyckte jag borde smaka. Det var uppskattat. Maria kom och hade med sig en kokbok, Cilla och Louise hade köpt en bok med titeln ”1001 Filmer Du Måste Se Innan Du Dör”. Jag slog upp den, och det var nästan kusligt. Jag hamnade genast på ”Förspillda Dagar”, som är den svenska titeln på ”The Lost Weekend”.
Camilla SMS:ade och bangade tyvärr, men jag sörjde det inte nämnvärt. Min bror kom, Joel kom och A kom. Maria och A bondade, och det var som det är på de där allra bästa festerna; man blandar ihop sina olika bekantskapskretsar, hoppas på det bästa, och det bästa inträffar. Blandningen funkar. Jag fick en knäpp någon gång under kvällen och höll ett brandtal om hur mycket jag hatade mitt jobb och om hur jag skulle pissa på vissa kollegors gravar, och jag blev ivrigt påhejad av John och Ola, medan tjejerna var mer tveksamma.
Så blev det dags för utgång. Louise och Cilla delade en taxi, medan vi andra tog tunnelbanan. Vi åkte till Debaser. Allt var ett enda virrvarr. Jag minns inte särskilt mycket annat än att jag och John höll på och larvade oss en hel massa, att Ulrika, en bekant från bloggosfären och Facebook kom fram, gav mig en kram och påpekade att vi båda var väldigt väldigt fulla, och så dök Fredrik och Frida upp och allt snurrade runt, och när jag kom hem hade jag trots allt ändå sinnesnärvaro nog att plocka undan lite flaskor medan Maria och jag fyllesvamlade i telefon, och jag minns egentligen inte alls vad vi pratade om.
Galen lördagskväll, och då hade helgen ändå inte nått sin kulmen.
Monday, March 3, 2008
En torsdag i slutet av februari.
Måndag 3 mars - 08
Efter jobbet den torsdagen åkte jag raka vägen in till Slussen. Det var ljust, inte soligt men vitt, himmelen ett gigantiskt lysrör som kastade ett obehagligt men ändå upplivande ljus över Södermalmstorg. Jag hade slutat tidigt men var redan hungrig, så jag gick och köpte en kebab. Det var så kallt ute att fingrarna krampade sig runt det kladdiga papperet. Jag lutade mig mot ett järnstaket med ryggen mot vattnet och tittade på folk medan jag åt. Det var lugnare än vanligt, kanske för att det var så pass tidigt. Någon spelade saxofon, eller kanske något annat instrument, jag minns inte riktigt.
När jag ätit upp kebaben (den smakade gott, men det kändes lite som om något ändå saknades i den) kastade jag papperet i en papperskorg och knallade upp till Götgatan. Jag gick in på Handelsbanken, tog en kölapp och satte mig att vänta. Jag hade en bibba gamla texter i väskan och jag bläddrade förstrött bland dem medan jag väntade på min tur. Kvinnan som hjälpt mig med min lägenhetsaffär hejade på mig och undrade oroligt om vi hade avtalat tid, men det hade vi inte. Jag var där i annat ärende.
De senaste åren har jag spenderat mer tid framför datorn än vad som kan betraktas som hälsosamt, och jag har inte fått något vettigt gjort vid den, bara sett timmarna rinna ur mina händer. Jag har valt att inte ha någon teve eftersom jag betraktar tevetittandet som ett skapat behov, ett som bara slukar tid och förslappar och fördummar. Samtidigt har jag istället passiviserat mig själv totalt framför datorn. Ur askan i elden kan man säga. När jag flyttade från Bagarmossen förra sommaren levde jag två månader utan bredbandsuppkoppling, och det var två oerhört givande månader. Jag hade ett liv. Jag umgicks med vänner, lagade bra mat, tog promenader, läste tjocka böcker. Den tid då jag ändå satt framför datorn fick jag något gjort. Jag skrev. Jag trivdes med livet. När jag nyligen var på gång att flytta igen beslöt jag mig tidigt för att inte skaffa något bredband till nya lägenheten, åtminstone inte till att börja med. Jag vill se hur länge jag klarar mig utan. Kanske är även det här med bredband ett skapat behov?
