Söndag 31 augusti - 08
Det är en söndag i mitt liv. Jag sitter på soffan, lyssnar på skiva efter skiva. Beachwood Sparks tar över stafettpinnen efter Luna, och därefter Curtis Mayfield. Jag äter några vindruvor, dricker lite te. Är trött. Jag önskar det vore lördag, jag önskar jag hade en ledig dag kvar. Det har varit en hektisk vecka. Det blir ju alltid så när man börjar på nytt jobb. En massa ny information, nya intryck, ett konstant tvivel på den egna förmågan, dåligt självförtroende, gamla hjärnspöken…
Ett arbete har man för lönens skull. För hyran, maten på bordet, pengarna i plånboken. På det planet är mitt nya jobb betydligt bättre än det gamla - på många andra plan också givetvis, jag trivdes ju trots allt inget vidare tidigare. Men jag tyckte om min närmaste. Och precis som befarat finns det ingen på nya stället som kan ersätta dem.
Jag delar arbetsrum med en bastant golfare som varje morgon hälsar på mig med ett snärtigt ”Tjena maaaaan!”
Chefen är ärtig men verkar fullständigt ointresserad.
I rummet intill mitt sitter en sci-fi-nörd, en gammal intetsägande tant och en tjurig liten kille som ser ut att ha klivit direkt ut från klass 8E på Österledsskolan. Dålig hållning, flottigt hår, menlös uppsyn. Han suckar högljutt varje gång man undrar över något.
Den trevligaste personen jag träffat är en ung odåga från Haninge. Han gillar rally, han gillar techno. Han är därmed min direkta motsats. Men han tycks faktiskt genuint intresserad av vad jag har att säga, han verkar intelligent och är rolig på ett behagligt sarkastiskt vis.
På tisdagens kick off frågade han mig vad jag gillade för musik. Vi åt middag på Tyrol, och ett alldeles fruktansvärt pinsamt coverband spelade i bakgrunden.
”Indie”, svarade jag försynt. Nu gillar jag en hel massa annat, och lyssnar väl inte så fantastiskt mycket på sådant som klassas som indie längre, men att svara ”barockpop” hade känts lite skitnödigt. Han hade ingen vidare koll på vad indie var för något, men dagen därpå visade han glatt upp sin mp3-spelare och lät meddela att han hade hittat indie i sitt Itunes-bibliotek. Det visade sig vara Dinosaur Jr.
Sympatiskt.
En person att försöka bonda med.
--
Men nej, jag kan inte påstå att den här senaste arbetsveckan har varit fantastiskt rolig. Framförallt är det obehagligt att vara ny och oerfaren. På min förra arbetsplats kunde jag ibland störa mig på alla frågor. Inte det faktum att det ställdes frågor, utan att alla ställdes till mig. Nu är det jag som frågar. Ofta och mycket. Och jag känner mig irriterande och inkompetent, trots att jag vet att det är helt naturligt. Man lär sig inte allt om ett företag på några timmar. Det är lätt att veta det i teorin, men väl på plats, förvirrad och desorienterad, är känslan av att vara värdelös ganska överväldigande.
--
För övrigt känner jag mig folkilsken. Jag borde flytta ut i skogen eller upp i bergen. Jag har så svårt för andra människor. Inte de människor jag väljer att umgås med, men alla andra.
Som på helgens Popaganda. Nu låter jag väldigt bitter, och det är dumt, för det var ju, på det stora hela, en väldigt trevlig festival. Bra band – jag såg Joel Alme, Radio Dept., Hidden Cameras och Bob Hund – och bra stämning. Stora delar av bekantskapskretsen var där. Valle, Moa, Fredrik och Frida, Oline och Peder. För att nämna några.
Och jag trivdes.
Men, som sagt, jag är folkilsken. I bakhuvudet, en ilska surrande som en bålgeting.
Ilska över påflugna personer som inte förstår när andra vill vara för själva.
Eller om man säger såhär: om du ser ett par gå hand i hand och prata om något, hoppar du då fram mitt i den ena personens blickfång och börjar pladdra om något fullständigt irrelevant och ovidkommande? Om paret vid något tillfälle släpper varandras händer, hoppar du då in emellan dem och tar över konversationen? Nej, förmodligen inte, eftersom det är ohyfsat och enerverande.
Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.
Varför berättar jag allt detta när alla, jag själv inkluderat, skulle må så mycket bättre om jag istället berättade om allt som var fint, bra, trevligt?
Som Joel Almes råa men romantiska popsymfonier?
Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna? (Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades.)
Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”?
Ja, varför?
Tja, jag antar att det är det som skiljer en pessimist från en optimist.
Sunday, August 31, 2008
Monday, August 25, 2008
When I am with you I feel like I’m listening to Scottish pop.
Måndag 25 augusti - 08
På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, fantastiska små popsymfonier allesammans. Duglas är på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Han har en underbar komisk timing, och flera gånger skrattar vi högt åt hans tokerier. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.
-
Efter konserten slog Mikaela och jag oss ner vid ett bord, pratade, drack lite och tittade på övriga klientelet. En hel mängd skottar, naturligtvis, några nöjesprofiler, några popkids. Duglas spelade skivor, men det var tyvärr inte alls lika bra som när han spelade eget material. Mest en massa sextiotal av det tråkigare slaget (typ ”My Boy Lollipop” och liknande). Ingenting som inspirerade en att dansa direkt. Bonden Bar stängde redan klockan ett, men vi gick ännu tidigare, åt lite pommes på McDonalds och for sedan hem, nöjda med kvällen.
--
Idag är det måndag, men det känns som söndag. Samma slöhet, någonstans mellan apati och behaglig dåsighet. Jag har mest suttit vid datorn hela dagen. Lyssnat på skiva efter skiva efter skiva. Skrivit några rader. Då och då lagt mig på sängen och läst. Sedan satt mig vid datorn igen. Ryggen har blivit krökt som en banan. Hade någon lyft upp mig och kastat mig hade jag vänt i luften och kommit snurrande tillbaka. Jag hoppas det är stelhet av den typ som ger med sig efter en natts sömn. Det vore jobbigt att komma till nya jobbet som ett vårdpaket.
Det nya jobbet ger mig för övrigt, så här kvällen innan, en del ångest. Jag börjar fundera på vad det är jag gett mig in på egentligen. Den här sommaren har varit så full av förändringar att jag inte hunnit ställa in mig på att jag faktiskt inte kommer att återvända till CityMail, att jag bytt något jag förvisso ofta tyckte geniunt illa om, men ändå såg en viss trygghet i, mot något helt okänt. Något som kan visa sig vara precis hur som helst.
Mina fingertoppar svider och är röda. Idag är en sådan dag då jag kunnat äta mig mätt enbart på mina naglar.
På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, fantastiska små popsymfonier allesammans. Duglas är på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Han har en underbar komisk timing, och flera gånger skrattar vi högt åt hans tokerier. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.
-
Efter konserten slog Mikaela och jag oss ner vid ett bord, pratade, drack lite och tittade på övriga klientelet. En hel mängd skottar, naturligtvis, några nöjesprofiler, några popkids. Duglas spelade skivor, men det var tyvärr inte alls lika bra som när han spelade eget material. Mest en massa sextiotal av det tråkigare slaget (typ ”My Boy Lollipop” och liknande). Ingenting som inspirerade en att dansa direkt. Bonden Bar stängde redan klockan ett, men vi gick ännu tidigare, åt lite pommes på McDonalds och for sedan hem, nöjda med kvällen.
--
Idag är det måndag, men det känns som söndag. Samma slöhet, någonstans mellan apati och behaglig dåsighet. Jag har mest suttit vid datorn hela dagen. Lyssnat på skiva efter skiva efter skiva. Skrivit några rader. Då och då lagt mig på sängen och läst. Sedan satt mig vid datorn igen. Ryggen har blivit krökt som en banan. Hade någon lyft upp mig och kastat mig hade jag vänt i luften och kommit snurrande tillbaka. Jag hoppas det är stelhet av den typ som ger med sig efter en natts sömn. Det vore jobbigt att komma till nya jobbet som ett vårdpaket.
Det nya jobbet ger mig för övrigt, så här kvällen innan, en del ångest. Jag börjar fundera på vad det är jag gett mig in på egentligen. Den här sommaren har varit så full av förändringar att jag inte hunnit ställa in mig på att jag faktiskt inte kommer att återvända till CityMail, att jag bytt något jag förvisso ofta tyckte geniunt illa om, men ändå såg en viss trygghet i, mot något helt okänt. Något som kan visa sig vara precis hur som helst.
