Tisdag 29 april - 08
Jag var inställd på besvikelse. Johns förra fest var fantastiskt rolig, och jag kände att förväntningarna lätt skulle kunna skena iväg. Och vi vet ju alla att förväntningar alltid är samma sak som besvikelse, eller hur?
Även denna fest blev en höjdare. När jag kom dit hade bara Emma, hennes vän Jenny och Johns vän L från Torsås anslutit. Det gjorde inget. Sämre sällskap finns ju. Jag korkade upp min portugisiska vinflaska efter att John letat upp en korkskruv, och så samlades vi på balkongen en stund. Solen hade börjat skina igen efter några timmars regnande, och det var alldeles ljummet ute. Vi rökte cigaretter, pratade och skrattade. När det blev kallt gick vi in och spridde ut oss i soffan och fåtöljerna, åt chips och godis och drack vin och öl. Fler personer anslöt, men jag snackade mest med Emma, Jenny och L. När vi skulle till att dra vidare föreslog den sistnämnda att vi skulle byta nummer, så det gjorde vi, och plötsligt gick kvällen från att bara vara väldigt rolig till att också vara rätt intressant…
KGB var stället för kvällen. Sist jag var där, för nästan exakt ett år sedan (några dagar give or take) hade jag väldigt roligt, och så även denna gång. Sist var det britpoptema, men den här gången spelades enbart rysk musik, som dock gick minst lika bra att dansa till. Jag tappade bort L i trappan upp mot Malmskilnadsgatan, då en påflugen Göteborgare dök upp och tog över det samtal som pågått från vägen till tunnelbanan, till tunnelbanevagnens innandöme och till Hötorget. Hade jag inte varit på ett så behagligt humör hade jag säkert blivit sur. Nu skakade jag av mig det faktum att jag blivit brädad igen och hade roligt på dansgolvet istället, främst tillsammans med Jenny, Emmas pojkvän och Emmas pojkväns kompis (som i rökrutan till allas stora glädje hävdade att oljekrisen helt och hållet beror på att alla kör så fula bilar.)
Framåt slutet av kvällen var John så full att han mest stod i ett hörn och svajade, så jag gick och beställde ett glas vatten åt honom, och kände mig nöjd med att inte vara den som var i sämst skick, utan bara vara trivsamt smålullig. När jag stod där i baren fick L syn på mig och undrade var jag skulle gå.
”Jag ska nog dra hem”, sa jag, eftersom det verkade vara vad de flesta planerade. Klockan närmade sig halv två, och två skulle stället stänga.
L lade armen om mig och berättade att den gode göteborgaren ville att hon skulle hänga på honom, men hon verkade inte särskilt sugen. Jag fick intryck av att hon hellre ville hänga med mig, men visste inte riktigt hur jag skulle tackla det, då göteborgaren stod en dryg meter bort och såg både ivrig och tjurig ut.
”Alltså, jag gillar ju dig”, sa jag. Bra sagt.
”Hur vet du det?” frågade hon. Bra kontrat. Det är andra gången på kort tid jag får en sån kontring.
”Jag tycker du verkar smart och rolig… och så är du skitsnygg”, sa jag. Det var sant, men det lät inte bra när det kom från mig. Det lät inte naturligt. Jag ursäktade mig.
”Jag kan inte ragga”, sa jag.
”Så varför gör du det då?”
”Det gör jag inte.”
”Men ring mig någon gång i veckan”, tyckte hon. ”Så hittar vi på något.” Hon såg glad ut, genom hela samtalet. Inte ironiskt glad, utan som om det var en dialog som faktiskt gladde henne på riktigt. Men jag kanske inbillade mig.
”Jag hänger på honom till ett annat ställe”, sa hon. ”Men bara för att jag inte vill åka hem ännu. Jag kommer inte att ligga med honom.”
”Okej”, sa jag. ”Vi hörs i veckan.”
”Du har ju mitt nummer.”
”Jag har ju det.”
John skulle också gå, så jag sa hej då till honom och återvände till dansgolvet. Jag visste inte hur jag skulle tackla situationen som uppstått med L. Jag var kluven.
Jag dansade lite till med Jenny, men vi han bara med ett fåtal låtar innan L kom tillbaka.
”Jag ville inte umgås mer med honom”, sa hon, och fortsatte: ”John är kvar, han står där ute.”
Vi gick ut, och mycket riktigt stod han där, utan jacka, lutad mot en vägg.
”Jag har tappat bort… min bricka…” hickade han. Efter lite tjat på folket i garderoben fick han till slut tag i sin jacka. Vi tog varsin cigg och bestämde oss för att styra upp efterfest. Vi gick till tunnelbanan. Nio minuter tills tåget skulle komma, så vi satte oss på perrongen och väntade. L lutade sig mot mig och jag strök henne över håret. Det var mysigt. Först tänkte vi åka till John i Björkhagen, sen till mig i Mälarhöjden, men det slutade med att vi hamnade hos L vid Globen. Hon hällde upp varsitt glas vitt åt oss, men jag är inte så förtjust i vitt, så jag drack bara halva. Sen slog L på en film, ”The Eye”, men vi orkade inte se särskilt mycket, utan däckade rätt snart. Jag vaknade efter en stund av att John brett ut sig i soffan och L hade lagt sig i sängen. Jag tog en kudde och la mig på golvet och sov oväntat gott med få avbrott, fram till morgonen.
--
Jag vaknade och låg och småpratade med John och L en stund tills de somnade om. Golvet började kännas obekvämt och jag var stel i rygg och axlar, så jag reste på mig och promenerande runt ett par i lägenheten, grubblandes över huruvida det skulle vara oartigt att bara gå eller ej. Jag skrev en lapp, lämnade den på vardagsrumsbordet och gav mig ut i söndagsmorgonljuset.
Jag kom in på gården vid tiotiden ungefär och möttes genast av granntanten. Hon är över 70, men en riktig dynamitkärring. Faktiskt otroligt trevlig. Jag träffade henne för första gången för några veckor sedan, och frågade lite försynt om hon stördes av att jag spelar musik, men det försäkrade hon att hon inte gjorde.
”Spela gärna mer, spela högre. Störs jag lär du få veta det.”
Den här gången kände jag mig en aning ur form och ville helst bara komma in i lägenheten och sjunka ner i sängen, så jag försökte undvika mer prat än ett artigt ”hej”, men se det gick hon inte med på.
”Sören!” utbrast hon. (Jag heter inte Sören…) ”Vad bra att du kom, precis lagom till gårdsstädningen!”
Gårdsstädning? Jag mindes att jag sett en lapp om det för några veckor sedan, fruktat att det skulle sammanfall med någon bakfylla, men sedan hade jag förträngt det. Nu kändes det som ett dåligt skämt. Jag lovade att komma ut så snart jag ätit frukost, och med slokande huvud gled jag in i lägenhetsmörkret. Efter att ha hetsdruckit några koppar kaffe och bytt om till oömma kläder gav jag mig ut. Det var lite dålig uppslutning, och för ett ögonblick ångrade jag att jag hållit mitt löfte. Om det var så många som inte behagade hjälpa till, så varför jag? Jag fann mig ändå snart vid komposten, som granntanten styrde med järnhand. Jag hjälpte en annan granne, någon lastbilschaffis, att filtrera jorden, och jag svarade artigt på hans frågor och ställde artigt egna, utan att memorera svaren. Det var ändå ganska trivsamt att stå där i den lagom ljumna morgonluften, och jag kände mig vare sig särskilt trött eller bakis. Vi var färdiga inom loppet av någon timme, och därefter bjöd föreningen på korv, läsk, kaffe och kakor. Även om jag inte direkt skaffade mig några nya vänner så var det ändå ganska gemytligt att sitta där och slösnacka med sina grannar. Det kändes tryggt på något sätt.
När jag kom in i lägenheten igen drog jag ner persiennerna. Söndagen slog ner som en stor svart fågel på mina axlar och jag sjönk ihop. Jag kände mig förvisso fortfarande upplyft vid tanken på gårdagen, det nya numret i min telefonbok och det faktum att någon ville träffa mig. Men som alltid när kärlek känns någorlunda inom räckhåll kändes skräcken starkare än glädjen. Skräcken för fler nederlag, mer förnedring, flera oavslutade historier i den taffliga novellsamling som ska föreställa mitt liv.
Tuesday, April 29, 2008
Sunday, April 27, 2008
Stress och solsken.
Söndag 27 april - 08
Planet gick ner för landning och jag såg svensk beigegrå mark under mig, och jag kände en svensk sol som nästan värmde mer än vad den portugisiska solen hade gjort. Planet tog mark. Tretton grader varmt och ljuvlig blå himmel. Det var skönt att vara hemma, känna fast mark under fötterna. Min ansiktsfärg återgick från grön till grisskär.
Jag var livrädd att mina vinflaskor skulle ha krossats i väskan och färgat mina favoritkläder röda. Det vore liksom typiskt mig. Det var med en klump i bröstkorgen jag grabbade åt mig väskan när den kom glidande på rullbandet. Jag höll näsborrarna uppspärrade och försökte snappa upp doften av rödvin som jag inbillade mig skulle komma sipprande, men kände tack och lov inte av någon. Vi släpade ut våra väskor till en taxi och åkte till Västberga, och därifrån åkte jag med min kollega Charlotte till Mälarhöjden, där jag sjönk ihop på soffan och pustade ut.
--
Veckan som sedan följde har varit en kontrasternas vecka. Solen har gassat utanför kontorsfönstren, så på lunchen har jag placerat mig själv bland utemöblerna i kortärmat och kavaj, ätit min matlåda och kisat mot solen. Härligt. Jobbet i övrigt har varit lite mindre trevligt. Det har varit vansinnigt stressigt, helt klart en av de mest stressiga veckorna hittills. Vår chef är dessutom utbränd, och hennes chef är inte intresserad av vad vi har att säga, så klagomål vi har på hur saker och ting sköts, dem får vi glatt svälja. Det är en jäkla situation, och man kan väl inte göra mycket mer än att sucka och invänta bättre tider.
--
Pappa var i stan en kväll nu i veckan, så vi gick ut och tog varsin öl på Hjärtats Bar, han, jag och Tobbe. Det var verkligen roligt att träffa honom igen, jag har ju inte sett honom sedan han hjälpte mig att flytta för några månader sedan. Det blev inget jättelångt möte, men hellre ett kort än inget alls.
--
Egentligen händer det ganska mycket just nu, på alla fronter. Eller så känns det bara så. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag inte hinner skriva ner allt. Det känns lite tråkigt, men egentligen är det nog bara positivt. Chuck Palahniuk skriver i sin reportagesamling ”Non-Fiction” om hur författare ofta glömmer bort att leva, då de ser allt de gör som potentiellt romanstoff. Jag skulle inte våga kalla mig författare, men jag känner ändå igen det. Jag kan relatera.
Planet gick ner för landning och jag såg svensk beigegrå mark under mig, och jag kände en svensk sol som nästan värmde mer än vad den portugisiska solen hade gjort. Planet tog mark. Tretton grader varmt och ljuvlig blå himmel. Det var skönt att vara hemma, känna fast mark under fötterna. Min ansiktsfärg återgick från grön till grisskär.