Det var därför jag befann mig på banken. För bredband eller ej, betala sina räkningar måste man ju. Jag gick därifrån med en karta skrapkoder så att jag i framtiden kan betala mina räkningar från jobbet. Smidigt.
Nästa ärende var på Svensk Kassaservice, som jag hört skulle finnas någonstans på Götgatan. Jag promenerade till Medborgarplatsen med blicken flackande, men såg inte till det någonstans, så jag ringde Fredrik, och lyckligtvis var han hemma och kunde informera mig om att Kassaservice skulle finnas vid Skanstull, det vill säga strax utanför hans dörr. Jag frågade om jag kunde komma upp till honom en stund efter uträttat ärende, och det kunde jag. Jag tittade på klockan. Tiden går fort när man står i bankköer, så jag fick lov att lägga på ett kol. Jag tog tunnelbanan till Skanstull, lämnade in en utbetalningsavi på Kassaservice och fick ett par hundralappar i utbyte, och sedan knallade jag upp till Fredrik.
”Har du ätit?” frågade han, och det hade jag ju. Han bredde några mackor till sig själv, och så satte vi oss i soffan framför teven. Han var bakfull och lite tystlåten, så jag höll låda så gott jag kunde, men jag är dålig på att hålla låda när jag inte får någon vidare respond. Kompis, hans katt, slingrade sig inställsamt runt mitt ben, så jag böjde mig ner och klappade henne över ryggen.
”Jag kan inte bli långvarig”, sa jag. ”Jag har en dejt om en stund.”
”Ahaaaa”, sa Fredrik.
”Hon från Debaser.” Jag kände mig nervös eftersom jag tyckte det kändes märkligt senast, så jag sa det utan vidare entusiasm.
”Jag är sugen på en tunnbrödsrulle med räksallad”, sa Fredrik. Jag tittade på klockan. Det var en halvtimme kvar tills jag skulle möta Jenny vid Slussen. Det passade utmärkt. Så vi gick.
--
Och en halvtimme senare stod jag vid spärrarna i Slussen och väntade, gnagandes på imaginära naglar. Jag såg mig om, tittade mot uppgångarna, ur vilka människor strömmade ut som myror. Jag behövde inte vänta länge. Jenny var rent av tidig. Vi hälsade och kramades.
”Hur är det?” frågade jag.
”Bara bra”, sa hon.
”Härligt.”
”Jag är glad. Jag har lånat skivor idag”, berättade hon.
”Vad för skivor?”
”En Stereolab-box bland annat” Jag kände redan att mina tidigare tvivel började dala iväg. Stereolab. En tjej med smak.
”Så, vad vill du göra?” frågade jag. Hon visste inte. Ta en öl? Hon tyckte inte om öl, men vin funkade. Så vi gick till Hjärtats Bar. Jag har inte varit där på evigheter, men det var precis lika tidlöst mysigt som sist. Och lika generöst med sittplatser. Vi fick ett bord längst in i lokalen, jag tog en öl, hon ett glas vin. En arbetskamrat jag aldrig pratat med slog sig ner vid ett bord i andra änden av rummet, och jag hälsade kort på henne.
Vi fick ett bättre samtal den här gången, Jenny och jag, och vi talade om allt mellan himmel och jord. Arbete, framtid, dåtid, barndom, allt möjligt stort och smått och viktigt och oviktigt. Kanske var det alkoholen som fick tungorna att lossna, men jag tror inte det. Vi snackade på rätt bra redan på vägen till Hjärtats Bar. Vi var rejält förkylda båda två sist vi sågs, kanske var det det som påverkat oss?
