B.

Men så blev det fredag igen. Ännu en arbetsvecka har snörvlats igenom, men den har, trots snörvlandet - en mild form av bihåleinflammation tror jag - varit den roligaste arbetsveckan på väldigt väldigt längre. Kickoff med tillhörande alkohol och bra prat, positiv respons, och skuggan av engagemang har kunnat anas någonstans inom mig. Är också nöjd med att jag trotsade tröttheten igår och tog mig iväg till Aspuddens Bokhandel för att lyssna på ett samtal om WG Sebald. Köpte också både diktsamling av, och bok om, Sebald. En vecka då man lyckats lämna lägenheten på sin fritid är aldrig helt bortkastad.

Och nu sitter jag här, med Frank sovande i rummet intill, och jag lyssnar på fin dagsaktuell pop från gårdagens favoritband, lätt nostalgisk, med lust att skriva, men med få uppslag.

Men jag vill berätta om något som hände mig för några veckor sedan, efter att Malmö-tåget anlänt till Stockholm Central. Inte för att det är mycket till händelse, men för att det lilla som trots allt hände var så orimligt, och för att det öppnade porten till så många minnen.

Jag hade redan innan resan söderut stångats med tanken på vad det skulle innebära att springa på B igen. Såvitt jag visste bodde han fortfarande i Malmö, precis som senast jag såg honom, gravidsommaren 2010. Jag hade ingen större lust att träffa honom igen. Något hände den där gången för sex år sedan när han var i Stockholm, jag vet inte vad, men vi hördes inte mer efter det. Mina minnen från just det besöket är ganska suddiga. Det faktum att ett barn väntades överskuggade det mesta i tillvaron. Men jag minns att vi gick i skivbutiker, att vi drack öl på Debasers uteservering, att det var rätt trevligt, men att han var rätt trasig. Han var i Stockholm för att gå på begravning, och i samband med det hade han träffat släktingar som han hade mer eller mindre invecklade relationer till. I samband med det hade gamla konflikter med hans far blossat upp. Jag minns inte allt, men han var ett öppet sår. Grät han? Kanske vid något tillfälle. Och jag måste ha sagt något han ogillade, för sedan han åkt hem har vi aldrig hörts av igen. Och det är väl egentligen ett ömsesidigt beslut, om man nu kan kalla det beslut, och om man nu kan kalla det ömsesidigt. De sista åren var det bara han som ringde, aldrig jag. Jag kände överlag ett väldigt litet behov av gamla vänner på den tiden. Var nöjd med de nya jag hade, och med det liv som började ta form runt mig. Men han hörde av sig då och då, och då  pratade vi länge, för länge, tills kväll övergick i natt och orden övermannades av gäspningar.

Det kan vara ett gott betyg på ett samtal, men det kan också innebära att någon part är onödigt långrandig och ältande, och i det här fallet var det just det senare som var fallet. Om jag själv skulle ringa skulle det vara med en hel kväll och en halv natt över att slå ihjäl, och det hade jag sällan. Ja, på sätt och vis var det en lättnad att han slutade höra av sig efter den där Stockholmsvistelsen. Jag ringde inte heller. Och i tomrummet som där uppstod föddes irritation. Utan nya injektioner av det positiva som samtalen med B ju ändå innebar - påminnelser om det liv som låg bakom, framförallt, men också, faktiskt, en viss lyhördhet och vilja att lyssna från hans sida - så tilläts allt det negativa att ta överhanden. Mitt minne av honom svartnade.

Jag mindes alla hans inbillade konflikter, ältandet av påstådda oförätter, dyngspridandet, baktalandet, det ständiga kravet på medhåll (var det därför han slutade höra av sig, för att jag, sommaren 2010, hade slutat hålla med honom?), det ständiga dömandet av andra människor, oförmågan att se och respektera folks gränser, behovet att tillrättavisa, korrigera och instruera andra , det destruktiva drickandet som ofta utmynnade i andra destruktiva aktiviter som ibland äventyrade inte bara vänners egendom utan även deras liv (han satte en ära i att sätta sig bakom ratten oavsett hur mycket han druckit) och… ja, listan kan göras lång, och kanske skriver jag någon gång något längre om B, om hans och min historia och om all den galenskap han på gott och ont drog in mig i. Men inte ikväll.

Ikväll vrider jag fram klockan igen. Till Stockholm Central, för två veckor sedan. Jag har precis klivit av tåget. Det är söndag. Det är sista semesterdagen. Jag är trött och yr. Sista etappen av tågresan, Norrköping till Stockholm, tog hårt på mig, och jag fick anstränga mig för att inte kräkas. Jag släpar mitt bagage till tunnelbanan och hinner precis i tid till Farsta-tåget. Det är trångt, av någon anledning tycks halva Stockholm vara i rörelse. Kanske ska det spelas någon match någonstans, kanske har man varit ute och njutit av det fina vädret. Jag pressar in mig, någonstans mellan någons huvud och någon annans armhåla. Zonar ut. Tappar fokus. Hoppas resan ska gå fort. Tänker på annat. På Malmö. På Peter och Annsofie, på den fina helgen, på det faktum att jag aldrig sprang på B.

Så fokuserar jag blicken.

Och där står han. Tre meter in i vagnen, hans huvud i profil, leende mot någon, nickande, mitt uppe i ett samtal med en kvinna som säger: ”… och där bor ju hennes SYSTER…”, mer lyckas jag inte snappa upp. Jag vänder bort huvudet, kallsvettig. Hur är detta möjligt? Han har samma frisyr som förr och likadan klädstil. Som kliven ur en amerikansk collegefilm från 70-talet. Wooderson i "Dazed & Confused”, men några år äldre.

Vid nästa hållplats går jag av. Skyndar mig fram till nästa vagn, och sätter mig. Tittar ut genom fönstret för att se om han går av. Det gör han, i Sandsborg. Är det en barnvagn han rullar framför sig? Ja, det ser så ut. Tunnelbanan rullar vidare och han försvinner nerför rulltrappan. Ser harmonisk och glad ut. Hur jag själv ser ut vet jag inte. Glad för hans skull, tror jag. Och förbluffad, över det kanske mest oförutsedda icke-mötet i mitt hittills gångna liv.