Plus och minus.

Jag tog upp skrivandet igen efter min första dejt med Anna, som, som man säger, skakade om mig i grundvalarna. Är jag där igen? Nej, inte riktigt kanske. Men nästan. Ångesten är märkbar, men jag skakar inte, det är mer som ett lätt vibrato i bröstet. Igår träffade jag Erika. En nästan overkligt avslappnad dejt, allt bara flöt på, samtalet, sällskapet, skämten, skratten. Vi möttes upp vid Nytorget och promenerade, samtalande, längs med vattnet vid Årstaviken och bort till Hornstull, stannade på vägen och åt lunch, åkte vidare till Aspudden, där det var loppis den här dagen, köpte fika på caféet som tidigare hette Mazzika, och tog med det ut i gräset där vi satt i sensommarsolen, pratade Italien, språk, litteratur, drömmar och gemensamma vänner och bekanta. Vi tog sedan sällskap tillbaka till Liljeholmen, och där skildes vi åt.
   ”Har du dejtat mycket?” frågade hon.
   Sanningsenligt svarade jag nej, Hon verkade ha ungefär samma historia.
   ”Kan du tänka dig att träffa mig igen?” frågade jag.
   Hon nickade, sa ”Det kan jag absolut”, och log.
   Innan vi skildes åt sa jag något osedvanligt playeraktigt och dumt om folk som vill planera allt i detalj och som inte kan ta en hint, och det är en av de saker jag gruvar mig över ikväll, kvällen efter. Tänk om hon tror att jag syftade på henne? Eller; tänk om hon i själva verket hela tiden sände signaler jag inte uppfattade, signaler som skrek ”NEJ JAG VILL INTE TRÄFFA DIG IGEN”, och när jag pratade om att inte kunna ta en hint himlade hon inombords med ögonen och tänkte högljutt ”AND YOU SHOULD TALK!” ?
   Jag vet inte. Kanske bara är smällarna från årets tidigare minor som ekar i huvudet. För när jag för en stund sedan mailade henne och frågade om hon ville följa med och se Oddjob på en skärgårdskryssning på torsdag tackade hon rungande glatt ja, och jag bokade biljetter ett kort ögonblick därefter, så nu verkar det bli av. Vår andra dejt, under, till synes perfekta förutsättningar. Så spännande. Så vuxet. Så nervigt. Men roligt. Hon är en verkligt charmerande och fin människa. Och klok.

”I don’t know anything about you
but I’m already making plans"

På många sätt känns det just nu som om saker rör sig i positiv riktning. Jag vågar knappt skriva det, för det är väl att be om trubbel, men samtidigt tycker jag faktiskt att jag är värd lite lycka och glädje. I förra veckan bokade Tobias biljetter till Edinburgh, så det ser ut som om vi faktiskt kommer iväg till Skottland den här hösten. Hur många år är det jag pratat om detta utan att det blivit av? Fyra?

Nu ikväll pratade jag med pappa i telefon, och den operation han genomgick i förra veckan verkar ha gått bra. Han har opererats så mycket de senaste tio åren, och varje gång undrar jag om det här är den operation han inte kommer vakna upp från. Den här gången gick det bra, och jag hoppas han får må bättre nu. Baserat på vårt samtal ikväll verkar det kunna bli så. Han lät piggare än på mycket länge.

Det måste ha hänt något med mig sedan jag separerade. Någon dörr som varit stängd har öppnats. För när jag pratar med folk numera inkluderar de mig aktivt i sina planer. Om jag tipsar om, säg, en bar, så kontras det inte med: ”Det stället ska jag kolla upp”, utan: ”Det stället måste vi gå till någon gång!”. Det är smått overkligt och förbluffande. Min telefonbok har de senaste åren innehållit så få nummer jag kunnat ringa, nu faller nya på plats varje vecka. W, Olov, Henrik, Philip, Anna och John (trots allt), Erika, kanske i förlängningen Rikard och H-M på jobbet… Ja, jag vet inte var det ska vägen. Men det är ju positivt att ha folk omkring sig, om så bara för att få några besökare till sin begravning.

Til de lite tråkigare nyheterna hör att min trappuppgång börjar förvandlas till ett totalt dårhus. Lukt av ugnsgrillad kyckling trängde in genom ventilerna igår, och tog till slut över hela lägenheten, som om vi suttit i själva ugnen där kycklingen tillagades. Stekos har varit ett problem länge, jag har felanmält det upprepade gånger, men ingenting har hänt. Nu var det värre än någonsin. Till råga på allt gick det inte att ha fönstret öppet eftersom grannen under, som ser hela baksidan som en förlängning av vardagsrummet, skulle stå precis nedanför och högljutt prata i telefon, medan en granne ovanför lika högljutt övade sitt taffliga pianospel, och de en trappa upp klampade fram och tillbaka över golven på ett sätt som triggade min ångest och minnena från Onsdagsvägen och det helvete vi hade där. Men det var igår, och ikväll har det varit lugnare.

Så på det hela taget bör jag inte klaga.