Jag drack två öl och hon nöjde sig med ett glas vin, och när glasen var tomma gick vi. Vi tog en promenad över söders höjder och snackade litteratur, som hon trevligt nog var ganska väl insatt i. Vid Erstagatan svängde vi upp och promenerade mot Skanstull där jag tänkte handla lite mat innan jag åkte hem. När vi hade Götgatan inom synhåll fattade hon min hand.
Vi skildes åt i tunnelbanan, efter att ha handlat. Jag gav henne en puss på kinden, men fick ingen tillbaka. Oroade mig lite för att hon tappat intresset nu, när jag precis blivit mer intresserad. När jag kom hem fick jag SMS. Det var från Jenny. Hon undrade om jag ville komma hem till henne på fika nästa söndag. Kanske var oron obefogad, kanske inte. Det får tiden utvisa. Det känns som om jag nog överlever oavsett vad. Men hon är en cool tjej, och vi hade trevligt ihop.
Jag antar att det kan kallas en bra start.
Efter jobbet den torsdagen åkte jag raka vägen in till Slussen. Det var ljust, inte soligt men vitt, himmelen ett gigantiskt lysrör som kastade ett obehagligt men ändå upplivande ljus över Södermalmstorg. Jag hade slutat tidigt men var redan hungrig, så jag gick och köpte en kebab. Det var så kallt ute att fingrarna krampade sig runt det kladdiga papperet. Jag lutade mig mot ett järnstaket med ryggen mot vattnet och tittade på folk medan jag åt. Det var lugnare än vanligt, kanske för att det var så pass tidigt. Någon spelade saxofon, eller kanske något annat instrument, jag minns inte riktigt.
När jag ätit upp kebaben (den smakade gott, men det kändes lite som om något ändå saknades i den) kastade jag papperet i en papperskorg och knallade upp till Götgatan. Jag gick in på Handelsbanken, tog en kölapp och satte mig att vänta. Jag hade en bibba gamla texter i väskan och jag bläddrade förstrött bland dem medan jag väntade på min tur. Kvinnan som hjälpt mig med min lägenhetsaffär hejade på mig och undrade oroligt om vi hade avtalat tid, men det hade vi inte. Jag var där i annat ärende.
De senaste åren har jag spenderat mer tid framför datorn än vad som kan betraktas som hälsosamt, och jag har inte fått något vettigt gjort vid den, bara sett timmarna rinna ur mina händer. Jag har valt att inte ha någon teve eftersom jag betraktar tevetittandet som ett skapat behov, ett som bara slukar tid och förslappar och fördummar. Samtidigt har jag istället passiviserat mig själv totalt framför datorn. Ur askan i elden kan man säga. När jag flyttade från Bagarmossen förra sommaren levde jag två månader utan bredbandsuppkoppling, och det var två oerhört givande månader. Jag hade ett liv. Jag umgicks med vänner, lagade bra mat, tog promenader, läste tjocka böcker. Den tid då jag ändå satt framför datorn fick jag något gjort. Jag skrev. Jag trivdes med livet. När jag nyligen var på gång att flytta igen beslöt jag mig tidigt för att inte skaffa något bredband till nya lägenheten, åtminstone inte till att börja med. Jag vill se hur länge jag klarar mig utan. Kanske är även det här med bredband ett skapat behov?
Det var därför jag befann mig på banken. För bredband eller ej, betala sina räkningar måste man ju. Jag gick därifrån med en karta skrapkoder så att jag i framtiden kan betala mina räkningar från jobbet. Smidigt.
Nästa ärende var på Svensk Kassaservice, som jag hört skulle finnas någonstans på Götgatan. Jag promenerade till Medborgarplatsen med blicken flackande, men såg inte till det någonstans, så jag ringde Fredrik, och lyckligtvis var han hemma och kunde informera mig om att Kassaservice skulle finnas vid Skanstull, det vill säga strax utanför hans dörr. Jag frågade om jag kunde komma upp till honom en stund efter uträttat ärende, och det kunde jag. Jag tittade på klockan. Tiden går fort när man står i bankköer, så jag fick lov att lägga på ett kol. Jag tog tunnelbanan till Skanstull, lämnade in en utbetalningsavi på Kassaservice och fick ett par hundralappar i utbyte, och sedan knallade jag upp till Fredrik.
