Himmelska dagar.

Vi står på randen till oktober och hösten har kommit på allvar. Det blåser där ute, träden exploderar i färger och det är kyligt nog att bära tweed. Stereon spelar Joni Mitchells ”Ladies Of The Canyon” som jag köpte på Mickes igår, efter en kort utekväll med W. Jag vågar hoppas och nästan tro på en fin höst. Erika och jag träffas regelbundet nu, när vi inte har barn hemma. Hon sov här i helgen, och vi sågs på lunch på Södra Teatern igår.  Jag ska hem till henne på måndag, efter jobbet. Hon är i mitt huvud mest hela tiden, fyller upp mig med glädje och oro. Glädje över hur fint vi har det, oro över att det ska slut, över att hon ska inse att min repertoar är begränsad, eller att hon ska komma på att hon trivs bra med att vara singel, att ett nytt förhållande tar för mycket tid och energi, över att… och så vidare och så vidare. Men mest mår jag faktiskt bara bra. Det var så fint att ses igår. Efter lunchen promenerade vi tillsammans till hennes port, innan jag for till jobbet. Vi gick hand i hand nerför Götgatsbacken, kysstes på öppen gata like lovers do. Nu ses vi alltså inte förrän på måndag, och väntan känns lång men bitterljuv. Nästa helg ska vi gå på museum och i antikaffärer. Kan inte vänta. Jag får så många bilder i mitt huvud av saker jag vill att vi ska få uppleva tillsammans, det är nästan så det skrämmer mig, men det är förstås vackert också.

Idag har jag bränt lite för mycket pengar på böcker på Stadsmissionen, strumpor på H&M och ett par svarta byxor åt Frank, som ska få utgöra en del av en ninjadräkt han vill ha på sig på superhjältekonserten i kyrkan på söndag. Ja, livet med barn kastar in en i märkliga situationer.  Jag har också lagat en rejäl sats pastasås på balkongtomater, kalkonbacon och annat smått och gott som låg och skräpade i kylen. Och så läst ut Cristopher Isherwoods ”Mr. Norris Changes Trains”. Berlin på 30-talet är med Isherwoods moderna prosa skrämmande likt Europa idag. Ibland, med allt som händer i världen, de förskräckliga bombningarna i Aleppo, besinningslösa våldsdåd, människor som mitt i livet drabbas av dödliga sjukdomar, undrar jag hur man kan unna sig att vara kär och lycklig?

Tankar för dagen.

Det är dagar av VAB, tristess och Minecraft igen. Imorgon ska jag  jaga iväg Frank till dagis om vi så stryker med på kuppen. Han är inte alls farligt förkyld, lite fräsig i näsan bara, men orkar spela Minecraft, orkar se på Minecraft-film, orkar hoppa i sängen och promenera till Hökarängen centrum utan problem, så det bör funka smärtfritt. Inte för att jag är sådär vansinnigt sugen på att vara på jobbet, men hemmasittandet tär på mig. Det har blivit en trigger, efter alla år i den bur som varit mitt liv de senaste åren. Jag vill se människor och jag vill se ljus. Vore jag inte så pank skulle jag jobba på distans från ett café imorgon. Se folk passera och löv falla, dricka kaffe efter kaffe efter kaffe, tills personalen ger mig menande blickar. Jag passerade Stockholm city på vägen hem igår. Stannade till och köpte skivor och böcker på Myrorna, sandpapper på John Wall och medicin på Apoteket. Det är medicinen som ruinerat mig. Jag mindes alla de höstar, alla tre, då jag jobbade inne i stan, promenerade på Kungsgatan och Sveavägen på lunchrasterna. Lockelserna, det fina folket och deras fina kläder som pressade mig till dyra klädinköp, vilket också gjorde att mode blev ett allt större intresse för mig, för att sedan stagnera när jobbet flyttade ut från stan och in i det dolda, där höjden av stil är att ha något annat än foppatofflor på fötterna.

