Du med din dramatik och stesolid.

Måndag 11 augusti - 08

Natten till idag hade jag sådan ångest inför att återgå till arbetet att jag bad Mikaela att få ta en stesolid. Den hjälpte något, jag blev behagligt dimmig och somnade gott. Några timmar senare vaknade jag av att det gjorde ont i halsen. Jag hade känt mig rosslig redan tidigare på dagen, men trodde då det berodde på de senaste dagarnas festande. Nu klev jag upp ur sängen, vinglade bort till köksfönstret och stängde det innan jag kröp ner bredvid Mikaela igen. Somnade gjorde jag nästan ögonblickligen, men det var en grund sömn, en drömfylld sömn. Och vilka drömmar sen…
Jag befann mig i en skog tillsammans med Mikaela och min bror. En fågel landade på en sten. Fågeln öppnade näbben och började tala. Den talade både länge och väl.
”Alltså, jag är ledsen, jag vill verkligen inte tigga, men jag är verkligen sjuuuukt hungrig! Jag har inte ätit på flera dagar, och som ni säkert märkt är det vinter ute, och fåglar behöver äta mycket mat om vintern. Så har ni någon liten matbit att undanvara vore jag väldigt tacksam”.
Förbluffad plockade jag fram en påse wienerbröd och lät fågeln sätta i sig de frasiga smulor som fallit av bröden och samlats upp längst ner i påsen. Fågeln åt glatt och flög sedan iväg.
”Såg ni det där?” frågade jag mitt sällskap, och både Mikaela och Tobbe nickade hänfört.
Ett rådjur kom förbi, stannade, sade något (jag minns inte vad) och strax efteråt kom en liten tomte promenerandes. Ingen rakt igenom behaglig tomte, men inte obehaglig heller. Han fortsatte förbi oss utan att ta någon särskild notis och försvann snart in genom träden. Vi gick hem till mig.
Jag bodde i ett synnerligen ruffigt kvarter, i övrigt mestadels befolkat av knarkare, alkoholister och kriminella. På vägen mot min lägenhet mötte vi ett helt gäng av dessa människor. Jag försökte berätta om vad vi hade sett i skogen, men ingen trodde på mig, trots att både Mikaela och Tobbe intygade att det var sant.
Vi såg oss omkring, och såg fler märkliga saker hända. Jag minns inget konkret, men minns att människor gjorde sånt som människor i vanliga fall inte kan göra. Sånt som fysikens krafter och rim och reson sätter stopp för. Det verkade som om hela världens befolkning hade fått magiska krafter och var kapabla till nästan precis vad som helst. Det smärtsamma var att jag, och enbart jag, tycktes ha blivit utan krafter. Jag var samma tråkiga jag som alltid. Det var dock inget jag lät mig nedslås av. Jag beslöt mig istället för att jag skulle gå till botten med detta mysterium. Jag skulle själv klura ut de magiska krafternas ursprung. Med lite hjälp från mina vänner förstås.
Mikaela hade sitt eget sätt att gå till botten med mysteriet. Hon skulle vira en svart second hand-klänning som en turban runt huvudet och ge sig in i skogen igen. På det viset trodde hon att hon skulle finna, om inte svaret, så åtminstone en eller annan ledtråd. Jag såg henne försvinna in bland träden när någon knackade mig på axeln. Det var en uppenbart påverkad äldre man, och jag trodde att han skulle ge sig på mig, men det var ingen fara. Han hade något att berätta.
”Jag brukade fiska i sjön som finns i skogen, men det går inte längre. Maffian har börjat dumpa kroppar där.”
Han sa det sorgset och gick sedan sin väg. Det lät ödestigert, lät och kändes som ord som skulle visa sig betydelsefulla. Jag visste bara inte på vilket sätt. Maffian! En pusselbit som kändes synnerligen malplacerad i sammanhanget.
Jag kom i samspråk med Linda, som tittade förbi och satte en bok i händerna på mig.
”Den här kommer att hjälpa dig”, sa hon.
Jag satte mig på en smutsig stentrappa och började läsa.
”Det var en bra bok det här”, hann jag tänka. Sen började det flimra för ögonen. Jag såg märkliga landskap och märkliga varelser skymta förbi. Jag förstod att det var magiska krafter som vaknade även i mig. Jag kände mig euforisk. Sedan rycktes jag raskt in i verkligenheten igen. Ännu en påtänd stackare hade börjat prata med mig, den här var dock betydligt mer hotfull än den förra. Han hade en cigarett i handen.
”Jag ska bränna dig”, väste han. ”Jag ska bränna dig med fimpen! På foten!”
Men någon kom till min undsättning. Det var min gamla klasskamrat från högstadiet, Åberg. Åberg höll i en ölburk och såg allmänt sliten ut, men det var uppenbart att han stod på min sida. Han rusade fram till den hotfulla knarkaren och började hälla ut sin öl på marken. Han hällde och hällde, burken ville aldrig bli tom. En pöl bildades på marken, pölen blev en sjö. Knarkaren började sjunka ner i sjön, han skrev av skräck, men kunde inte ta sig upp. Det var som kvicksand. Snart hade han försvunnit helt.
Det hela blev än märkligare av att andra människor gick över den uthällda ölen som om den inte fanns, som vore den asfalt. Jag chansade och hoppade ner från stentrappan, rakt ner i ölsjön. Jag sjönk jag också, som en sten, och chocken fick mig först att glömma bort att simma, inte förrän ytan var långt ovan mig började jag sprattla med benen och försöka ta mig upp. Till en början gick det bra, men så kände jag något sluta sig runt benet på mig. Jag vände mig om, och såg en tjock lila tentakel som sugit fast i mig. Jag sprattlade som besatt och lyckades till sist ta mig loss. Jag kravlade mig upp, spottade vatten (som ölet på något vis förvandlats till) och var fast besluten om att inte låta detta avskräcka mig.
Mitt nästa experiment var att begrava mig själv levande för att på så vis väcka den magi som jag anade låg slumrande inom mig. Detta han jag dock inte förverkliga, eftersom Mikaela talade mig till rätta, förklarade att det hela stigit mig åt huvudet, och kort därefter vaknade jag.
Jag har alltid drömt knarkiga drömmar, men den här tog nog priset.
Mer stesolid tack.