Don’t be afraid of dreams of leaving.

Måndag 19 maj - 08

Salladen växer i krukan, växer så det knakar, ur den blomjord jag skrapat ihop ur rabatten utanför. Snart är bladen stora nog att skördas. Bara någon vecka kvar. Skördar man dem försiktigt kan salladen fortsätta växa, det har texten på fröpåsen förkunnat. På många sätt vore det ju drömmen. Ett litet steg på väg mot självförsörjning. Det är en tanke jag tycker om. Jag har börjat fundera på att baka eget bröd. Det behöver inte vara något komplicerat, ett enkelt basbröd räcker långt. Direkt ur ugnen, ut på balkongen, med smöret smältande och en ostskiva svettandes på ovansidan.
Jag måste köpa mer frön, fler krukor, smyga ut på natten och snylta mer jord. Om sommaren kommer tillbaka vill jag ha balkongen full av växter och frukter, en dignande babylonisk trädgård, doftades av blommor och klorofyll. Där ska finnas tomater, en korgstol, en klängväxt, kanske en liten katt som springer upp och ner för en liten stege jag monterat från balkongtäcket. På balkongbordet av metall ska en vinflaska stå. En flaska, halvdrucken. Inte mer. Allt ska vara mysigt och lagom sådär. Hälsosamt. Raka motsatsen till destruktivt. Det börjar med några salladsfrön, i en perfekt värld slutar det i paradiset.
Min destruktiva helg har fått in mig på dessa tankar. Det är väl så det allt som oftast är. Aktion och reaktion. Överdos kräver underdos. En helg i kaos och kalabalik gör längtan efter lugn, ro och rekreation svårhanterbar. Nu lämpar det sig så väl att nästa helg, förmodligen, kommer att bjuda på just detta. I dagarna kommer Moa hem, och jag har sett fram emot att umgås med henne. Till helgen lutar det åt att vi åker på litteraturfestival på Biskop Arnö. Det är kanske inte riktigt samma sak som min dröm om den prunkande balkongen, men nästan. Ingen kan ju komma och säga att det är ohälsosamt i alla fall.
--
I plånboken är det inte lika grönt, men eventuellt, i en perfekt värld, väntar bättre tider. Företaget som intervjuade mig förra tisdagen vill ha dit mig på en intervju till. Jag ska få träffa VD:n och få berätta mer om mig själv. Jag är nervös. Jag vill ha jobbet. Jag vill ha mer pengar. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Jag vill kunna unna mig saker då och då. Inget överflöd. Bara något.
Jag är väldigt ambivalent inställd till mitt nuvarande jobb just nu. Det finns fortfarande mycket att avsky, men sedan chefen gick på mammaledighet och vikarien Katrin tog över har mycket förbättrats. Katrin är bra. Hon lyssnar på oss och tar till sig av det vi säger och ger raka besked istället för floskler. Hon ser vår absurda överbelastning och försöker göra något åt saken. Oavsett hon lyckas eller ej känns det enormt inspirerande att hon faktiskt gör något istället för att kuttra något om att ”det är roligt att ha mycket att göra”.
Det känns lite som att ha jobbat under David Brent och plötsligt fått en riktig chef.
Absolut bäst är nog ändå att hon faktiskt ser det jobb Jag, undertecknad, gör. Min förra chef visste allt om mitt dåliga självförtroende och utnyttjade det faktum att jag ofta kände mig värdelös till att hålla mig på mattan. När jag försökte förhandla upp min usla lön ändrade hon förhandlingen till ett samtal om allt jag själv var tvungen att ändra på och förbättra. Som kontrast kom Katrin förbi min plats häromdagen, endast för att säga att hon hade pratat med de säljare jag arbetar under, och att de enbart haft bra saker att säga om mig. Då kan man liksom ha överseende med att det blev en och en halv timme övertid idag.
Men mycket har försämrats också. Sedan Louise bytte avdelning pratar vi inte längre. Jag vet inte vad det beror på, och det stör mig väl egentligen mer än något annat med detta faktum. Jag har andra att umgås och prata med, så någon jätteförlust är det väl inte, men får man välja behåller man ju hellre sina vänner än förlorar dem. Framförallt när man inte vet vad den eventuella schismen beror på.
Även Cilla har bytt avdelning. Hon brukade sitta snett mitt emot mig, och vi brukade ha oerhört roligt tillsammans. Jag gillade att hon stundtals var lika bitter som jag. Ibland låtsades hon börja böla. Det var bland det roligaste jag visste, för det lät verkligen raka motsatsen till trovärdigt. Trots att hon bara sitter cirka tio meter längre bort numera har allt detta förändrats. Inte så att vi inte pratar längre, men det kommer inte naturligt, och hon är alltid uppstressad. Det är naturligtvis trist. Även John och Emma sitter lite för långt bort för att det ska gå att ha en avslappnad dialog, och där har ju även annat förändrats…
Följden av detta blir att företagets gråstenar tar mer plats, skaver mer på psyket, än de någonsin gjort. De får stå oemotsagda på ett annat sätt än tidigare. Dessa präktiga varelser med den lutheranska arbetsmoralen tatuerad innanför panngloben och personligheten placerad någonstans där solen aldrig skiner in. Jag står bara inte ut med dem.
För allt som blivit bättre har något också blivit sämre. Får jag chansen att lämna detta vore jag en idiot om jag inte tog den.