Min syster var här i söndags, och vi hjälptes åt att måla väggar. Väggen kring dörren in till Franks rum är snart helt färdig, behöver putsas bort lite spackel bara, och sedan måla ett eller två lager över det. Sen kommer det lite svårare projektet, väggskivorna som sitter ihop med de övriga väggarna i vardagsrummet och Franks rum. Där har jag ännu inte bestämt mig för om det blir vitt rakt igenom, eller om jag ska ta någon annan färg och ha som fondvägg. Beslut beslut. Oavsett vad så syns det tydligt att det blir skillnad.  Ett annat sken, en annan fräschör. Och äntligen kommer det kännas meningsfullt på riktigt att sätta upp tavlor. På tiden att något händer, jag har ju bott här i snart ett år nu, utan att ha kommit många steg närmare det boende jag vill ha. Väggar runt Franks rum, förvisso, men inga vettiga bokhyllor, och fortfarande en bäddsoffa som tar upp allt för stor del av vardagsrummet, och är i helt fel färg (svart). Värst av allt: det finns ingen solklar läshörna, ingen plats där ljus och komfort är exakt optimerat för läsning. Här finns förbättringspotential. Energi och kunskap saknas, tyvärr.

Jag träffade Erika i måndags igen. En oerhört mysig kväll. Vi köpte hämtmat på Kalf & Hansen, tog med den och en flaska rött upp till Ivar Los park, satt där och drack, pratade, kysstes medan solen sjönk ner i vattnet. Det blev höstkyligt och råttor kom springande över gräsmattan. Då reste vi oss upp och gick hem till henne. Drack te, pratade, kysstes, men inte mer än så. Det räckte gott och väl. Hon är bra att prata med. Hon har sina historier och demoner hon också, som jag, som alla. Vissa av dem fortfarande aktuella, vilket dock inte skrämmer bort mig. Jag tänker på henne, ofta. Vi ska ses på lördag igen. Då ska jag bjuda på middag. Tänkte mig en vegetarisk gryta. Tänker mig en massa saker.

Båten.

”Jag ville kyssa dig redan på båten”, sa jag. ”Men jag var rädd att du inte skulle vilja, och skulle vi vara fast på en båt tillsammans i flera timmar, och det skulle bli väldigt awkward”.
   Hon skrattade. Vi var på Skeppsbron, hon med cykeln balanserande på högra sidan, och med vänsterarmen om mig, och vi hade just kysst varandra. Marken gungade, av kyssen, av ölen, av sjögången från båten, som precis kommit i hamn efter ett par timmar av cirkulerande runt Stockholms kanaler och innerskärgård. En fantastisk kväll. Vi hade ätit sallad som hon tagit med, druckit öl, pratat liv och jobb och musik och föräldrar och barn och kärlek och Stockholm och världen och allt som kommit över våra läppar, och när Oddjob spelade - och som de spelade! - satt vi längst framme vid scenen, jag växlande tyngdpunkt ömsom mot hennes sida, ömsom mot andra, ville luta mig och ha kroppskontakt men var rädd att hon skulle luta sig bort från mig då, var rädd att göra en dittills magisk kväll till ett, ja, halvfiasko. Men nej, något sånt blev det inte. Det var nog en av de bästa, om inte den bästa, dejter jag någonsin varit på. Inramningen, den gamla båten, den gamla nya musiken, indiansommarvärmen som stannade kvar natten till ära, men som nu är på väg att mattas av, fullmånen, det varma ljuset från vardagsrumsfönstren i husen längs stränderna, som speglades i vattnet. Bandet spelade fortfarande när båten nådde kajen, och jag våndades över avslutet på kvällen. Skulle vi skiljas åt utan minsta närmande? Jag har alltid varit så usel på att ta initiativ tidigare, men det verkar ha släppt på senare år; efter några minuters promenad mot Slussen sa jag till henne att jag måste säga att det var så fint att hon ville följa med, och ögonblicket efter mötte mina läppar hennes. Vi skildes åt vid Slussen, eniga om att det varit en fantastisk kväll, och att vi ska ses igen på måndag. Jag åkte hem, leende hela vägen från tunnelbanestationen till lägenheten. Helt oavsett vad som händer, om vi lever resten av våra liv tillsammans eller om hon hör av sig imorgon och meddelar att allt var ett misstag, så var det en makalös kväll där allt var helt rätt. En sån kväll en inte är bortskämd med.

