Helgen vecka 33.

Söndag 17 augusti - 08

Vaknar upp och det är redan middagstid, klockan har passerat tolv med några minuter. Jag har hostat hela den föregående kvällen, och därför druckit hostmedicin med morfin, och före det ett par glas vin, så mitt sjusovande är förståeligt. Mikaela har tagit samma dos som jag och sovit lika tungt. Vi hjälper varandra upp och äter frukost. Sedan, när frukosten dukats av och bordet torkats, lägger vi oss igen, och kommer inte upp igen förrän halv fem. Halva dagen har vi sovit bort, eller mer än halva, beroende på hur man räknar. Men det är okej.
Sakta gör vi oss i ordning, sträcker på armarna och benen som blivit stela av att ha legat oanvända så länge. Jag kokar upp kaffe, svär ilsket när min kaffepress strular, men lugnar mig snart. Jag börjar varma mjölk till hennes kaffe, men bränner det. Hon kokar upp nytt.
Våra laptops står prydligt uppställda bredvid varandra på mitt vardagsrumsbord. Hennes är vit, min är svart. Vi turas om att spela skivor för varandra, sladden till förstärkaren vandrar från dator till dator. Solen skiner ute, och vi bestämmer oss för att ta en promenad innan den hinner gå ner. Det är nästan ljummet, och luften känns frisk och härlig. Det är tyst också, inga röster, inga fåglar, inga bilar, som om hela världen tagit sovmorgon, en ännu längre sovmorgon.
Vi promenerar ner till caféet nere vid vattnet. En skylt förkunnar att de har helgstängt, men stolarna står ändå kvar på uteserveringen. Mellan björkarna glittrar solen. Några löv glittrar gult ikapp, men de flesta är fortfarande gröna. De tycks leva som mest intensivt strax innan de ska falla av. Vi går ner till klipporna, står där en stund och tittar ut över Mälaren. Några båtar åker förbi ute på vattnet. Det är vackert. Vi håller om varandra. Sen går vi tillbaka hem.
Det mörknar utanför, och jag lagar mat – chili con carne. Vi äter den, hon åker hem till sig och sitt. Resten av kvällen är det bara jag, en hel massa te, och skivorna.
--
Idag; upp tidigt. Drack kaffe framför datorn, lyssnade på Zombies och Velvet Underground. Gårdagens vackra väder var bortblåst. Ute var det bara grått och blött. Jag skyndade mig att göra mig i ordning och gick sedan till tunnelbanan. Moa och jag skulle mötas vid Mariatorget och åka till en loppis lokaliserad någonstans utanför Bålsta. Och det gjorde vi.
Det var en rätt stor loppis, och jag såg en del som jag borde köpa, men som inte lockade just då. Framförallt en stol (de jag har hemma vid köksbordet börjar kännas lite rangliga) och en spegel (för en sådan bör man ju ha).
Det som alltid lockar när man är på loppis är ju naturligtvis skivorna. Jag blev därför överlycklig när jag klev in i ett rum och fann metervis med gamla backar, fyllda med vinylskivor.
”Jag kan bli stående här en stund”, sa jag till Moa, och började bläddra. Jag var i himmelriket.
Men heaven is the closest thing to hell. För när man efter fyra backar inte hittat något bättre än Lloyd Cole & The Commotions “Easy Peaces” - en högst medelmåttig skiva som jag redan äger – och stickprover i övriga backar gett samma gamla John Farnham, All Star Jazz Festival och Ingvar Nordströms Saxparty, då förstår man att den himmelska synen bara varit en hägring avsedd att kittla ens sinnen. Besviken gick jag istället och köpte en lampskärm, en lampskärm som var rödorange och lite skabbig. Den skulle senare visa sig passa väldigt dåligt till den lampa jag avsett den för. Det jag egentligen var ute efter, en kakburk, hittade jag inte heller.
På vägen hem stannade vi till på Ikea Barkarby, för att resan inte skulle vara helt fruktlös. Jag köpte två skärbräden i plast, men i övrigt ingenting. Moa hittade några mattor och lite annat smått och gott, men ingen av oss var på humör för att rota runt särskilt länge. Det var smockat med folk, vilket var mer än en aning påfrestande. Köerna till kassan var kilometerlånga. Kändes som om alla världens småbarnsfamiljer hade kommit hem från semestern och lockats till Ikea av det regniga vädret. Det skreks och gräts runt omkring, mammor och pappor fräste åt varandra och åt barnen, och försökte då och då desperat muntra upp sina småttingar genom att helt ogenerat studsa omkring och sjunga fåniga sånger – utan resultat. Att komma ut därifrån kändes, trots regnet, som jag inbillar mig att det måste kännas att befrias ut ett koncentrationsläger.
Men det var en trevlig dag, helt klart. Det var kul att träffa Moa igen och att höra henne berätta om sin spännande resa till Burma. Ibland önskar jag att jag också kom iväg på något äventyr då och då. Sen tänker jag att jag trots allt trivs bäst med att sitta hemma och lyssna på mina skivor (som är för mig vad blommorna är för tjuren Ferdinand).