Söndag 29 juli - 07
Solen börjar skymta utanför fönstret. Det sitter en skata i en gren i grannens döende äppelträd. Det luktar stekt ägg i kryptan, lukten av den enda hemlagade maten på hela veckan. Jag dricker kaffe som smakar vatten.
Jag har varit ganska dekadent under min andra semestervecka (som nu lider mot sitt slut). Inte dekadent som att det varit något djävulskt supande eller så. Tog två öl med Olof i tisdags och några fler med Fredrik och Frida dagen därpå. Inget blodigt alls. Men det har blivit sena nätter och sena mornar. Ofta har jag vaknat kring halv ett, ätit frukost till någon film, suttit vid datorn ett par timmar, gett mig ut för att uträtta något ärende, kanske umgåtts med någon, återvänt hem på natten, satt mig vid datorn igen. Och så vidare. Jag har ätit lika dåligt som jag sovit och slängt alla vettiga rutiner i soptunnan. Inte riktigt vad jag trott att semestern skulle bjuda på, men med ett väder så ostadigt som detta finns det inte direkt så många möjligheter till spektakulära sommaräventyr.
I fredags vaknade jag ur min eftermiddagstupplur av att det dundrade utanför. Åska. Fantastiskt. Jag hade en utekväll i Trädgården framför mig, jag skulle träffa A och vi skulle se Mary Onettes, och det kändes faktiskt mysigt med åska. Lite dramatiskt sådär, lite filmiskt. Jag tog på mig jacka och gav mig ut. Det var klibbigt i luften, men åskan drog bort i samma ögonblick som jag öppnade dörren. Kanske var det åsynen av mitt askgrå, påsiga ansikte som skrämde bort den? Heaven knows.
Till Medborgarplatsen tog jag mig i alla fall. Jag väntade inne på McDonalds med en kopp kaffe och ett chokladmuffin. Jag åt upp muffinet, drack upp kaffet, och beräknade sedan att A borde ha kommit fram, så jag skyndade över övergångsstället utan incidenter och mötte upp henne. Vi knallade bort till Carmen, för hon hade aldrig varit där, och blev smått chockerad av de låga ölpriserna. Jag stod för första rundan. Vi satte oss i källaren, och hon visade semesterbilder från Italien på sin digitalkamera. Hade jag haft med mig min hade jag kunnat visa semesterbilder från Karlskoga, men det hade varit lagom spännande. Efter ytterligare varsin öl och en sojakorv tog vi tunnelbanan till Rådhuset. Vi försökte komma till Trädgården före klockan nio, eftersom inträdet då kostar gratis istället för hundra spänn. Det gick inget vidare. Vare sig A eller jag har någon vidare koll på Kungsholmen, så vi irrade mest runt en massa utan att ens veta vilket håll vi skulle gå åt. När vi efter många om och men kom fram var klockan tio över, och jag tvingades något motvilligt fiska upp en hundring ur bakfickan. Surt.
Mary Onettes är inte mitt favoritband, men jag har inget emot dem heller. Sympatiska låtar, sympatiskt sound, men jag har hört det förut. Jag har till och med hört det förut och sagt: ”Jag har hört det förut”.
Så många gånger har jag hört det förut!
Vi hade knappt varit på stället en halvtimme innan de gick på scenen, och det var ganska skönt, för då kunde man ägna resten av kvällen åt att dricka och prata utan avbrott. Det blev faktiskt den allra trevligaste utekvällen på väldigt, väldigt länge. A är så lätt att prata med och vi har väldigt mycket gemensamt. Jag är glad att ha henne som vän igen, och att verkligen veta det, att jag inte upplevs som jobbig om jag hör av mig, att jag inte är påträngande. Det krävdes att hon självmant hörde av sig till mig två gånger för att jag skulle fatta det.
Vi gick till McDonalds en stund innan Trädgården skulle till att stänga. Åt varsin meny och drack kaffe. När jag skulle gå på toaletten höll jag på att få stryk av en galen finne. Han bad att få gå före mig i kön. Jag svarade ingenting, utan gick bara in när det var min tur utan att bry mig om honom. Då började det banka helt vansinnigt på dörren, och han skrek: ”Skynta dig för faaaan!”
När jag öppnade var jag beredd på att kasta mig åt sidan, ifall det skulle komma en knytnäve farande mot mig, men det behövdes inte. Finnen skällde värre än han bet.
--
Jag klarade mig i princip helt undan baksmällan på lördagen. Trött var jag dock, precis som alltid. Kollade på en Zach Braff-film som var helt okej, sov lite till, gjorde en couscoussallad som förmodligen kunde ha varit godare om jag skippat tonfisken. Jag for till Fredrik. Vi drack och lyssnade på musik och snackade. Mycket mer behövs inte. Efter ett tag gav vi oss iväg till någon pub på Östermalm. Jag går aldrig ut där annars, och det här stället var inget höjdarställe, men det blev ändå trevligt, mycket för att Frida och Camilla (ja, i våras kallade jag henne Kirsten, men det var riktigt fånigt av mig) var där. Jag lånade Fredriks vita keps, vek upp kragen på pikéskjortan och lekte huligan. Tack och lov fick jag inte stryk den här kvällen heller.
När stället stängde vid ett knallade vi bort till en annan pub ett par hundra meter bort. Tog en öl till där, men jag började egentligen lessna lite på ölsmaken då. De andra var inne på samma linje, så vi gick och åt falafel istället. Därefter hängde jag på hem till Fredrik och slaggade på hans soffa. Orkade inte med att stå och vänta på tunnelbanan i en halvtimme.
--
Denna dag har varit ett långt, tråkigt och meningslöst töcken. Jag åkte tillbaka till Mälarhöjden vid 10-tiden, åt lite frukost och somnade om. Inget går upp mot den egna sängen efter en natt på en soffa. Jag sov bort några timmar och drönade bort resten av dagen framför datorn. Precis som jag gjort de flesta av semesterns dagar.
Sunday, July 29, 2007
Thursday, July 26, 2007
Nyheter och väder.
Torsdag 26 juli - 07
För lite mer än en vecka sedan var min bror och jag på väg från tunnelbanan till Cityterminalen, där vi skulle ta en Säfflebuss till Karlskoga. Rulltrappan från tubens perrong till terminalen stod stilla, en skylt ovanför förkunnade i röda bokstäver att den var trasig, men att en reparatör är på väg.
”Reporter är på väg”, sa min bror torrt.
Vi skrattade gott åt detta. Vi föreställde oss hur det skulle kunna låta:
”Det var alltså här det hände. Mitt i lunchrusningen skedde det ofattbara – rulltrappan stannade. Jag ser människor som i svår chock, som letar efter sina anhöriga. Jag ser döda och sårade. Jag ser skräck och förtvivlan. Det här är Johan Svensson, från terrorns och våldets Stockholm.”
Totalt meningslöst, men roligt hade vi.
Men verkligheten överträffar alltid dikten. En vecka senare hittar jag en hjärtskärande historia på Expressens webbsida. En stackars familj skulle fira sonens 19-årsdag med lite smaskig vaniljpudding. Döm deras förtvivlan när de river av locket till en av de små burkarna och finner det dyrbara innehållet täckt av – MÖGEL! De gör självklart det alla tänkande kränkta människor gör. Kontaktar pressen, i det här fallet alltså Expressen. Som i sin tur tar sitt ansvar och publicerar en stor artikel, med bild på den besvikna familjen som lyckliga över uppmärksamheten poserar med sin mögliga vaniljpudding. Tidningens skjutjärnsjournalist kontaktar självklart också Ica Maxi, företaget som sålt den skämda puddingen, och frågar dem om de tänker be familjen om ursäkt. Och svaret blir; ja, det tänker de. Om familjen kontaktar dem. Slut.
Jag vet inte hur många gånger jag eller min familj råkat köpa mat som varit möglig eller förstörd på något annat sätt. Okej, det händer inte hela tiden, men det händer. Och vi skulle aldrig drömma om att gå till pressen med det, och i en perfekt värld skulle pressen aldrig drömma om att skriva om det heller.
