Himmelska dagar.

Vi står på randen till oktober och hösten har kommit på allvar. Det blåser där ute, träden exploderar i färger och det är kyligt nog att bära tweed. Stereon spelar Joni Mitchells ”Ladies Of The Canyon” som jag köpte på Mickes igår, efter en kort utekväll med W. Jag vågar hoppas och nästan tro på en fin höst. Erika och jag träffas regelbundet nu, när vi inte har barn hemma. Hon sov här i helgen, och vi sågs på lunch på Södra Teatern igår.  Jag ska hem till henne på måndag, efter jobbet. Hon är i mitt huvud mest hela tiden, fyller upp mig med glädje och oro. Glädje över hur fint vi har det, oro över att det ska slut, över att hon ska inse att min repertoar är begränsad, eller att hon ska komma på att hon trivs bra med att vara singel, att ett nytt förhållande tar för mycket tid och energi, över att… och så vidare och så vidare. Men mest mår jag faktiskt bara bra. Det var så fint att ses igår. Efter lunchen promenerade vi tillsammans till hennes port, innan jag for till jobbet. Vi gick hand i hand nerför Götgatsbacken, kysstes på öppen gata like lovers do. Nu ses vi alltså inte förrän på måndag, och väntan känns lång men bitterljuv. Nästa helg ska vi gå på museum och i antikaffärer. Kan inte vänta. Jag får så många bilder i mitt huvud av saker jag vill att vi ska få uppleva tillsammans, det är nästan så det skrämmer mig, men det är förstås vackert också.

Idag har jag bränt lite för mycket pengar på böcker på Stadsmissionen, strumpor på H&M och ett par svarta byxor åt Frank, som ska få utgöra en del av en ninjadräkt han vill ha på sig på superhjältekonserten i kyrkan på söndag. Ja, livet med barn kastar in en i märkliga situationer.  Jag har också lagat en rejäl sats pastasås på balkongtomater, kalkonbacon och annat smått och gott som låg och skräpade i kylen. Och så läst ut Cristopher Isherwoods ”Mr. Norris Changes Trains”. Berlin på 30-talet är med Isherwoods moderna prosa skrämmande likt Europa idag. Ibland, med allt som händer i världen, de förskräckliga bombningarna i Aleppo, besinningslösa våldsdåd, människor som mitt i livet drabbas av dödliga sjukdomar, undrar jag hur man kan unna sig att vara kär och lycklig?