Mina fingertoppar svider och är röda. Idag är en sådan dag då jag kunnat äta mig mätt enbart på mina naglar.
Sunday, August 24, 2008
Over again, my friend.
Söndag 24 augusti - 08
Sista veckan på jobbet var jag oerhört ansvarslös. Ramlade in vid halv nio på morgonen och gick igen vid klockan fyra. Jag förkortade därmed mina arbetsdagar med en och en halv timme per dag. Det tyckte jag att jag var värd.
Fredagen, min sista dag, var odramatisk, om man bortser från ett par riktigt dryga människor i telefonen. Det var som om de ville påminna mig om allt som varit, allt jag nu skulle lämna bakom mig. Jag hade dessutom en medlyssnare, vilket aldrig är helt harmoniskt. Man förlorar liksom friheten att göra vad som själv faller en in, särskilt om allt man gör, privatsurfande inkluderat, följs av en fråga. Så, varken en bättre eller en sämre dag än vanligt. En dag bara helt enkelt. När klockan slog halv fyra och telefonslussen stängde tänkte jag ge mig iväg till Tempo och köpa kaffebröd, men där hade mina kollegor hunnit före och köpt Eldorado-rulltårta som vi åt ute i receptionen. Det var mysigt, och jag fick nästan en liten klump i halsen. Jag fick en blombukett, en biljett till nästa helgs Popaganda, och så kramar av samtliga närvarande. Därefter återvände jag till mitt skrivbord, städade av det lite provisoriskt, proppade ner viktiga papper och ofärdiga gamla arbetsuppgifter i papperskorg märkt ”sekretess”, och lutade mig för sista gången tillbaka i stolen. Kommer min avdelning bli annorlunda efter att jag slutat? Säkerligen. Men till det bättre eller till det sämre? Det beror nog på vem man frågar. Jobbar man två år plockar man ju upp ett och annat på vägen, så en del kunskap har jag haft. Jag tror också att jag varit en bra arbetskamrat – för det mesta. Oftast hjälpsam, hur uselt humör jag än varit på, oftast beredd att lägga ner en egen uppgift för att hjälpa någon annan. Men jag kan också sprida dålig stämning genom tillfälliga raseriutbrott, jag har kommit sent och gått tidigt och min attityd till min yrkesroll och till företaget i stort har nog lämnat en del att önska. Det är inte rocketsurgery vi ägnat oss åt, och ingen har varit mer medveten om det än jag.
Denna avslutande eftermiddag skulle jag egentligen återkomma till Ramasan, en otroligt osympatisk och oprofessionell kundtjänstmedarbetare på ett annat företag. Hela min grupp har haft kontakt med honom, hela min grupp avskyr honom. Då jag inte direkt hade något att förlora, utan kunde vara hur spydig jag ville, hade jag tänkt ta tillfället i akt att be honom att för allas trevnad tänka på attityden i framtiden. Men jag orkade inte. Jag struntade bara i att ringa honom, och försökte intala mig att det var spydigt nog. Sen gick jag.
”Hur kommer det att kännas att gå ut genom dörren i eftermiddag?” hade John frågat tidigare på dagen. Han och Emma hade dagen till ära bjudit mig på lunch på Brobergs, och vi talade om vad som varit och vad som skulle bli. John har bara en vecka kvar, sen lämnar han både företaget, Stockholm och landet på obestämd framtid. Lite sorgligt. Han har på kort tid blivit en god vän.
”Det kommer att kännas som om en stor svart korp lyfter från mina axlar”, sa jag.
Men det gjorde det inte riktigt. Den enda jag kände när passerade glasdörrarna för, förmodligen, sista gången, var en hel massa ömhet, lite nostalgi, en försiktig glädje och lite bitterljuv saknad. Sen klev jag på buss 165 mot Farsta Centrum och lämnade Västberga Gårdsväg 36 bakom mig.
Sista veckan på jobbet var jag oerhört ansvarslös. Ramlade in vid halv nio på morgonen och gick igen vid klockan fyra. Jag förkortade därmed mina arbetsdagar med en och en halv timme per dag. Det tyckte jag att jag var värd.
Fredagen, min sista dag, var odramatisk, om man bortser från ett par riktigt dryga människor i telefonen. Det var som om de ville påminna mig om allt som varit, allt jag nu skulle lämna bakom mig. Jag hade dessutom en medlyssnare, vilket aldrig är helt harmoniskt. Man förlorar liksom friheten att göra vad som själv faller en in, särskilt om allt man gör, privatsurfande inkluderat, följs av en fråga. Så, varken en bättre eller en sämre dag än vanligt. En dag bara helt enkelt. När klockan slog halv fyra och telefonslussen stängde tänkte jag ge mig iväg till Tempo och köpa kaffebröd, men där hade mina kollegor hunnit före och köpt Eldorado-rulltårta som vi åt ute i receptionen. Det var mysigt, och jag fick nästan en liten klump i halsen. Jag fick en blombukett, en biljett till nästa helgs Popaganda, och så kramar av samtliga närvarande. Därefter återvände jag till mitt skrivbord, städade av det lite provisoriskt, proppade ner viktiga papper och ofärdiga gamla arbetsuppgifter i papperskorg märkt ”sekretess”, och lutade mig för sista gången tillbaka i stolen. Kommer min avdelning bli annorlunda efter att jag slutat? Säkerligen. Men till det bättre eller till det sämre? Det beror nog på vem man frågar. Jobbar man två år plockar man ju upp ett och annat på vägen, så en del kunskap har jag haft. Jag tror också att jag varit en bra arbetskamrat – för det mesta. Oftast hjälpsam, hur uselt humör jag än varit på, oftast beredd att lägga ner en egen uppgift för att hjälpa någon annan. Men jag kan också sprida dålig stämning genom tillfälliga raseriutbrott, jag har kommit sent och gått tidigt och min attityd till min yrkesroll och till företaget i stort har nog lämnat en del att önska. Det är inte rocketsurgery vi ägnat oss åt, och ingen har varit mer medveten om det än jag.
Denna avslutande eftermiddag skulle jag egentligen återkomma till Ramasan, en otroligt osympatisk och oprofessionell kundtjänstmedarbetare på ett annat företag. Hela min grupp har haft kontakt med honom, hela min grupp avskyr honom. Då jag inte direkt hade något att förlora, utan kunde vara hur spydig jag ville, hade jag tänkt ta tillfället i akt att be honom att för allas trevnad tänka på attityden i framtiden. Men jag orkade inte. Jag struntade bara i att ringa honom, och försökte intala mig att det var spydigt nog. Sen gick jag.
”Hur kommer det att kännas att gå ut genom dörren i eftermiddag?” hade John frågat tidigare på dagen. Han och Emma hade dagen till ära bjudit mig på lunch på Brobergs, och vi talade om vad som varit och vad som skulle bli. John har bara en vecka kvar, sen lämnar han både företaget, Stockholm och landet på obestämd framtid. Lite sorgligt. Han har på kort tid blivit en god vän.
”Det kommer att kännas som om en stor svart korp lyfter från mina axlar”, sa jag.
Men det gjorde det inte riktigt. Den enda jag kände när passerade glasdörrarna för, förmodligen, sista gången, var en hel massa ömhet, lite nostalgi, en försiktig glädje och lite bitterljuv saknad. Sen klev jag på buss 165 mot Farsta Centrum och lämnade Västberga Gårdsväg 36 bakom mig.
Thursday, August 21, 2008
My life is starting over again.
Torsdag 21 augusti - 08
John och Emma ska bjuda mig på lunch imorgon, och själv tänkte jag bjuda på någon slags tårta. Det är kutym att bjuda hela kontoret på fika när man slutar, men något sådant tänker jag inte bemöda mig med. Det blir den närmaste skaran, inga fler. Jag har arbetat på ett företag där det står väldigt klart vilka som är betydelsefulla och vilka som inte är det. Imorgon ska jag visa vilka som varit betydelsefulla för mig. De är inte många.
Imorgon är det sista dagen på gamla jobbet. Det känns oerhört märkligt. Två år av mitt liv har de tagit från mig, två år av mitt liv har jag dem att tacka för. För utan det jobbet, kanske inget jobb alls. Inga pengar, inget Stockholm, tillbaka till Karlskoga och Transcom och allt som var innan. Utan jobbet och de möjligheter det gett mig; ingenting.