Jag var livrädd att mina vinflaskor skulle ha krossats i väskan och färgat mina favoritkläder röda. Det vore liksom typiskt mig. Det var med en klump i bröstkorgen jag grabbade åt mig väskan när den kom glidande på rullbandet. Jag höll näsborrarna uppspärrade och försökte snappa upp doften av rödvin som jag inbillade mig skulle komma sipprande, men kände tack och lov inte av någon. Vi släpade ut våra väskor till en taxi och åkte till Västberga, och därifrån åkte jag med min kollega Charlotte till Mälarhöjden, där jag sjönk ihop på soffan och pustade ut.
--
Veckan som sedan följde har varit en kontrasternas vecka. Solen har gassat utanför kontorsfönstren, så på lunchen har jag placerat mig själv bland utemöblerna i kortärmat och kavaj, ätit min matlåda och kisat mot solen. Härligt. Jobbet i övrigt har varit lite mindre trevligt. Det har varit vansinnigt stressigt, helt klart en av de mest stressiga veckorna hittills. Vår chef är dessutom utbränd, och hennes chef är inte intresserad av vad vi har att säga, så klagomål vi har på hur saker och ting sköts, dem får vi glatt svälja. Det är en jäkla situation, och man kan väl inte göra mycket mer än att sucka och invänta bättre tider.
--
Pappa var i stan en kväll nu i veckan, så vi gick ut och tog varsin öl på Hjärtats Bar, han, jag och Tobbe. Det var verkligen roligt att träffa honom igen, jag har ju inte sett honom sedan han hjälpte mig att flytta för några månader sedan. Det blev inget jättelångt möte, men hellre ett kort än inget alls.
--
Egentligen händer det ganska mycket just nu, på alla fronter. Eller så känns det bara så. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag inte hinner skriva ner allt. Det känns lite tråkigt, men egentligen är det nog bara positivt. Chuck Palahniuk skriver i sin reportagesamling ”Non-Fiction” om hur författare ofta glömmer bort att leva, då de ser allt de gör som potentiellt romanstoff. Jag skulle inte våga kalla mig författare, men jag känner ändå igen det. Jag kan relatera.
Wednesday, April 23, 2008
Lost in Lissabon.
Onsdag 23 april - 08
Planet lämnade marken och jag trycktes in i det trånga sätet. Det var närmare åtta år sedan jag flög senast. Utanför fönstret försvann marken, husen blev till legobitar, bilarna till pixlar och snart doldes allt av molnen. Kräkreflexen ville tack och lov inte infinna sig. Kanske har min värsta åksjuka lugnat sig med åren (något ska väl bli bättre med åren, allt kan väl inte försämras?) Jag blev i alla fall tillräckligt yr för att känna mig bakfull, och varje tanke på vin eller öl som törstsläckare var bara att släppa. Jag höll mig till vatten, till skillnad från den portugisiske hiphopparen i sätet intill. Han beställde både öl och whiskey, och när han fyllnat till drog han igång mp3-funktionen på sin mobiltelefon och dånade ut hiphop ur sina burkiga små högtalare. Jag trodde botten var nådd, men så drog flygbolaget igång en dubbad version av ”Alvin & The Chipmunks” på teveskärmarna, och för en stund blev livet än mer helvetiskt.
Det var en länge efterlängtad resa. Jag och Louise har assisterat de två säljteam som det gått allra bäst för under förra året, och för detta har företaget haft vänligheten att bjuda med oss på den resa som säljteamen fått som belöning. Det må låta generöst, och det är det säkert också, men ha i åtanke att det är ett företag som knappt betalar mig någon lön och det framstår snarare som ett plåster på såren än som belöning.
Egentligen skulle vi ha rest redan i höstas, men företaget hade inte råd just då, så det blev framflyttat. Sedan dess har jag inte riktigt trott på att den skulle bli av överhuvudtaget. Det kändes knappt värt att skaffa nytt pass eftersom det kändes som att hela projektet kunde komma att ställas in i sista sekunden. Men det blev det alltså inte, och det var ju trevligt, om än inte helt ångestfritt. Resesällskapet var knappast några av mina närmaste arbetskamrater (med undantag för Louise då, men vår relation har varit ansträngd ett bra tag) och jag var ganska orolig för att känna mig utanför.
På många sätt bryr jag mig inte. Jag behöver inte deras bekräftelse. De är inga dåliga människor, men jag har ingenting gemensamt med dem, vi har ingenting att prata om. Jag föraktar dem absolut inte, men det finns inget med dem jag beundrar heller. De är bra på att sälja produkter och tjänster och sig själva, och således har de pengar att strö omkring sig. Sånt är sällan särskilt karaktärsdanande, och inte heller särskilt intressant. Jag är ganska säker på att de känner ungefär likadant inför mig. Troligtvis finner de mig ganska kufisk.
Problemet är att det är lätt att hålla sig till den attityden när man befinner sig i hemmets lugna vrå, eller i dess relativa närhet. När man kan ladda sina batterier med det man uppskattar, med de som uppskattar en. På resande fot tillsammans med åtta personer som på många sätt är ens raka motsats är det inte fullt lika enkelt. Plötsligt har de rätt och man själv har fel, är fel, helt fel, rakt igenom.
Men det var en risk jag var beredd att ta för en helgs miljöombyte.
--
Jag somnade från ”Alvin & The Chipmunks” och vaknade i regnets och blåstens Lissabon. Genom planfönstret hade jag sett den regnsvarta asfalten, de mörkgröna fälten och palmkronorna som vajade i vinden. En vacker syn. Regnet brydde jag mig inte om. Jag hade planerat för att tillbringa den förmiddagstimmarna, som var lediga och oplanerade, åt privata strövtåg i staden. Lite fönstershopping. Vin, öl eller kaffe och en god bok på något café. Sånt kan man göra med paraply lika gärna som utan.
--
Första kvällen; brådis upp till hotellrummet för ombyte, sedan raka spåret ner till tre väntande taxibilar som sladdade iväg genom staden och regnet till en restaurang som låg i hamnområdet. En bro tornade upp sig, majestätisk och dramatisk i bakgrunden. Illusionen av storstad var påtaglig, bara de pittoreska små stenhusen med fasader av färggrant badrumskakel spräckte den.
Restaurangen hette ”Blues Café”, och att kliva in i den var som att kliva in i en film noir. Dämpad belysning, mörkröda lampskärmar, dunkelt, mysigt, stämningsfullt.
Vi slog oss ner vid ett bord, och snart serverades förrätten; stora räkor, kryddade så de smakade ungefär som någon av Scans starkare korvar. Godare än det låter. Mot bättre vetande snackade jag lite med mina arbetskamrater om vad stället fick mig att associera till.
”Det känns som ett ställe där man tänder en cigarr, och plötsligt glider en mystisk, vacker kvinna som röker cigarett med munstycke fram och ber om eld”.
”Jag tänker mer på ’Twin Peaks’”, sa Edward, och tänkte väl på scenen med Bob, och snart jag film och teve med honom, Louise och Wille. De frågade om min favoritfilm, och jag svarade ”Annie Hall”. Sen serverades varmrätten – rött kött med svampsås och potatisgratäng, och till det rött vin i ett glas som hölls konstant fullt hur mycket jag än drack. Jag åt gott, jag drack gått, och efter en stund reste jag på mig och gick fram till en av servitriserna.
”Excuse me”, sa jag ”but where is the toilet?”
“Oh, we don’t have” fnissade tjejen i baren på knagglig engelska. Jag inbillade mig att hon gillade mig. Jag kände mig cool och var antagligen jättefull.
”You BETTER have”, flinade jag och letade mig ner till nedervåningen, där det mycket riktigt fanns en toalett. På nedervåningen fanns också ett dansgolv. DJ:n, som tidigare spelat stämningsfull loungejazz, spelade nu blandade hitlåtar från 80- och 90-talen. Efter en stund fann jag mig själv på det dansgolvet tillsammans med Louise, och jag dansade mig blöt av svett, och jag spanade på en portugisisk tjej och hon spanade tillbaka, men som vanligt kändes det som att hon gjorde det mer för att hon undrade om psykfallet som stirrade på henne var en potentiell seriemördare eller inte. Så jag gick inte fram, jag bjöd inte upp, jag presenterade mig inte, jag såg henne dansa med en ganska kraftigt överviktig portugisisk man i medelåldern, och sen gick jag tillbaka till mitt sällskap och svamlade med dem en stund innan vi kallade det en dag och återvände till hotellet.
--
Hotellfrukost. Guds gåva till mänskligheten. Äggröra, smörgåsar i alla former och storlekar, pålägg som är söta, pålägg som är salta, pålägg som är feta, pålägg som är lätta. Jag hade kunnat stanna i matsalen hela dagen, särskilt med tanke på att regnet stod som spön i backen utanför, men kollegorna ville ut och promenera, och det ville ju egentligen jag också. Jag hakade på, och molntäcket sprack upp lagom till att vi passerade hotelldörren.
Ganska direkt hamnade vi på en lång gata av det slag som finns i alla städer, en sån gata som Drottninggatan är, full med souvenirbutiker, mimare, ficktjuvar, langare och turister. Vi hjälptes åt att hålla koll på varandra, tog tillfälligt skydd under markiser och parasoll när det instabila vädret gjorde sig påmint, och efter en stund hade vi kommit till ett café där vi satte oss och drack kaffe. Vi tog en omväg tillbaka, promenerade förbi något som påminde om en hamn, såg en tant som höll på att mejas ner av en väldig dubbeldäckare. Vi åt lunch på en lokal kvarterskrog som serverade öl i glas med handtag. Jag känner mig alltid lite barbarisk när jag dricker öl ur glas med handtag. Som en viking eller en tysk.
--
På kvällen åt vi på ännu en lyxig restaurang. Denna hade dock inget dansgolv, så när vi avslutat vår måltid (efter en plågsamt lång diskussion om golf som inte gav mig nånting och som på något sätt resulterade i att jag berättade för mina ointresserade arbetskamrater att jag tycker om att skriva, som om jag liksom ville understryka skillnaden mellan oss) gav vi oss iväg i taxi till ett ställe som lyriska portugiser tidigare under dagen hade tipsat om. Jag tror det hette Lux.
Lux var ett bisarrt ställe. Borden var så låga att de knappt räckte till knäskålarna, och några stolar fanns inte. Däremot sängar, helt och hållet laminerade i plast. Det kändes, minst sagt, perverst, och jag fruktade att vi snart skulle komma att bli slaktade. Inplastade möbler är sällan ett gott tecken. Det faktum att vårt sällskap, med undantag för personalen på stället, var de enda människorna i lokalen, gjorde sitt för den kusliga stämningen. Jag slog på mobilen och besvarade ett SMS från John; jag skrev att jag kände mig som en utomjording. När någon i mitt sällskap, jag minns inte vem, bestämde sig för att åka tillbaka till hotellet, hakade jag på.
--
Dagen därpå vandrade vi omkring lite friare, då vi lärt oss orientera oss i Lissabon. Louise och jag promenerade i ett shoppingkvarter, och jag köpte en kofta. Vi hittade riktigt mysiga, trånga gågator, där vi kryssade mellan spårvagnar och taxibilar. Jag inhandlade fyra flaskor vin för ungefär femton kronor stycket, och det kändes som en bra affär, trots att de var ganska jobbiga att släpa tillbaka till hotellet.