--
Jag kom tillbaka till Stockholm i måndags kväll. Jag ställde ner väskorna i hallen och suckade när jag såg att WAN-lampan på modemet var släckt. Som väntat, Bredbandsbolaget hade misslyckats med inkopplingen. Jag har ju själv jobbat hos dem, och eftersom jag jobbat med support och klagomålshantering bär jag med mig en känsla av att deras bredband krånglar oftare än de fungerar. Jag startade om modemet, knallade runt lite, inspekterade, drog på kranen och konstaterade glatt att varmvattnet var tillbaka. När jag sedan vände mig om såg jag att WAN-lampan nu lös. Det krävdes bara en omstart för att få igång det igen. Det lärde jag mig också på supporten.
Skulle egentligen iväg och fika med Moa på kvällen, men jag var så trött efter bussresan och en sömnlös natt på mammas soffa, där en kelsjuk katt hållit mig vaken. Jag lade mig för att sova en stund, och när jag vaknade var jag alldeles grumlig i huvudet, så jag avbokade alla planer för kvällen och tog det bara lugnt istället.
Jag tömde kylen innan jag for till Karlskoga, så det fanns inget annat än några mjuka oliver att äta hemma. Nu är ju mjuka oliver faktiskt godare än det mesta, men särskilt mätt blir man inte på dem. Jag orkade inte bege mig ut efter mat förrän efter klockan två kommande dagen. Det betyder att jag inte åt något på ungefär fjorton timmar. Jag som brukar proppa i mig något onyttigt ungefär var femte minut. Fattar inte hur det gick till.
På tisdagseftermiddagen åkte jag, faktiskt för första gången i mitt liv, till Lidl i Skärholmen. Skärholmen är rätt fina grejer faktiskt. En liten stad mitt i staden. Inte särskilt vackert, men charmigt på något sätt. Nästan som utomlands!
Lidl däremot, är med undantag för matpriserna, väldigt ocharmigt. Jag fick med mig två ganska rejäla kassar för lite under 200 kronor, men god mat var det inte. När jag kom hem käkade jag limpmackor med tysk räkost som om det inte fanns någon morgondag, men jag kunde lika gärna brett vatten på dem. Räkosten smakade ingenting, den var bara fet. Men åtminstone inte möglig.
--
Jag drömde inatt att jag hade ett nytt jobb. Det må låta bra, men det var väldigt ångestladdat. Jag hade fått jobb på en firma som reparerade bilar. Det var första dagen, och jag kände inte en människa. Ingen gjorde heller någon ansats att lära känna mig, få mig att känna mig välkommen, eller ens sätta in mig i rutinerna och arbetsuppgifterna. Ställde jag någon fråga fick jag alltid ett stressat, framsluddrat svar som jag inte begrep. För varje fråga jag ställde kände jag mig mer och mer korkad och missanpassad.
En av arbetsuppgifterna gick ut på att jag skulle klistra fast långa vita pappersremsor på träplankor i olika storlekar. Det var otroligt viktigt att papperet täckte plankan helt och hållet, och att det såg jämt och snyggt ut, helst som om det inte alls var något papper där, utan som om någon helt enkelt målat plankan vit. Efteråt skulle papperet täckas med svart färg, och denna skapelse skulle sedan användas som golvlist eller liknande (jag vet inte, jag fattade ju inte vad mina nya kollegor sa). Jag gjorde mitt bästa, medan mina arbetskamrater mest sprang runt och larvade sig med annat. Efter en stund lessnade jag och satte mig framför en dator där jag surfade runt på nätet. Om ingen annan gjorde något vettigt, varför skulle jag göra det? Då kom chefen fram till mig. Han sa, visserligen i skämtsam ton, men ändå med ett stänk av allvar;
”Nu sitter du på fel plats Niklas, arbetet är där borta”.
Jag bad om ursäkt och gick tillbaka med svansen mellan benen.
En annan kollega kom fram till mig.
”Vad är det med dig egentligen? Du är liksom inte en del i gänget. Vill du vara utanför eller?”
”Eh, det är min första dag här, det är väl inte så konstigt att jag inte kommit in i gänget ännu?”
”Visst, visst. Men du, fråga dig själv hur länge den ursäkten kommer att fungera.”
Det blev lunchrast. Jag bestämde mig för att tuffa till mig och hänga på mina arbetskamrater som skulle ut och sladda runt i en bil. Jannis kom förbi, och han skulle stå på en skateboard bakom bilen och dras runt på ett rep. Jag smällde igen dörren, påklistrat kaxigt, precis som mina kollegor ville att jag skulle göra, och vi for iväg. Ganska snart insåg jag att det var en sällsynt kass idé. Killen bakom ratten kunde inte köra bil överhuvudtaget, prejade andra trafikanter av vägbanan, sladdade, svettades och svor. Han tappade kontrollen över bilen och störtade rakt in i en tunnelvägg. Andra bilar dånade rakt in i oss i ett enda fyrverkeri av krossat glas och metallbitar.
Snart var polisen på plats, och jag visste att jag var illa ute. Första dagen på nya jobbet hade inte direkt börjat smärtfritt, och det kändes inte som om det skulle bli någon andra dag. Vet inte riktigt vad den här drömmen ville säga mig. Nöj dig med vad du har och försök inte förändra något, för då går det såhär?
Det var i så fall en tämligen usel dröm.
För lite mer än en vecka sedan var min bror och jag på väg från tunnelbanan till Cityterminalen, där vi skulle ta en Säfflebuss till Karlskoga. Rulltrappan från tubens perrong till terminalen stod stilla, en skylt ovanför förkunnade i röda bokstäver att den var trasig, men att en reparatör är på väg.
”Reporter är på väg”, sa min bror torrt.
Vi skrattade gott åt detta. Vi föreställde oss hur det skulle kunna låta:
”Det var alltså här det hände. Mitt i lunchrusningen skedde det ofattbara – rulltrappan stannade. Jag ser människor som i svår chock, som letar efter sina anhöriga. Jag ser döda och sårade. Jag ser skräck och förtvivlan. Det här är Johan Svensson, från terrorns och våldets Stockholm.”
Totalt meningslöst, men roligt hade vi.
Men verkligheten överträffar alltid dikten. En vecka senare hittar jag en hjärtskärande historia på Expressens webbsida. En stackars familj skulle fira sonens 19-årsdag med lite smaskig vaniljpudding. Döm deras förtvivlan när de river av locket till en av de små burkarna och finner det dyrbara innehållet täckt av – MÖGEL! De gör självklart det alla tänkande kränkta människor gör. Kontaktar pressen, i det här fallet alltså Expressen. Som i sin tur tar sitt ansvar och publicerar en stor artikel, med bild på den besvikna familjen som lyckliga över uppmärksamheten poserar med sin mögliga vaniljpudding. Tidningens skjutjärnsjournalist kontaktar självklart också Ica Maxi, företaget som sålt den skämda puddingen, och frågar dem om de tänker be familjen om ursäkt. Och svaret blir; ja, det tänker de. Om familjen kontaktar dem. Slut.
Jag vet inte hur många gånger jag eller min familj råkat köpa mat som varit möglig eller förstörd på något annat sätt. Okej, det händer inte hela tiden, men det händer. Och vi skulle aldrig drömma om att gå till pressen med det, och i en perfekt värld skulle pressen aldrig drömma om att skriva om det heller.
--
Jag kom tillbaka till Stockholm i måndags kväll. Jag ställde ner väskorna i hallen och suckade när jag såg att WAN-lampan på modemet var släckt. Som väntat, Bredbandsbolaget hade misslyckats med inkopplingen. Jag har ju själv jobbat hos dem, och eftersom jag jobbat med support och klagomålshantering bär jag med mig en känsla av att deras bredband krånglar oftare än de fungerar. Jag startade om modemet, knallade runt lite, inspekterade, drog på kranen och konstaterade glatt att varmvattnet var tillbaka. När jag sedan vände mig om såg jag att WAN-lampan nu lös. Det krävdes bara en omstart för att få igång det igen. Det lärde jag mig också på supporten.