Så det är med en bitterljuv känsla i kroppen jag går till jobbet imorgon. Arbetsuppgifterna ska bli sköna att slippa, de irriterande telefonsamtalen likaså, många av kollegorna. Men några kommer jag också att sakna smärtsamt mycket, även om jag tror och hoppas att vi kommer fortsätta att umgås ändå. Trots allt har jag träffat några av mina nuvarande bästa vänner mellan de där tråkgrå väggarna, och jag vågar inte hysa några större förhoppningar om att träffa några likvärdiga på nya arbetsplatsen. Maria, John, Emma, Louise, de är alla, trots fel och brister, oersättliga.
--
Så, den här hösten ser ut att bli en höst av förändringar. Ny flickvän, nytt jobb, ny frisyr (eller sedan igår; brist på frisyr. Resultatet fyller mig med ångest och fasa, men jag vänjer mig - kanske.) Mycket nytt, mycket hänger i luften, mycket känns oklart och osäkert. Naturligtvis gör det inga under för mitt psykiska välbefinnande, men jag överlever nog. Och förmodligen rör jag mig i rätt riktning. Peppar peppar.
--
Nu ska jag lägga mig och läsa om Ingvar Bratt och Bofors skumraskaffärer. Min gamla hemstad ger mig mardrömmar.
John och Emma ska bjuda mig på lunch imorgon, och själv tänkte jag bjuda på någon slags tårta. Det är kutym att bjuda hela kontoret på fika när man slutar, men något sådant tänker jag inte bemöda mig med. Det blir den närmaste skaran, inga fler. Jag har arbetat på ett företag där det står väldigt klart vilka som är betydelsefulla och vilka som inte är det. Imorgon ska jag visa vilka som varit betydelsefulla för mig. De är inte många.
Imorgon är det sista dagen på gamla jobbet. Det känns oerhört märkligt. Två år av mitt liv har de tagit från mig, två år av mitt liv har jag dem att tacka för. För utan det jobbet, kanske inget jobb alls. Inga pengar, inget Stockholm, tillbaka till Karlskoga och Transcom och allt som var innan. Utan jobbet och de möjligheter det gett mig; ingenting.
Så det är med en bitterljuv känsla i kroppen jag går till jobbet imorgon. Arbetsuppgifterna ska bli sköna att slippa, de irriterande telefonsamtalen likaså, många av kollegorna. Men några kommer jag också att sakna smärtsamt mycket, även om jag tror och hoppas att vi kommer fortsätta att umgås ändå. Trots allt har jag träffat några av mina nuvarande bästa vänner mellan de där tråkgrå väggarna, och jag vågar inte hysa några större förhoppningar om att träffa några likvärdiga på nya arbetsplatsen. Maria, John, Emma, Louise, de är alla, trots fel och brister, oersättliga.
--
Så, den här hösten ser ut att bli en höst av förändringar. Ny flickvän, nytt jobb, ny frisyr (eller sedan igår; brist på frisyr. Resultatet fyller mig med ångest och fasa, men jag vänjer mig - kanske.) Mycket nytt, mycket hänger i luften, mycket känns oklart och osäkert. Naturligtvis gör det inga under för mitt psykiska välbefinnande, men jag överlever nog. Och förmodligen rör jag mig i rätt riktning. Peppar peppar.
--
Nu ska jag lägga mig och läsa om Ingvar Bratt och Bofors skumraskaffärer. Min gamla hemstad ger mig mardrömmar.
Tuesday, August 19, 2008
Makes me wanna kill you.
Tisdag 19 augusti - 08
Hur många gånger har jag inte suttit där, med handen krampaktigt knuten kring pennan, och systematiskt huggit den som en kniv i anteckningsblocket där arga, hastigt nedtecknade bläckansikten stirrar upp på mig, och inte önskat annat än att det var sista veckan, den sista veckan med dessa vedervärdiga människor surrande som getingar i örat?
För vore det sista veckan, då skulle jag inte bara sitta där och ta. Då skulle jag minsann bita ifrån. Då skulle de få höra ett och annat.
"Alltså, jag bryr mig inte om dina futtiga problem med postgången" skulle jag säga.
"Nu är jag trött på att lyssna på ditt gnäll", skulle jag säga. Eller så skulle jag bara lägga på luren så fort någon är otrevlig. Jag menar, vad vore det värsta som kunde hända - de klagar hos chefen och jag får sparken?
I verkligheten är det naturligtvis inte fullt så enkelt. Det är sista arbetsveckan, och jag tar emot samma kolossala mängder skit som jag alltid gjort, och jag är precis lika vänlig och medgörlig som jag alltid har varit. Jag skulle lika gärna kunna vara en telefonsvarare - reducerad från människa till maskin. Ingen angenäm känsla. Alls.
Nej, i verkligheten är jag samma gamla sammetslena telefonröst som alltid - förutom att min förkylning gjort den en aning rosslig, och mina försök att kväva hostan får mig att låta stånkande och krystande som om jag vore akut bajsnödig.
Är det arbetsmoral som hindrar mig från att tillåta mig att flippa ur? Är det rädsla, feghet? Förmodligen det sistnämnda. Har jag sagt upp mig kan de inte gärna ge mig sparken, men det kan fortfarande bli repressalier. Och jag behöver ha goda vitsord med mig härifrån, särskilt om jag (hemska tanke!) inte skulle trivas på nya jobbet och behöver söka nytt. Därmed inte sagt att jag tänker låta min sista dag bli smärtfri för företaget. Något ska jag nog ställa till med. Något som inte märks, men som lämnar ringar på vattnet. Något som inte sänker skeppet, men får det att gunga till, om så bara mycket lite.
--
Dagens höjdpunkter ur samtalsfloran: En tant från Gärdet som snubblade på tungan i sin iver att påtala hur värdelösa vi är. Hon hade ett väldigt märkligt sätt att betona orden på. Fanns bokstaven r i ordet drog hon alltid ut på den, lät den rrrrrrrrulla länge och tydligt i munnen innan hon avslutade ordet med en liten snärt. Hon var dessutom av den sällsynta människotyp som är noga med att göra klart att det inte är mig, rösten i telefonen, de är arga på, utan någon helt annan, eller företaget i stort.
”Du ärrrrr värrrrrldens gulligaste, värrrrrldens trrevligaste, men jag blir så ARRRRG på den därrrrr klåparrrrren som delarrrr ut min post!”
Hon var rätt jobbig, men också ganska harmlös, rent av lite gullig. Betydligt värre var psykfallet som ringde sent på eftermiddagen. Jag har talat med honom tidigare i sommar, och det var ett av de jobbigaste samtalen på hela året. Karln var då fullständigt bindgalen, kastade sig mellan samtalsämnen som var fullständigt irrelevanta, och slutade inte förrän han fyllt fyrtio minuter av mitt liv med tjära och smuts. Den här gången var han ännu värre. Pratade fortfarande fullständigt osammanhängande, och blev till och från så arg att han fullständigt tappade tråden och bara satt och hyperventilerade. Sedan kom svadan igång igen. Brevbäraren i hans område var värdelös, blind, dyslektisk, kriminell och värst av allt: invandrare. Att ett företag anställer invandrare tyckte han var särskilt upprörande. Han undrade om han skulle behöva kasta brevbäraren nerför trapporna för att få honom att fatta.
Jag fann hans hat lite märkligt då han själv bröt ganska kraftigt, men sa naturligtvis inget om det. Jag koncentrerade mig på de åtgärder som skulle vidtas. Det var han dock inte särskilt intresserad av att lyssna på. Han ville istället berätta om hur det gått för hans vänner som emigrerat till USA på sextiotalet, något han själv hade velat göra – även om han trodde att då förmodligen skulle ha blivit ”uppeldad i Vietnam”. Hans vänner hade fått sitta i karantän i tre månader och fick där lära sig allt om USA:s regler, lagar och förordningar.
”Så skulle det vara när någon vill flytta till Sverige också, men här är det ett sånt jävla daltande hela tiden, eller hur? Eller hur!?”
Trettio minuter senare la jag på med en tung suck. Ibland undrar jag om det inte finns människor som sätts till världen enbart för att göra andras liv lite jävligare. Ibland funderar jag också varför det finns fler som är rabiata, småsinta, elaka och fördomsfulla än vad det finns plain old snälla och godhjärtade människor. Något svar finner jag aldrig, men tanken på att flytta ut i skogen och avsäga sig all kontakt med omvärlden känns alltid väldigt lockande efteråt.