Mer vin, dock gratis sådant, blev det på eftermiddagen, då vi åkte iväg till en vingård ute på den portugisiska landsbygden. Vi fick prova olika viner och sedan blanda vårt eget. Det smakade bra, och högste chefen, Lars, berömde mig för mina vinkunskaper (jag kunde känna skillnaden på ”bärigt” och ”fruktigt” vin). Vi fick ta varsin liten flaska av den färdiga blandningen med oss när vi gick.
Vi var berusade och på gott humör. Solen sken och hade torkat gräset torrt, så vi slog oss ner, Lars köpte en bag in box som vi alla delade på. Jag fick i mig tre plastglas och höll för en kort stund mer låda än jag gjort under hela resan. Sen kom bussen, vi klev på, och jag kände mig mycket trött.
--
Sista kvällen var mest bara okej. Ännu en lyxrestaurang, ännu mer god mat, men jag kände mig mest trött och tung i huvudet. Jag pratade Hjalmar Söderberg med vår guides sympatiska gentleman till karl och han tyckte antagligen att jag var väldigt gymnasial, om än sympatisk även jag. När vi lämnade restaurangen frågade jag om guiden och hennes man skulle förbi hotellet, och det skulle de, så jag bestämde mig för att ta sällskap. Jag var rödvinsseg, skulle upp tidigt morgonen därpå, och var inte alls på humör för några galanta äventyr. Jag ville bara hem och få sova. Det visade sig att Louise och Lena gick i samma tankar. Vi hamnade ändå i hotellbaren innan vi gick upp till våra rum, och vi pratade lite jobb. Det kanske inte låter så roligt, men det var faktiskt helt okej, särskilt att få höra lite skvaller från luttrade Lena.
--
Morgonen var smärtsam men uthärdlig. Jag var inte bakfull, men mycket mycket trött. Kände mig åksjuk redan på bussen, och var grön i ansiktet på flygplanet. Jag lutade mig tillbaka i stolen med huvudet vilande mot en hoprullad tröja. Försökte sova. Då gled teveskärmarna ner från taket och en film sattes igång.
Det var ”Alvin & The Chipmunks”.
Planet lämnade marken och jag trycktes in i det trånga sätet. Det var närmare åtta år sedan jag flög senast. Utanför fönstret försvann marken, husen blev till legobitar, bilarna till pixlar och snart doldes allt av molnen. Kräkreflexen ville tack och lov inte infinna sig. Kanske har min värsta åksjuka lugnat sig med åren (något ska väl bli bättre med åren, allt kan väl inte försämras?) Jag blev i alla fall tillräckligt yr för att känna mig bakfull, och varje tanke på vin eller öl som törstsläckare var bara att släppa. Jag höll mig till vatten, till skillnad från den portugisiske hiphopparen i sätet intill. Han beställde både öl och whiskey, och när han fyllnat till drog han igång mp3-funktionen på sin mobiltelefon och dånade ut hiphop ur sina burkiga små högtalare. Jag trodde botten var nådd, men så drog flygbolaget igång en dubbad version av ”Alvin & The Chipmunks” på teveskärmarna, och för en stund blev livet än mer helvetiskt.
Det var en länge efterlängtad resa. Jag och Louise har assisterat de två säljteam som det gått allra bäst för under förra året, och för detta har företaget haft vänligheten att bjuda med oss på den resa som säljteamen fått som belöning. Det må låta generöst, och det är det säkert också, men ha i åtanke att det är ett företag som knappt betalar mig någon lön och det framstår snarare som ett plåster på såren än som belöning.
Egentligen skulle vi ha rest redan i höstas, men företaget hade inte råd just då, så det blev framflyttat. Sedan dess har jag inte riktigt trott på att den skulle bli av överhuvudtaget. Det kändes knappt värt att skaffa nytt pass eftersom det kändes som att hela projektet kunde komma att ställas in i sista sekunden. Men det blev det alltså inte, och det var ju trevligt, om än inte helt ångestfritt. Resesällskapet var knappast några av mina närmaste arbetskamrater (med undantag för Louise då, men vår relation har varit ansträngd ett bra tag) och jag var ganska orolig för att känna mig utanför.
På många sätt bryr jag mig inte. Jag behöver inte deras bekräftelse. De är inga dåliga människor, men jag har ingenting gemensamt med dem, vi har ingenting att prata om. Jag föraktar dem absolut inte, men det finns inget med dem jag beundrar heller. De är bra på att sälja produkter och tjänster och sig själva, och således har de pengar att strö omkring sig. Sånt är sällan särskilt karaktärsdanande, och inte heller särskilt intressant. Jag är ganska säker på att de känner ungefär likadant inför mig. Troligtvis finner de mig ganska kufisk.
Problemet är att det är lätt att hålla sig till den attityden när man befinner sig i hemmets lugna vrå, eller i dess relativa närhet. När man kan ladda sina batterier med det man uppskattar, med de som uppskattar en. På resande fot tillsammans med åtta personer som på många sätt är ens raka motsats är det inte fullt lika enkelt. Plötsligt har de rätt och man själv har fel, är fel, helt fel, rakt igenom.
Men det var en risk jag var beredd att ta för en helgs miljöombyte.
--
Jag somnade från ”Alvin & The Chipmunks” och vaknade i regnets och blåstens Lissabon. Genom planfönstret hade jag sett den regnsvarta asfalten, de mörkgröna fälten och palmkronorna som vajade i vinden. En vacker syn. Regnet brydde jag mig inte om. Jag hade planerat för att tillbringa den förmiddagstimmarna, som var lediga och oplanerade, åt privata strövtåg i staden. Lite fönstershopping. Vin, öl eller kaffe och en god bok på något café. Sånt kan man göra med paraply lika gärna som utan.
--
Första kvällen; brådis upp till hotellrummet för ombyte, sedan raka spåret ner till tre väntande taxibilar som sladdade iväg genom staden och regnet till en restaurang som låg i hamnområdet. En bro tornade upp sig, majestätisk och dramatisk i bakgrunden. Illusionen av storstad var påtaglig, bara de pittoreska små stenhusen med fasader av färggrant badrumskakel spräckte den.
Restaurangen hette ”Blues Café”, och att kliva in i den var som att kliva in i en film noir. Dämpad belysning, mörkröda lampskärmar, dunkelt, mysigt, stämningsfullt.
Vi slog oss ner vid ett bord, och snart serverades förrätten; stora räkor, kryddade så de smakade ungefär som någon av Scans starkare korvar. Godare än det låter. Mot bättre vetande snackade jag lite med mina arbetskamrater om vad stället fick mig att associera till.
”Det känns som ett ställe där man tänder en cigarr, och plötsligt glider en mystisk, vacker kvinna som röker cigarett med munstycke fram och ber om eld”.
”Jag tänker mer på ’Twin Peaks’”, sa Edward, och tänkte väl på scenen med Bob, och snart jag film och teve med honom, Louise och Wille. De frågade om min favoritfilm, och jag svarade ”Annie Hall”. Sen serverades varmrätten – rött kött med svampsås och potatisgratäng, och till det rött vin i ett glas som hölls konstant fullt hur mycket jag än drack. Jag åt gott, jag drack gått, och efter en stund reste jag på mig och gick fram till en av servitriserna.
”Excuse me”, sa jag ”but where is the toilet?”
“Oh, we don’t have” fnissade tjejen i baren på knagglig engelska. Jag inbillade mig att hon gillade mig. Jag kände mig cool och var antagligen jättefull.
”You BETTER have”, flinade jag och letade mig ner till nedervåningen, där det mycket riktigt fanns en toalett. På nedervåningen fanns också ett dansgolv. DJ:n, som tidigare spelat stämningsfull loungejazz, spelade nu blandade hitlåtar från 80- och 90-talen. Efter en stund fann jag mig själv på det dansgolvet tillsammans med Louise, och jag dansade mig blöt av svett, och jag spanade på en portugisisk tjej och hon spanade tillbaka, men som vanligt kändes det som att hon gjorde det mer för att hon undrade om psykfallet som stirrade på henne var en potentiell seriemördare eller inte. Så jag gick inte fram, jag bjöd inte upp, jag presenterade mig inte, jag såg henne dansa med en ganska kraftigt överviktig portugisisk man i medelåldern, och sen gick jag tillbaka till mitt sällskap och svamlade med dem en stund innan vi kallade det en dag och återvände till hotellet.
--
Hotellfrukost. Guds gåva till mänskligheten. Äggröra, smörgåsar i alla former och storlekar, pålägg som är söta, pålägg som är salta, pålägg som är feta, pålägg som är lätta. Jag hade kunnat stanna i matsalen hela dagen, särskilt med tanke på att regnet stod som spön i backen utanför, men kollegorna ville ut och promenera, och det ville ju egentligen jag också. Jag hakade på, och molntäcket sprack upp lagom till att vi passerade hotelldörren.
Ganska direkt hamnade vi på en lång gata av det slag som finns i alla städer, en sån gata som Drottninggatan är, full med souvenirbutiker, mimare, ficktjuvar, langare och turister. Vi hjälptes åt att hålla koll på varandra, tog tillfälligt skydd under markiser och parasoll när det instabila vädret gjorde sig påmint, och efter en stund hade vi kommit till ett café där vi satte oss och drack kaffe. Vi tog en omväg tillbaka, promenerade förbi något som påminde om en hamn, såg en tant som höll på att mejas ner av en väldig dubbeldäckare. Vi åt lunch på en lokal kvarterskrog som serverade öl i glas med handtag. Jag känner mig alltid lite barbarisk när jag dricker öl ur glas med handtag. Som en viking eller en tysk.
--
På kvällen åt vi på ännu en lyxig restaurang. Denna hade dock inget dansgolv, så när vi avslutat vår måltid (efter en plågsamt lång diskussion om golf som inte gav mig nånting och som på något sätt resulterade i att jag berättade för mina ointresserade arbetskamrater att jag tycker om att skriva, som om jag liksom ville understryka skillnaden mellan oss) gav vi oss iväg i taxi till ett ställe som lyriska portugiser tidigare under dagen hade tipsat om. Jag tror det hette Lux.
Lux var ett bisarrt ställe. Borden var så låga att de knappt räckte till knäskålarna, och några stolar fanns inte. Däremot sängar, helt och hållet laminerade i plast. Det kändes, minst sagt, perverst, och jag fruktade att vi snart skulle komma att bli slaktade. Inplastade möbler är sällan ett gott tecken. Det faktum att vårt sällskap, med undantag för personalen på stället, var de enda människorna i lokalen, gjorde sitt för den kusliga stämningen. Jag slog på mobilen och besvarade ett SMS från John; jag skrev att jag kände mig som en utomjording. När någon i mitt sällskap, jag minns inte vem, bestämde sig för att åka tillbaka till hotellet, hakade jag på.
--
Dagen därpå vandrade vi omkring lite friare, då vi lärt oss orientera oss i Lissabon. Louise och jag promenerade i ett shoppingkvarter, och jag köpte en kofta. Vi hittade riktigt mysiga, trånga gågator, där vi kryssade mellan spårvagnar och taxibilar. Jag inhandlade fyra flaskor vin för ungefär femton kronor stycket, och det kändes som en bra affär, trots att de var ganska jobbiga att släpa tillbaka till hotellet.
Mer vin, dock gratis sådant, blev det på eftermiddagen, då vi åkte iväg till en vingård ute på den portugisiska landsbygden. Vi fick prova olika viner och sedan blanda vårt eget. Det smakade bra, och högste chefen, Lars, berömde mig för mina vinkunskaper (jag kunde känna skillnaden på ”bärigt” och ”fruktigt” vin). Vi fick ta varsin liten flaska av den färdiga blandningen med oss när vi gick.
