Over again, my friend.

Söndag 24 augusti - 08

Sista veckan på jobbet var jag oerhört ansvarslös. Ramlade in vid halv nio på morgonen och gick igen vid klockan fyra. Jag förkortade därmed mina arbetsdagar med en och en halv timme per dag. Det tyckte jag att jag var värd.
Fredagen, min sista dag, var odramatisk, om man bortser från ett par riktigt dryga människor i telefonen. Det var som om de ville påminna mig om allt som varit, allt jag nu skulle lämna bakom mig. Jag hade dessutom en medlyssnare, vilket aldrig är helt harmoniskt. Man förlorar liksom friheten att göra vad som själv faller en in, särskilt om allt man gör, privatsurfande inkluderat, följs av en fråga. Så, varken en bättre eller en sämre dag än vanligt. En dag bara helt enkelt. När klockan slog halv fyra och telefonslussen stängde tänkte jag ge mig iväg till Tempo och köpa kaffebröd, men där hade mina kollegor hunnit före och köpt Eldorado-rulltårta som vi åt ute i receptionen. Det var mysigt, och jag fick nästan en liten klump i halsen. Jag fick en blombukett, en biljett till nästa helgs Popaganda, och så kramar av samtliga närvarande. Därefter återvände jag till mitt skrivbord, städade av det lite provisoriskt, proppade ner viktiga papper och ofärdiga gamla arbetsuppgifter i papperskorg märkt ”sekretess”, och lutade mig för sista gången tillbaka i stolen. Kommer min avdelning bli annorlunda efter att jag slutat? Säkerligen. Men till det bättre eller till det sämre? Det beror nog på vem man frågar. Jobbar man två år plockar man ju upp ett och annat på vägen, så en del kunskap har jag haft. Jag tror också att jag varit en bra arbetskamrat – för det mesta. Oftast hjälpsam, hur uselt humör jag än varit på, oftast beredd att lägga ner en egen uppgift för att hjälpa någon annan. Men jag kan också sprida dålig stämning genom tillfälliga raseriutbrott, jag har kommit sent och gått tidigt och min attityd till min yrkesroll och till företaget i stort har nog lämnat en del att önska. Det är inte rocketsurgery vi ägnat oss åt, och ingen har varit mer medveten om det än jag.
Denna avslutande eftermiddag skulle jag egentligen återkomma till Ramasan, en otroligt osympatisk och oprofessionell kundtjänstmedarbetare på ett annat företag. Hela min grupp har haft kontakt med honom, hela min grupp avskyr honom. Då jag inte direkt hade något att förlora, utan kunde vara hur spydig jag ville, hade jag tänkt ta tillfället i akt att be honom att för allas trevnad tänka på attityden i framtiden. Men jag orkade inte. Jag struntade bara i att ringa honom, och försökte intala mig att det var spydigt nog. Sen gick jag.
”Hur kommer det att kännas att gå ut genom dörren i eftermiddag?” hade John frågat tidigare på dagen. Han och Emma hade dagen till ära bjudit mig på lunch på Brobergs, och vi talade om vad som varit och vad som skulle bli. John har bara en vecka kvar, sen lämnar han både företaget, Stockholm och landet på obestämd framtid. Lite sorgligt. Han har på kort tid blivit en god vän.
”Det kommer att kännas som om en stor svart korp lyfter från mina axlar”, sa jag.
Men det gjorde det inte riktigt. Den enda jag kände när passerade glasdörrarna för, förmodligen, sista gången, var en hel massa ömhet, lite nostalgi, en försiktig glädje och lite bitterljuv saknad. Sen klev jag på buss 165 mot Farsta Centrum och lämnade Västberga Gårdsväg 36 bakom mig.