Normalisering.

Tisdag 12 augusti - 08

Att återvända var inte så farligt som jag befarat. Det jobbigaste var egentligen den förlamande trötthet som nattens kaotiska drömmar orsakat. Det, och min onda hals som sved och ömmade. Lyckligtvis har jag inte behövt sitta på telefon de här två första dagarna, så det har verkligen varit en mjukstart. Egentligen har jag knappt lyft ett finger under de sammanlagt - vad blir det, fjorton? - timmar jag tillbringat i arbetets bojor. Idag har jag till exempel mest kollat på videoklipp på nätet, gamla Ebert & Roeper-recensioner och annat. Då och då har jag tagit en promenad till fruktkorgen och ätit mandariner som smakat svamp. Jag har inte stressat med någonting. Jag har väl inte särskilt mycket att bevisa längre. Jag har bara två veckor kvar att jobba, och kommer och går lite som jag vill.
Ändå; varje gång jag passerar dörrarna är det med en euforisk känsla av frihet, av att hela världen ligger för mina fötter. Jag tänker på allt jag ska ägna mina lediga timmar åt. Det är sällan några särskilt storslagna planer, handlar mest om att laga mat, lyssna på skivor, läsa i böcker, men det är likväl planer, och de realiseras. Igår kväll läste jag en hel mängd sidor i Steve Sem-Sandbergs ”Theres”, drack hett vatten med citron och honung, stereon spelade skivor med Bright Eyes, David Sandström, Differnet och Love, och jag trivdes.

Och idag efter jobbet gick jag och handlade, på Willys. Köpte basvaror och en pocketbok vars pris var nedsatt. Jag måste ha blivit pensionär, för jag ser sådan glädje i alla de där små sakerna. Bara att fylla en korg med varor kändes helt plötsligt oerhört givande. Nu framstår jag säkert som maniskt lycklig på ett obehagligt frireligiöst sätt, men så är det inte. Jag är bara försiktigt hoppfull inför hösten. Den kan bli bra. För en gångs skull kan den bli bra.