Kanske som en följd av gårdagskvällen glömde jag idag jacka och nycklar på jobbet. Jag kom på det när Frank och jag var tjugo meter från porten. Han var tröttare än jag sett honom på länge, jag hade köpt en ny King Creosote-skiva som jag såg fram emot att lyssna på, men det var bara att glatt vända om och åka till Gullmarsplan, där Milad mötte upp och överlämnade grejerna. Nu är det sen kväll, jag är oerhört trött. Har pratat med Erika, som var lika trött hon, och kanske var det därför det inte blev mycket till samtal. Men måndagen är fortfarande aktuell. Så långt allt väl.

Plus och minus.

Jag tog upp skrivandet igen efter min första dejt med Anna, som, som man säger, skakade om mig i grundvalarna. Är jag där igen? Nej, inte riktigt kanske. Men nästan. Ångesten är märkbar, men jag skakar inte, det är mer som ett lätt vibrato i bröstet. Igår träffade jag Erika. En nästan overkligt avslappnad dejt, allt bara flöt på, samtalet, sällskapet, skämten, skratten. Vi möttes upp vid Nytorget och promenerade, samtalande, längs med vattnet vid Årstaviken och bort till Hornstull, stannade på vägen och åt lunch, åkte vidare till Aspudden, där det var loppis den här dagen, köpte fika på caféet som tidigare hette Mazzika, och tog med det ut i gräset där vi satt i sensommarsolen, pratade Italien, språk, litteratur, drömmar och gemensamma vänner och bekanta. Vi tog sedan sällskap tillbaka till Liljeholmen, och där skildes vi åt.
   ”Har du dejtat mycket?” frågade hon.
   Sanningsenligt svarade jag nej, Hon verkade ha ungefär samma historia.
   ”Kan du tänka dig att träffa mig igen?” frågade jag.
   Hon nickade, sa ”Det kan jag absolut”, och log.
   Innan vi skildes åt sa jag något osedvanligt playeraktigt och dumt om folk som vill planera allt i detalj och som inte kan ta en hint, och det är en av de saker jag gruvar mig över ikväll, kvällen efter. Tänk om hon tror att jag syftade på henne? Eller; tänk om hon i själva verket hela tiden sände signaler jag inte uppfattade, signaler som skrek ”NEJ JAG VILL INTE TRÄFFA DIG IGEN”, och när jag pratade om att inte kunna ta en hint himlade hon inombords med ögonen och tänkte högljutt ”AND YOU SHOULD TALK!” ?
   Jag vet inte. Kanske bara är smällarna från årets tidigare minor som ekar i huvudet. För när jag för en stund sedan mailade henne och frågade om hon ville följa med och se Oddjob på en skärgårdskryssning på torsdag tackade hon rungande glatt ja, och jag bokade biljetter ett kort ögonblick därefter, så nu verkar det bli av. Vår andra dejt, under, till synes perfekta förutsättningar. Så spännande. Så vuxet. Så nervigt. Men roligt. Hon är en verkligt charmerande och fin människa. Och klok.

”I don’t know anything about you
but I’m already making plans"

På många sätt känns det just nu som om saker rör sig i positiv riktning. Jag vågar knappt skriva det, för det är väl att be om trubbel, men samtidigt tycker jag faktiskt att jag är värd lite lycka och glädje. I förra veckan bokade Tobias biljetter till Edinburgh, så det ser ut som om vi faktiskt kommer iväg till Skottland den här hösten. Hur många år är det jag pratat om detta utan att det blivit av? Fyra?