Vi var berusade och på gott humör. Solen sken och hade torkat gräset torrt, så vi slog oss ner, Lars köpte en bag in box som vi alla delade på. Jag fick i mig tre plastglas och höll för en kort stund mer låda än jag gjort under hela resan. Sen kom bussen, vi klev på, och jag kände mig mycket trött.
--
Sista kvällen var mest bara okej. Ännu en lyxrestaurang, ännu mer god mat, men jag kände mig mest trött och tung i huvudet. Jag pratade Hjalmar Söderberg med vår guides sympatiska gentleman till karl och han tyckte antagligen att jag var väldigt gymnasial, om än sympatisk även jag. När vi lämnade restaurangen frågade jag om guiden och hennes man skulle förbi hotellet, och det skulle de, så jag bestämde mig för att ta sällskap. Jag var rödvinsseg, skulle upp tidigt morgonen därpå, och var inte alls på humör för några galanta äventyr. Jag ville bara hem och få sova. Det visade sig att Louise och Lena gick i samma tankar. Vi hamnade ändå i hotellbaren innan vi gick upp till våra rum, och vi pratade lite jobb. Det kanske inte låter så roligt, men det var faktiskt helt okej, särskilt att få höra lite skvaller från luttrade Lena.
--
Morgonen var smärtsam men uthärdlig. Jag var inte bakfull, men mycket mycket trött. Kände mig åksjuk redan på bussen, och var grön i ansiktet på flygplanet. Jag lutade mig tillbaka i stolen med huvudet vilande mot en hoprullad tröja. Försökte sova. Då gled teveskärmarna ner från taket och en film sattes igång.
Det var ”Alvin & The Chipmunks”.
Sunday, April 13, 2008
You’re not a teenager, so don’t act like one.
Söndag 13 april - 08
”Den Allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg förändrade mitt liv. Eller nej, förlåt, den förändrade inte mitt liv, men nästan. Den förändrade min inställning till litteraturen, till gamla svunna tider, den gav mig insikt om att de problem jag ältade inte på något sätt var unika vare sig för mig eller för min generation, och framförallt blev den på många sätt en måttstock. Den innehöll ju faktiskt allt det jag gillade, och som jag sedan fortsatt att gilla. Romaner och filmer om melankoliska, neurotiska grubblare med kärleksbekymmer är fortfarande något av det bästa jag vet, och Hjalmar Söderbergs melankoli svider ljuvare än det mesta. Den återfinns i det mesta han skrivit, och jag älskar allt jag läst av karln, men inget håller jag högre än just ”Den Allvarsamma Leken”.
I torsdags såg jag den dramatiserad på Stadsteatern. Gustaf Skarsgård spelade Arvid Stjärnblom och Livia Millhagen var Lydia Stille. De gjorde båda storartade insatser, nerviga, intensiva. Jag förvånades över att regissören, Daniel Lind Lagerlöf, lät pjäsen vara så humoristisk – romanen ”Den allvarsamma leken” är betydligt, ehum, allvarligare. Men mer förvånande är det att humorn fungerar så bra. En av anledningarna till att romanen tilltalar så många människor i åldersspannen 18 – 23, typ, är ju att många i den åldern (i alla fall de som är tillräckligt litteraturintresserade att de kan tänka sig läsa litteratur från början av förra århundradet) är ungefär som Arvid Stjärnblom – olidligt pretentiösa, olidligt allvarliga.
Gustaf Skarsgård fångar allt detta. Han våndas, han suckar, han stönar, han trampar upp fåror i golvet. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, han krälar i stoftet, bönar och ber och är i nästa sekund stolt och förorättad. Det är lika hysteriskt roligt som hjärtskärande att se. Det enda distraherande är att han är så förbaskad lik en ung John Cleese. När han ilsket marscherar över scenen associerar jag osökt till episoden med tyskarna i ”Pang I Bygget”. Men det kanske bara är jag.
Livia Millhagen är också mycket bra. Vilken röst hon har, vilken karisma. Jag önskar att jag kunde spela in varenda replik hon levererade och sedan spela upp dem på repeat. Henne vill jag se – och höra – mer av.
Överlag var det en mycket angenäm teaterupplevelse. En del repliker gav mig gåshud, och jag insåg att det verkligen är hög tid för en omläsning av ”Den Allvarsamma Leken”, och kanske av hela Hjalmar Söderberg-katalogen.
--
Jag var där med Emma och John. Tidigare på dagen hade Frida hört av sig och meddelat att Camillas band skulle spela på Landet på kvällen, så jag frågade mina arbetskamrater om de ville hänga med dit, och det ville de, så efter teatern köpte vi med ett sexpack folköl på Ica vid T-centralen och åkte hem till min lägenhet i Mälarhöjden. Det blev två folköl var och så en flaska vin som jag hade stående på köksbordet. Jag hade inte sovit så mycket eftersom det var arbetsdag, och var således ganska lättpåverkad. Efter två öl och ungefär lika många glas vin kände jag mig ganska rejält rund under fötterna och satt framför stereon med en hel hög skivor på golvet och gastade om världens bästa låt, som allt som oftast var precis den låt som spelades för tillfället (bland annat ”More Than This” av Roxy Music).
Vi drog hemifrån vid tio tiden med varsin plastmugg rödvin i händerna och promenerade till Mälarhöjdens tunnelbana. Det var en trevlig promenad, men när vi kom fram såg vi att det var fjorton minuter kvar tills tåget skulle komma, och när vi väl var framme vid Telefonplan och Landet, efter en mellanlandning vid Liljeholmen, hade Camillas band gått av scenen för bara några minuter sedan. Jag bad henne så hemskt mycket om ursäkt, satte mig vid hennes och Fridas bord, drack av min öl och kände mig plötsligt väldigt trött. Camilla var mitt uppe i ett samtal med en bandkamrat, John och Emma pratade, jag och Frida försökte konversera, men jag kände att omvärlden mest var ett brus. Landet var trångt. Jag ville någon annanstans. Jag föreslog efterfest hos mig, men eftersom Camilla bodde betydligt närmare, på gångavstånd faktiskt, hamnade vi istället hos henne.
Jag kände mig trumpen, utan att riktigt veta varför. Eller egentligen visste jag kanske varför, men jag ville inte, vill inte, riktigt erkänna det – jag kände inte att jag fick tillräckligt med uppmärksamhet. Jag snackade lite med Frida i alla fall, och det var trevligt.
Eftersom Camilla bodde så nära jobbet planerade jag, Emma och John att stanna kvar där hela natten och sedan promenera till jobbet vid gryningen. Vi tänkte antingen hitta en sovplats någonstans, eller också helt sonika hålla oss vakna hela natten. Men när småtimmarna började krypa på meddelade de att de beställt en taxi och tänkte åka hemåt.
”Nu blir jag besviken på er”, sluddrade jag. ”Så jävla besviken…”
Jag hade sett fram emot den starka känslan av gemenskap och enad front som skulle infinna sig då vi ramlade in genom dörrarna till jobbet, i gårdagens kläder och en stank av alkohol. Det skulle kännes rebelliskt, det skulle kännas rätt, och alla andra jävlar skulle få se. Men nu stod de där i hallen och bangade, ville dra hem och sova och vara svenniga och tråkiga.
”Du vill inte åka med då?” frågade Emma, med ett oroligt uttryck i ansiktet. Egentligen ville jag ju. Jag var ju också trött. Det hade inte varit en lämplig kväll för drickande, inte alls. Men stoltheten tog överhanden. Jag besvarade hennes fråga med ännu ett: ”Så jävla besviken!” och vände trumpet på klacken. Emma såg nästan grinfärdig ut och John kom fram och tackade för en rolig kväll, men jag vände mig bort. Precis så besviken var jag.
Jag satt en stund och pratade med Frida, men kände mig rätt tom i sinnet. Jag började ångra att jag inte farit hem. Klockan närmade sig tre och festen såg inte ut att närma sig sitt slut än på ett tag. Att sova över på soffan eller någon annanstans i lägenheten hade varit mer lockande om det varit tyst och stilla, men med skrattande och glada människor på balkongen framstod det inte som ett uthärdligt alternativ. När jag hörde en av Camillas bandkamrater beställa taxi i hallen skyndade jag ut för att höra om jag kunde åka med. Kanske kunde taxin rent av ta en omväg och stanna till i Mälarhöjden, Axelsberg eller Bredäng?
”Var bor du?” frågade jag.
”Mälarhöjden”, sa hon.
”Du skojar?” sa jag.
”Nej…”
”Jag också!”
”Wow!”
Ibland är världen bra liten. Det visade sig under taxiresans gång att hon inte bara bodde i Mälarhöjden, utan till och med på samma gata som jag, bara ett stenkast bort. Vi bytte nummer, så nu har jag potentiellt fikasällskap alldeles runt knuten. Trevligt.
--
Fredagen blev en intressant. Jag var nog fortfarande lite full när jag kom till jobbet, för jag var överraskande pigg och huvudvärken och yrseln lös nästan helt med sin frånvaro. Jag var dessutom på gott humör, och fann det väldigt underhållande att John och Emma kastade oroliga blickar åt mitt håll under morgonmötet. Jag skyndade mig att be dem om ursäkt efteråt, och sedan hade vi lite roligt åt att vi alla luktade gammal baksmälla. John är tjugo, Emma tjugoett. Själv är jag 26. Jag borde nog skärpa mig.
”Den Allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg förändrade mitt liv. Eller nej, förlåt, den förändrade inte mitt liv, men nästan. Den förändrade min inställning till litteraturen, till gamla svunna tider, den gav mig insikt om att de problem jag ältade inte på något sätt var unika vare sig för mig eller för min generation, och framförallt blev den på många sätt en måttstock. Den innehöll ju faktiskt allt det jag gillade, och som jag sedan fortsatt att gilla. Romaner och filmer om melankoliska, neurotiska grubblare med kärleksbekymmer är fortfarande något av det bästa jag vet, och Hjalmar Söderbergs melankoli svider ljuvare än det mesta. Den återfinns i det mesta han skrivit, och jag älskar allt jag läst av karln, men inget håller jag högre än just ”Den Allvarsamma Leken”.
I torsdags såg jag den dramatiserad på Stadsteatern. Gustaf Skarsgård spelade Arvid Stjärnblom och Livia Millhagen var Lydia Stille. De gjorde båda storartade insatser, nerviga, intensiva. Jag förvånades över att regissören, Daniel Lind Lagerlöf, lät pjäsen vara så humoristisk – romanen ”Den allvarsamma leken” är betydligt, ehum, allvarligare. Men mer förvånande är det att humorn fungerar så bra. En av anledningarna till att romanen tilltalar så många människor i åldersspannen 18 – 23, typ, är ju att många i den åldern (i alla fall de som är tillräckligt litteraturintresserade att de kan tänka sig läsa litteratur från början av förra århundradet) är ungefär som Arvid Stjärnblom – olidligt pretentiösa, olidligt allvarliga.
Gustaf Skarsgård fångar allt detta. Han våndas, han suckar, han stönar, han trampar upp fåror i golvet. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, han krälar i stoftet, bönar och ber och är i nästa sekund stolt och förorättad. Det är lika hysteriskt roligt som hjärtskärande att se. Det enda distraherande är att han är så förbaskad lik en ung John Cleese. När han ilsket marscherar över scenen associerar jag osökt till episoden med tyskarna i ”Pang I Bygget”. Men det kanske bara är jag.