Skulle egentligen iväg och fika med Moa på kvällen, men jag var så trött efter bussresan och en sömnlös natt på mammas soffa, där en kelsjuk katt hållit mig vaken. Jag lade mig för att sova en stund, och när jag vaknade var jag alldeles grumlig i huvudet, så jag avbokade alla planer för kvällen och tog det bara lugnt istället.
Jag tömde kylen innan jag for till Karlskoga, så det fanns inget annat än några mjuka oliver att äta hemma. Nu är ju mjuka oliver faktiskt godare än det mesta, men särskilt mätt blir man inte på dem. Jag orkade inte bege mig ut efter mat förrän efter klockan två kommande dagen. Det betyder att jag inte åt något på ungefär fjorton timmar. Jag som brukar proppa i mig något onyttigt ungefär var femte minut. Fattar inte hur det gick till.
På tisdagseftermiddagen åkte jag, faktiskt för första gången i mitt liv, till Lidl i Skärholmen. Skärholmen är rätt fina grejer faktiskt. En liten stad mitt i staden. Inte särskilt vackert, men charmigt på något sätt. Nästan som utomlands!
Lidl däremot, är med undantag för matpriserna, väldigt ocharmigt. Jag fick med mig två ganska rejäla kassar för lite under 200 kronor, men god mat var det inte. När jag kom hem käkade jag limpmackor med tysk räkost som om det inte fanns någon morgondag, men jag kunde lika gärna brett vatten på dem. Räkosten smakade ingenting, den var bara fet. Men åtminstone inte möglig.
--
Jag drömde inatt att jag hade ett nytt jobb. Det må låta bra, men det var väldigt ångestladdat. Jag hade fått jobb på en firma som reparerade bilar. Det var första dagen, och jag kände inte en människa. Ingen gjorde heller någon ansats att lära känna mig, få mig att känna mig välkommen, eller ens sätta in mig i rutinerna och arbetsuppgifterna. Ställde jag någon fråga fick jag alltid ett stressat, framsluddrat svar som jag inte begrep. För varje fråga jag ställde kände jag mig mer och mer korkad och missanpassad.
En av arbetsuppgifterna gick ut på att jag skulle klistra fast långa vita pappersremsor på träplankor i olika storlekar. Det var otroligt viktigt att papperet täckte plankan helt och hållet, och att det såg jämt och snyggt ut, helst som om det inte alls var något papper där, utan som om någon helt enkelt målat plankan vit. Efteråt skulle papperet täckas med svart färg, och denna skapelse skulle sedan användas som golvlist eller liknande (jag vet inte, jag fattade ju inte vad mina nya kollegor sa). Jag gjorde mitt bästa, medan mina arbetskamrater mest sprang runt och larvade sig med annat. Efter en stund lessnade jag och satte mig framför en dator där jag surfade runt på nätet. Om ingen annan gjorde något vettigt, varför skulle jag göra det? Då kom chefen fram till mig. Han sa, visserligen i skämtsam ton, men ändå med ett stänk av allvar;
”Nu sitter du på fel plats Niklas, arbetet är där borta”.
Jag bad om ursäkt och gick tillbaka med svansen mellan benen.
En annan kollega kom fram till mig.
”Vad är det med dig egentligen? Du är liksom inte en del i gänget. Vill du vara utanför eller?”
”Eh, det är min första dag här, det är väl inte så konstigt att jag inte kommit in i gänget ännu?”
”Visst, visst. Men du, fråga dig själv hur länge den ursäkten kommer att fungera.”
Det blev lunchrast. Jag bestämde mig för att tuffa till mig och hänga på mina arbetskamrater som skulle ut och sladda runt i en bil. Jannis kom förbi, och han skulle stå på en skateboard bakom bilen och dras runt på ett rep. Jag smällde igen dörren, påklistrat kaxigt, precis som mina kollegor ville att jag skulle göra, och vi for iväg. Ganska snart insåg jag att det var en sällsynt kass idé. Killen bakom ratten kunde inte köra bil överhuvudtaget, prejade andra trafikanter av vägbanan, sladdade, svettades och svor. Han tappade kontrollen över bilen och störtade rakt in i en tunnelvägg. Andra bilar dånade rakt in i oss i ett enda fyrverkeri av krossat glas och metallbitar.
Snart var polisen på plats, och jag visste att jag var illa ute. Första dagen på nya jobbet hade inte direkt börjat smärtfritt, och det kändes inte som om det skulle bli någon andra dag. Vet inte riktigt vad den här drömmen ville säga mig. Nöj dig med vad du har och försök inte förändra något, för då går det såhär?
Det var i så fall en tämligen usel dröm.
Tuesday, July 24, 2007
Memories of enemies.
Söndag 22 juli - 07
När Robert Wells är i stan är gatorna ödsligt tomma. En ensam bil körde förbi Stadshotellet i riktning mot Citygrillen. På Red Brick fanns i stort sett inte en käft. Uteserveringen är i vanliga fall fullsatt av gapiga och rödmosiga fyrtiofemtaggare, men denna fredagskväll var det inga problem alls att få sittplats. Ludde, Jannis och – något oväntat – Emil med damsällskap, väntade vid ett bord när jag och min bror kom dit. Jag köpte en stor stark för en av mina sista hundralappar och slog mig ner. Det var nog ett år sedan jag sist såg några av de här människorna, och det var trevligt att återse dem. Fler anslöt i takt med kvällens övergång i natt; min syster och hennes skolkamrat Sara, Bio-Rasmus, Alex och säkert en och annan jag glömt bort också. Humorn var på topp hela kvällen. Höjdpunkten var nog när jag och mina vänner skulle presenteras för Sara. Hon kände igen Ludde från Transcom, men kände inte till hans namn.
”Det är något på L”, sa han.
”Lakrits heter han”, sa jag. Vi skrattade.
”Lizard?” frågade Sara.
”Nej, det är varken Lakrits eller Lizard”, sa Ludde.
”Okej, då måste det vara Lasso!”
Jag måste säga att såväl Lakrits som Lizard och Lasso låter som alldeles utmärkta smeknamn. Liksom Latex, Lollipop och Latjo.
Min tremänning Patricia serverade i baren, precis som när jag var där för ett år sedan.
”Hur står det till?” frågade jag, och hon ställde fram en stor stark åt mig.
”Jag skulle inte ha någon öl”, sa jag förvånat.
”Jo, du sa ju att du skulle ha en till?”
”Jag sa: ’hur står det till’.”
”Jaha! Det står bra till tack!” Hon skrattade, och jag skulle ju egentligen ändå ha en öl, så jag betalade för mig och gick ut igen. Det var tredje glaset för kvällen. Det skulle komma att bli ett till innan vi gick. Ölen är stor och dyr på Red Brick, därför är resten av kvällen lite dimmig. Vi satt väl mest och snackade tror jag, inte om något vettigt eller väsentligt utan mest en massa strunt, som brukligt. Jannis poserade framför min kamera med en dartpil fejkinkörd i skallen, på typiskt Jannis-manér.
När stället stängde gick Tobbe, Jannis och jag till Pizzeria Viking och käkade, också precis som brukligt. Tobbe bor precis ovanför, så vi gick till hans lägenhet för att käka. Vi hann precis komma innanför dörren när jag insåg att jag inte hade min väska med mig. Den kunde vara precis var som helst, men Tobbe kom ihåg att jag larvat mig med den på pizzerian och låtsats att den innehöll en bomb. Vi rusade ner, han fortare än jag – kanske för att han var nykter – och tack och lov fanns väskan i ett fönster på Viking. Den innehöll böcker, köpta och lånade, laddare till både mobil, mp3-spelare och kamera, och en hel massa annat. För att inte tala om hur fäst jag är i väskan i sig. Det var en förbannad tur att den inte blivit stulen. Det hade varit ett synnerligen dåligt slut på en i övrigt helschyst kväll. Nu avslutades den istället med mig sovande på en tältsäng medan Jannis orsakade död och förintelse i ”GTA - San Andreas”.
--
Nu ligger katten här bredvid mig, på en gul filt i mammas skinnsoffa. Hon trampar på den och spinner, förbereder sig för att sova. Hunden springer runt, runt, från köket till balkongen via vardagsrummet, och så tillbaka igen. Då och då stannar han vid porslinsskåpet och duttar nosen mot det, en tvångstanke han dragits med så länge jag kan minnas.