Nu ikväll pratade jag med pappa i telefon, och den operation han genomgick i förra veckan verkar ha gått bra. Han har opererats så mycket de senaste tio åren, och varje gång undrar jag om det här är den operation han inte kommer vakna upp från. Den här gången gick det bra, och jag hoppas han får må bättre nu. Baserat på vårt samtal ikväll verkar det kunna bli så. Han lät piggare än på mycket länge.

Det måste ha hänt något med mig sedan jag separerade. Någon dörr som varit stängd har öppnats. För när jag pratar med folk numera inkluderar de mig aktivt i sina planer. Om jag tipsar om, säg, en bar, så kontras det inte med: ”Det stället ska jag kolla upp”, utan: ”Det stället måste vi gå till någon gång!”. Det är smått overkligt och förbluffande. Min telefonbok har de senaste åren innehållit så få nummer jag kunnat ringa, nu faller nya på plats varje vecka. W, Olov, Henrik, Philip, Anna och John (trots allt), Erika, kanske i förlängningen Rikard och H-M på jobbet… Ja, jag vet inte var det ska vägen. Men det är ju positivt att ha folk omkring sig, om så bara för att få några besökare till sin begravning.

Til de lite tråkigare nyheterna hör att min trappuppgång börjar förvandlas till ett totalt dårhus. Lukt av ugnsgrillad kyckling trängde in genom ventilerna igår, och tog till slut över hela lägenheten, som om vi suttit i själva ugnen där kycklingen tillagades. Stekos har varit ett problem länge, jag har felanmält det upprepade gånger, men ingenting har hänt. Nu var det värre än någonsin. Till råga på allt gick det inte att ha fönstret öppet eftersom grannen under, som ser hela baksidan som en förlängning av vardagsrummet, skulle stå precis nedanför och högljutt prata i telefon, medan en granne ovanför lika högljutt övade sitt taffliga pianospel, och de en trappa upp klampade fram och tillbaka över golven på ett sätt som triggade min ångest och minnena från Onsdagsvägen och det helvete vi hade där. Men det var igår, och ikväll har det varit lugnare.

Så på det hela taget bör jag inte klaga.

Gutterdrömmen.

Halvvägs till septemberlönen, men hett som i juli, hett som i helvetet. Jag kom hem från bion för en stund sedan, har sett ”Den Allvarsamma Leken” med min syskon, och fick skala av mig kläderna som en orm ömsar sitt skinn. Det är varmt och svettigt. Filmen var bra, riktigt bra. Jag påmindes om min kärlek till den litterära förlagan, som jag läste om för några år sedan och nu känner för att läsa om igen. Eller så tar jag mig ann något av Söderberg jag inte läst ännu. Någon novell- eller essäsamling. Vi får se.

Jag har varit bakfull idag. Fredagen är lite av ett töcken. Det sista jag minns av dagen är att jag bäddade upp sängen på natten, efter att jag ramlat hem. Ändå vaknade jag i soffan. Så förmodligen måste jag, efter att ha bäddat upp sängen, ha gått på toaletten, och på vägen tillbaka blivit så akut trött att jag inte orkade med de sista två metrarna till sovrummet och istället valt soffan. Alkohol kan göra sånt med en.