Livia Millhagen är också mycket bra. Vilken röst hon har, vilken karisma. Jag önskar att jag kunde spela in varenda replik hon levererade och sedan spela upp dem på repeat. Henne vill jag se – och höra – mer av.
Överlag var det en mycket angenäm teaterupplevelse. En del repliker gav mig gåshud, och jag insåg att det verkligen är hög tid för en omläsning av ”Den Allvarsamma Leken”, och kanske av hela Hjalmar Söderberg-katalogen.
--
Jag var där med Emma och John. Tidigare på dagen hade Frida hört av sig och meddelat att Camillas band skulle spela på Landet på kvällen, så jag frågade mina arbetskamrater om de ville hänga med dit, och det ville de, så efter teatern köpte vi med ett sexpack folköl på Ica vid T-centralen och åkte hem till min lägenhet i Mälarhöjden. Det blev två folköl var och så en flaska vin som jag hade stående på köksbordet. Jag hade inte sovit så mycket eftersom det var arbetsdag, och var således ganska lättpåverkad. Efter två öl och ungefär lika många glas vin kände jag mig ganska rejält rund under fötterna och satt framför stereon med en hel hög skivor på golvet och gastade om världens bästa låt, som allt som oftast var precis den låt som spelades för tillfället (bland annat ”More Than This” av Roxy Music).
Vi drog hemifrån vid tio tiden med varsin plastmugg rödvin i händerna och promenerade till Mälarhöjdens tunnelbana. Det var en trevlig promenad, men när vi kom fram såg vi att det var fjorton minuter kvar tills tåget skulle komma, och när vi väl var framme vid Telefonplan och Landet, efter en mellanlandning vid Liljeholmen, hade Camillas band gått av scenen för bara några minuter sedan. Jag bad henne så hemskt mycket om ursäkt, satte mig vid hennes och Fridas bord, drack av min öl och kände mig plötsligt väldigt trött. Camilla var mitt uppe i ett samtal med en bandkamrat, John och Emma pratade, jag och Frida försökte konversera, men jag kände att omvärlden mest var ett brus. Landet var trångt. Jag ville någon annanstans. Jag föreslog efterfest hos mig, men eftersom Camilla bodde betydligt närmare, på gångavstånd faktiskt, hamnade vi istället hos henne.
Jag kände mig trumpen, utan att riktigt veta varför. Eller egentligen visste jag kanske varför, men jag ville inte, vill inte, riktigt erkänna det – jag kände inte att jag fick tillräckligt med uppmärksamhet. Jag snackade lite med Frida i alla fall, och det var trevligt.
Eftersom Camilla bodde så nära jobbet planerade jag, Emma och John att stanna kvar där hela natten och sedan promenera till jobbet vid gryningen. Vi tänkte antingen hitta en sovplats någonstans, eller också helt sonika hålla oss vakna hela natten. Men när småtimmarna började krypa på meddelade de att de beställt en taxi och tänkte åka hemåt.
”Nu blir jag besviken på er”, sluddrade jag. ”Så jävla besviken…”
Jag hade sett fram emot den starka känslan av gemenskap och enad front som skulle infinna sig då vi ramlade in genom dörrarna till jobbet, i gårdagens kläder och en stank av alkohol. Det skulle kännes rebelliskt, det skulle kännas rätt, och alla andra jävlar skulle få se. Men nu stod de där i hallen och bangade, ville dra hem och sova och vara svenniga och tråkiga.
”Du vill inte åka med då?” frågade Emma, med ett oroligt uttryck i ansiktet. Egentligen ville jag ju. Jag var ju också trött. Det hade inte varit en lämplig kväll för drickande, inte alls. Men stoltheten tog överhanden. Jag besvarade hennes fråga med ännu ett: ”Så jävla besviken!” och vände trumpet på klacken. Emma såg nästan grinfärdig ut och John kom fram och tackade för en rolig kväll, men jag vände mig bort. Precis så besviken var jag.
Jag satt en stund och pratade med Frida, men kände mig rätt tom i sinnet. Jag började ångra att jag inte farit hem. Klockan närmade sig tre och festen såg inte ut att närma sig sitt slut än på ett tag. Att sova över på soffan eller någon annanstans i lägenheten hade varit mer lockande om det varit tyst och stilla, men med skrattande och glada människor på balkongen framstod det inte som ett uthärdligt alternativ. När jag hörde en av Camillas bandkamrater beställa taxi i hallen skyndade jag ut för att höra om jag kunde åka med. Kanske kunde taxin rent av ta en omväg och stanna till i Mälarhöjden, Axelsberg eller Bredäng?
”Var bor du?” frågade jag.
”Mälarhöjden”, sa hon.
”Du skojar?” sa jag.
”Nej…”
”Jag också!”
”Wow!”
Ibland är världen bra liten. Det visade sig under taxiresans gång att hon inte bara bodde i Mälarhöjden, utan till och med på samma gata som jag, bara ett stenkast bort. Vi bytte nummer, så nu har jag potentiellt fikasällskap alldeles runt knuten. Trevligt.
--
Fredagen blev en intressant. Jag var nog fortfarande lite full när jag kom till jobbet, för jag var överraskande pigg och huvudvärken och yrseln lös nästan helt med sin frånvaro. Jag var dessutom på gott humör, och fann det väldigt underhållande att John och Emma kastade oroliga blickar åt mitt håll under morgonmötet. Jag skyndade mig att be dem om ursäkt efteråt, och sedan hade vi lite roligt åt att vi alla luktade gammal baksmälla. John är tjugo, Emma tjugoett. Själv är jag 26. Jag borde nog skärpa mig.
Wednesday, April 9, 2008
Where is my mind?
Tisdag 8 april - 08
Henke var på jobbet i fredags. Det var en rolig överraskning. Henke och jag var skolkamrater på folkhögskolan. Vi var aldrig jättetighta, men jag tyckte alltid bra om honom, och det är alltid kul att springa på honom. Av alla vänner och bekanta som bor i Stockholm är han den jag springer på allra oftast, vilket absolut inte gör det mindre trevligt de gånger det händer. Han knäcker extra hos oss då och då, på en helt annan avdelning, men det var flera månader sen sist. Nu i fredags lunchade vi, och sen tog vi sällskap till Tempo där vi köpte frukt. Jag ville nästan ta med honom till min avdelning, presentera honom för mina arbetskamrater och tala om för dem att här, här har ni den sortens människa jag hellre skulle umgås med än er. Sen kom jag på att jag ju faktiskt gillar i alla fall fyra sjättedelar av min avdelning, och då kändes behovet mindre trängande.
Henke bor i Axelsberg. Förvisso inte jättelänge till, men ett tag i alla fall. Jag ska ta och bjuda hem honom på kaffe någon dag. Ja, det ska jag.
--
På Café Soda med Lisa, jag med en kopp kaffe och hon med en kopp te. Vi pratar om människor som trycker ner andra för att trycka upp sig själva, och är överens om att de är dumma människor. Dumma som i dagistidens dumma, dumma som i elaka.
Åsa jobbar idag, och hon bjuder mig på en microvarm bulle, och hon frågar mig, som en syster, hur det gick med den där tjejen, hon som var så snygg och smart och trevlig.
”Det gick inget vidare. Men det var nog mitt eget val, för en gångs skull”, svarar jag. Jag hinner inte berätta mer för Åsa, men på promenad genom det snöblandade smutsregnet på Hornsgatan berättar jag desto mer för Lisa. Om den andre, och om känslor som nog borde undvikas till varje pris, men som lik förbannat bubblar upp där inom mig, omöjliga att kontrollera. Som förstärks när jag sitter här i lägenhetsmörkret, lyssnandes till regnet och tomheten, och plötsligt klyvs regnet och tomheten av en telefonsignal, och på displayen visas ett förnamn och ett efternamn, åtta bokstäver allt som allt, och samtalet är kort men gemytligt, och jag tänker att hon kunde ha ringt vem som helst.
Men hon ringde mig.
--
Försökte sova en stund ikväll, för det dåliga vädret och den roterande hjärnan hade gjort mig fullständigt utmattad. Jag slog på en gammal skiva med Joe Henry som jag inte hört på många år. Liksom mina Walkabouts-skivor påminner den allt för mycket om hösten 2002 för att den ska kännas bekväm i mina trumhinnor. Det är musik som sätter sig som en havsanemon mot örat och suger upp spetsiga och kantiga minnen ur huvudet, dåliga minnen av dåliga dagar. Lyssningen började dåligt. Sömnen ville inte infinna sig, men däremot minnena. Jag svepte in mig i täcket och kramade en kudde, hårt hårt. Till slut sjönk minnena undan, musiken blev bakgrundsbrus och jag gled djupare ner i madrassen. Jag sov. Jag vaknade. Sista spåret är ett monotomt trumpetande som kommer och går, och det tycks pågå i en hel evighet. Jag var klarvaken, men orkade inte resa mig upp. Jag låg bara där och lyssnade på trumpeten. Det var ingen särskilt vacker trumpet. Det var bara en trumpet.
Henke var på jobbet i fredags. Det var en rolig överraskning. Henke och jag var skolkamrater på folkhögskolan. Vi var aldrig jättetighta, men jag tyckte alltid bra om honom, och det är alltid kul att springa på honom. Av alla vänner och bekanta som bor i Stockholm är han den jag springer på allra oftast, vilket absolut inte gör det mindre trevligt de gånger det händer. Han knäcker extra hos oss då och då, på en helt annan avdelning, men det var flera månader sen sist. Nu i fredags lunchade vi, och sen tog vi sällskap till Tempo där vi köpte frukt. Jag ville nästan ta med honom till min avdelning, presentera honom för mina arbetskamrater och tala om för dem att här, här har ni den sortens människa jag hellre skulle umgås med än er. Sen kom jag på att jag ju faktiskt gillar i alla fall fyra sjättedelar av min avdelning, och då kändes behovet mindre trängande.
Henke bor i Axelsberg. Förvisso inte jättelänge till, men ett tag i alla fall. Jag ska ta och bjuda hem honom på kaffe någon dag. Ja, det ska jag.
--
På Café Soda med Lisa, jag med en kopp kaffe och hon med en kopp te. Vi pratar om människor som trycker ner andra för att trycka upp sig själva, och är överens om att de är dumma människor. Dumma som i dagistidens dumma, dumma som i elaka.
Åsa jobbar idag, och hon bjuder mig på en microvarm bulle, och hon frågar mig, som en syster, hur det gick med den där tjejen, hon som var så snygg och smart och trevlig.
”Det gick inget vidare. Men det var nog mitt eget val, för en gångs skull”, svarar jag. Jag hinner inte berätta mer för Åsa, men på promenad genom det snöblandade smutsregnet på Hornsgatan berättar jag desto mer för Lisa. Om den andre, och om känslor som nog borde undvikas till varje pris, men som lik förbannat bubblar upp där inom mig, omöjliga att kontrollera. Som förstärks när jag sitter här i lägenhetsmörkret, lyssnandes till regnet och tomheten, och plötsligt klyvs regnet och tomheten av en telefonsignal, och på displayen visas ett förnamn och ett efternamn, åtta bokstäver allt som allt, och samtalet är kort men gemytligt, och jag tänker att hon kunde ha ringt vem som helst.
Men hon ringde mig.