Det är trivsamt att vara här, harmoniskt för det mesta.
Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm.
Det känns konstigt. Märkligt vemodigt. Märkligt eftersom jag aldrig haft några problem med att åka härifrån tidigare. Jag brukade se Karlskoga som en stad full av levande döda och otrevliga minnen, en spökstad, en inverterad idyll. Så ser jag inte på saken längre. Mina känslor är inte de motsatta, absolut inte. Jag vill inte flytta tillbaka. Det vore ett misslyckande, ett steg tillbaka, självmord. Men de som bor kvar här, vare sig de trivs eller inte, de är ju varken bättre eller sämre än jag, varken mer eller mindre levande, varken bättre eller sämre än någon annan människa. Vare sig de är mina vänner eller mina fiender.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att jag har vuxit upp och mognat? Blivit mer harmonisk och mindre påklistrat bitter och cynisk?
Eller känner jag bara den här klädsamma melankolin för att jag haft turen att slippa springa på tidigare nämnda fiender?
Jag vet inte. Men det tål nog att utforskas ytterligare.
När Robert Wells är i stan är gatorna ödsligt tomma. En ensam bil körde förbi Stadshotellet i riktning mot Citygrillen. På Red Brick fanns i stort sett inte en käft. Uteserveringen är i vanliga fall fullsatt av gapiga och rödmosiga fyrtiofemtaggare, men denna fredagskväll var det inga problem alls att få sittplats. Ludde, Jannis och – något oväntat – Emil med damsällskap, väntade vid ett bord när jag och min bror kom dit. Jag köpte en stor stark för en av mina sista hundralappar och slog mig ner. Det var nog ett år sedan jag sist såg några av de här människorna, och det var trevligt att återse dem. Fler anslöt i takt med kvällens övergång i natt; min syster och hennes skolkamrat Sara, Bio-Rasmus, Alex och säkert en och annan jag glömt bort också. Humorn var på topp hela kvällen. Höjdpunkten var nog när jag och mina vänner skulle presenteras för Sara. Hon kände igen Ludde från Transcom, men kände inte till hans namn.
”Det är något på L”, sa han.
”Lakrits heter han”, sa jag. Vi skrattade.
”Lizard?” frågade Sara.
”Nej, det är varken Lakrits eller Lizard”, sa Ludde.
”Okej, då måste det vara Lasso!”
Jag måste säga att såväl Lakrits som Lizard och Lasso låter som alldeles utmärkta smeknamn. Liksom Latex, Lollipop och Latjo.
Min tremänning Patricia serverade i baren, precis som när jag var där för ett år sedan.
”Hur står det till?” frågade jag, och hon ställde fram en stor stark åt mig.
”Jag skulle inte ha någon öl”, sa jag förvånat.
”Jo, du sa ju att du skulle ha en till?”
”Jag sa: ’hur står det till’.”
”Jaha! Det står bra till tack!” Hon skrattade, och jag skulle ju egentligen ändå ha en öl, så jag betalade för mig och gick ut igen. Det var tredje glaset för kvällen. Det skulle komma att bli ett till innan vi gick. Ölen är stor och dyr på Red Brick, därför är resten av kvällen lite dimmig. Vi satt väl mest och snackade tror jag, inte om något vettigt eller väsentligt utan mest en massa strunt, som brukligt. Jannis poserade framför min kamera med en dartpil fejkinkörd i skallen, på typiskt Jannis-manér.
När stället stängde gick Tobbe, Jannis och jag till Pizzeria Viking och käkade, också precis som brukligt. Tobbe bor precis ovanför, så vi gick till hans lägenhet för att käka. Vi hann precis komma innanför dörren när jag insåg att jag inte hade min väska med mig. Den kunde vara precis var som helst, men Tobbe kom ihåg att jag larvat mig med den på pizzerian och låtsats att den innehöll en bomb. Vi rusade ner, han fortare än jag – kanske för att han var nykter – och tack och lov fanns väskan i ett fönster på Viking. Den innehöll böcker, köpta och lånade, laddare till både mobil, mp3-spelare och kamera, och en hel massa annat. För att inte tala om hur fäst jag är i väskan i sig. Det var en förbannad tur att den inte blivit stulen. Det hade varit ett synnerligen dåligt slut på en i övrigt helschyst kväll. Nu avslutades den istället med mig sovande på en tältsäng medan Jannis orsakade död och förintelse i ”GTA - San Andreas”.
--
Nu ligger katten här bredvid mig, på en gul filt i mammas skinnsoffa. Hon trampar på den och spinner, förbereder sig för att sova. Hunden springer runt, runt, från köket till balkongen via vardagsrummet, och så tillbaka igen. Då och då stannar han vid porslinsskåpet och duttar nosen mot det, en tvångstanke han dragits med så länge jag kan minnas.
Det är trivsamt att vara här, harmoniskt för det mesta.
Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm.
Det känns konstigt. Märkligt vemodigt. Märkligt eftersom jag aldrig haft några problem med att åka härifrån tidigare. Jag brukade se Karlskoga som en stad full av levande döda och otrevliga minnen, en spökstad, en inverterad idyll. Så ser jag inte på saken längre. Mina känslor är inte de motsatta, absolut inte. Jag vill inte flytta tillbaka. Det vore ett misslyckande, ett steg tillbaka, självmord. Men de som bor kvar här, vare sig de trivs eller inte, de är ju varken bättre eller sämre än jag, varken mer eller mindre levande, varken bättre eller sämre än någon annan människa. Vare sig de är mina vänner eller mina fiender.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att jag har vuxit upp och mognat? Blivit mer harmonisk och mindre påklistrat bitter och cynisk?
Eller känner jag bara den här klädsamma melankolin för att jag haft turen att slippa springa på tidigare nämnda fiender?
Jag vet inte. Men det tål nog att utforskas ytterligare.
Friday, July 20, 2007
Nothing can keep me from my holiday.
Fredag 20 juli - 07
Kafé Melkers, cirka klockan 19:05. Jag sitter där med Jannis och Per, de skriver manus till sin kommande krogshow och jag spottar fram idéer efter bästa förmåga. Men vi dricker inte kaffe.
”Tyvärr, det är slut”, sa killen i kassan när vi skulle beställa.
Två timmar kvar till stängning, och kaffet är slut. De har designat om hela kaféet, fixat ny snajdig inredning och målat allt i nya färger. Snyggt är det, men ett kafé utan kaffe är inget riktigt kafé.
”Då skulle jag vilja ha en glass”, säger jag. ”Tre kulor. Blåbär, jordgubb och päron.”
”Det är inte päron, det är melon.”
”Då tar jag melon.”
”Glassen har smält lite, är det okej?”
”Jarå.”
Dagens underdrift. Knappt har kulorna landat i bägaren innan de rinner ut som sås. Min glass liknar mest något giftigt som runnit ut från ett havererat kärnkraftverk. Jag äter den ändå, och sköljer ner den med ett glas ljummet vatten. Jag minns en tid när vattnet här var friskt och välkylt, när glassen var fast istället för flytande och man kunde beställa in en kopp mörkrost utan några problem alls. Ah, the good old days…
--
Annars har det varit behagliga och harmoniska dagar i Karlskoga. De första tillbringade jag mest med Tobbe i hans lägenhet, käkade onyttigt, sov för lite och spenderade för mycket tid framför filmer och tevespel (GTA – San Andreas). Jannis kom över en kväll när brorsan var på jobbet. Vi drack folköl, spelade och snackade skit tills klockan var halv fem på morgonen.
På sin semester har man tillåtelse att falla in i gamla dåliga rutiner.
Jag har naturligtvis umgåtts med resten av min familj också. Lunchat med pappa och Maggan, lunchat med mamma och syster, klappat Cleo och Kito (Inez, den minsta katten har skänkts bort till min moster), legat på vardagsrumssoffan och sovit och dagarna har rusat förbi trots att jag egentligen inte har gjort någonting särskilt alls.
På semestern har dagarna tillåtelse att göra det.