Jag kollade senare upp namnet på brevbäraren som delade post i hans område.
Hon hette Isabell, efternamnet var svenskt.
Mannen i telefonen hade nog inte problem någon annanstans än i sitt huvud. Som det oftast är med andra ord.
--
Nu: kväll, i ensamhet. Jag, en bunt skivor, två lampor, te och digestivekex. Jag hörde precis en låt, och det kändes som om den sammanfattade min dag, och ja, faktiskt, mina senaste två år i arbete, ganska bra.
“Tried walking in your shoes
but I almost died of shame
if you had a conscience
wouldn't you kill yourself
you're built on standard fears
the same old vague ideas
of being better cause you always
get what you're after
this is your time
but it's hard on mine
makes me wanna kill you
make you fucking die
not fit to exist
am I on your list
got so many names on mine
in this most generous time
we're not in the same boat
I am in the water
I can see your sails from here
one day I'll pull the plug I swear
this is your time
but this heart of mine
makes me wanna kill you make
you fucking die”
Bear Quartet - Volksblues
Hur många gånger har jag inte suttit där, med handen krampaktigt knuten kring pennan, och systematiskt huggit den som en kniv i anteckningsblocket där arga, hastigt nedtecknade bläckansikten stirrar upp på mig, och inte önskat annat än att det var sista veckan, den sista veckan med dessa vedervärdiga människor surrande som getingar i örat?
För vore det sista veckan, då skulle jag inte bara sitta där och ta. Då skulle jag minsann bita ifrån. Då skulle de få höra ett och annat.
"Alltså, jag bryr mig inte om dina futtiga problem med postgången" skulle jag säga.
"Nu är jag trött på att lyssna på ditt gnäll", skulle jag säga. Eller så skulle jag bara lägga på luren så fort någon är otrevlig. Jag menar, vad vore det värsta som kunde hända - de klagar hos chefen och jag får sparken?
I verkligheten är det naturligtvis inte fullt så enkelt. Det är sista arbetsveckan, och jag tar emot samma kolossala mängder skit som jag alltid gjort, och jag är precis lika vänlig och medgörlig som jag alltid har varit. Jag skulle lika gärna kunna vara en telefonsvarare - reducerad från människa till maskin. Ingen angenäm känsla. Alls.
Nej, i verkligheten är jag samma gamla sammetslena telefonröst som alltid - förutom att min förkylning gjort den en aning rosslig, och mina försök att kväva hostan får mig att låta stånkande och krystande som om jag vore akut bajsnödig.
Är det arbetsmoral som hindrar mig från att tillåta mig att flippa ur? Är det rädsla, feghet? Förmodligen det sistnämnda. Har jag sagt upp mig kan de inte gärna ge mig sparken, men det kan fortfarande bli repressalier. Och jag behöver ha goda vitsord med mig härifrån, särskilt om jag (hemska tanke!) inte skulle trivas på nya jobbet och behöver söka nytt. Därmed inte sagt att jag tänker låta min sista dag bli smärtfri för företaget. Något ska jag nog ställa till med. Något som inte märks, men som lämnar ringar på vattnet. Något som inte sänker skeppet, men får det att gunga till, om så bara mycket lite.
--
Dagens höjdpunkter ur samtalsfloran: En tant från Gärdet som snubblade på tungan i sin iver att påtala hur värdelösa vi är. Hon hade ett väldigt märkligt sätt att betona orden på. Fanns bokstaven r i ordet drog hon alltid ut på den, lät den rrrrrrrrulla länge och tydligt i munnen innan hon avslutade ordet med en liten snärt. Hon var dessutom av den sällsynta människotyp som är noga med att göra klart att det inte är mig, rösten i telefonen, de är arga på, utan någon helt annan, eller företaget i stort.
”Du ärrrrr värrrrrldens gulligaste, värrrrrldens trrevligaste, men jag blir så ARRRRG på den därrrrr klåparrrrren som delarrrr ut min post!”
Hon var rätt jobbig, men också ganska harmlös, rent av lite gullig. Betydligt värre var psykfallet som ringde sent på eftermiddagen. Jag har talat med honom tidigare i sommar, och det var ett av de jobbigaste samtalen på hela året. Karln var då fullständigt bindgalen, kastade sig mellan samtalsämnen som var fullständigt irrelevanta, och slutade inte förrän han fyllt fyrtio minuter av mitt liv med tjära och smuts. Den här gången var han ännu värre. Pratade fortfarande fullständigt osammanhängande, och blev till och från så arg att han fullständigt tappade tråden och bara satt och hyperventilerade. Sedan kom svadan igång igen. Brevbäraren i hans område var värdelös, blind, dyslektisk, kriminell och värst av allt: invandrare. Att ett företag anställer invandrare tyckte han var särskilt upprörande. Han undrade om han skulle behöva kasta brevbäraren nerför trapporna för att få honom att fatta.
Jag fann hans hat lite märkligt då han själv bröt ganska kraftigt, men sa naturligtvis inget om det. Jag koncentrerade mig på de åtgärder som skulle vidtas. Det var han dock inte särskilt intresserad av att lyssna på. Han ville istället berätta om hur det gått för hans vänner som emigrerat till USA på sextiotalet, något han själv hade velat göra – även om han trodde att då förmodligen skulle ha blivit ”uppeldad i Vietnam”. Hans vänner hade fått sitta i karantän i tre månader och fick där lära sig allt om USA:s regler, lagar och förordningar.
”Så skulle det vara när någon vill flytta till Sverige också, men här är det ett sånt jävla daltande hela tiden, eller hur? Eller hur!?”
Trettio minuter senare la jag på med en tung suck. Ibland undrar jag om det inte finns människor som sätts till världen enbart för att göra andras liv lite jävligare. Ibland funderar jag också varför det finns fler som är rabiata, småsinta, elaka och fördomsfulla än vad det finns plain old snälla och godhjärtade människor. Något svar finner jag aldrig, men tanken på att flytta ut i skogen och avsäga sig all kontakt med omvärlden känns alltid väldigt lockande efteråt.
Jag kollade senare upp namnet på brevbäraren som delade post i hans område.
Hon hette Isabell, efternamnet var svenskt.
Mannen i telefonen hade nog inte problem någon annanstans än i sitt huvud. Som det oftast är med andra ord.
--
Nu: kväll, i ensamhet. Jag, en bunt skivor, två lampor, te och digestivekex. Jag hörde precis en låt, och det kändes som om den sammanfattade min dag, och ja, faktiskt, mina senaste två år i arbete, ganska bra.
“Tried walking in your shoes
but I almost died of shame
if you had a conscience
wouldn't you kill yourself
you're built on standard fears
the same old vague ideas
of being better cause you always
get what you're after
this is your time
but it's hard on mine
makes me wanna kill you
make you fucking die
not fit to exist
am I on your list
got so many names on mine
in this most generous time
we're not in the same boat
I am in the water
I can see your sails from here
one day I'll pull the plug I swear
this is your time
but this heart of mine
makes me wanna kill you make
you fucking die”
Bear Quartet - Volksblues
Sunday, August 17, 2008
Helgen vecka 33.
Söndag 17 augusti - 08
Vaknar upp och det är redan middagstid, klockan har passerat tolv med några minuter. Jag har hostat hela den föregående kvällen, och därför druckit hostmedicin med morfin, och före det ett par glas vin, så mitt sjusovande är förståeligt. Mikaela har tagit samma dos som jag och sovit lika tungt. Vi hjälper varandra upp och äter frukost. Sedan, när frukosten dukats av och bordet torkats, lägger vi oss igen, och kommer inte upp igen förrän halv fem. Halva dagen har vi sovit bort, eller mer än halva, beroende på hur man räknar. Men det är okej.
Sakta gör vi oss i ordning, sträcker på armarna och benen som blivit stela av att ha legat oanvända så länge. Jag kokar upp kaffe, svär ilsket när min kaffepress strular, men lugnar mig snart. Jag börjar varma mjölk till hennes kaffe, men bränner det. Hon kokar upp nytt.
