Båten.

”Jag ville kyssa dig redan på båten”, sa jag. ”Men jag var rädd att du inte skulle vilja, och skulle vi vara fast på en båt tillsammans i flera timmar, och det skulle bli väldigt awkward”.
   Hon skrattade. Vi var på Skeppsbron, hon med cykeln balanserande på högra sidan, och med vänsterarmen om mig, och vi hade just kysst varandra. Marken gungade, av kyssen, av ölen, av sjögången från båten, som precis kommit i hamn efter ett par timmar av cirkulerande runt Stockholms kanaler och innerskärgård. En fantastisk kväll. Vi hade ätit sallad som hon tagit med, druckit öl, pratat liv och jobb och musik och föräldrar och barn och kärlek och Stockholm och världen och allt som kommit över våra läppar, och när Oddjob spelade - och som de spelade! - satt vi längst framme vid scenen, jag växlande tyngdpunkt ömsom mot hennes sida, ömsom mot andra, ville luta mig och ha kroppskontakt men var rädd att hon skulle luta sig bort från mig då, var rädd att göra en dittills magisk kväll till ett, ja, halvfiasko. Men nej, något sånt blev det inte. Det var nog en av de bästa, om inte den bästa, dejter jag någonsin varit på. Inramningen, den gamla båten, den gamla nya musiken, indiansommarvärmen som stannade kvar natten till ära, men som nu är på väg att mattas av, fullmånen, det varma ljuset från vardagsrumsfönstren i husen längs stränderna, som speglades i vattnet. Bandet spelade fortfarande när båten nådde kajen, och jag våndades över avslutet på kvällen. Skulle vi skiljas åt utan minsta närmande? Jag har alltid varit så usel på att ta initiativ tidigare, men det verkar ha släppt på senare år; efter några minuters promenad mot Slussen sa jag till henne att jag måste säga att det var så fint att hon ville följa med, och ögonblicket efter mötte mina läppar hennes. Vi skildes åt vid Slussen, eniga om att det varit en fantastisk kväll, och att vi ska ses igen på måndag. Jag åkte hem, leende hela vägen från tunnelbanestationen till lägenheten. Helt oavsett vad som händer, om vi lever resten av våra liv tillsammans eller om hon hör av sig imorgon och meddelar att allt var ett misstag, så var det en makalös kväll där allt var helt rätt. En sån kväll en inte är bortskämd med.

Kanske som en följd av gårdagskvällen glömde jag idag jacka och nycklar på jobbet. Jag kom på det när Frank och jag var tjugo meter från porten. Han var tröttare än jag sett honom på länge, jag hade köpt en ny King Creosote-skiva som jag såg fram emot att lyssna på, men det var bara att glatt vända om och åka till Gullmarsplan, där Milad mötte upp och överlämnade grejerna. Nu är det sen kväll, jag är oerhört trött. Har pratat med Erika, som var lika trött hon, och kanske var det därför det inte blev mycket till samtal. Men måndagen är fortfarande aktuell. Så långt allt väl.