When I am with you I feel like I’m listening to Scottish pop.

Måndag 25 augusti - 08

På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, fantastiska små popsymfonier allesammans. Duglas är på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Han har en underbar komisk timing, och flera gånger skrattar vi högt åt hans tokerier. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.
-
Efter konserten slog Mikaela och jag oss ner vid ett bord, pratade, drack lite och tittade på övriga klientelet. En hel mängd skottar, naturligtvis, några nöjesprofiler, några popkids. Duglas spelade skivor, men det var tyvärr inte alls lika bra som när han spelade eget material. Mest en massa sextiotal av det tråkigare slaget (typ ”My Boy Lollipop” och liknande). Ingenting som inspirerade en att dansa direkt. Bonden Bar stängde redan klockan ett, men vi gick ännu tidigare, åt lite pommes på McDonalds och for sedan hem, nöjda med kvällen.
--
Idag är det måndag, men det känns som söndag. Samma slöhet, någonstans mellan apati och behaglig dåsighet. Jag har mest suttit vid datorn hela dagen. Lyssnat på skiva efter skiva efter skiva. Skrivit några rader. Då och då lagt mig på sängen och läst. Sedan satt mig vid datorn igen. Ryggen har blivit krökt som en banan. Hade någon lyft upp mig och kastat mig hade jag vänt i luften och kommit snurrande tillbaka. Jag hoppas det är stelhet av den typ som ger med sig efter en natts sömn. Det vore jobbigt att komma till nya jobbet som ett vårdpaket.
Det nya jobbet ger mig för övrigt, så här kvällen innan, en del ångest. Jag börjar fundera på vad det är jag gett mig in på egentligen. Den här sommaren har varit så full av förändringar att jag inte hunnit ställa in mig på att jag faktiskt inte kommer att återvända till CityMail, att jag bytt något jag förvisso ofta tyckte geniunt illa om, men ändå såg en viss trygghet i, mot något helt okänt. Något som kan visa sig vara precis hur som helst.
Mina fingertoppar svider och är röda. Idag är en sådan dag då jag kunnat äta mig mätt enbart på mina naglar.