Gutterdrömmen.

Halvvägs till septemberlönen, men hett som i juli, hett som i helvetet. Jag kom hem från bion för en stund sedan, har sett ”Den Allvarsamma Leken” med min syskon, och fick skala av mig kläderna som en orm ömsar sitt skinn. Det är varmt och svettigt. Filmen var bra, riktigt bra. Jag påmindes om min kärlek till den litterära förlagan, som jag läste om för några år sedan och nu känner för att läsa om igen. Eller så tar jag mig ann något av Söderberg jag inte läst ännu. Någon novell- eller essäsamling. Vi får se.

Jag har varit bakfull idag. Fredagen är lite av ett töcken. Det sista jag minns av dagen är att jag bäddade upp sängen på natten, efter att jag ramlat hem. Ändå vaknade jag i soffan. Så förmodligen måste jag, efter att ha bäddat upp sängen, ha gått på toaletten, och på vägen tillbaka blivit så akut trött att jag inte orkade med de sista två metrarna till sovrummet och istället valt soffan. Alkohol kan göra sånt med en.

Ja, jag hamnade på Dubliner med Anna och hennes gäng igår. Det blev en tämligen stimmig historia. Jag kom till krogen klockan nio, några timmar efter alla andra. De var redan väldigt fulla, vissa på det där stadiet där det inte går att tala rent och ögonen virvlar runt runt i huvudet. Jag kände mig liksom öppen och stängd på samma gång. Ville stanna, men ville också gå. Valde att liksom flyta på ytan av allt, som en bubbla. Satt vid bardisken, öppen för kontakt med introvert också. Det var något Östergrenskt över stället. En massa människor som kände varandra och hade krogen som mötesplats, och vars historia, gemensam och på individnivå, bara fantasin satte gränser för. Vem var till exempel den trefingrade gubben som plötsligt skakade min hand? Hur mår Annas kollega, som enligt skvallret traditionsenligt alltid drack sig stupfull och dansade bort kvällen med samme brittiske man där på krogen? Ja, jag vet inte, och jag kände inte att jag brydde mig nämnvärt heller. Jag frågade mig då och då varför jag stannade, men alternativet var min tomma lägenhet och att gå och lägga mig, och det var fredagskväll, så varför inte? Jag pratade en hel del med Annas vän John, som tydligen hade fått ett så positivt intryck av mig efter teatern att han hade byggt upp något av en hype inför min ankomst.
   ”Han ser ut som en vanlig snubbe, men så plötsligt kommer det fullständigt dräpande smarta oneliners, han är skitrolig!”, berättade Anna att han sagt. Det gladde mig, förstås. Det är väl så jag vill se på mig själv. John och jag pratade fotboll (ofrivilligt från min sida), kärlek, Eskilstuna, Finland, nätdejting, tills jag i ett svagt ögonblick bekände att jag blivit förälskad i Anna efter vårt första möte, varpå han svarade;
   ”Jag blev mest jävligt kåt, för att hon är så jävla bra i sängen”.
   Jag ska inte påstå att det svartnade för ögonen på mig, men den luft som fått mig att flyta på ytan fram till dess tycktes pysa ur mig. Eller: den plattform jag tyckte mig ha byggt upp under mig rasade som ett korthus. Jag vet inte vad jag hade inbillat mig, att min och Annas historia innehöll unika element som lyfte den över alla andra tarvliga historier som utspelats mellan henne och övriga personer i sällskapet? Ja, kanske, nåt sånt. Jag beslöt mig således för att åka hem och sova till slut, och det gjorde jag rätt i. Gud vet vad mer alkohol hade gjort med min kväll, och framförallt med min dagen efter, min idag, som ju ändå blev en helt okej dag, även om en väldigt lång startsträcka från tanke till handling har varit dess mest utmärkande egenskap.