Architecture and morality.

Lördag 9 juni - 07

Rulltrappan förde mig neråt, från sommarvärmen till tunnelbanans kyla. Jag skulle åka in till Kungsträdgården och gå på Restaurangernas dag med min arbetskamrat Louise och hennes kompis Jonna. Jag kände mig kluven. Mitt dåliga humör hade nått kulmen, en liten men nog så irriterande huvudvärk hade börjar krypa på och mina ögon kändes tunga. Skivor med Teenage Filmstars, Embassy, Kathryn Williams och Belle & Sebastian hade kommit under dagen och väntade på att lyssnas på där hemma. En del av mig ville vända om och tillbringa kvällen där istället, men så insåg jag att veckan hade varit - och skulle fortsätta vara - full med sådana kvällar. Det var en nedslående tanke, men den fick mig att stå kvar i rulltrappan hela vägen ner till spåren, utan att vända om.
Tittade upp, och röda digitala bokstäver förkunnade att det var nio minuter kvar tills tåget skulle komma. Jag suckade, himlade med ögonen, fick en menande blick från en gubbe som passerade mig. Tackade mig själv för att jag varit förutseende nog att ta med mig något att läsa. Det fanns en ledig sittplats på en bänk alldeles bredvid en papperskorg. Det stank ur den, som om något sött, en kanelbulle indränkt i Coca Cola, låg där och ruttnade. Jag satte mig ändå ner och led bara när vinden – den där märkliga vinden som bara finns i tunnelbanan och ingen annanstans – dirigerade stanken rakt in i mina näsborrar.
De röda siffrorna tickade ner relativt snabbt medan jag satt med näsan i min bok, och snart hördes det välbekanta ljudet av tåg mot räls. När man anade lyktorna i tunneln reste jag mig upp och hoppades på gott om sittplatser.
Men tåget stannade inte. Det susade bara förbi, som om vi inte fanns. Förvånat tittade vi in genom vagnarnas fönster, och lika förvånade resenärer tittade tillbaka på oss innan de suddades ut. Någon slog ut med armarna, någon svor, någon sa: ”Så här är det ALLTID med SL! Det är så dåligt!”
Jag sneglade på tavlan efter meddelanden. Där stod bara:
Ropsten 9 min.
Förbannat! Jag blev nästan yr av ilska.
Jag reste mig upp och gick några varv på stället. Lutade mig sedan mot en vägg och fortsatte att läsa. Vad annat fanns det att göra? Det var bara att vänta och hoppas på att nästa tåg skulle stanna.
Det gjorde det inte. Även detta rusade arrogant förbi, som om själva tanken på att plocka upp oss var något löjeväckande, som om Mälarhöjden var en på tok för menlös liten station för att ta någon notis om. Nu var jag rasande. Jag ville riva ner väggarna omkring mig och stampa teglet till grus. Jag ville bryta upp golvet och slunga plattorna omkring mig som frisbees. Jag nöjde mig med att sparka försiktigt på väggen, och det var nog tur, för en polis kom ner i tunnelbanan i just det ögonblicket. Hon förklarade att två skolbarn hade blivit rånade på sina mobiltelefoner. Det var tydligen ett ganska grovt rån. Gärningsmannen hade hotat dem med kniv. För att minska antalet flyktvägar hade man beslutat att inga tåg skulle stanna på perrongen. Okej, det kändes faktiskt ganska logiskt. Ett helt gäng dramatiska jaktscener från diverse actionfilmer flimrade förbi, och där brukar tunnelbanan vara ett ganska bra ställe att skaka av sig förföljare på. Det gjorde mig inte mindre arg. Det kändes som om högre makter konspirerade mot mig, och jag funderade på att bara gå hem och lägga mig istället. Man blir inte direkt piggare av att vara förbannad.
Även nästa tåg rusade förbi. Jag hade då varit nere i mörkret i ungefär en halvtimme. Kunde lika gärna vänta tio minuter till. Jag fördrev tiden genom att åka upp och ner för rulltrappan några gånger, tittade ut som för att försäkra mig om att det fortfarande fanns en sol som sken där ovan jord. Det gjorde det.
Och nästa tåg stannade faktiskt. Jag klev på och åkte till Kungsträdgården.
---
Det var tält och folk överallt, och jag fick obehagliga stadsfestivalvibbar. Det påminde lite för mycket om Karlskogas Stranddagar för att jag skulle känna mig riktigt bekväm med situationen. Efter en kort stunds irrande och armbågande bland feta, svettiga och salongsberusade medelålderssvenssons hittade jag Louise och Jonna och vi gick till ett av tälten och köpte öl och vårrullar. Vi stötte ihop med några av Jonnas arbetskamrater och gick omkring med dem en stund. Jag var fortfarande tvär och ilsken, och svarade kort och utan följdfrågor på Louises tilltal. Ett fruktlöst fiskande efter frågan: ”Hur är det med dig?”
Jag behövde öl. Vi förlorade Jonnas arbetskamrater och sprang istället på hennes bror med vänner. Tillsammans med dem gick vi till ”Thank God It’s Friday”, ett annat sånt ställe som jag flyttade till Stockholm för att slippa. Vi flyttade runt några stolar och fick till slut plats runt ett bord. Louise och Jonna gick för att köpa vin, och sippade på en öl. En av Jonnas brors vänner, en storvuxen kille, tunnhårig och skäggig, började snacka med mig.