--
Försökte sova en stund ikväll, för det dåliga vädret och den roterande hjärnan hade gjort mig fullständigt utmattad. Jag slog på en gammal skiva med Joe Henry som jag inte hört på många år. Liksom mina Walkabouts-skivor påminner den allt för mycket om hösten 2002 för att den ska kännas bekväm i mina trumhinnor. Det är musik som sätter sig som en havsanemon mot örat och suger upp spetsiga och kantiga minnen ur huvudet, dåliga minnen av dåliga dagar. Lyssningen började dåligt. Sömnen ville inte infinna sig, men däremot minnena. Jag svepte in mig i täcket och kramade en kudde, hårt hårt. Till slut sjönk minnena undan, musiken blev bakgrundsbrus och jag gled djupare ner i madrassen. Jag sov. Jag vaknade. Sista spåret är ett monotomt trumpetande som kommer och går, och det tycks pågå i en hel evighet. Jag var klarvaken, men orkade inte resa mig upp. Jag låg bara där och lyssnade på trumpeten. Det var ingen särskilt vacker trumpet. Det var bara en trumpet.
Sunday, April 6, 2008
Zigenarliv revisited.
Söndag 6 april - 08
Rejält bakfull vaknade jag, i en skinnsoffa som gav ifrån sig pinsamma ljud var gång jag rörde mig, och utanför fönstret sken solen över Björkhagens hustak och vardagsrumsbordet var fullbelamrat av tomma och halvtomma burkar och buteljer. John var på fötter och kom in i rummet med ett stort vattenglas i handen. Han tömde innehållet i några ljudliga klunkar och ställde ner det. Jag reste mig upp till sittande ställning, ett mindre projekt, och jag såg att Emma, som låg i tältsängen, också slagit upp ögonen och vaknat. Vi sa god morgon till varandra och började prata om kvällen som varit.
--
Kvällen som varit hade varit en kul kväll. Jag stannade till vid Systemet på vägen hem från jobbet. Eftersom det var vår, och våren är ölens högtid, köpte jag några öl att dricka på kvällen, men också en flaska vin att spara inför framtiden. Sen åkte jag hem och åt. Pytt i panna med grönsallad och så två folköl till det. Efter maten gjorde jag mig snabbt i ordning och åkte till Björkhagen. Det var bara John och hans sambo Jens som var där än så länge, men Emma och hennes vän Jenny anslöt ganska snart, därefter Johns kompis Louise, som bott i Torsås av alla ställen, och som verkar ha jobbat på Ica medan jag bodde där. Hon kände inte igen mig, och jag kände inte igen henne, och det var väl inte så konstigt egentligen. Men det är lustigt hur liten världen kan framstå ibland. På tal om städer; någon gång under kvällen sa Emma något om att hon och jag var de enda på festen som var från Stockholm.
”Nej nej!” skyndade jag mig att säga, men kände en lika påtaglig som pinsam stolthet. Som om det faktum att någon misstar mig för att vara stockholmare vore höjden av bekräftelse. Fånigt.
Snart fick John och jag slut på öl, så vi bestämde oss för att åka till Gullmarsplan och köpa fler, och på vägen mötte vi två av hans vänner som var på väg till hans fest, och medan vi väntade på tunnelbanan kom Emmas vän Jenny som blivit för full och ville hem till Årsta, så vi åkte i samlad trupp till Gullmars, där vi ramlade in på Seven Eleven, och John lyckades charma till sig en gratis kaka av expediten. När vi kom tillbaka till festen hade vi varit borta i över en timme, eftersom vi fått för oss att det var en bra idé att kliva av T-banan och gå från Skärmarbrink. Vi snackade Hjalmar Söderberg och John spelade Belle & Sebastians ”Piazza, New York Catcher” på gitarren, och det kändes som att komma hem.
Klockan närmade sig småtimmarna, och gästerna började dra sig undan. Det var bara John, jag och Emma kvar. John drog på en liveskiva med Eldkvarn på stereon, och vi började rödvinssvamla, trots avsaknaden av rödvin, om Det Viktiga I Livet, om arbete och fritid, om drömmar och ideal. Jag vet hur det låter, men det var riktigt fint och jag tror att jag somnade mitt i en mening.
--
På morgonen kokade John kaffe, och vi drack det på balkongen i det gassande solskenet. Dagen var fri från måsten och full av möjligheter. Vi kom överens om att pizza vore en god idé, så vi drog på oss ytterkläder och gav oss ut i förmiddagen och våren. Jag var yr och lätt illamående, men utomhusluften gjorde susen, och så länge jag höll mig i den mådde jag bra, och hur det än var med det fysiska måendet så var jag i psykisk toppform. Vi hade otroligt roligt tillsammans där vi stapplade fram mot Kärrtorp och en pizzeria John rekommenderade. Väl framme förklarade pizzabagaren att de öppnade först klockan tolv, och att ugnarna inte var uppvärmda ännu. Det gjorde inte så mycket. Det fanns ingen uteservering, och jag kände inte riktigt att jag klarade av att sitta inomhus, så vi vandrade vidare, nu i riktning mot Globen. Därifrån tog vi tunnelbanan till Skanstull, där vi skänkte några femmor till en gatumusikant som spelade ”Somliga Går I Trasiga Skor”, och så drog vi runt på Söder i jakt på en värdig pizzeria. Vi tog oss till Primo, som hade ett ledigt bord på uteserveringen, så där slog vi oss ner. Våra pizzor smakade utmärkt, och som pizzor gjort i alla tider botade de baksmällan, nästan helt.
Vi tog en promenad över söders höjder och stannade till och njöt av utsikten över Gamla Stan och Djurgården. Solen glittrade i vattnet, småbåtar gled förbi, och alla tre var överens om att Stockholm är en fantastiskt vacker stad. Från vår utsiktspunkt var det inte långt till Mosebacke, så styrde kosan dit, men tyvärr var där stängt för renovering, så vi gick mot Gamla Stan för att ta en fika innan vi skildes åt. Vi snackade film på vägen dit, och kom in på ”Hata Göteborg”, vilket var väldigt lustigt, eftersom Gamla Stan just då fylldes med skånska fotbollssupporters som skränade ”Hata, hata, hata Göteborg!” John och Emma behövde gå till Systemet, så vi tog oss förbi supportrarna – en stank av sprit och svett omgav dem som ett stort gasmoln – och när det handlats vin och öl inför kvällen började vi leta efter ett passande café. Vid det här laget hade jag blivit rejält trött, och entusiasmen började rinna av mig. Jag hade återstoden av dagen inbokad – skulle träffa Fredrik för en fika och ta en promenad med Jenny – men kände mig mest av allt sugen på att åka hem och lägga mig. Dessutom började jag få skoskav. Så vi släppte fikaplanerna och begav oss mot tunnelbanan. Så snart vi nått fram till stationen i Gamla Stan stormades den av de tidigare nämnda Malmösupportrarna, så vi promenerade över till Slussen och åkte därifrån istället. Det kändes lite vemodigt att skiljas från John och Emma. Räknar man med fredagens arbetstimmar hade vi ju umgåtts i över ett dygn. Jag tror att i alla fall Emma kände likadant, för en kort stund efteråt ringde hon och frågade mig om också jag upplevde att känslan av kissnödighet alltid eskalerande i takt med att man kom närmare och närmare toaletten. Jag svarade jakande på det, för det är något jag också gått och funderat på, och så la vi på luren.
Jag var hos Fredrik när hon ringde, och jag väntade på att kaffet skulle bli klart. Fredriks baksmälla var sju resor värre än min, och han började precis till att bli människa när jag ringde på dörren.
”Jag vet inte hur du kommer att ta det här Fredrik”, sa jag. ”Men imorgon ska jag åka och hämta en Stringhylla.”
Fredrik, som själv varit på jakt efter en Stringhylla en längre tid, blev förkrossad.
”Det här var det värsta som kunde hända. Det värsta som kunde hända. Det är katastrof…”
Han blev lite gladare när jag berättade att en antikaffär inte många gator bort hade dem för niohundra, men så berättade jag vad jag ropat in min för; hundrasjuttiofem kronor, och då blev det gråt och tandagnisslan igen. Tur att han inte menade allvar med sin bestörtning. Tror jag.
--
Mitt sista möte för dagen var med Jenny, som jag träffade någonstans mellan Skanstull och Medborgarplatsen. De var länge sen vi sågs sist, och något säger mig att det här mycket väl kan vara vår sista date. Jag kände att jag inte hade särskilt mycket att säga, som om jag förbränt all min positiva och entusiastiska energi tidigare under dagen och bara hade apati kvar i kroppen. Kanske var det bara tröttheten. Jag kramade om henne i alla fall, och vi gick ner till Slussen och tog färjan över till Djurgården. Jag visste inte hur jag skulle klara en båtfärd, men baksmällan hade uppenbarligen runnit ur kroppen nästan helt, så det gick över förväntan. Vi promenerade längs vattnet. Vårdagen övergick i vårkväll, det var fortfarande fint, men började bli kyligare. Jag kände behovet av att bara få vara hemma och ensam växa sig starkare för varje minut som gick. Vi pratade om fåglar och om båtar och om konflikter. Jag är konflikträdd, hon är det inte. Varje gång jag erkänner en personlig brist förkunnar hon att hon är precis tvärtom. Det är frustrerande, särskilt efter en dag i sällskap med människor som letar likheter i stället för olikheter. Kontrasten fick mig att känna mig obekväm, och jag blev frustrerad. Jag tycker ju om henne egentligen. Men när vi skildes åt såg hon lika lättad ut som jag kände mig, och när jag kom hem kände jag mig inte bara trött, utan också ganska ledsen. Ensamheten var inte så charmig som jag föreställt mig den. Efter en dusch och några mackor lade jag mig för att sova en stund. Klockan var åtta, och jag tänkte gå upp efter två timmar i bingen, koka lite te, se en film, skriva några rader. Men det hände aldrig. När klockan ringde vid tio stängde jag av den och somnade om.
--
Söndagen har till stor del varit en frustrerande dag. Jag har varit rastlös, jag har velat göra något, inget som fanns att göra hemma har känts lockande, och där ute har solen varit blek och suddig, gömd bakom en slöja av moln. Så jag städade, dammsög golven och plockade undan smutstvätt som belägrat soffan. Kastade gamla tidningar och pantade burkar. På kvällen åkte jag till Skogås för att hämta min Stringhylla. Det var en lång resa, med byten vid Slussen, Gullmarsplan och Farsta. Skogås var som hemma fast annorlunda. Inte en plats jag kände mig lockad att återvända till, såvida där inte finns fler Stringhyllor som vill byta ägare.
Rejält bakfull vaknade jag, i en skinnsoffa som gav ifrån sig pinsamma ljud var gång jag rörde mig, och utanför fönstret sken solen över Björkhagens hustak och vardagsrumsbordet var fullbelamrat av tomma och halvtomma burkar och buteljer. John var på fötter och kom in i rummet med ett stort vattenglas i handen. Han tömde innehållet i några ljudliga klunkar och ställde ner det. Jag reste mig upp till sittande ställning, ett mindre projekt, och jag såg att Emma, som låg i tältsängen, också slagit upp ögonen och vaknat. Vi sa god morgon till varandra och började prata om kvällen som varit.