”Har du ätit?” frågade han, och det hade jag ju. Han bredde några mackor till sig själv, och så satte vi oss i soffan framför teven. Han var bakfull och lite tystlåten, så jag höll låda så gott jag kunde, men jag är dålig på att hålla låda när jag inte får någon vidare respond. Kompis, hans katt, slingrade sig inställsamt runt mitt ben, så jag böjde mig ner och klappade henne över ryggen.
”Jag kan inte bli långvarig”, sa jag. ”Jag har en dejt om en stund.”
”Ahaaaa”, sa Fredrik.
”Hon från Debaser.” Jag kände mig nervös eftersom jag tyckte det kändes märkligt senast, så jag sa det utan vidare entusiasm.
”Jag är sugen på en tunnbrödsrulle med räksallad”, sa Fredrik. Jag tittade på klockan. Det var en halvtimme kvar tills jag skulle möta Jenny vid Slussen. Det passade utmärkt. Så vi gick.
--
Och en halvtimme senare stod jag vid spärrarna i Slussen och väntade, gnagandes på imaginära naglar. Jag såg mig om, tittade mot uppgångarna, ur vilka människor strömmade ut som myror. Jag behövde inte vänta länge. Jenny var rent av tidig. Vi hälsade och kramades.
”Hur är det?” frågade jag.
”Bara bra”, sa hon.
”Härligt.”
”Jag är glad. Jag har lånat skivor idag”, berättade hon.
”Vad för skivor?”
”En Stereolab-box bland annat” Jag kände redan att mina tidigare tvivel började dala iväg. Stereolab. En tjej med smak.
”Så, vad vill du göra?” frågade jag. Hon visste inte. Ta en öl? Hon tyckte inte om öl, men vin funkade. Så vi gick till Hjärtats Bar. Jag har inte varit där på evigheter, men det var precis lika tidlöst mysigt som sist. Och lika generöst med sittplatser. Vi fick ett bord längst in i lokalen, jag tog en öl, hon ett glas vin. En arbetskamrat jag aldrig pratat med slog sig ner vid ett bord i andra änden av rummet, och jag hälsade kort på henne.
Vi fick ett bättre samtal den här gången, Jenny och jag, och vi talade om allt mellan himmel och jord. Arbete, framtid, dåtid, barndom, allt möjligt stort och smått och viktigt och oviktigt. Kanske var det alkoholen som fick tungorna att lossna, men jag tror inte det. Vi snackade på rätt bra redan på vägen till Hjärtats Bar. Vi var rejält förkylda båda två sist vi sågs, kanske var det det som påverkat oss?
Jag drack två öl och hon nöjde sig med ett glas vin, och när glasen var tomma gick vi. Vi tog en promenad över söders höjder och snackade litteratur, som hon trevligt nog var ganska väl insatt i. Vid Erstagatan svängde vi upp och promenerade mot Skanstull där jag tänkte handla lite mat innan jag åkte hem. När vi hade Götgatan inom synhåll fattade hon min hand.
Vi skildes åt i tunnelbanan, efter att ha handlat. Jag gav henne en puss på kinden, men fick ingen tillbaka. Oroade mig lite för att hon tappat intresset nu, när jag precis blivit mer intresserad. När jag kom hem fick jag SMS. Det var från Jenny. Hon undrade om jag ville komma hem till henne på fika nästa söndag. Kanske var oron obefogad, kanske inte. Det får tiden utvisa. Det känns som om jag nog överlever oavsett vad. Men hon är en cool tjej, och vi hade trevligt ihop.
Jag antar att det kan kallas en bra start.
Sunday, March 2, 2008
An o with two dots above.