--
I fredags, en dryg timme innan jag klev utanför jobbets portar för sista gången före ledigheten, fick jag ett SMS från ett okänt telefonnummer. Signaturen ”Anna-Stina” i slutet av meddelandet avslöjade avsändaren. Hon berättade att hon hade sommarjobb på min gamla arbetsplats Kuriren, och undrade om jag var hemma nånting i sommar. Så lägligt.
I onsdags styrde vi upp en fika på kafé Ekliden. För min del blev det frukost, för henne lunch. Jag åt en briemacka och läste förstrött i Graham Greenes ”Brighton Rock” på den blåsiga uteplatsen medan jag väntade på henne. Det var kallt, men därifrån har man utsikt över Kurirens entré, så det var en lämplig plats att vänta på. Men varmt var det inte. Jackan hade jag lämnat i pappas lägenhet och koftan var skitig. Jag satt i bara jeans och t-shirt och huttrade. Så kom hon till sist, vi kramades och gick in i kafévärmen och satte oss. På det här kaféet hade de tack och lov kaffe, gott kaffe. Jag drack två koppar, hon åt något som liknade makaronipudding. Vi pratade gamla minnen, gamla människor, dået och nuet och så mycket som man nu kunde hinna med under den korta halvtimmen som hon hade lunchrast. Hon var precis lika behaglig att ha att göra med som jag mindes henne.
--
På eftermiddagen hoppade jag på en Karlstadsbuss och åkte till – rätt gissat! – Karlstad. Det är alltid med en viss känsla av obehag jag åker dit. Det känns alltid som om jag åker åt fel håll, som jag lämnar civilisationen bakom mig och flyr rakt ut i det okända. Därför slöt jag den här gången ögonen, för att inte öppna dem igen förrän bussen stod på Karlstads busstation. Allt känns lättare om man slipper se Kristinehamn. Dessutom behövde jag sova.
Jag möttes upp på stationen av Andreas. Vi köpte lite godis, tog bussen till hans brorsas lägenhet där vi bunkrade upp med tre filmer; ”Lord Of War”, ”Down In The Valley” och ”Rushmore”. De var okej, respektive bra och jättebra. När vi kollat klart på filmerna såg vi att ”Sin City” gick på Canal+, så vi kikade lite på den också, tills vi insåg att klockan var närmare fyra och att det var dags att sova.
--
Idag är det fredag. Första semesterveckan har kommit och gått, skrämmande hastigt. Om några dagar återvänder jag till Stockholm. Idag är det fredag, jag har hälsat på min mormor och morfar, ätit massor (och då menar jag verkligen MASSOR) av mat, och ikväll blir det veckans enda krogbesök.
Kafé Melkers, cirka klockan 19:05. Jag sitter där med Jannis och Per, de skriver manus till sin kommande krogshow och jag spottar fram idéer efter bästa förmåga. Men vi dricker inte kaffe.
”Tyvärr, det är slut”, sa killen i kassan när vi skulle beställa.
Två timmar kvar till stängning, och kaffet är slut. De har designat om hela kaféet, fixat ny snajdig inredning och målat allt i nya färger. Snyggt är det, men ett kafé utan kaffe är inget riktigt kafé.
”Då skulle jag vilja ha en glass”, säger jag. ”Tre kulor. Blåbär, jordgubb och päron.”
”Det är inte päron, det är melon.”
”Då tar jag melon.”
”Glassen har smält lite, är det okej?”
”Jarå.”
Dagens underdrift. Knappt har kulorna landat i bägaren innan de rinner ut som sås. Min glass liknar mest något giftigt som runnit ut från ett havererat kärnkraftverk. Jag äter den ändå, och sköljer ner den med ett glas ljummet vatten. Jag minns en tid när vattnet här var friskt och välkylt, när glassen var fast istället för flytande och man kunde beställa in en kopp mörkrost utan några problem alls. Ah, the good old days…
--
Annars har det varit behagliga och harmoniska dagar i Karlskoga. De första tillbringade jag mest med Tobbe i hans lägenhet, käkade onyttigt, sov för lite och spenderade för mycket tid framför filmer och tevespel (GTA – San Andreas). Jannis kom över en kväll när brorsan var på jobbet. Vi drack folköl, spelade och snackade skit tills klockan var halv fem på morgonen.
På sin semester har man tillåtelse att falla in i gamla dåliga rutiner.
Jag har naturligtvis umgåtts med resten av min familj också. Lunchat med pappa och Maggan, lunchat med mamma och syster, klappat Cleo och Kito (Inez, den minsta katten har skänkts bort till min moster), legat på vardagsrumssoffan och sovit och dagarna har rusat förbi trots att jag egentligen inte har gjort någonting särskilt alls.
På semestern har dagarna tillåtelse att göra det.
--
I fredags, en dryg timme innan jag klev utanför jobbets portar för sista gången före ledigheten, fick jag ett SMS från ett okänt telefonnummer. Signaturen ”Anna-Stina” i slutet av meddelandet avslöjade avsändaren. Hon berättade att hon hade sommarjobb på min gamla arbetsplats Kuriren, och undrade om jag var hemma nånting i sommar. Så lägligt.
I onsdags styrde vi upp en fika på kafé Ekliden. För min del blev det frukost, för henne lunch. Jag åt en briemacka och läste förstrött i Graham Greenes ”Brighton Rock” på den blåsiga uteplatsen medan jag väntade på henne. Det var kallt, men därifrån har man utsikt över Kurirens entré, så det var en lämplig plats att vänta på. Men varmt var det inte. Jackan hade jag lämnat i pappas lägenhet och koftan var skitig. Jag satt i bara jeans och t-shirt och huttrade. Så kom hon till sist, vi kramades och gick in i kafévärmen och satte oss. På det här kaféet hade de tack och lov kaffe, gott kaffe. Jag drack två koppar, hon åt något som liknade makaronipudding. Vi pratade gamla minnen, gamla människor, dået och nuet och så mycket som man nu kunde hinna med under den korta halvtimmen som hon hade lunchrast. Hon var precis lika behaglig att ha att göra med som jag mindes henne.
--
På eftermiddagen hoppade jag på en Karlstadsbuss och åkte till – rätt gissat! – Karlstad. Det är alltid med en viss känsla av obehag jag åker dit. Det känns alltid som om jag åker åt fel håll, som jag lämnar civilisationen bakom mig och flyr rakt ut i det okända. Därför slöt jag den här gången ögonen, för att inte öppna dem igen förrän bussen stod på Karlstads busstation. Allt känns lättare om man slipper se Kristinehamn. Dessutom behövde jag sova.
Jag möttes upp på stationen av Andreas. Vi köpte lite godis, tog bussen till hans brorsas lägenhet där vi bunkrade upp med tre filmer; ”Lord Of War”, ”Down In The Valley” och ”Rushmore”. De var okej, respektive bra och jättebra. När vi kollat klart på filmerna såg vi att ”Sin City” gick på Canal+, så vi kikade lite på den också, tills vi insåg att klockan var närmare fyra och att det var dags att sova.
--
Idag är det fredag. Första semesterveckan har kommit och gått, skrämmande hastigt. Om några dagar återvänder jag till Stockholm. Idag är det fredag, jag har hälsat på min mormor och morfar, ätit massor (och då menar jag verkligen MASSOR) av mat, och ikväll blir det veckans enda krogbesök.
Tuesday, July 17, 2007
I wish I had an evil twin.
Tisdag 17 juli - 07
“I wish I had an evil twin
Running 'round doing people in
I wish I had
A very bad
And evil twin to do my will
To cull and conquer, cut and kill
Just like I would
If I weren't good
And if I knew where to begin”
Magnetic Fields – I Wish I Had An Evil Twin
Magnetic Fields är så citatvänliga. De har en textrad för varje tillfälle. Den här veckan är det texten ovan som känns mest lämplig. Jag är nämligen rädd att jag börjar flippa ur, att jag börjar utveckla en Mr. Hyde-persona. Jag behöver inte längre önska mig en ondskefull tvilling, han lever, frodas och verkar inuti mig. Han tittar ut ibland. Hulk till min Bruce Branner. Yin till min yang (eller är det tvärtom?). Min mummudrai. Och vet du vad det sistnämnda är, så är du lika nördig som jag är.
