Två scener och ett kalas.

Scen 1. Lägenheten. Nu. Mörkt. Andreas Söderströms suggestiva musik på stereon. Lätt desorienterad efter att ha somnat under nattningen av Frank, och sovit länge. Sov bort skymningen, och när jag stapplade ut i vardagsrummet igen hade det blivit natt. Eller åtminstone sen kväll. Av dumhet och glupskhet äter jag upp den sista tårtbiten från Franks kalas igår. Borde låta bli, men vill inte låta den förfaras. Borde satsa på att förlora några kilo, inte applicera några ytterligare. Men imorgon är en annan dag. Jag har de senaste dagarna börjat övergå till en vegetarisk kost. Funderar på att fasa ut köttet helt och hållet, bara äta upp det som finns i kyl och frys och sedan överge det helt. Jag har, av en ren slump, ätit vegetariskt sedan i fredags, och i början av veckan stannade jag upp och konstaterade att jag mådde ovanligt bra, och funderade på hur det kunde komma sig. Det fanns inga andra förklaringar än bristen på djur i dieten. Kände mig pigg och skarp på ett sätt jag inte gjort på veckor, månader, år. Och den mat jag ätit har varit oerhört välsmakande. Lagade i måndags kväll en linsgryta som blev så god att jag närmast skrattade när jag åt den. Nu ikväll försökte jag dock göra zucchiniplättar, men det blev mer av en zucchiniäggröra som förvisso smakade rätt okej, men som såg ut som en stor gröngul spya. Man kan inte lyckas jämt.

Scen 2. Jobbet. Matsalen, förra veckan. Jag sitter vid ett bord med Johan och Ayfer. Har precis ätit färdigt. Ett brak hörs. Något som går i kras, kniv och gaffel som dansar iväg med spastiska rörelser. En man, kollega från en annan avdelning, har snubblat över en tröskel som förbinder restaurangdelen med matsalens andra halva. Han har landat rakt över brickan, porslin- och glassplitter har farit ut i ett solfjäderformat mönster över golvet. Ingen mat, han hade förmodligen precis ätit färdigt och var på väg att lämna brickan till diskning. Nu reser han sig på skakiga ben, undersöker sina underarmar som tycks ha klarat sig undan glassplitter, men gnider armbågen som tycks ömma. Jag reser mig för att hjälpa honom, men andra har redan hunnit före. Han är blek, tycks chockad, eller bara djupt besvärad av situationen. Tittar hatiskt på tröskeln han snubblat på och linkar sedan iväg.
   Johan tittar pillemariskt på mig, och säger:
   ”Vi skulle ha applåderat. ’Wööööööh!’”
   Jag nästan viker mig av skratt. Den stackars sårade mannen är lyckligtvis långt borta vid det laget, men jag känner ändå ett styng av dåligt samvete mellan skrattkramperna. Man kan inte vara snäll jämt.

Kalas för Frank igår. Jag hade förberett kvällen innan, handlat prinsesstårta, sökt med ljus och lykta efter tårtljus, till slut funnit, köpt sista presenterna; en legobil, vattenpistol i form av en brandsläckare, Minecraft-tidning. Slagit in paket. Lagt upp dem på hans stol vid köksbordet. Lagat mat. Spelat Tom Waits. Känt mig som en riktigt skaplig pappa. Så kom tisdagen och sexårsdagen. Jag ankom till Hökarängen samtidigt som Mikaela och Frank kom från kören. De plockade upp mig med bilen på Pepparvägen, och jag följde med hem till dem, där jag plockade upp Franks grejer, och så gick han och jag hem till oss, där Tobias redan väntade utanför dörren. Efter en stund kom Johanna också. Vi sjöng ”Ja Må Han Leva” falskt, kompat av Tobias på ostämd gitarr. Vi åt tårta, och Frank rev sitt tårtfat i golvet så det gick i lika många bitar som tallriken för mannen i jobbmatsalen. Sen ville Frank spela Minecraft istället för att bli firad, och för husfridens skull lät jag honom.