--
Kvällen som varit hade varit en kul kväll. Jag stannade till vid Systemet på vägen hem från jobbet. Eftersom det var vår, och våren är ölens högtid, köpte jag några öl att dricka på kvällen, men också en flaska vin att spara inför framtiden. Sen åkte jag hem och åt. Pytt i panna med grönsallad och så två folköl till det. Efter maten gjorde jag mig snabbt i ordning och åkte till Björkhagen. Det var bara John och hans sambo Jens som var där än så länge, men Emma och hennes vän Jenny anslöt ganska snart, därefter Johns kompis Louise, som bott i Torsås av alla ställen, och som verkar ha jobbat på Ica medan jag bodde där. Hon kände inte igen mig, och jag kände inte igen henne, och det var väl inte så konstigt egentligen. Men det är lustigt hur liten världen kan framstå ibland. På tal om städer; någon gång under kvällen sa Emma något om att hon och jag var de enda på festen som var från Stockholm.
”Nej nej!” skyndade jag mig att säga, men kände en lika påtaglig som pinsam stolthet. Som om det faktum att någon misstar mig för att vara stockholmare vore höjden av bekräftelse. Fånigt.
Snart fick John och jag slut på öl, så vi bestämde oss för att åka till Gullmarsplan och köpa fler, och på vägen mötte vi två av hans vänner som var på väg till hans fest, och medan vi väntade på tunnelbanan kom Emmas vän Jenny som blivit för full och ville hem till Årsta, så vi åkte i samlad trupp till Gullmars, där vi ramlade in på Seven Eleven, och John lyckades charma till sig en gratis kaka av expediten. När vi kom tillbaka till festen hade vi varit borta i över en timme, eftersom vi fått för oss att det var en bra idé att kliva av T-banan och gå från Skärmarbrink. Vi snackade Hjalmar Söderberg och John spelade Belle & Sebastians ”Piazza, New York Catcher” på gitarren, och det kändes som att komma hem.
Klockan närmade sig småtimmarna, och gästerna började dra sig undan. Det var bara John, jag och Emma kvar. John drog på en liveskiva med Eldkvarn på stereon, och vi började rödvinssvamla, trots avsaknaden av rödvin, om Det Viktiga I Livet, om arbete och fritid, om drömmar och ideal. Jag vet hur det låter, men det var riktigt fint och jag tror att jag somnade mitt i en mening.
--
På morgonen kokade John kaffe, och vi drack det på balkongen i det gassande solskenet. Dagen var fri från måsten och full av möjligheter. Vi kom överens om att pizza vore en god idé, så vi drog på oss ytterkläder och gav oss ut i förmiddagen och våren. Jag var yr och lätt illamående, men utomhusluften gjorde susen, och så länge jag höll mig i den mådde jag bra, och hur det än var med det fysiska måendet så var jag i psykisk toppform. Vi hade otroligt roligt tillsammans där vi stapplade fram mot Kärrtorp och en pizzeria John rekommenderade. Väl framme förklarade pizzabagaren att de öppnade först klockan tolv, och att ugnarna inte var uppvärmda ännu. Det gjorde inte så mycket. Det fanns ingen uteservering, och jag kände inte riktigt att jag klarade av att sitta inomhus, så vi vandrade vidare, nu i riktning mot Globen. Därifrån tog vi tunnelbanan till Skanstull, där vi skänkte några femmor till en gatumusikant som spelade ”Somliga Går I Trasiga Skor”, och så drog vi runt på Söder i jakt på en värdig pizzeria. Vi tog oss till Primo, som hade ett ledigt bord på uteserveringen, så där slog vi oss ner. Våra pizzor smakade utmärkt, och som pizzor gjort i alla tider botade de baksmällan, nästan helt.
Vi tog en promenad över söders höjder och stannade till och njöt av utsikten över Gamla Stan och Djurgården. Solen glittrade i vattnet, småbåtar gled förbi, och alla tre var överens om att Stockholm är en fantastiskt vacker stad. Från vår utsiktspunkt var det inte långt till Mosebacke, så styrde kosan dit, men tyvärr var där stängt för renovering, så vi gick mot Gamla Stan för att ta en fika innan vi skildes åt. Vi snackade film på vägen dit, och kom in på ”Hata Göteborg”, vilket var väldigt lustigt, eftersom Gamla Stan just då fylldes med skånska fotbollssupporters som skränade ”Hata, hata, hata Göteborg!” John och Emma behövde gå till Systemet, så vi tog oss förbi supportrarna – en stank av sprit och svett omgav dem som ett stort gasmoln – och när det handlats vin och öl inför kvällen började vi leta efter ett passande café. Vid det här laget hade jag blivit rejält trött, och entusiasmen började rinna av mig. Jag hade återstoden av dagen inbokad – skulle träffa Fredrik för en fika och ta en promenad med Jenny – men kände mig mest av allt sugen på att åka hem och lägga mig. Dessutom började jag få skoskav. Så vi släppte fikaplanerna och begav oss mot tunnelbanan. Så snart vi nått fram till stationen i Gamla Stan stormades den av de tidigare nämnda Malmösupportrarna, så vi promenerade över till Slussen och åkte därifrån istället. Det kändes lite vemodigt att skiljas från John och Emma. Räknar man med fredagens arbetstimmar hade vi ju umgåtts i över ett dygn. Jag tror att i alla fall Emma kände likadant, för en kort stund efteråt ringde hon och frågade mig om också jag upplevde att känslan av kissnödighet alltid eskalerande i takt med att man kom närmare och närmare toaletten. Jag svarade jakande på det, för det är något jag också gått och funderat på, och så la vi på luren.
Jag var hos Fredrik när hon ringde, och jag väntade på att kaffet skulle bli klart. Fredriks baksmälla var sju resor värre än min, och han började precis till att bli människa när jag ringde på dörren.
”Jag vet inte hur du kommer att ta det här Fredrik”, sa jag. ”Men imorgon ska jag åka och hämta en Stringhylla.”
Fredrik, som själv varit på jakt efter en Stringhylla en längre tid, blev förkrossad.
”Det här var det värsta som kunde hända. Det värsta som kunde hända. Det är katastrof…”
Han blev lite gladare när jag berättade att en antikaffär inte många gator bort hade dem för niohundra, men så berättade jag vad jag ropat in min för; hundrasjuttiofem kronor, och då blev det gråt och tandagnisslan igen. Tur att han inte menade allvar med sin bestörtning. Tror jag.
--
Mitt sista möte för dagen var med Jenny, som jag träffade någonstans mellan Skanstull och Medborgarplatsen. De var länge sen vi sågs sist, och något säger mig att det här mycket väl kan vara vår sista date. Jag kände att jag inte hade särskilt mycket att säga, som om jag förbränt all min positiva och entusiastiska energi tidigare under dagen och bara hade apati kvar i kroppen. Kanske var det bara tröttheten. Jag kramade om henne i alla fall, och vi gick ner till Slussen och tog färjan över till Djurgården. Jag visste inte hur jag skulle klara en båtfärd, men baksmällan hade uppenbarligen runnit ur kroppen nästan helt, så det gick över förväntan. Vi promenerade längs vattnet. Vårdagen övergick i vårkväll, det var fortfarande fint, men började bli kyligare. Jag kände behovet av att bara få vara hemma och ensam växa sig starkare för varje minut som gick. Vi pratade om fåglar och om båtar och om konflikter. Jag är konflikträdd, hon är det inte. Varje gång jag erkänner en personlig brist förkunnar hon att hon är precis tvärtom. Det är frustrerande, särskilt efter en dag i sällskap med människor som letar likheter i stället för olikheter. Kontrasten fick mig att känna mig obekväm, och jag blev frustrerad. Jag tycker ju om henne egentligen. Men när vi skildes åt såg hon lika lättad ut som jag kände mig, och när jag kom hem kände jag mig inte bara trött, utan också ganska ledsen. Ensamheten var inte så charmig som jag föreställt mig den. Efter en dusch och några mackor lade jag mig för att sova en stund. Klockan var åtta, och jag tänkte gå upp efter två timmar i bingen, koka lite te, se en film, skriva några rader. Men det hände aldrig. När klockan ringde vid tio stängde jag av den och somnade om.
--
Söndagen har till stor del varit en frustrerande dag. Jag har varit rastlös, jag har velat göra något, inget som fanns att göra hemma har känts lockande, och där ute har solen varit blek och suddig, gömd bakom en slöja av moln. Så jag städade, dammsög golven och plockade undan smutstvätt som belägrat soffan. Kastade gamla tidningar och pantade burkar. På kvällen åkte jag till Skogås för att hämta min Stringhylla. Det var en lång resa, med byten vid Slussen, Gullmarsplan och Farsta. Skogås var som hemma fast annorlunda. Inte en plats jag kände mig lockad att återvända till, såvida där inte finns fler Stringhyllor som vill byta ägare.
Kort inblick i nuet.
Torsdag 3 april - 08
Rullande trappsteg under fötterna. Jag är på väg ner för de ändlösa rulltrapporna mot blå linjen. På väg mot tunnelsystemen längst ner i underjorden, mot hösten tvåtusensju och allt vad den innebär i form av Hallonbergen och ångest och regn och mörker och Pris X-tra och rektangulära betongklumpar till hus, och mina lungor fylls av andnöd. Jag går längs med det där absurda rullbandet som leder till den sista rulltrappan, och jag känner den märkliga blandningen av någon slags stekos och dålig luft slå emot mig, och det är trängsel och vässade armbågar, och jag påminns som sådant jag helst vill glömma, om en av årtusendets hittills sämsta höstar. Men den här gången är jag inte på väg till Hallonbergen, tack och lov. Jag kliver av vid Rådhuset, kommer upp i solljuset igen, och det är solljus, bokstavligen, inte bara något man säger, solen skiner trots att eftermiddagen börjar övergå i kväll, och luften är nästan ljummen. Jag glömmer Hallonbergen och de tunga tankarna. Den här dagen är jag på väg till polisstationen för att beställa ett nytt pass. Norr om Kungsholmen behöver jag aldrig åka. Tack och lov.
--
Snart ger jag upp. Snart ringer jag ComHem och ber dem koppla in bredband snarast möjligt. Det är inte särskilt roligt längre, detta. Jag känner mig ensam och isolerad. För att det ska kännas bra att vara utan bredband bör man nog ha pengar så att man har råd att göra något spännande av all sin nyvunna fritid. Att gå utanför lägenheten kostar ju. Att vistas på stan kostar. Plötsligt blir man hungrig, och så lägger man sextio spänn på lunch. Och så står man där till slut, pank. Isolationen har inte heller varit den bensin för kreativiteten som jag hoppats på. Jag trodde jag skulle skriva, men det gör jag inte. Har inte skrivit något vettigt på över en vecka nu. Läser gör jag, förvisso, men när det är skitböcker som Will Selfs ”Min Grej” som man pliktskyldigt kastar bort flera timmar på, då är jag inte så säker på att det är positivt. Och alla filmerna jag skulle se; jag har sett de flesta, och de jag har kvar känner jag mig väldigt opeppad på. Jag vill se ”Old Joy”. Jag tänker, att hade jag bredband, då skulle jag börja ladda ner ”Old Joy”, och så skulle jag inleda något meningslöst samtal på MSN, och förmodligen skulle jag lyssna på musik i mediaspelaren istället för i stereon. Men jag skulle ställa balkongen på glänt, som för att påminna mig om att något ändå har förändrats sedan hösten. För att släppa in doften av tallarna och Mälaren.