--
Tog en fika med Fredrik i onsdags. Vi satt en stund på utomhusfiket vid Vasaparken, svepte två koppar kaffe, konstaterade att det var trevligt, och inte minst ganska ovanligt, att ses under nyktra omständigheter. När kaffet tagit slut promenerade vi upp till hans lägenhet, snackade katter, musik och politik och lyssnade på Bear Quartet och Human League tills det var dags för mig att åka in till Slussen. Jag skulle möta upp Anna M och tillsammans med henne kolla på Touch som spelade på Södra Bar.
Det verkar vara förutbestämt att varannan kväll på Södra Bar ska vara fantastisk och varannan aptrist. Tough Alliance-kvällen var klockren. Det här var – och det bör understrykas att det ingalunda var bandets fel, de spelade bra – en totalt meningslös kväll. Jag hann bli trött in till medvetslöshetens gräns medan jag väntade på Anna, väl inne på stället irriterade jag mig på alla södersmarta människor i hippa kläder, jag höll mig envist borta från bardisken och alla former av drickande, kollade på Touch, applåderade när man skulle applådera och gick utan ett ord så fort spelningen var slut. Otrevligt, men hey, det är den nya jag.
--
Jag berättade nyligen om en människa som ringde och körde över mig angående en reklamation.
Hon ringde i torsdags igen.
Jag har jobbat med telefonen som huvudsakligt verktyg sedan hösten 2005. Jag har aldrig varit med om ett värre samtal än detta. Människor har skrikit, svurit, varit fulla, varit höga, talat engelska med tysk brytning, flåsat i luren, krävt att få prata med chef, hotat, gråtit, missförstått, ifrågasatt och pratat skånska. Men ingen, ingen, ingen har någonsin varit mer utmattande att prata med än denna Göteborgskvinna. Hon är sansad, hon är trevlig, hon har en röst som är sympatisk och behaglig att lyssna på, och hon poängterar att det inte är mig personligen hon är irriterad på.
Hon sköter sig oklanderligt. Man kan inte avsky henne.
Hat är annars en väldigt effektiv försvarsmekanism. Någon ringer och skäller, och efter samtalet svär man en stund. Ritar en ful gubbe, skriver några könsord på ett papper. Tänker; ”Fan vilken otrolig idiot. Tur att man inte behöver ha honom som farsa!”, och sen är det hela ute ur systemet. Man trycker ner knappen och tar ett samtal till, proceduren upprepas.
Men denna kvinna, henne känner man enbart sympati för. Henne vill man hjälpa. Men företaget tillåter det inte. Jag tvingas sitta och läsa upp argument enligt en färdigskriven mall, och hon viftar bort dem som om de vore flugor. Hon kör över mig totalt. Hon styr samtalet med järnhand. Hon får mig att säga något, sekunder senare får hon mig att säga något annat, ytterligare några sekunder senare påpekar hon att jag just sagt emot mig själv. Och hon har rätt. Mina, eller snarare; företagets argument håller inte.
Det är så enkelt att hon har rätt och jag har fel.
Efter samtalet påpekar jag det, medan mina kollegor försöker övertyga mig om att jag har fel. Jag ser rött. Hade de talat med denna kvinna hade de förstått att det inte är så enkelt, och det säger jag också. Jag utmanar dem.
”Jag slår vad om att ingen av er hade hanterat det här samtalet bättre än jag”, muttrar jag. Ingen säger något.
”Vill du prata om det?” frågar Louise försiktigt.
”NEJ, jag vill inte prata om det!” fräser jag, och tillägger något mer nedtonat, ”Jag har allt och ingenting att säga.”
--
Jag arbetade vidare en halvtimme till under tystnad.
”Ska du ta tjugo över-bussen?” frågade Louise, och jag mumlade något oengagerat till svar. När hon frågade mig en andra gång svarade jag bara att jag förmodligen inte var något vidare sällskap och att jag skulle åka hem ensam. Det gjorde jag också, arg som en geting.
Väl hemma lyssnade jag på Magnetic Fields och inaktiverade min onda tvilling. Kokade lite pasta, åt en halväcklig middag och läste ut en bok innan jag satte mig på tunnelbanan igen och åkte in till Hornstull.
Jag hade bestämt möte med Moa, som jag skulle ta en fika med denna afton. Vid möttes inne på videobutiken, och gav oss sedan iväg på jakt efter kaffe. Att hitta ett kvällsöppet café visade sig inte vara helt enkelt. Vi promenerade hela Hornsgatan, från Hornstull till Slussen, utan att hitta något. Det fick bli Muggen på Götgatan, som trots sitt något osmakliga namn är riktigt mysigt. Vi fikade en stund och tog sedan samma väg tillbaka till Hornstull. Vi passerade en videobutik med billiga filmer och bestämde oss för att hyra en. Valet föll på ”Lonesome Jim” med Liv Tyler och Ben Afflecks brorsa Casey. Den har fått en del lovord från diverse otippade håll, men var faktiskt ännu bättre än väntat. En riktig pärla. Det blev en trevlig kväll, och en dålig dag slutade därmed riktigt bra.
--
Fredagen var sista arbetsdagen före semestern och Maria var tillbaka efter några dagars sjukdom. Det ringde som aldrig förr, men trots det blev det en någorlunda trivsam arbetsdag. Otrevliga idioter ringde ju förstås, men såna ringer dagligen. Världen är full av människor utan empati eller hyfs. Jag har insett det nu. Så länge arga tanten från tisdagen och onsdagen höll sig borta från telefonen var jag nöjd.
Louise och jag gick till Brobergs och lunchade. En fantastisk buffé serverades, där champinjonsoppan var höjdpunkten. Det tråkiga med att äta på Brobergs är att man aldrig hinner få ut mesta möjliga valuta för pengarna innan man måste ge sig av för att hinna tillbaka till jobbet i tid. Vi hann nätt och jämt äta dricka upp kaffet och sätta i oss hallonkakan förrän plikten kallade.
Louise föreslog någon gång under eftermiddagen att vi kunde gå ut och ta ett glas vin efter jobbet. Som för att ta avsked av dem (mig) som går på semester. Det lät som en god idé.
”Jag ska ta vitt”, sa Louise.
”Jag ska ta rosa”, sa Maria.
Jag övervägde för en sekund att säga att rött var min färg för kvällen, men istället sa jag:
”Jag ska ta brandgult”, och öl fick det alltså bli. Jag vinkade adjö till min vita vecka.
Vi gick från jobbet vid tjugo i fem. Jag hade massor av uppgifter att slutföra eftersom det var sista arbetsdagen på tre och en halv vecka. När vi lämnade byggnaden kände jag mig märkligt tom, som om jag inte riktigt fattade att jag verkligen skulle vara borta i tre veckor.
Vi hamnade på ett sunkhak vid Mariatorget, eftersom Hjärtats Bar, mitt förstahandsval, inte hade öppet. Det blev en trevlig eftermiddag. Jag var trött och lättpåverkad, avverkade tre öl på kort tid och blev översocial. Som på beställning kom ett SMS från Anna M som undrade vad jag hade för planer för kvällen. Dessvärre hade min plånbok inte råd med några storslagna planer, och jag skulle möta upp min ännu pankare brorsa några timmar senare, så Annas planer på fortsatt barhäng gick i stöpet.
Barhänget var över även för mina arbetskamrater. Vi gick ut från stället och upptäckte till vår förvåning att solen börjat skina medan vi suttit gömda i mörkret. Det, i kombination med min berusning som var mer påtaglig – och mer behaglig – än väntat, och att Britta Persson spelade gratis nere vid Slussen, gjorde mig väldigt osugen på att åka hem. Åtminstone på att åka hem utan sällskap och sedan sitta där i den kalla kryptan, trött och lullig, tills brorsan skulle komma. Jag försökte övertala Louise och Maria att följa med hem och se hur jag bor, men det gick sådär. Maria var på, men Louise tyckte resan på cirka tjugo minuter var för lång.
”Kom igen nu, it’ll be an adventure!” försökte jag desperat, men det hjälpte inte. Jag åkte hem ensam, la mig och sov en liten stund, tills brorsan ringde och meddelade att han var på intågande.