Våra laptops står prydligt uppställda bredvid varandra på mitt vardagsrumsbord. Hennes är vit, min är svart. Vi turas om att spela skivor för varandra, sladden till förstärkaren vandrar från dator till dator. Solen skiner ute, och vi bestämmer oss för att ta en promenad innan den hinner gå ner. Det är nästan ljummet, och luften känns frisk och härlig. Det är tyst också, inga röster, inga fåglar, inga bilar, som om hela världen tagit sovmorgon, en ännu längre sovmorgon.
Vi promenerar ner till caféet nere vid vattnet. En skylt förkunnar att de har helgstängt, men stolarna står ändå kvar på uteserveringen. Mellan björkarna glittrar solen. Några löv glittrar gult ikapp, men de flesta är fortfarande gröna. De tycks leva som mest intensivt strax innan de ska falla av. Vi går ner till klipporna, står där en stund och tittar ut över Mälaren. Några båtar åker förbi ute på vattnet. Det är vackert. Vi håller om varandra. Sen går vi tillbaka hem.
Det mörknar utanför, och jag lagar mat – chili con carne. Vi äter den, hon åker hem till sig och sitt. Resten av kvällen är det bara jag, en hel massa te, och skivorna.
--
Idag; upp tidigt. Drack kaffe framför datorn, lyssnade på Zombies och Velvet Underground. Gårdagens vackra väder var bortblåst. Ute var det bara grått och blött. Jag skyndade mig att göra mig i ordning och gick sedan till tunnelbanan. Moa och jag skulle mötas vid Mariatorget och åka till en loppis lokaliserad någonstans utanför Bålsta. Och det gjorde vi.
Det var en rätt stor loppis, och jag såg en del som jag borde köpa, men som inte lockade just då. Framförallt en stol (de jag har hemma vid köksbordet börjar kännas lite rangliga) och en spegel (för en sådan bör man ju ha).
Det som alltid lockar när man är på loppis är ju naturligtvis skivorna. Jag blev därför överlycklig när jag klev in i ett rum och fann metervis med gamla backar, fyllda med vinylskivor.
”Jag kan bli stående här en stund”, sa jag till Moa, och började bläddra. Jag var i himmelriket.
Men heaven is the closest thing to hell. För när man efter fyra backar inte hittat något bättre än Lloyd Cole & The Commotions “Easy Peaces” - en högst medelmåttig skiva som jag redan äger – och stickprover i övriga backar gett samma gamla John Farnham, All Star Jazz Festival och Ingvar Nordströms Saxparty, då förstår man att den himmelska synen bara varit en hägring avsedd att kittla ens sinnen. Besviken gick jag istället och köpte en lampskärm, en lampskärm som var rödorange och lite skabbig. Den skulle senare visa sig passa väldigt dåligt till den lampa jag avsett den för. Det jag egentligen var ute efter, en kakburk, hittade jag inte heller.
På vägen hem stannade vi till på Ikea Barkarby, för att resan inte skulle vara helt fruktlös. Jag köpte två skärbräden i plast, men i övrigt ingenting. Moa hittade några mattor och lite annat smått och gott, men ingen av oss var på humör för att rota runt särskilt länge. Det var smockat med folk, vilket var mer än en aning påfrestande. Köerna till kassan var kilometerlånga. Kändes som om alla världens småbarnsfamiljer hade kommit hem från semestern och lockats till Ikea av det regniga vädret. Det skreks och gräts runt omkring, mammor och pappor fräste åt varandra och åt barnen, och försökte då och då desperat muntra upp sina småttingar genom att helt ogenerat studsa omkring och sjunga fåniga sånger – utan resultat. Att komma ut därifrån kändes, trots regnet, som jag inbillar mig att det måste kännas att befrias ut ett koncentrationsläger.
Men det var en trevlig dag, helt klart. Det var kul att träffa Moa igen och att höra henne berätta om sin spännande resa till Burma. Ibland önskar jag att jag också kom iväg på något äventyr då och då. Sen tänker jag att jag trots allt trivs bäst med att sitta hemma och lyssna på mina skivor (som är för mig vad blommorna är för tjuren Ferdinand).
Vaknar upp och det är redan middagstid, klockan har passerat tolv med några minuter. Jag har hostat hela den föregående kvällen, och därför druckit hostmedicin med morfin, och före det ett par glas vin, så mitt sjusovande är förståeligt. Mikaela har tagit samma dos som jag och sovit lika tungt. Vi hjälper varandra upp och äter frukost. Sedan, när frukosten dukats av och bordet torkats, lägger vi oss igen, och kommer inte upp igen förrän halv fem. Halva dagen har vi sovit bort, eller mer än halva, beroende på hur man räknar. Men det är okej.
Sakta gör vi oss i ordning, sträcker på armarna och benen som blivit stela av att ha legat oanvända så länge. Jag kokar upp kaffe, svär ilsket när min kaffepress strular, men lugnar mig snart. Jag börjar varma mjölk till hennes kaffe, men bränner det. Hon kokar upp nytt.
Våra laptops står prydligt uppställda bredvid varandra på mitt vardagsrumsbord. Hennes är vit, min är svart. Vi turas om att spela skivor för varandra, sladden till förstärkaren vandrar från dator till dator. Solen skiner ute, och vi bestämmer oss för att ta en promenad innan den hinner gå ner. Det är nästan ljummet, och luften känns frisk och härlig. Det är tyst också, inga röster, inga fåglar, inga bilar, som om hela världen tagit sovmorgon, en ännu längre sovmorgon.
Vi promenerar ner till caféet nere vid vattnet. En skylt förkunnar att de har helgstängt, men stolarna står ändå kvar på uteserveringen. Mellan björkarna glittrar solen. Några löv glittrar gult ikapp, men de flesta är fortfarande gröna. De tycks leva som mest intensivt strax innan de ska falla av. Vi går ner till klipporna, står där en stund och tittar ut över Mälaren. Några båtar åker förbi ute på vattnet. Det är vackert. Vi håller om varandra. Sen går vi tillbaka hem.
Det mörknar utanför, och jag lagar mat – chili con carne. Vi äter den, hon åker hem till sig och sitt. Resten av kvällen är det bara jag, en hel massa te, och skivorna.
--
Idag; upp tidigt. Drack kaffe framför datorn, lyssnade på Zombies och Velvet Underground. Gårdagens vackra väder var bortblåst. Ute var det bara grått och blött. Jag skyndade mig att göra mig i ordning och gick sedan till tunnelbanan. Moa och jag skulle mötas vid Mariatorget och åka till en loppis lokaliserad någonstans utanför Bålsta. Och det gjorde vi.
Det var en rätt stor loppis, och jag såg en del som jag borde köpa, men som inte lockade just då. Framförallt en stol (de jag har hemma vid köksbordet börjar kännas lite rangliga) och en spegel (för en sådan bör man ju ha).
Det som alltid lockar när man är på loppis är ju naturligtvis skivorna. Jag blev därför överlycklig när jag klev in i ett rum och fann metervis med gamla backar, fyllda med vinylskivor.
”Jag kan bli stående här en stund”, sa jag till Moa, och började bläddra. Jag var i himmelriket.
Men heaven is the closest thing to hell. För när man efter fyra backar inte hittat något bättre än Lloyd Cole & The Commotions “Easy Peaces” - en högst medelmåttig skiva som jag redan äger – och stickprover i övriga backar gett samma gamla John Farnham, All Star Jazz Festival och Ingvar Nordströms Saxparty, då förstår man att den himmelska synen bara varit en hägring avsedd att kittla ens sinnen. Besviken gick jag istället och köpte en lampskärm, en lampskärm som var rödorange och lite skabbig. Den skulle senare visa sig passa väldigt dåligt till den lampa jag avsett den för. Det jag egentligen var ute efter, en kakburk, hittade jag inte heller.
På vägen hem stannade vi till på Ikea Barkarby, för att resan inte skulle vara helt fruktlös. Jag köpte två skärbräden i plast, men i övrigt ingenting. Moa hittade några mattor och lite annat smått och gott, men ingen av oss var på humör för att rota runt särskilt länge. Det var smockat med folk, vilket var mer än en aning påfrestande. Köerna till kassan var kilometerlånga. Kändes som om alla världens småbarnsfamiljer hade kommit hem från semestern och lockats till Ikea av det regniga vädret. Det skreks och gräts runt omkring, mammor och pappor fräste åt varandra och åt barnen, och försökte då och då desperat muntra upp sina småttingar genom att helt ogenerat studsa omkring och sjunga fåniga sånger – utan resultat. Att komma ut därifrån kändes, trots regnet, som jag inbillar mig att det måste kännas att befrias ut ett koncentrationsläger.