”Vad jobbar du med då?” frågade han. Jag svarade som alltid att jag jobbar på kontor. Det gjorde han också.
”Jag jobbar med miljöfrågor, jag letar efter luckor i miljölagarna.”
”Vilket innebär?”
”Att det jag gör är bra för plånboken men dåligt för miljön.” Han sa det med en axelryckning och ett flin.
”Du är moraliskt flexibel?”
”Ja.”
”Du har sett ’Thank You For Smoking’?”
Jag hörde inte vad han svarade, för något, jag vet inte vad, ett ljud bara, överröstade honom.
”Vad gör du när du inte jobbar då? För du har ett liv utanför jobbet va?” frågade han.
”Nej, jag är där tjugofyra timmar om dygnet… Nej, vad gör jag? Läser, ser på film, springer på konserter…”
”Vad för konserter? På din klädsel skulle jag gissa att du lyssnar på indie?”
”Rätt gissat.”
”Det är inte bra”, konstaterade han och skakade på huvudet.
”Vad är bra då?” Jag märkte något lätt hånfullt i rösten, vilket inte kändes mer än rätt.
”Stoner, metal, hårdrock…”
”Nja, håller inte med”´, sa jag, och fyllde i: ”På din klädstil skulle jag gissa att du var mer inne på det som spelas just nu.”
Bruce Springsteens ”Born To Run” spelades just då.
”Jag skulle kunna döda dig för det där”, sa han med ett elakt flin. Jag började inse att jag tyckte han var ganska dryg.
”Okej”, sa jag. ”Jag ska hålla käften.”
”Grejen är”, sa han i en lite mjukare ton ”att ser man ut som jag har man lättare att träffa brudar på en hårdrocksklubb än på en indiekonsert.”
”Aha.”
Louise och Jonna kom tillbaka, och jag pratade lite med dem istället, drack upp min öl alldeles för snabbt och sen hade jag fått nog för den här kvällen. För den här jävla tisdagskvällen.
--
Onsdagen, nationaldagen, var i stort sett menlös, om man bortser från det faktum att den var ledig. Alltid något att njuta av. Jag åkte in till stan, mest för att komma ut och få lite sol. Vandrade runt på Horns- och Götgatan, handlade lite mat och hyrde film, och sen åkte jag hem och drog ner rullgardinerna.
--
På torsdagskvällen fortsatte motgångarna, och jag blev mer och mer övertygad om att jag hade fått en förbannelse kastad på mig. När jag stod vid spisen och kokade makaroner gick plötsligt en propp. Spislampan slocknade, mikrovågsugnen avled, plattorna stängdes av. Jag kan inte med sånt där, har aldrig bytt en propp i hela mitt liv, så jag bestämde mig för att gå och be Bosse om hjälp. Han är ju trots allt herre över huset. Bilen stod på uppfarten, men han syntes inte till i trädgården. Jag gick och ringde på dörren, men ingen öppnade. Eftersom jag inte hörde några hundskall gissade jag att han gått ut på promenad med hunden.
Mina makaroner hade precis kokat färdigt när spisen dog, så jag tänkte att jag kunde äta, så borde han vara tillbaka när jag var färdig. Det var han emellertid inte. Jag skulle till Olof och låna hans bredband en stund, så jag hade inte tid att vänta heller. Klockan var redan mycket. Jag insåg att jag skulle få lov att klara mig utan köket tills morgondagen. Det skulle nog gå bra. Matlådan var redan fixad, och man behöver ingen spis för att fixa en provisorisk frukost. Och vem vet, kanske skulle Bosse ha upptäckt och åtgärdat problemet själv när jag väl kom tillbaka?
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara. Jag kom hem vid halv tolv, trött och hungrig. Skulle bara bre en macka och sen gå och lägga mig. När jag öppnade kylskåpsdörren rann det ut vatten på golvet. Jag min satans idiot hade inte tänkt på att kylen självklart också stängts av. Nu var det kris. Maten verkade inte ha blivit förstörd ännu, men en hel natt och hela den kommande arbetsdagen i ett ljummet kylskåp skulle nog inte få den att smaka bättre direkt. Det här var tvunget att lösas nu, och det var alldeles för sent för att be Bosse om hjälp.
Djärvt smög jag ut i rummet intill där antog att proppskåpet skulle sitta. Det var mörkt, men jag anade konturerna av det precis intill värmepannan. Det var inget sånt där gammalt proppskåp, utan en panel med små spakar som kunde skjutas upp eller ner. Jag hade ingen aning om vilken regel som skötte vad, men det var fler som pekade uppåt än nedåt, så jag anade vilket håll den jag letade efter skulle peka åt. Det fanns ett schema på väggen bredvid, men ingenstans stod de instruktioner jag var ute efter. Jag fick lov att chansa.
Nu kunde vad som helst hända. Hela huset kunde gå i luften, allt kunde slockna, larm kunde aktiveras eller inaktiveras eller utlösas, stängslet som håller inne velicoraptorerna kunde förlora eltillförseln…
Jag tog ett djupt andetag och sköt upp regeln. Det knäppte till och jag såg mitt rum fyllas med ljus bakom mig. När jag gick tillbaka och kontrollerade såg jag att spislampan lös. Mikrovågsugnen fungerade, spisplattorna och kylen likaså.
Mission accomplished.
Sedan dess har livet flutit på relativt friktionsfritt. Fortfarande ensamt och trist, men jag har inte känt mig motarbetad i alla fall. Det finns grader i helvetet.