--
Vi for till Olofs syster i Örnsberg på kvällen. De hade grillat och druckit vin, och jag och Tobbe var inbjudna. Vi kom iväg ganska sent, så de hade nästan blivit klara vid det laget vi var framme. Lite grillspett och sallad hann jag dock få i mig, och ett glas rött också, innan de packade ihop och skulle bege sig till någon kvasisvart svartklubb vid Telefonplan. Vi hängde förstås på, trots att varken vi eller våra plånböcker var särskilt sugna på en helkväll. Färdmedel blev inte tunnelbanan, utan för ovanlighetens skull apostlahästarna. Det var ganska behagligt denna kväll, en av de få ljumna kvällarna hittills den här sommaren. Vi gick från Örnsberg via Aspudden, och det var fantastiskt fina kvarter. En uppenbarelse för mig som aldrig varit där tidigare. Svartklubbens lokaler låg inte alls långt från mitt jobb. Kön utanför var lång och ringlande, trots att det inte var mycket mer än en halvtimme kvar tills stängning. Jag, Tobbe, Olof och Emma gick till tunnelbanan. Vi kände inte riktigt att det var värt att ställa sig i kön. Jag och Tobbe åkte hem, kollade på ”Hot Fuzz” och somnade sedan.
--
Dagen därpå, eftermiddagen därpå mer exakt, satte vi oss på en Säfflebuss och for till Karlskoga. Solen sken och hade skinit hela förmiddagen. Innan bussen startade och körde iväg var det olidligt hett i den, som i en bastu.
När man kommer in i Karlskoga från Örebro möts man av en lång, lång nerförsbacke. Någon, jag minns inte vem, berättade en gång för mig att hans eller hennes pappa brukade stänga av motorn och rulla nerför den backen för att spara bensin. Nu var backen ett vattenfall. Det ösregnade. Det var inget ösregn av episka proportioner – det värsta jag någonsin varit med om var sommaren 2000 när jag och Jannis just kommit hem från Grekland och det vräkte ner så mycket att jag hoppades det stod en färdigsnickrad ark och väntade på oss där hemma – utan ett helt vanligt helvetiskt ösregn.
Bussen rullade in på Karlskoga busstation och vi skyndade oss upp till Tobbes lägenhet medan stor ljumna vattendroppar exploderade över oss.
“I wish I had an evil twin
Running 'round doing people in
I wish I had
A very bad
And evil twin to do my will
To cull and conquer, cut and kill
Just like I would
If I weren't good
And if I knew where to begin”
Magnetic Fields – I Wish I Had An Evil Twin
Magnetic Fields är så citatvänliga. De har en textrad för varje tillfälle. Den här veckan är det texten ovan som känns mest lämplig. Jag är nämligen rädd att jag börjar flippa ur, att jag börjar utveckla en Mr. Hyde-persona. Jag behöver inte längre önska mig en ondskefull tvilling, han lever, frodas och verkar inuti mig. Han tittar ut ibland. Hulk till min Bruce Branner. Yin till min yang (eller är det tvärtom?). Min mummudrai. Och vet du vad det sistnämnda är, så är du lika nördig som jag är.
--
Tog en fika med Fredrik i onsdags. Vi satt en stund på utomhusfiket vid Vasaparken, svepte två koppar kaffe, konstaterade att det var trevligt, och inte minst ganska ovanligt, att ses under nyktra omständigheter. När kaffet tagit slut promenerade vi upp till hans lägenhet, snackade katter, musik och politik och lyssnade på Bear Quartet och Human League tills det var dags för mig att åka in till Slussen. Jag skulle möta upp Anna M och tillsammans med henne kolla på Touch som spelade på Södra Bar.
Det verkar vara förutbestämt att varannan kväll på Södra Bar ska vara fantastisk och varannan aptrist. Tough Alliance-kvällen var klockren. Det här var – och det bör understrykas att det ingalunda var bandets fel, de spelade bra – en totalt meningslös kväll. Jag hann bli trött in till medvetslöshetens gräns medan jag väntade på Anna, väl inne på stället irriterade jag mig på alla södersmarta människor i hippa kläder, jag höll mig envist borta från bardisken och alla former av drickande, kollade på Touch, applåderade när man skulle applådera och gick utan ett ord så fort spelningen var slut. Otrevligt, men hey, det är den nya jag.
--
Jag berättade nyligen om en människa som ringde och körde över mig angående en reklamation.
Hon ringde i torsdags igen.
Jag har jobbat med telefonen som huvudsakligt verktyg sedan hösten 2005. Jag har aldrig varit med om ett värre samtal än detta. Människor har skrikit, svurit, varit fulla, varit höga, talat engelska med tysk brytning, flåsat i luren, krävt att få prata med chef, hotat, gråtit, missförstått, ifrågasatt och pratat skånska. Men ingen, ingen, ingen har någonsin varit mer utmattande att prata med än denna Göteborgskvinna. Hon är sansad, hon är trevlig, hon har en röst som är sympatisk och behaglig att lyssna på, och hon poängterar att det inte är mig personligen hon är irriterad på.
Hon sköter sig oklanderligt. Man kan inte avsky henne.
Hat är annars en väldigt effektiv försvarsmekanism. Någon ringer och skäller, och efter samtalet svär man en stund. Ritar en ful gubbe, skriver några könsord på ett papper. Tänker; ”Fan vilken otrolig idiot. Tur att man inte behöver ha honom som farsa!”, och sen är det hela ute ur systemet. Man trycker ner knappen och tar ett samtal till, proceduren upprepas.
Men denna kvinna, henne känner man enbart sympati för. Henne vill man hjälpa. Men företaget tillåter det inte. Jag tvingas sitta och läsa upp argument enligt en färdigskriven mall, och hon viftar bort dem som om de vore flugor. Hon kör över mig totalt. Hon styr samtalet med järnhand. Hon får mig att säga något, sekunder senare får hon mig att säga något annat, ytterligare några sekunder senare påpekar hon att jag just sagt emot mig själv. Och hon har rätt. Mina, eller snarare; företagets argument håller inte.
Det är så enkelt att hon har rätt och jag har fel.
Efter samtalet påpekar jag det, medan mina kollegor försöker övertyga mig om att jag har fel. Jag ser rött. Hade de talat med denna kvinna hade de förstått att det inte är så enkelt, och det säger jag också. Jag utmanar dem.
”Jag slår vad om att ingen av er hade hanterat det här samtalet bättre än jag”, muttrar jag. Ingen säger något.
”Vill du prata om det?” frågar Louise försiktigt.
”NEJ, jag vill inte prata om det!” fräser jag, och tillägger något mer nedtonat, ”Jag har allt och ingenting att säga.”
--
Jag arbetade vidare en halvtimme till under tystnad.
”Ska du ta tjugo över-bussen?” frågade Louise, och jag mumlade något oengagerat till svar. När hon frågade mig en andra gång svarade jag bara att jag förmodligen inte var något vidare sällskap och att jag skulle åka hem ensam. Det gjorde jag också, arg som en geting.
Väl hemma lyssnade jag på Magnetic Fields och inaktiverade min onda tvilling. Kokade lite pasta, åt en halväcklig middag och läste ut en bok innan jag satte mig på tunnelbanan igen och åkte in till Hornstull.
Jag hade bestämt möte med Moa, som jag skulle ta en fika med denna afton. Vid möttes inne på videobutiken, och gav oss sedan iväg på jakt efter kaffe. Att hitta ett kvällsöppet café visade sig inte vara helt enkelt. Vi promenerade hela Hornsgatan, från Hornstull till Slussen, utan att hitta något. Det fick bli Muggen på Götgatan, som trots sitt något osmakliga namn är riktigt mysigt. Vi fikade en stund och tog sedan samma väg tillbaka till Hornstull. Vi passerade en videobutik med billiga filmer och bestämde oss för att hyra en. Valet föll på ”Lonesome Jim” med Liv Tyler och Ben Afflecks brorsa Casey. Den har fått en del lovord från diverse otippade håll, men var faktiskt ännu bättre än väntat. En riktig pärla. Det blev en trevlig kväll, och en dålig dag slutade därmed riktigt bra.