Söndag 2 mars - 08
Jag var sannerligen en kameleont denna lördag. Började morgonen med att bädda ner mig i soffan och titta på ”The Lost Weekend”, en svartvit mästerlig film om alkoholism. En reklamfilm för absolutism, typ. Jag masade mig sedan upp, duschade och tog på mig indieuniformen – bruna manchesterbyxor och Belle & Sebastian-tischa i samma färg – och började sedan steka pytt med ”The Times They Are A-Changin’” på stereon. Jag skalade potatis också, och slängde ner i en gryta. Satte mig till bords och åt pytten, lyssnade på potatisens lidande i grytan, började sortera mina EP:s och singlar i bokstavsordning och lade sedan ner dem i en nyinhandlad förvaringsbox från IKEA. Struktur, struktur, ordning. King Creosote på stereon. Kanske borde jag rippa alla mina EP:s och singlar och bara stuva undan förvaringboxen någonstans där solen aldrig skiner? I dessa dagar av externa hårddiskar, Windows Media Player och mp3 framstår något så enkelt som att stoppa en skiva i spelaren som ett mindre företag. Än värre då att stoppa in en singel med tre spår.
Jag tänker högt.
--
Lördagseftermiddagen flög förbi. Jag släpade upp ett gäng kartonger till vinden, och snart såg lägenheten ut ungefär som jag tänkt mig den från början. Det finns fortfarande lite att göra, men på det stora hela är detta nu ett färdigt hem, betydligt rymligare än jag vågat hoppats på.
--
På kvällen skulle Lollo, en kompis till Anna M, ha 25-årsfest. Jag träffade Lollo som hastigast på Debaser för ett par veckor sedan, och hon bjöd då in mig. Jag hade lovat Petter att vi kunde ses den här lördagskvällen, men Anna försäkrade att han också skulle kunna komma på festen, så Petter och jag tog några öl hos mig och åkte sedan in till Sankt Eriksplan där Lollo bor. Det regnade och var kallt ute – varför behagar solen bara visa sig under vardagarna då man inte har tid att njuta av den? – och det tog en bra stund att hitta fram till Lollos lägenhet. Jag fick ringa Anna flera gånger, och hon lyckades till och med uppge fel adress vid något tillfälle, men till slut kom vi fram till rätt dörr. Inte ens då gick det smärtfritt. Vi hörde ljudet av festen, men hittade inte rätt namn på någon av dörrarna i porten. Dessutom kände jag inte igen mig. Det var inte mitt första besök hos Lollo. Jag var där för ungefär ett år sedan. Anna hade bjudit med mig på filmkväll. Vi såg då den värdelösa filmen ”Stoned” om Brian Jones. Det var en märklig tid i mitt liv, så det är kanske inte så märkligt att jag inte kom ihåg hur man orienterade sig i hennes trapphus.
Jag ringde Anna igen, och hon förklarade att jag skulle öppna en ytterdörr och ta en kort promenad över gården. Och mycket riktigt, där var festen. Den tycktes ha spritt sig ut till trapphuset, för där var liv och rörelse, människor sprang ut och in för att röka. Jag klev in i lägenheten, gav Lollo en kram och gratulerade henne (dock utan att ha någon present med mig – jag är oförbätterlig) och gjorde sedan mitt bästa för att mingla, något jag aldrig varit riktigt bra på. Jag kände mig obekväm för en stund. Lyckligtvis träffade jag ganska snart en oerhört social och trevlig kille från Australien. Han kallade sig Sam, men hette egentligen King. Varför någon med ett mäktigt namn som ”King” skulle vilja kalla sig något annat förstår jag inte riktigt, men det spelar ingen större roll. Det var roligt att få träna på sin engelska, och han tyckte att jag skulle komma till Australien och hälsa på någon gång. Som om jag någonsin skulle ha råd med det. Vi lovade att hålla kontakten över Facebook. Jag skrev ner mitt namn på en lapp, och fick lov att förklara stavningen av mitt efternamn: ”Its an ”o” with two little dots above”. Det var skojigt.