Ja, jag hamnade på Dubliner med Anna och hennes gäng igår. Det blev en tämligen stimmig historia. Jag kom till krogen klockan nio, några timmar efter alla andra. De var redan väldigt fulla, vissa på det där stadiet där det inte går att tala rent och ögonen virvlar runt runt i huvudet. Jag kände mig liksom öppen och stängd på samma gång. Ville stanna, men ville också gå. Valde att liksom flyta på ytan av allt, som en bubbla. Satt vid bardisken, öppen för kontakt med introvert också. Det var något Östergrenskt över stället. En massa människor som kände varandra och hade krogen som mötesplats, och vars historia, gemensam och på individnivå, bara fantasin satte gränser för. Vem var till exempel den trefingrade gubben som plötsligt skakade min hand? Hur mår Annas kollega, som enligt skvallret traditionsenligt alltid drack sig stupfull och dansade bort kvällen med samme brittiske man där på krogen? Ja, jag vet inte, och jag kände inte att jag brydde mig nämnvärt heller. Jag frågade mig då och då varför jag stannade, men alternativet var min tomma lägenhet och att gå och lägga mig, och det var fredagskväll, så varför inte? Jag pratade en hel del med Annas vän John, som tydligen hade fått ett så positivt intryck av mig efter teatern att han hade byggt upp något av en hype inför min ankomst.
   ”Han ser ut som en vanlig snubbe, men så plötsligt kommer det fullständigt dräpande smarta oneliners, han är skitrolig!”, berättade Anna att han sagt. Det gladde mig, förstås. Det är väl så jag vill se på mig själv. John och jag pratade fotboll (ofrivilligt från min sida), kärlek, Eskilstuna, Finland, nätdejting, tills jag i ett svagt ögonblick bekände att jag blivit förälskad i Anna efter vårt första möte, varpå han svarade;
   ”Jag blev mest jävligt kåt, för att hon är så jävla bra i sängen”.
   Jag ska inte påstå att det svartnade för ögonen på mig, men den luft som fått mig att flyta på ytan fram till dess tycktes pysa ur mig. Eller: den plattform jag tyckte mig ha byggt upp under mig rasade som ett korthus. Jag vet inte vad jag hade inbillat mig, att min och Annas historia innehöll unika element som lyfte den över alla andra tarvliga historier som utspelats mellan henne och övriga personer i sällskapet? Ja, kanske, nåt sånt. Jag beslöt mig således för att åka hem och sova till slut, och det gjorde jag rätt i. Gud vet vad mer alkohol hade gjort med min kväll, och framförallt med min dagen efter, min idag, som ju ändå blev en helt okej dag, även om en väldigt lång startsträcka från tanke till handling har varit dess mest utmärkande egenskap.

Två scener och ett kalas.

Scen 1. Lägenheten. Nu. Mörkt. Andreas Söderströms suggestiva musik på stereon. Lätt desorienterad efter att ha somnat under nattningen av Frank, och sovit länge. Sov bort skymningen, och när jag stapplade ut i vardagsrummet igen hade det blivit natt. Eller åtminstone sen kväll. Av dumhet och glupskhet äter jag upp den sista tårtbiten från Franks kalas igår. Borde låta bli, men vill inte låta den förfaras. Borde satsa på att förlora några kilo, inte applicera några ytterligare. Men imorgon är en annan dag. Jag har de senaste dagarna börjat övergå till en vegetarisk kost. Funderar på att fasa ut köttet helt och hållet, bara äta upp det som finns i kyl och frys och sedan överge det helt. Jag har, av en ren slump, ätit vegetariskt sedan i fredags, och i början av veckan stannade jag upp och konstaterade att jag mådde ovanligt bra, och funderade på hur det kunde komma sig. Det fanns inga andra förklaringar än bristen på djur i dieten. Kände mig pigg och skarp på ett sätt jag inte gjort på veckor, månader, år. Och den mat jag ätit har varit oerhört välsmakande. Lagade i måndags kväll en linsgryta som blev så god att jag närmast skrattade när jag åt den. Nu ikväll försökte jag dock göra zucchiniplättar, men det blev mer av en zucchiniäggröra som förvisso smakade rätt okej, men som såg ut som en stor gröngul spya. Man kan inte lyckas jämt.