Men det var en trevlig dag, helt klart. Det var kul att träffa Moa igen och att höra henne berätta om sin spännande resa till Burma. Ibland önskar jag att jag också kom iväg på något äventyr då och då. Sen tänker jag att jag trots allt trivs bäst med att sitta hemma och lyssna på mina skivor (som är för mig vad blommorna är för tjuren Ferdinand).
Tuesday, August 12, 2008
Normalisering.
Tisdag 12 augusti - 08
Att återvända var inte så farligt som jag befarat. Det jobbigaste var egentligen den förlamande trötthet som nattens kaotiska drömmar orsakat. Det, och min onda hals som sved och ömmade. Lyckligtvis har jag inte behövt sitta på telefon de här två första dagarna, så det har verkligen varit en mjukstart. Egentligen har jag knappt lyft ett finger under de sammanlagt - vad blir det, fjorton? - timmar jag tillbringat i arbetets bojor. Idag har jag till exempel mest kollat på videoklipp på nätet, gamla Ebert & Roeper-recensioner och annat. Då och då har jag tagit en promenad till fruktkorgen och ätit mandariner som smakat svamp. Jag har inte stressat med någonting. Jag har väl inte särskilt mycket att bevisa längre. Jag har bara två veckor kvar att jobba, och kommer och går lite som jag vill.
Ändå; varje gång jag passerar dörrarna är det med en euforisk känsla av frihet, av att hela världen ligger för mina fötter. Jag tänker på allt jag ska ägna mina lediga timmar åt. Det är sällan några särskilt storslagna planer, handlar mest om att laga mat, lyssna på skivor, läsa i böcker, men det är likväl planer, och de realiseras. Igår kväll läste jag en hel mängd sidor i Steve Sem-Sandbergs ”Theres”, drack hett vatten med citron och honung, stereon spelade skivor med Bright Eyes, David Sandström, Differnet och Love, och jag trivdes.
Och idag efter jobbet gick jag och handlade, på Willys. Köpte basvaror och en pocketbok vars pris var nedsatt. Jag måste ha blivit pensionär, för jag ser sådan glädje i alla de där små sakerna. Bara att fylla en korg med varor kändes helt plötsligt oerhört givande. Nu framstår jag säkert som maniskt lycklig på ett obehagligt frireligiöst sätt, men så är det inte. Jag är bara försiktigt hoppfull inför hösten. Den kan bli bra. För en gångs skull kan den bli bra.
Att återvända var inte så farligt som jag befarat. Det jobbigaste var egentligen den förlamande trötthet som nattens kaotiska drömmar orsakat. Det, och min onda hals som sved och ömmade. Lyckligtvis har jag inte behövt sitta på telefon de här två första dagarna, så det har verkligen varit en mjukstart. Egentligen har jag knappt lyft ett finger under de sammanlagt - vad blir det, fjorton? - timmar jag tillbringat i arbetets bojor. Idag har jag till exempel mest kollat på videoklipp på nätet, gamla Ebert & Roeper-recensioner och annat. Då och då har jag tagit en promenad till fruktkorgen och ätit mandariner som smakat svamp. Jag har inte stressat med någonting. Jag har väl inte särskilt mycket att bevisa längre. Jag har bara två veckor kvar att jobba, och kommer och går lite som jag vill.
Ändå; varje gång jag passerar dörrarna är det med en euforisk känsla av frihet, av att hela världen ligger för mina fötter. Jag tänker på allt jag ska ägna mina lediga timmar åt. Det är sällan några särskilt storslagna planer, handlar mest om att laga mat, lyssna på skivor, läsa i böcker, men det är likväl planer, och de realiseras. Igår kväll läste jag en hel mängd sidor i Steve Sem-Sandbergs ”Theres”, drack hett vatten med citron och honung, stereon spelade skivor med Bright Eyes, David Sandström, Differnet och Love, och jag trivdes.
Och idag efter jobbet gick jag och handlade, på Willys. Köpte basvaror och en pocketbok vars pris var nedsatt. Jag måste ha blivit pensionär, för jag ser sådan glädje i alla de där små sakerna. Bara att fylla en korg med varor kändes helt plötsligt oerhört givande. Nu framstår jag säkert som maniskt lycklig på ett obehagligt frireligiöst sätt, men så är det inte. Jag är bara försiktigt hoppfull inför hösten. Den kan bli bra. För en gångs skull kan den bli bra.
Monday, August 11, 2008
Du med din dramatik och stesolid.
Måndag 11 augusti - 08
Natten till idag hade jag sådan ångest inför att återgå till arbetet att jag bad Mikaela att få ta en stesolid. Den hjälpte något, jag blev behagligt dimmig och somnade gott. Några timmar senare vaknade jag av att det gjorde ont i halsen. Jag hade känt mig rosslig redan tidigare på dagen, men trodde då det berodde på de senaste dagarnas festande. Nu klev jag upp ur sängen, vinglade bort till köksfönstret och stängde det innan jag kröp ner bredvid Mikaela igen. Somnade gjorde jag nästan ögonblickligen, men det var en grund sömn, en drömfylld sömn. Och vilka drömmar sen…
Jag befann mig i en skog tillsammans med Mikaela och min bror. En fågel landade på en sten. Fågeln öppnade näbben och började tala. Den talade både länge och väl.
”Alltså, jag är ledsen, jag vill verkligen inte tigga, men jag är verkligen sjuuuukt hungrig! Jag har inte ätit på flera dagar, och som ni säkert märkt är det vinter ute, och fåglar behöver äta mycket mat om vintern. Så har ni någon liten matbit att undanvara vore jag väldigt tacksam”.
Förbluffad plockade jag fram en påse wienerbröd och lät fågeln sätta i sig de frasiga smulor som fallit av bröden och samlats upp längst ner i påsen. Fågeln åt glatt och flög sedan iväg.
”Såg ni det där?” frågade jag mitt sällskap, och både Mikaela och Tobbe nickade hänfört.
Ett rådjur kom förbi, stannade, sade något (jag minns inte vad) och strax efteråt kom en liten tomte promenerandes. Ingen rakt igenom behaglig tomte, men inte obehaglig heller. Han fortsatte förbi oss utan att ta någon särskild notis och försvann snart in genom träden. Vi gick hem till mig.
Jag bodde i ett synnerligen ruffigt kvarter, i övrigt mestadels befolkat av knarkare, alkoholister och kriminella. På vägen mot min lägenhet mötte vi ett helt gäng av dessa människor. Jag försökte berätta om vad vi hade sett i skogen, men ingen trodde på mig, trots att både Mikaela och Tobbe intygade att det var sant.
Vi såg oss omkring, och såg fler märkliga saker hända. Jag minns inget konkret, men minns att människor gjorde sånt som människor i vanliga fall inte kan göra. Sånt som fysikens krafter och rim och reson sätter stopp för. Det verkade som om hela världens befolkning hade fått magiska krafter och var kapabla till nästan precis vad som helst. Det smärtsamma var att jag, och enbart jag, tycktes ha blivit utan krafter. Jag var samma tråkiga jag som alltid. Det var dock inget jag lät mig nedslås av. Jag beslöt mig istället för att jag skulle gå till botten med detta mysterium. Jag skulle själv klura ut de magiska krafternas ursprung. Med lite hjälp från mina vänner förstås.
Mikaela hade sitt eget sätt att gå till botten med mysteriet. Hon skulle vira en svart second hand-klänning som en turban runt huvudet och ge sig in i skogen igen. På det viset trodde hon att hon skulle finna, om inte svaret, så åtminstone en eller annan ledtråd. Jag såg henne försvinna in bland träden när någon knackade mig på axeln. Det var en uppenbart påverkad äldre man, och jag trodde att han skulle ge sig på mig, men det var ingen fara. Han hade något att berätta.
”Jag brukade fiska i sjön som finns i skogen, men det går inte längre. Maffian har börjat dumpa kroppar där.”
Han sa det sorgset och gick sedan sin väg. Det lät ödestigert, lät och kändes som ord som skulle visa sig betydelsefulla. Jag visste bara inte på vilket sätt. Maffian! En pusselbit som kändes synnerligen malplacerad i sammanhanget.
Jag kom i samspråk med Linda, som tittade förbi och satte en bok i händerna på mig.
”Den här kommer att hjälpa dig”, sa hon.