Men så blev det sent och jag blev trött, så vi gav oss iväg till tunnelbanan, Petter och jag, och åkte iväg i olika riktningar. Jag insåg att det var första gången jag var ute sedan jag flyttat, och det var oerhört skönt att få byta tunnelbana vid Slussen istället för vid T-Centralen, även om väntetiden (tjugo minuter) var i grövsta laget. Lustigt nog träffade jag Martina vid Liljeholmen. Hon bor i Örnsberg, så jag fick sällskap och en trevligt pratstund under den sista sträckan hemåt.
Slut på denna lördag.
--
Och så idag, söndag, har det varit regngrått och trist utanför fönstret. Jag har mest vankat av och an och varit ganska rastlös. Sovit. Åkt till Skärholmen och handlat. Läst ut Chuck Palahniuks ”Lullaby”. Legat på soffan.
Jag tycker om att ligga på soffan. Det är Olofs soffa från början. I Hallonbergen stod den i hallen och agerade klädhängare, eftersom jag aldrig orkade bry mig om att sätta upp någon. Jag orkar sällan bry mig om sådant när jag vet att jag inte ska stanna någon längre tid. Olof hade vänligheten att låta mig ta med mig soffan, ett balkongbord och hans köksstolar till Mälarhöjden, och jag är mycket tacksam. Att ha en soffa förhöjer sannerligen livskvaliteten. Det är knappt så jag behöver en säng, jag sover hellre på soffan. Det är knappt så jag behöver ett köksbord, jag sitter hellre i soffan och äter. Dessutom är det i soffan jag sitter när jag använder min dator, och det är betydligt skonsammare för min rygg än vad min säng – som jag tidigare satt i när jag uträttade datorärenden – var.
Soffa. Undrar hur många gånger jag använt det ordet i den här texten? Det orkar jag verkligen inte ta reda på.
Jag var sannerligen en kameleont denna lördag. Började morgonen med att bädda ner mig i soffan och titta på ”The Lost Weekend”, en svartvit mästerlig film om alkoholism. En reklamfilm för absolutism, typ. Jag masade mig sedan upp, duschade och tog på mig indieuniformen – bruna manchesterbyxor och Belle & Sebastian-tischa i samma färg – och började sedan steka pytt med ”The Times They Are A-Changin’” på stereon. Jag skalade potatis också, och slängde ner i en gryta. Satte mig till bords och åt pytten, lyssnade på potatisens lidande i grytan, började sortera mina EP:s och singlar i bokstavsordning och lade sedan ner dem i en nyinhandlad förvaringsbox från IKEA. Struktur, struktur, ordning. King Creosote på stereon. Kanske borde jag rippa alla mina EP:s och singlar och bara stuva undan förvaringboxen någonstans där solen aldrig skiner? I dessa dagar av externa hårddiskar, Windows Media Player och mp3 framstår något så enkelt som att stoppa en skiva i spelaren som ett mindre företag. Än värre då att stoppa in en singel med tre spår.
Jag tänker högt.
--
Lördagseftermiddagen flög förbi. Jag släpade upp ett gäng kartonger till vinden, och snart såg lägenheten ut ungefär som jag tänkt mig den från början. Det finns fortfarande lite att göra, men på det stora hela är detta nu ett färdigt hem, betydligt rymligare än jag vågat hoppats på.
