Multitasking.

Måndag 25 juni - 07

Varje gång någon ställt frågan har jag velat slita loss mitt hår med rötterna och yla, och det ylet skulle övergå i ett bittert:
”Nej, jag ska inte på Accelerator, för dels är jag inte gjord av pengar, dels har jag inget större intresse av banden! Bright Eyes! Been there, done that! Tough Alliance! Been there, done that! Modest Mouse! Bra, men behöver man se dem live!? Junior Boys! Bra, men behöver man se dem live?” och så vidare och så vidare. Åh nej, jag skulle gå mot strömmen, jag skulle vara ack så alternativ och indie. Jag skulle åka till Säffle, gå på Rip It Up och titta på Television Personalities istället.
Sen hände något. Jag insåg något. Jag insåg att majoriteten av alla människor jag gillar och umgås/vill umgås med ska dit och att jag vore en fåne om jag satt hemma och tjurade istället för att vara med där det händer. Så senare i veckan är det jag som går raka spåret till något ställe där man köper biljetter och spenderar tusen spänn på en Accelerator-biljett.
--
Vilken vidrig arbetsdag det har varit, värre än på väldigt länge. Det har ringt tills mitt headset liksom smält fast i huvudet, och ovanligt många av de telefonerande har varit fullständigt vidriga människor som svurit och skällt och fräst och gläfst och ältat och gnällt. Tänka sig, jag har varit i den här branschen sedan hösten 2005. Ett mirakel att jag inte drivits till vansinne ännu. Nej, sinnessjukdomen har hållit sig på avstånd, men jag har varit snuvig och matt (borde kanske ha stannat hemma och kurerat mig i helgen istället för att vara ute på äventyr) och för varje samtal har jag sjunkit lite djupare ner i stolen tills mitt huvud knappt synts bakom skrivbordet. En ung man på väg att sjunka till botten.
”När man sitter med en sån där riktigt hemsk människa i luren kan man åtminstone trösta sig med att det inte kan bli värre”, tröstar Louise.
”En sak har jag lärt mig här i livet. Det kan ALLTID bli värre.”
På andra sidan båset brukar Lena sitta och titta oroligt på mig när jag under mina dåliga dagar slänger ur mig hatiska ramsor om livets meningslöshet och folks idioti. Så inte idag. Den lyckliga människan har släppts ut på bete och bytts ut mot Maria.
Maria tittar inte oroligt på mig, hon skrattar, och det är precis som det ska. Det är precis som jag vill ha det. Mitt lidande ska vara något som får andra människor att le, på samma sätt som Woody Allens lidande ungefär. Åtminstone i den här miljön, i den här distanserande jobbmiljön. Att ha Maria mitt emot har andra fördelar också. Hon skrattar inte bara åt och med mig. Som jag tidigare berättat har hon en humor som är väldigt lik min, och hon uppfattar kontorslivets små absurditeter på precis samma sätt som jag. Ett par himlande ögon mitt emot kan vara oerhört tröstande när någon kommer förbi och säger något alldeles vanvettigt meningslöst i en ton som om det handlade om liv och död.
--
Om man helt bortser från de åtta timmar jag spenderade på jobbet har det ändå varit en ganska bra dag. Den tid jag vistats i hemmets lugna vrå har varit betydligt mer trivsam. Jag började med att slå ihjäl en gigantisk spindel som kilade över överkastet när jag skulle bädda. Det var så äcklande att jag inte hade några som helst problem med att hålla mig långt borta från sängen resten av kvällen, istället för att som brukligt, kasta mig raklång i den med huvudet nertryckt i en kudde och kroppen inlindad i en filt för att sova bort kvällens första timmar. Istället placerade jag mig vid diskbänken där jag skalade färskpotatis som jag sedan kastade i en gryta, allt medan Sufjan Stevens ”Illinois” ljöd från högtalarna. När potatisen kokade slängde jag först in en maskin tvätt, och därefter dammsög jag hela kryptan tills jag, förhoppningsvis, tömt alla potentiella gömställen från spindlar. Multitasking!