Scen 2. Jobbet. Matsalen, förra veckan. Jag sitter vid ett bord med Johan och Ayfer. Har precis ätit färdigt. Ett brak hörs. Något som går i kras, kniv och gaffel som dansar iväg med spastiska rörelser. En man, kollega från en annan avdelning, har snubblat över en tröskel som förbinder restaurangdelen med matsalens andra halva. Han har landat rakt över brickan, porslin- och glassplitter har farit ut i ett solfjäderformat mönster över golvet. Ingen mat, han hade förmodligen precis ätit färdigt och var på väg att lämna brickan till diskning. Nu reser han sig på skakiga ben, undersöker sina underarmar som tycks ha klarat sig undan glassplitter, men gnider armbågen som tycks ömma. Jag reser mig för att hjälpa honom, men andra har redan hunnit före. Han är blek, tycks chockad, eller bara djupt besvärad av situationen. Tittar hatiskt på tröskeln han snubblat på och linkar sedan iväg.
   Johan tittar pillemariskt på mig, och säger:
   ”Vi skulle ha applåderat. ’Wööööööh!’”
   Jag nästan viker mig av skratt. Den stackars sårade mannen är lyckligtvis långt borta vid det laget, men jag känner ändå ett styng av dåligt samvete mellan skrattkramperna. Man kan inte vara snäll jämt.

Kalas för Frank igår. Jag hade förberett kvällen innan, handlat prinsesstårta, sökt med ljus och lykta efter tårtljus, till slut funnit, köpt sista presenterna; en legobil, vattenpistol i form av en brandsläckare, Minecraft-tidning. Slagit in paket. Lagt upp dem på hans stol vid köksbordet. Lagat mat. Spelat Tom Waits. Känt mig som en riktigt skaplig pappa. Så kom tisdagen och sexårsdagen. Jag ankom till Hökarängen samtidigt som Mikaela och Frank kom från kören. De plockade upp mig med bilen på Pepparvägen, och jag följde med hem till dem, där jag plockade upp Franks grejer, och så gick han och jag hem till oss, där Tobias redan väntade utanför dörren. Efter en stund kom Johanna också. Vi sjöng ”Ja Må Han Leva” falskt, kompat av Tobias på ostämd gitarr. Vi åt tårta, och Frank rev sitt tårtfat i golvet så det gick i lika många bitar som tallriken för mannen i jobbmatsalen. Sen ville Frank spela Minecraft istället för att bli firad, och för husfridens skull lät jag honom.

Kamp.

Septembers första barnhelg har passerat. Den avslutades tidigare än väntat, eftersom jag fick telefonsamtal från Anna som bjöd med mig på teateruppsättningen av Karl Ove Knausgårds ”Min Kamp”. Den började klockan fyra, så jag fick överlämna Frank till Mikaela redan klockan femton. For in till stan, där Annas vän, den något sköre John, mötte upp mig utanför Kulturhuset. Därefter kom Philip, en annan av hennes vänner, och till sist Anna som varit på toaletten. Det blev ett lätt stramt samtal innan pjäsen började. Vi män iakttog varandra misstänksamt. Fyrade av korta repliker. Philip verkade vidöppen och heltrevlig, John mer trevande, men trevlig också han, lite svår och ledsen kanske. Även John hade träffat Anna genom en dejtingsite. Jag lyckades inte avgöra om han fortfarande var förälskad i henne. Kanske. Förmodligen.

Pjäsen var väldigt bra, jag påmindes om böckerna och vilket intryck de gjorde på mig, och att jag kanske borde läsa dem, eller åtminstone scener ur dem, på nytt. Efteråt promenerade vi Drottninggatan ner mot Hötorget, och åt falafel. Riktigt trevligt. Något lossnade. I samband med det såg jag också att jag fått ett relativt långt mail på Mazily, från en person jag just börjat skriva med. Ett intresserat och intressant mail. Vi får se vart det leder.