Jag satte mig på en smutsig stentrappa och började läsa.
”Det var en bra bok det här”, hann jag tänka. Sen började det flimra för ögonen. Jag såg märkliga landskap och märkliga varelser skymta förbi. Jag förstod att det var magiska krafter som vaknade även i mig. Jag kände mig euforisk. Sedan rycktes jag raskt in i verkligenheten igen. Ännu en påtänd stackare hade börjat prata med mig, den här var dock betydligt mer hotfull än den förra. Han hade en cigarett i handen.
”Jag ska bränna dig”, väste han. ”Jag ska bränna dig med fimpen! På foten!”
Men någon kom till min undsättning. Det var min gamla klasskamrat från högstadiet, Åberg. Åberg höll i en ölburk och såg allmänt sliten ut, men det var uppenbart att han stod på min sida. Han rusade fram till den hotfulla knarkaren och började hälla ut sin öl på marken. Han hällde och hällde, burken ville aldrig bli tom. En pöl bildades på marken, pölen blev en sjö. Knarkaren började sjunka ner i sjön, han skrev av skräck, men kunde inte ta sig upp. Det var som kvicksand. Snart hade han försvunnit helt.
Det hela blev än märkligare av att andra människor gick över den uthällda ölen som om den inte fanns, som vore den asfalt. Jag chansade och hoppade ner från stentrappan, rakt ner i ölsjön. Jag sjönk jag också, som en sten, och chocken fick mig först att glömma bort att simma, inte förrän ytan var långt ovan mig började jag sprattla med benen och försöka ta mig upp. Till en början gick det bra, men så kände jag något sluta sig runt benet på mig. Jag vände mig om, och såg en tjock lila tentakel som sugit fast i mig. Jag sprattlade som besatt och lyckades till sist ta mig loss. Jag kravlade mig upp, spottade vatten (som ölet på något vis förvandlats till) och var fast besluten om att inte låta detta avskräcka mig.
Mitt nästa experiment var att begrava mig själv levande för att på så vis väcka den magi som jag anade låg slumrande inom mig. Detta han jag dock inte förverkliga, eftersom Mikaela talade mig till rätta, förklarade att det hela stigit mig åt huvudet, och kort därefter vaknade jag.
Jag har alltid drömt knarkiga drömmar, men den här tog nog priset.
Mer stesolid tack.
Natten till idag hade jag sådan ångest inför att återgå till arbetet att jag bad Mikaela att få ta en stesolid. Den hjälpte något, jag blev behagligt dimmig och somnade gott. Några timmar senare vaknade jag av att det gjorde ont i halsen. Jag hade känt mig rosslig redan tidigare på dagen, men trodde då det berodde på de senaste dagarnas festande. Nu klev jag upp ur sängen, vinglade bort till köksfönstret och stängde det innan jag kröp ner bredvid Mikaela igen. Somnade gjorde jag nästan ögonblickligen, men det var en grund sömn, en drömfylld sömn. Och vilka drömmar sen…
Jag befann mig i en skog tillsammans med Mikaela och min bror. En fågel landade på en sten. Fågeln öppnade näbben och började tala. Den talade både länge och väl.
”Alltså, jag är ledsen, jag vill verkligen inte tigga, men jag är verkligen sjuuuukt hungrig! Jag har inte ätit på flera dagar, och som ni säkert märkt är det vinter ute, och fåglar behöver äta mycket mat om vintern. Så har ni någon liten matbit att undanvara vore jag väldigt tacksam”.
Förbluffad plockade jag fram en påse wienerbröd och lät fågeln sätta i sig de frasiga smulor som fallit av bröden och samlats upp längst ner i påsen. Fågeln åt glatt och flög sedan iväg.
”Såg ni det där?” frågade jag mitt sällskap, och både Mikaela och Tobbe nickade hänfört.
Ett rådjur kom förbi, stannade, sade något (jag minns inte vad) och strax efteråt kom en liten tomte promenerandes. Ingen rakt igenom behaglig tomte, men inte obehaglig heller. Han fortsatte förbi oss utan att ta någon särskild notis och försvann snart in genom träden. Vi gick hem till mig.
Jag bodde i ett synnerligen ruffigt kvarter, i övrigt mestadels befolkat av knarkare, alkoholister och kriminella. På vägen mot min lägenhet mötte vi ett helt gäng av dessa människor. Jag försökte berätta om vad vi hade sett i skogen, men ingen trodde på mig, trots att både Mikaela och Tobbe intygade att det var sant.
Vi såg oss omkring, och såg fler märkliga saker hända. Jag minns inget konkret, men minns att människor gjorde sånt som människor i vanliga fall inte kan göra. Sånt som fysikens krafter och rim och reson sätter stopp för. Det verkade som om hela världens befolkning hade fått magiska krafter och var kapabla till nästan precis vad som helst. Det smärtsamma var att jag, och enbart jag, tycktes ha blivit utan krafter. Jag var samma tråkiga jag som alltid. Det var dock inget jag lät mig nedslås av. Jag beslöt mig istället för att jag skulle gå till botten med detta mysterium. Jag skulle själv klura ut de magiska krafternas ursprung. Med lite hjälp från mina vänner förstås.
Mikaela hade sitt eget sätt att gå till botten med mysteriet. Hon skulle vira en svart second hand-klänning som en turban runt huvudet och ge sig in i skogen igen. På det viset trodde hon att hon skulle finna, om inte svaret, så åtminstone en eller annan ledtråd. Jag såg henne försvinna in bland träden när någon knackade mig på axeln. Det var en uppenbart påverkad äldre man, och jag trodde att han skulle ge sig på mig, men det var ingen fara. Han hade något att berätta.
”Jag brukade fiska i sjön som finns i skogen, men det går inte längre. Maffian har börjat dumpa kroppar där.”
Han sa det sorgset och gick sedan sin väg. Det lät ödestigert, lät och kändes som ord som skulle visa sig betydelsefulla. Jag visste bara inte på vilket sätt. Maffian! En pusselbit som kändes synnerligen malplacerad i sammanhanget.
Jag kom i samspråk med Linda, som tittade förbi och satte en bok i händerna på mig.
”Den här kommer att hjälpa dig”, sa hon.
Jag satte mig på en smutsig stentrappa och började läsa.
”Det var en bra bok det här”, hann jag tänka. Sen började det flimra för ögonen. Jag såg märkliga landskap och märkliga varelser skymta förbi. Jag förstod att det var magiska krafter som vaknade även i mig. Jag kände mig euforisk. Sedan rycktes jag raskt in i verkligenheten igen. Ännu en påtänd stackare hade börjat prata med mig, den här var dock betydligt mer hotfull än den förra. Han hade en cigarett i handen.
”Jag ska bränna dig”, väste han. ”Jag ska bränna dig med fimpen! På foten!”
Men någon kom till min undsättning. Det var min gamla klasskamrat från högstadiet, Åberg. Åberg höll i en ölburk och såg allmänt sliten ut, men det var uppenbart att han stod på min sida. Han rusade fram till den hotfulla knarkaren och började hälla ut sin öl på marken. Han hällde och hällde, burken ville aldrig bli tom. En pöl bildades på marken, pölen blev en sjö. Knarkaren började sjunka ner i sjön, han skrev av skräck, men kunde inte ta sig upp. Det var som kvicksand. Snart hade han försvunnit helt.
Det hela blev än märkligare av att andra människor gick över den uthällda ölen som om den inte fanns, som vore den asfalt. Jag chansade och hoppade ner från stentrappan, rakt ner i ölsjön. Jag sjönk jag också, som en sten, och chocken fick mig först att glömma bort att simma, inte förrän ytan var långt ovan mig började jag sprattla med benen och försöka ta mig upp. Till en början gick det bra, men så kände jag något sluta sig runt benet på mig. Jag vände mig om, och såg en tjock lila tentakel som sugit fast i mig. Jag sprattlade som besatt och lyckades till sist ta mig loss. Jag kravlade mig upp, spottade vatten (som ölet på något vis förvandlats till) och var fast besluten om att inte låta detta avskräcka mig.
Mitt nästa experiment var att begrava mig själv levande för att på så vis väcka den magi som jag anade låg slumrande inom mig. Detta han jag dock inte förverkliga, eftersom Mikaela talade mig till rätta, förklarade att det hela stigit mig åt huvudet, och kort därefter vaknade jag.
Jag har alltid drömt knarkiga drömmar, men den här tog nog priset.