--
På kvällen skulle Lollo, en kompis till Anna M, ha 25-årsfest. Jag träffade Lollo som hastigast på Debaser för ett par veckor sedan, och hon bjöd då in mig. Jag hade lovat Petter att vi kunde ses den här lördagskvällen, men Anna försäkrade att han också skulle kunna komma på festen, så Petter och jag tog några öl hos mig och åkte sedan in till Sankt Eriksplan där Lollo bor. Det regnade och var kallt ute – varför behagar solen bara visa sig under vardagarna då man inte har tid att njuta av den? – och det tog en bra stund att hitta fram till Lollos lägenhet. Jag fick ringa Anna flera gånger, och hon lyckades till och med uppge fel adress vid något tillfälle, men till slut kom vi fram till rätt dörr. Inte ens då gick det smärtfritt. Vi hörde ljudet av festen, men hittade inte rätt namn på någon av dörrarna i porten. Dessutom kände jag inte igen mig. Det var inte mitt första besök hos Lollo. Jag var där för ungefär ett år sedan. Anna hade bjudit med mig på filmkväll. Vi såg då den värdelösa filmen ”Stoned” om Brian Jones. Det var en märklig tid i mitt liv, så det är kanske inte så märkligt att jag inte kom ihåg hur man orienterade sig i hennes trapphus.
Jag ringde Anna igen, och hon förklarade att jag skulle öppna en ytterdörr och ta en kort promenad över gården. Och mycket riktigt, där var festen. Den tycktes ha spritt sig ut till trapphuset, för där var liv och rörelse, människor sprang ut och in för att röka. Jag klev in i lägenheten, gav Lollo en kram och gratulerade henne (dock utan att ha någon present med mig – jag är oförbätterlig) och gjorde sedan mitt bästa för att mingla, något jag aldrig varit riktigt bra på. Jag kände mig obekväm för en stund. Lyckligtvis träffade jag ganska snart en oerhört social och trevlig kille från Australien. Han kallade sig Sam, men hette egentligen King. Varför någon med ett mäktigt namn som ”King” skulle vilja kalla sig något annat förstår jag inte riktigt, men det spelar ingen större roll. Det var roligt att få träna på sin engelska, och han tyckte att jag skulle komma till Australien och hälsa på någon gång. Som om jag någonsin skulle ha råd med det. Vi lovade att hålla kontakten över Facebook. Jag skrev ner mitt namn på en lapp, och fick lov att förklara stavningen av mitt efternamn: ”Its an ”o” with two little dots above”. Det var skojigt.
Men så blev det sent och jag blev trött, så vi gav oss iväg till tunnelbanan, Petter och jag, och åkte iväg i olika riktningar. Jag insåg att det var första gången jag var ute sedan jag flyttat, och det var oerhört skönt att få byta tunnelbana vid Slussen istället för vid T-Centralen, även om väntetiden (tjugo minuter) var i grövsta laget. Lustigt nog träffade jag Martina vid Liljeholmen. Hon bor i Örnsberg, så jag fick sällskap och en trevligt pratstund under den sista sträckan hemåt.
Slut på denna lördag.
--
Och så idag, söndag, har det varit regngrått och trist utanför fönstret. Jag har mest vankat av och an och varit ganska rastlös. Sovit. Åkt till Skärholmen och handlat. Läst ut Chuck Palahniuks ”Lullaby”. Legat på soffan.
Jag tycker om att ligga på soffan. Det är Olofs soffa från början. I Hallonbergen stod den i hallen och agerade klädhängare, eftersom jag aldrig orkade bry mig om att sätta upp någon. Jag orkar sällan bry mig om sådant när jag vet att jag inte ska stanna någon längre tid. Olof hade vänligheten att låta mig ta med mig soffan, ett balkongbord och hans köksstolar till Mälarhöjden, och jag är mycket tacksam. Att ha en soffa förhöjer sannerligen livskvaliteten. Det är knappt så jag behöver en säng, jag sover hellre på soffan. Det är knappt så jag behöver ett köksbord, jag sitter hellre i soffan och äter. Dessutom är det i soffan jag sitter när jag använder min dator, och det är betydligt skonsammare för min rygg än vad min säng – som jag tidigare satt i när jag uträttade datorärenden – var.
Soffa. Undrar hur många gånger jag använt det ordet i den här texten? Det orkar jag verkligen inte ta reda på.
Subscribe to:
Comments (Atom)