Helgen i övrigt har varit god. Frank har ägnat orimligt mycket tid framför datorn, men jag har inte orkat protestera särskilt högljutt. Igår bjöd jag över W på fika. Frank och jag mötte upp honom på torget, där vi redan vandrat runt en stund och köpt grön- och godsaker, eftersom det var Hållbarhetsfestival. En dokumentmapp i tweedtyg på Stadsmissionen slank ner också, liksom en gammal trätunna som nu fungerar som litet blombord vid fönstret. W var tacksam för inbjudan och hade med en väldigt säck godis till Frank, som dock inte kunde äta av det eftersom en tand precis höll på att lossna. Den ramlade ut några timmar senare, medan vi, under en tillfällig paus från Minecraft, som jag lyckades motivera med att det åskade ute och att datorn därför behövde stängas, lekte med lego. Jag bjöd hursomhelst W på kantarellsmörgås, som han aldrig ätit tidigare.

Överlag många trevliga möten denna helg, ovanligt många för att vara barnhelg. Philip, John, W, Anna, Hökarängsprofilerna kring torget och på Martinskolans fyrtioårsjubileum, som vi också han besöka på lördagen, kvinnan, halvkändisen, som sålde mig två böcker på spontanloppisen på Pepparvägen nu i eftermiddags… Inga jättemärkvärdiga men tillräckligt för att hålla humöret uppe och ingjuta mod inför kommande veckan, som lär bli krävande på alla fronter. Tufft på jobbet, Franks sexårsdag coming up, och till följd av det, vid horisonten, arrangerandet av barnkalas. Men de dagarna de sorgerna. Nu hoppas jag bara på en god natts sömn.

B.

Men så blev det fredag igen. Ännu en arbetsvecka har snörvlats igenom, men den har, trots snörvlandet - en mild form av bihåleinflammation tror jag - varit den roligaste arbetsveckan på väldigt väldigt längre. Kickoff med tillhörande alkohol och bra prat, positiv respons, och skuggan av engagemang har kunnat anas någonstans inom mig. Är också nöjd med att jag trotsade tröttheten igår och tog mig iväg till Aspuddens Bokhandel för att lyssna på ett samtal om WG Sebald. Köpte också både diktsamling av, och bok om, Sebald. En vecka då man lyckats lämna lägenheten på sin fritid är aldrig helt bortkastad.

Och nu sitter jag här, med Frank sovande i rummet intill, och jag lyssnar på fin dagsaktuell pop från gårdagens favoritband, lätt nostalgisk, med lust att skriva, men med få uppslag.

Men jag vill berätta om något som hände mig för några veckor sedan, efter att Malmö-tåget anlänt till Stockholm Central. Inte för att det är mycket till händelse, men för att det lilla som trots allt hände var så orimligt, och för att det öppnade porten till så många minnen.

Jag hade redan innan resan söderut stångats med tanken på vad det skulle innebära att springa på B igen. Såvitt jag visste bodde han fortfarande i Malmö, precis som senast jag såg honom, gravidsommaren 2010. Jag hade ingen större lust att träffa honom igen. Något hände den där gången för sex år sedan när han var i Stockholm, jag vet inte vad, men vi hördes inte mer efter det. Mina minnen från just det besöket är ganska suddiga. Det faktum att ett barn väntades överskuggade det mesta i tillvaron. Men jag minns att vi gick i skivbutiker, att vi drack öl på Debasers uteservering, att det var rätt trevligt, men att han var rätt trasig. Han var i Stockholm för att gå på begravning, och i samband med det hade han träffat släktingar som han hade mer eller mindre invecklade relationer till. I samband med det hade gamla konflikter med hans far blossat upp. Jag minns inte allt, men han var ett öppet sår. Grät han? Kanske vid något tillfälle. Och jag måste ha sagt något han ogillade, för sedan han åkt hem har vi aldrig hörts av igen. Och det är väl egentligen ett ömsesidigt beslut, om man nu kan kalla det beslut, och om man nu kan kalla det ömsesidigt. De sista åren var det bara han som ringde, aldrig jag. Jag kände överlag ett väldigt litet behov av gamla vänner på den tiden. Var nöjd med de nya jag hade, och med det liv som började ta form runt mig. Men han hörde av sig då och då, och då  pratade vi länge, för länge, tills kväll övergick i natt och orden övermannades av gäspningar.