Mer stesolid tack.
Sunday, August 10, 2008
Darkness at the edge of town.
Söndag 10 augusti - 08
Med hösten kommer mörkret, inte bara där ute utan också här inne, i sinnet. Och nu har hösten kommit. Den kom smygande först, löven på björken utanför balkongen övergick långsamt från grönt till gult, rönnbären färgades röda. Och så kom regnet. Inte ett sommarregn, utan ett oktoberregn. Kyligt och ihällande. När temperaturen sjönk, från att luften var stekhet och vibrerande, till knottror på huden och koftan tätt runt kroppen, var sommarens slut ett faktum. Med regnet och mörkret lade sig en bedrövelse över mig, likt en besvärjelse. Den låg där, tung, under flera dagar. Jag höll mig inomhus så mycket som möjligt, satt mest vid datorn, lyssnade på regnets smattrande mot rutan. Umgicks med Mikaela då och då, spelade skivor, såg några filmer. Och så gick den sista semesterveckan, det var plötsligt fredag, helg, och sedan slut på det roliga för det här året.
--
I fredags kom mamma, moster och mormor till storstaden. Jag mötte upp dem vid T-centralen strax efter tolv och åkte sedan taxi med dem till en lägenhet de hyrt i Vasastan. Vi åt pastasallad med abnorma mängder vitlök, och sedan åkte vi hem till mig. Min stackars mormor tyckte att resan var lite påfrestande. Hon har verkligen blivit gammal. Har svårt att gå i trappor, tyckte skakandet i tunnelbanan var jobbigt och blev trött av promenaden till min lägenhet. Men ögonen är fortfarande pigga, och hon är vaken och alert i huvudet, kvick och elak på ett väldigt charmerande vis. Jag hoppas jag är likadan när/om jag närmar mig åttioårsåldern.
Vi fikade en stund hemma hos mig, drack varsin skvätt likör efter kaffet, och sedan tog släkten en buss tillbaka till tunnelbanan. Det passade mig ganska bra. Jag väntade fler besök. Min gamle klasskamrat Mattias var i stan och skulle dyka upp senare på eftermiddagen, och dagen till ära hade jag planerat fest. Jag la mig på sängen en stund, blundade men kunde inte somna. Efter en stund kom min bror förbi, sedan Fredrik, och efter många om och men och vägbeskrivningar, även Mattias, Johan och Otto. Det blev väl ingen fantastisk fest, mest bara småputtrigt småtrevlig. Framåt elva-tiden åkte vi in till Stureplan, där det fantastiska faktumet att dagens datum hade tre ”08” i rad skulle firas. Jag var skeptisk till det hela redan från början, och att trängas med cirka fyrtioniotusen niohundranittionio Stockholmare visade sig vara lika obehagligt som jag befarat. Vi skyndade oss att tränga oss ut igen, och promenerade bort till Skeppsbar. Det var lika tråkigt där – faktum är att Skeppsbar är som en sammanfattning av allt jag avskydde med uteställena i Karlskoga - så vi åkte hem ganska snart. Mattias och jag satt uppe och snackade en stund, och hällde i oss ett par glas likör innan vi somnade.
Och igår var det fest hos Olof. Det var månader sedan jag senast träffade honom. Jag var bakfull och seg, men fick i mig några glas rödvin i alla fall. Annars satt jag mest i köket och snackade med Mikaela, Mattias och Tobbe. Övriga gäster på festen kändes inte så intresserade av oss, eller så var det vi som verkade ointresserade och dryga. Jag vet inte och bryr mig inte heller nämnvärt. Mikaela stack hem rätt tidigt, Tobbe drog vid två, och Mattias och jag höll ut till halv tre innan vi avlägsnade oss.
Semestern har varit fin, men nu är den över. Imorgon är det åter till CityJail, två veckor av avslutande arbete innan det är dags att börja pendla till Gärdet. Mitt i all oro och ångest känns det nästan lite bra, tro det eller ej. Ska bli skönt att komma in i rutiner igen, att få komma hem från jobbet med höstmörkret utanför fönstret, tända mysbelysningen, hälla upp ett glas vin, lägga en vinylskiva på nya spelaren, laga något gott, äta något gott.
Romantisera så funkar allt. Då går det att intala sig precis vad som helst. Då funkar allt.
Med hösten kommer mörkret, inte bara där ute utan också här inne, i sinnet. Och nu har hösten kommit. Den kom smygande först, löven på björken utanför balkongen övergick långsamt från grönt till gult, rönnbären färgades röda. Och så kom regnet. Inte ett sommarregn, utan ett oktoberregn. Kyligt och ihällande. När temperaturen sjönk, från att luften var stekhet och vibrerande, till knottror på huden och koftan tätt runt kroppen, var sommarens slut ett faktum. Med regnet och mörkret lade sig en bedrövelse över mig, likt en besvärjelse. Den låg där, tung, under flera dagar. Jag höll mig inomhus så mycket som möjligt, satt mest vid datorn, lyssnade på regnets smattrande mot rutan. Umgicks med Mikaela då och då, spelade skivor, såg några filmer. Och så gick den sista semesterveckan, det var plötsligt fredag, helg, och sedan slut på det roliga för det här året.
--
I fredags kom mamma, moster och mormor till storstaden. Jag mötte upp dem vid T-centralen strax efter tolv och åkte sedan taxi med dem till en lägenhet de hyrt i Vasastan. Vi åt pastasallad med abnorma mängder vitlök, och sedan åkte vi hem till mig. Min stackars mormor tyckte att resan var lite påfrestande. Hon har verkligen blivit gammal. Har svårt att gå i trappor, tyckte skakandet i tunnelbanan var jobbigt och blev trött av promenaden till min lägenhet. Men ögonen är fortfarande pigga, och hon är vaken och alert i huvudet, kvick och elak på ett väldigt charmerande vis. Jag hoppas jag är likadan när/om jag närmar mig åttioårsåldern.
Vi fikade en stund hemma hos mig, drack varsin skvätt likör efter kaffet, och sedan tog släkten en buss tillbaka till tunnelbanan. Det passade mig ganska bra. Jag väntade fler besök. Min gamle klasskamrat Mattias var i stan och skulle dyka upp senare på eftermiddagen, och dagen till ära hade jag planerat fest. Jag la mig på sängen en stund, blundade men kunde inte somna. Efter en stund kom min bror förbi, sedan Fredrik, och efter många om och men och vägbeskrivningar, även Mattias, Johan och Otto. Det blev väl ingen fantastisk fest, mest bara småputtrigt småtrevlig. Framåt elva-tiden åkte vi in till Stureplan, där det fantastiska faktumet att dagens datum hade tre ”08” i rad skulle firas. Jag var skeptisk till det hela redan från början, och att trängas med cirka fyrtioniotusen niohundranittionio Stockholmare visade sig vara lika obehagligt som jag befarat. Vi skyndade oss att tränga oss ut igen, och promenerade bort till Skeppsbar. Det var lika tråkigt där – faktum är att Skeppsbar är som en sammanfattning av allt jag avskydde med uteställena i Karlskoga - så vi åkte hem ganska snart. Mattias och jag satt uppe och snackade en stund, och hällde i oss ett par glas likör innan vi somnade.
Och igår var det fest hos Olof. Det var månader sedan jag senast träffade honom. Jag var bakfull och seg, men fick i mig några glas rödvin i alla fall. Annars satt jag mest i köket och snackade med Mikaela, Mattias och Tobbe. Övriga gäster på festen kändes inte så intresserade av oss, eller så var det vi som verkade ointresserade och dryga. Jag vet inte och bryr mig inte heller nämnvärt. Mikaela stack hem rätt tidigt, Tobbe drog vid två, och Mattias och jag höll ut till halv tre innan vi avlägsnade oss.
Semestern har varit fin, men nu är den över. Imorgon är det åter till CityJail, två veckor av avslutande arbete innan det är dags att börja pendla till Gärdet. Mitt i all oro och ångest känns det nästan lite bra, tro det eller ej. Ska bli skönt att komma in i rutiner igen, att få komma hem från jobbet med höstmörkret utanför fönstret, tända mysbelysningen, hälla upp ett glas vin, lägga en vinylskiva på nya spelaren, laga något gott, äta något gott.
Romantisera så funkar allt. Då går det att intala sig precis vad som helst. Då funkar allt.
Subscribe to:
Comments (Atom)