--
Jag är så gott som pank. Idag efter jobbet hämtade jag upp mina skor, och de var mycket fina, men gratis var det ju naturligtvis inte att rusta upp dem. Idag förde jag också över pengar för ett par byxor och en skjorta jag ropat in på Tradera, samt för en gammal skiva med Hederos & Hellberg. På vägen hem plockade jag också, äntligen, upp den där Ben Sherman-skjortan vars frånvaro jag gått och muttrat över i ett par veckor. Tyvärr var den moderatblå och inte alls vit som jag trott. Inte riktigt värd väntan, men ändå bättre sen än inte alls.
Jag slösar med pengar jag inte har. Jag lade ett maxbud på tvåhundrafemtio kronor på en Stringhylla innan jag for från jobbet, men jag har egentligen inte alls råd med den. Jag tror att en Stringhylla skulle göra mig lyckligare, så därför tar jag mig råd. Jag Unnar Mig. Det är inte smart, inte smart alls.
Rullande trappsteg under fötterna. Jag är på väg ner för de ändlösa rulltrapporna mot blå linjen. På väg mot tunnelsystemen längst ner i underjorden, mot hösten tvåtusensju och allt vad den innebär i form av Hallonbergen och ångest och regn och mörker och Pris X-tra och rektangulära betongklumpar till hus, och mina lungor fylls av andnöd. Jag går längs med det där absurda rullbandet som leder till den sista rulltrappan, och jag känner den märkliga blandningen av någon slags stekos och dålig luft slå emot mig, och det är trängsel och vässade armbågar, och jag påminns som sådant jag helst vill glömma, om en av årtusendets hittills sämsta höstar. Men den här gången är jag inte på väg till Hallonbergen, tack och lov. Jag kliver av vid Rådhuset, kommer upp i solljuset igen, och det är solljus, bokstavligen, inte bara något man säger, solen skiner trots att eftermiddagen börjar övergå i kväll, och luften är nästan ljummen. Jag glömmer Hallonbergen och de tunga tankarna. Den här dagen är jag på väg till polisstationen för att beställa ett nytt pass. Norr om Kungsholmen behöver jag aldrig åka. Tack och lov.
--
Snart ger jag upp. Snart ringer jag ComHem och ber dem koppla in bredband snarast möjligt. Det är inte särskilt roligt längre, detta. Jag känner mig ensam och isolerad. För att det ska kännas bra att vara utan bredband bör man nog ha pengar så att man har råd att göra något spännande av all sin nyvunna fritid. Att gå utanför lägenheten kostar ju. Att vistas på stan kostar. Plötsligt blir man hungrig, och så lägger man sextio spänn på lunch. Och så står man där till slut, pank. Isolationen har inte heller varit den bensin för kreativiteten som jag hoppats på. Jag trodde jag skulle skriva, men det gör jag inte. Har inte skrivit något vettigt på över en vecka nu. Läser gör jag, förvisso, men när det är skitböcker som Will Selfs ”Min Grej” som man pliktskyldigt kastar bort flera timmar på, då är jag inte så säker på att det är positivt. Och alla filmerna jag skulle se; jag har sett de flesta, och de jag har kvar känner jag mig väldigt opeppad på. Jag vill se ”Old Joy”. Jag tänker, att hade jag bredband, då skulle jag börja ladda ner ”Old Joy”, och så skulle jag inleda något meningslöst samtal på MSN, och förmodligen skulle jag lyssna på musik i mediaspelaren istället för i stereon. Men jag skulle ställa balkongen på glänt, som för att påminna mig om att något ändå har förändrats sedan hösten. För att släppa in doften av tallarna och Mälaren.
--
Jag är så gott som pank. Idag efter jobbet hämtade jag upp mina skor, och de var mycket fina, men gratis var det ju naturligtvis inte att rusta upp dem. Idag förde jag också över pengar för ett par byxor och en skjorta jag ropat in på Tradera, samt för en gammal skiva med Hederos & Hellberg. På vägen hem plockade jag också, äntligen, upp den där Ben Sherman-skjortan vars frånvaro jag gått och muttrat över i ett par veckor. Tyvärr var den moderatblå och inte alls vit som jag trott. Inte riktigt värd väntan, men ändå bättre sen än inte alls.
Jag slösar med pengar jag inte har. Jag lade ett maxbud på tvåhundrafemtio kronor på en Stringhylla innan jag for från jobbet, men jag har egentligen inte alls råd med den. Jag tror att en Stringhylla skulle göra mig lyckligare, så därför tar jag mig råd. Jag Unnar Mig. Det är inte smart, inte smart alls.
Wednesday, April 2, 2008
Nähä?
Tisdag 1 april - 08
Vår i luften. Solsken. En ljummen vind, inte iskall, mötte oss när vi passerade jobbets glasdörrar i eftermiddags.
”Så jävla skönt”, konstaterade John, och jag kunde bara instämma. Skönt att komma ut från jobbet, skönt att komma ut i vårluften, känna vårgruset under skosulorna, höra vårfåglarna kvittra. Sen tappade John en kondom på asfalten när han skulle plocka fram sitt busskort, och Emma och jag skrattade rått åt honom hela vägen till Liljeholmen.
De är goda kamrater, Emma och John. Några av de få goda som finns kvar på jobbet. Överlag finns det väldigt lite gott att säga om jobbet längre, om det någonsin funnits det. Jag sökte tre nya arbeten idag, för jag står inte ut mycket längre till. En idiot från ett företag i Helsingborg kallade mig idiot idag. Varför var jag en idiot? För att jag förklarade en av företagets rutiner för honom. Otack är världens lön. Jag önskade livet ur honom.
Om några veckor åker vi till Lissabon med företaget. Jag funderar på att stanna hemma. Jag är inte särskilt förtjust i någon av mina medresenärer. Louise och jag brukade komma bra överens, men inte längre. Jag står inte ut med henne. Under en dålig dag förra veckan råkade jag vända mig om och gå mitt i ett samtal med henne. Det var inget vidare viktigt samtal, och telefonen på mitt skrivbord skriade klagande, så jag var tvungen att svara.
”Går du när jag pratar med dig?” frågade hon bestört. Jag slog ut med händerna i en uppgiven gest. Som om jag inte hellre skulle stå och kallprata än att besvara ännu ett samtal från någon otrevlig idiot från någon avlägsen avkrok av landet.
Hon har inte kunnat förlåta mig för detta. Inte för att jag har bett om förlåtelse heller. Hon påpekade det senare den dagen.
”Jag har fortfarande inte fått någon ursäkt för att du bara gick när jag pratade med dig”.
Jag var på uselt humör, kände mig trampad på, smutsig och våldtagen, som varje dag med headsetet kring huvudet får mig att känna. Mitt anteckningsblock hade stora hål där jag huggit i det med pennan.
Mitt arbete går ut på att kräla i stoftet för vidriga människor, be om ursäkt för illdåd jag inte själv begått, försvara en affärsidé jag själv anser förkastlig. Mitt arbete går ut på att skala bort min själ och min personlighet som man skalar en lök, lager efter lager tills ingenting finns kvar. Mitt jobb går ut på att bli pissad på dagarna i ända, och svälja och svälja tills det strömmar ner längs kinderna. Jag tänker inte kräla i stoftet inför någon jag klassar som vän. Hon kunde leta i helvetet efter en ursäkt. Det sa jag inte. Jag sa bara:
”Nähä?”
Sedan dess har det varit kallt krig. Jag har gjort några försiktiga försök att se om hon tinat, men med negativt resultat. Idag gick jag och frågade henne vilket datum det var vi skulle till Lissabon. Hon tittade på mig som om jag var en dammtuss hon skulle bli tvungen att sopa upp och sa kallt:
”Vi har fått mail om det.”
”Jaha. Ska det vara på det viset skiter jag väl i resan då”, ville jag säga, men jag fräste något om att jag väl inte skulle ha frågat om jag hade mailet framför mig, och då meddelade hon att det är 17:e april vi åker.
Det känns som ett datum att längta efter. Observera sarkasmen.
Vår i luften. Solsken. En ljummen vind, inte iskall, mötte oss när vi passerade jobbets glasdörrar i eftermiddags.
”Så jävla skönt”, konstaterade John, och jag kunde bara instämma. Skönt att komma ut från jobbet, skönt att komma ut i vårluften, känna vårgruset under skosulorna, höra vårfåglarna kvittra. Sen tappade John en kondom på asfalten när han skulle plocka fram sitt busskort, och Emma och jag skrattade rått åt honom hela vägen till Liljeholmen.
De är goda kamrater, Emma och John. Några av de få goda som finns kvar på jobbet. Överlag finns det väldigt lite gott att säga om jobbet längre, om det någonsin funnits det. Jag sökte tre nya arbeten idag, för jag står inte ut mycket längre till. En idiot från ett företag i Helsingborg kallade mig idiot idag. Varför var jag en idiot? För att jag förklarade en av företagets rutiner för honom. Otack är världens lön. Jag önskade livet ur honom.
Om några veckor åker vi till Lissabon med företaget. Jag funderar på att stanna hemma. Jag är inte särskilt förtjust i någon av mina medresenärer. Louise och jag brukade komma bra överens, men inte längre. Jag står inte ut med henne. Under en dålig dag förra veckan råkade jag vända mig om och gå mitt i ett samtal med henne. Det var inget vidare viktigt samtal, och telefonen på mitt skrivbord skriade klagande, så jag var tvungen att svara.
”Går du när jag pratar med dig?” frågade hon bestört. Jag slog ut med händerna i en uppgiven gest. Som om jag inte hellre skulle stå och kallprata än att besvara ännu ett samtal från någon otrevlig idiot från någon avlägsen avkrok av landet.
Hon har inte kunnat förlåta mig för detta. Inte för att jag har bett om förlåtelse heller. Hon påpekade det senare den dagen.
”Jag har fortfarande inte fått någon ursäkt för att du bara gick när jag pratade med dig”.
Jag var på uselt humör, kände mig trampad på, smutsig och våldtagen, som varje dag med headsetet kring huvudet får mig att känna. Mitt anteckningsblock hade stora hål där jag huggit i det med pennan.
Mitt arbete går ut på att kräla i stoftet för vidriga människor, be om ursäkt för illdåd jag inte själv begått, försvara en affärsidé jag själv anser förkastlig. Mitt arbete går ut på att skala bort min själ och min personlighet som man skalar en lök, lager efter lager tills ingenting finns kvar. Mitt jobb går ut på att bli pissad på dagarna i ända, och svälja och svälja tills det strömmar ner längs kinderna. Jag tänker inte kräla i stoftet inför någon jag klassar som vän. Hon kunde leta i helvetet efter en ursäkt. Det sa jag inte. Jag sa bara:
”Nähä?”
Sedan dess har det varit kallt krig. Jag har gjort några försiktiga försök att se om hon tinat, men med negativt resultat. Idag gick jag och frågade henne vilket datum det var vi skulle till Lissabon. Hon tittade på mig som om jag var en dammtuss hon skulle bli tvungen att sopa upp och sa kallt:
”Vi har fått mail om det.”
”Jaha. Ska det vara på det viset skiter jag väl i resan då”, ville jag säga, men jag fräste något om att jag väl inte skulle ha frågat om jag hade mailet framför mig, och då meddelade hon att det är 17:e april vi åker.
Det känns som ett datum att längta efter. Observera sarkasmen.
Subscribe to:
Comments (Atom)