Det kan vara ett gott betyg på ett samtal, men det kan också innebära att någon part är onödigt långrandig och ältande, och i det här fallet var det just det senare som var fallet. Om jag själv skulle ringa skulle det vara med en hel kväll och en halv natt över att slå ihjäl, och det hade jag sällan. Ja, på sätt och vis var det en lättnad att han slutade höra av sig efter den där Stockholmsvistelsen. Jag ringde inte heller. Och i tomrummet som där uppstod föddes irritation. Utan nya injektioner av det positiva som samtalen med B ju ändå innebar - påminnelser om det liv som låg bakom, framförallt, men också, faktiskt, en viss lyhördhet och vilja att lyssna från hans sida - så tilläts allt det negativa att ta överhanden. Mitt minne av honom svartnade.

Jag mindes alla hans inbillade konflikter, ältandet av påstådda oförätter, dyngspridandet, baktalandet, det ständiga kravet på medhåll (var det därför han slutade höra av sig, för att jag, sommaren 2010, hade slutat hålla med honom?), det ständiga dömandet av andra människor, oförmågan att se och respektera folks gränser, behovet att tillrättavisa, korrigera och instruera andra , det destruktiva drickandet som ofta utmynnade i andra destruktiva aktiviter som ibland äventyrade inte bara vänners egendom utan även deras liv (han satte en ära i att sätta sig bakom ratten oavsett hur mycket han druckit) och… ja, listan kan göras lång, och kanske skriver jag någon gång något längre om B, om hans och min historia och om all den galenskap han på gott och ont drog in mig i. Men inte ikväll.

Ikväll vrider jag fram klockan igen. Till Stockholm Central, för två veckor sedan. Jag har precis klivit av tåget. Det är söndag. Det är sista semesterdagen. Jag är trött och yr. Sista etappen av tågresan, Norrköping till Stockholm, tog hårt på mig, och jag fick anstränga mig för att inte kräkas. Jag släpar mitt bagage till tunnelbanan och hinner precis i tid till Farsta-tåget. Det är trångt, av någon anledning tycks halva Stockholm vara i rörelse. Kanske ska det spelas någon match någonstans, kanske har man varit ute och njutit av det fina vädret. Jag pressar in mig, någonstans mellan någons huvud och någon annans armhåla. Zonar ut. Tappar fokus. Hoppas resan ska gå fort. Tänker på annat. På Malmö. På Peter och Annsofie, på den fina helgen, på det faktum att jag aldrig sprang på B.

Så fokuserar jag blicken.

Och där står han. Tre meter in i vagnen, hans huvud i profil, leende mot någon, nickande, mitt uppe i ett samtal med en kvinna som säger: ”… och där bor ju hennes SYSTER…”, mer lyckas jag inte snappa upp. Jag vänder bort huvudet, kallsvettig. Hur är detta möjligt? Han har samma frisyr som förr och likadan klädstil. Som kliven ur en amerikansk collegefilm från 70-talet. Wooderson i "Dazed & Confused”, men några år äldre.

Vid nästa hållplats går jag av. Skyndar mig fram till nästa vagn, och sätter mig. Tittar ut genom fönstret för att se om han går av. Det gör han, i Sandsborg. Är det en barnvagn han rullar framför sig? Ja, det ser så ut. Tunnelbanan rullar vidare och han försvinner nerför rulltrappan. Ser harmonisk och glad ut. Hur jag själv ser ut vet jag inte. Glad för hans skull, tror jag. Och förbluffad, över det kanske mest oförutsedda icke-mötet i mitt hittills gångna liv.