Makes me wanna kill you.

Tisdag 19 augusti - 08

Hur många gånger har jag inte suttit där, med handen krampaktigt knuten kring pennan, och systematiskt huggit den som en kniv i anteckningsblocket där arga, hastigt nedtecknade bläckansikten stirrar upp på mig, och inte önskat annat än att det var sista veckan, den sista veckan med dessa vedervärdiga människor surrande som getingar i örat?
För vore det sista veckan, då skulle jag inte bara sitta där och ta. Då skulle jag minsann bita ifrån. Då skulle de få höra ett och annat.
"Alltså, jag bryr mig inte om dina futtiga problem med postgången" skulle jag säga.
"Nu är jag trött på att lyssna på ditt gnäll", skulle jag säga. Eller så skulle jag bara lägga på luren så fort någon är otrevlig. Jag menar, vad vore det värsta som kunde hända - de klagar hos chefen och jag får sparken?
I verkligheten är det naturligtvis inte fullt så enkelt. Det är sista arbetsveckan, och jag tar emot samma kolossala mängder skit som jag alltid gjort, och jag är precis lika vänlig och medgörlig som jag alltid har varit. Jag skulle lika gärna kunna vara en telefonsvarare - reducerad från människa till maskin. Ingen angenäm känsla. Alls.
Nej, i verkligheten är jag samma gamla sammetslena telefonröst som alltid - förutom att min förkylning gjort den en aning rosslig, och mina försök att kväva hostan får mig att låta stånkande och krystande som om jag vore akut bajsnödig.
Är det arbetsmoral som hindrar mig från att tillåta mig att flippa ur? Är det rädsla, feghet? Förmodligen det sistnämnda. Har jag sagt upp mig kan de inte gärna ge mig sparken, men det kan fortfarande bli repressalier. Och jag behöver ha goda vitsord med mig härifrån, särskilt om jag (hemska tanke!) inte skulle trivas på nya jobbet och behöver söka nytt. Därmed inte sagt att jag tänker låta min sista dag bli smärtfri för företaget. Något ska jag nog ställa till med. Något som inte märks, men som lämnar ringar på vattnet. Något som inte sänker skeppet, men får det att gunga till, om så bara mycket lite.
--
Dagens höjdpunkter ur samtalsfloran: En tant från Gärdet som snubblade på tungan i sin iver att påtala hur värdelösa vi är. Hon hade ett väldigt märkligt sätt att betona orden på. Fanns bokstaven r i ordet drog hon alltid ut på den, lät den rrrrrrrrulla länge och tydligt i munnen innan hon avslutade ordet med en liten snärt. Hon var dessutom av den sällsynta människotyp som är noga med att göra klart att det inte är mig, rösten i telefonen, de är arga på, utan någon helt annan, eller företaget i stort.
”Du ärrrrr värrrrrldens gulligaste, värrrrrldens trrevligaste, men jag blir så ARRRRG på den därrrrr klåparrrrren som delarrrr ut min post!”
Hon var rätt jobbig, men också ganska harmlös, rent av lite gullig. Betydligt värre var psykfallet som ringde sent på eftermiddagen. Jag har talat med honom tidigare i sommar, och det var ett av de jobbigaste samtalen på hela året. Karln var då fullständigt bindgalen, kastade sig mellan samtalsämnen som var fullständigt irrelevanta, och slutade inte förrän han fyllt fyrtio minuter av mitt liv med tjära och smuts. Den här gången var han ännu värre. Pratade fortfarande fullständigt osammanhängande, och blev till och från så arg att han fullständigt tappade tråden och bara satt och hyperventilerade. Sedan kom svadan igång igen. Brevbäraren i hans område var värdelös, blind, dyslektisk, kriminell och värst av allt: invandrare. Att ett företag anställer invandrare tyckte han var särskilt upprörande. Han undrade om han skulle behöva kasta brevbäraren nerför trapporna för att få honom att fatta.
Jag fann hans hat lite märkligt då han själv bröt ganska kraftigt, men sa naturligtvis inget om det. Jag koncentrerade mig på de åtgärder som skulle vidtas. Det var han dock inte särskilt intresserad av att lyssna på. Han ville istället berätta om hur det gått för hans vänner som emigrerat till USA på sextiotalet, något han själv hade velat göra – även om han trodde att då förmodligen skulle ha blivit ”uppeldad i Vietnam”. Hans vänner hade fått sitta i karantän i tre månader och fick där lära sig allt om USA:s regler, lagar och förordningar.
”Så skulle det vara när någon vill flytta till Sverige också, men här är det ett sånt jävla daltande hela tiden, eller hur? Eller hur!?”
Trettio minuter senare la jag på med en tung suck. Ibland undrar jag om det inte finns människor som sätts till världen enbart för att göra andras liv lite jävligare. Ibland funderar jag också varför det finns fler som är rabiata, småsinta, elaka och fördomsfulla än vad det finns plain old snälla och godhjärtade människor. Något svar finner jag aldrig, men tanken på att flytta ut i skogen och avsäga sig all kontakt med omvärlden känns alltid väldigt lockande efteråt.
Jag kollade senare upp namnet på brevbäraren som delade post i hans område.
Hon hette Isabell, efternamnet var svenskt.
Mannen i telefonen hade nog inte problem någon annanstans än i sitt huvud. Som det oftast är med andra ord.
--
Nu: kväll, i ensamhet. Jag, en bunt skivor, två lampor, te och digestivekex. Jag hörde precis en låt, och det kändes som om den sammanfattade min dag, och ja, faktiskt, mina senaste två år i arbete, ganska bra.

“Tried walking in your shoes
but I almost died of shame
if you had a conscience
wouldn't you kill yourself

you're built on standard fears
the same old vague ideas
of being better cause you always
get what you're after

this is your time
but it's hard on mine
makes me wanna kill you
make you fucking die

not fit to exist
am I on your list
got so many names on mine
in this most generous time

we're not in the same boat
I am in the water
I can see your sails from here
one day I'll pull the plug I swear

this is your time
but this heart of mine
makes me wanna kill you make
you fucking die”

Bear Quartet - Volksblues