--
Fredagen var sista arbetsdagen före semestern och Maria var tillbaka efter några dagars sjukdom. Det ringde som aldrig förr, men trots det blev det en någorlunda trivsam arbetsdag. Otrevliga idioter ringde ju förstås, men såna ringer dagligen. Världen är full av människor utan empati eller hyfs. Jag har insett det nu. Så länge arga tanten från tisdagen och onsdagen höll sig borta från telefonen var jag nöjd.
Louise och jag gick till Brobergs och lunchade. En fantastisk buffé serverades, där champinjonsoppan var höjdpunkten. Det tråkiga med att äta på Brobergs är att man aldrig hinner få ut mesta möjliga valuta för pengarna innan man måste ge sig av för att hinna tillbaka till jobbet i tid. Vi hann nätt och jämt äta dricka upp kaffet och sätta i oss hallonkakan förrän plikten kallade.
Louise föreslog någon gång under eftermiddagen att vi kunde gå ut och ta ett glas vin efter jobbet. Som för att ta avsked av dem (mig) som går på semester. Det lät som en god idé.
”Jag ska ta vitt”, sa Louise.
”Jag ska ta rosa”, sa Maria.
Jag övervägde för en sekund att säga att rött var min färg för kvällen, men istället sa jag:
”Jag ska ta brandgult”, och öl fick det alltså bli. Jag vinkade adjö till min vita vecka.
Vi gick från jobbet vid tjugo i fem. Jag hade massor av uppgifter att slutföra eftersom det var sista arbetsdagen på tre och en halv vecka. När vi lämnade byggnaden kände jag mig märkligt tom, som om jag inte riktigt fattade att jag verkligen skulle vara borta i tre veckor.
Vi hamnade på ett sunkhak vid Mariatorget, eftersom Hjärtats Bar, mitt förstahandsval, inte hade öppet. Det blev en trevlig eftermiddag. Jag var trött och lättpåverkad, avverkade tre öl på kort tid och blev översocial. Som på beställning kom ett SMS från Anna M som undrade vad jag hade för planer för kvällen. Dessvärre hade min plånbok inte råd med några storslagna planer, och jag skulle möta upp min ännu pankare brorsa några timmar senare, så Annas planer på fortsatt barhäng gick i stöpet.
Barhänget var över även för mina arbetskamrater. Vi gick ut från stället och upptäckte till vår förvåning att solen börjat skina medan vi suttit gömda i mörkret. Det, i kombination med min berusning som var mer påtaglig – och mer behaglig – än väntat, och att Britta Persson spelade gratis nere vid Slussen, gjorde mig väldigt osugen på att åka hem. Åtminstone på att åka hem utan sällskap och sedan sitta där i den kalla kryptan, trött och lullig, tills brorsan skulle komma. Jag försökte övertala Louise och Maria att följa med hem och se hur jag bor, men det gick sådär. Maria var på, men Louise tyckte resan på cirka tjugo minuter var för lång.
”Kom igen nu, it’ll be an adventure!” försökte jag desperat, men det hjälpte inte. Jag åkte hem ensam, la mig och sov en liten stund, tills brorsan ringde och meddelade att han var på intågande.
--
Vi for till Olofs syster i Örnsberg på kvällen. De hade grillat och druckit vin, och jag och Tobbe var inbjudna. Vi kom iväg ganska sent, så de hade nästan blivit klara vid det laget vi var framme. Lite grillspett och sallad hann jag dock få i mig, och ett glas rött också, innan de packade ihop och skulle bege sig till någon kvasisvart svartklubb vid Telefonplan. Vi hängde förstås på, trots att varken vi eller våra plånböcker var särskilt sugna på en helkväll. Färdmedel blev inte tunnelbanan, utan för ovanlighetens skull apostlahästarna. Det var ganska behagligt denna kväll, en av de få ljumna kvällarna hittills den här sommaren. Vi gick från Örnsberg via Aspudden, och det var fantastiskt fina kvarter. En uppenbarelse för mig som aldrig varit där tidigare. Svartklubbens lokaler låg inte alls långt från mitt jobb. Kön utanför var lång och ringlande, trots att det inte var mycket mer än en halvtimme kvar tills stängning. Jag, Tobbe, Olof och Emma gick till tunnelbanan. Vi kände inte riktigt att det var värt att ställa sig i kön. Jag och Tobbe åkte hem, kollade på ”Hot Fuzz” och somnade sedan.
--
Dagen därpå, eftermiddagen därpå mer exakt, satte vi oss på en Säfflebuss och for till Karlskoga. Solen sken och hade skinit hela förmiddagen. Innan bussen startade och körde iväg var det olidligt hett i den, som i en bastu.
När man kommer in i Karlskoga från Örebro möts man av en lång, lång nerförsbacke. Någon, jag minns inte vem, berättade en gång för mig att hans eller hennes pappa brukade stänga av motorn och rulla nerför den backen för att spara bensin. Nu var backen ett vattenfall. Det ösregnade. Det var inget ösregn av episka proportioner – det värsta jag någonsin varit med om var sommaren 2000 när jag och Jannis just kommit hem från Grekland och det vräkte ner så mycket att jag hoppades det stod en färdigsnickrad ark och väntade på oss där hemma – utan ett helt vanligt helvetiskt ösregn.
Bussen rullade in på Karlskoga busstation och vi skyndade oss upp till Tobbes lägenhet medan stor ljumna vattendroppar exploderade över oss.
Tuesday, July 10, 2007
Get me away from here, I’m dying.
Tisdag 10 juli - 07
Det har varit en jävligt dålig dag, och jag sitter mitt emot min mamma på ett fik på Drottninggatan, jag äter grekisk sallad och hon dricker cappuccino. Jag önskar att det inte hade varit en så dålig dag, för det är första gången vi träffar varandra på över ett halvår – helt sanslöst egentligen – och jag vill vara glad och pratsam, inte inåtvänd, tyst och irriterad. Så jag försöker spela, jag försöker låtsas vara någon jag inte är, första gången vi träffar varandra på över ett halvår. Jag vet inte alls hur det går.
Mamma hyr just nu en stuga i Norrtälje tillsammans med min mormor, min moster, hennes man och min kusin Sandra. De kommer vara där veckan ut, och på fredag, när min semester börjar, åker jag också dit. När de åker hem till Karlskoga på söndag följer jag också med. Jag vet inte alls hur det känns. Jag vet inte alls vad jag ska göra där i en vecka, förutom att umgås med mina närmaste och vandra runt på gatorna som ett skyggt, olyckligt spöke, undvikandes gamla fiender. Det kan bli olidligt, men det kan ändå bara bli bättre än det här. Just nu är jag nämligen sjukt less på situationen.
När jag skriver detta är klockan 23:44. Jag väcktes av att mamma ringde och talade om att de kommit tillbaka till Norrtälje lyckligt och väl, och sen kunde jag inte somna om. Det är svinkallt och rått här inne, sådär så att det känns fuktigt. Som i ett tält. Skulle jag slicka på metallstången till golvlampan skulle jag bergis fastna med tungan. När jag drar på mig jeansen imorgon bitti kommer de att kännas som om någon burit dem genom ett duggregn. Jag fattar inte hur jag kan bo här, hur någon kan bo här. Det finns fortfarande inget varmvatten, och kanske är det därför elementet inte fungerar, men det förvånar mig inte alls om det är ett helt fristående problem. Det verkar vara rätt mycket problem med det här huset. Jag vet inte om det här kommer att förändras när (om?) varmvattnet kommer tillbaka, eller när (om?) sommarvärmen kommer tillbaka, men det börjar mer och mer kännas som att jag inte bryr mig. Man kan inte bo så här. Jag kan inte bo så här. Det är ovärdigt. Jag är tjugofem år, jag har fast jobb, jag förtjänar en plats att kalla mitt hem, jag förtjänar en plats dit jag kan bjuda hem folk utan att skämmas, där jag kan laga en okej middag, där man kan sitta runt ett bord och konversera om vad som helst utan att oroa sig för att någon kan stå på andra sidan dörren och överhöra varje ord. Jag vet bara inte hur jag ska orka sätta igång och leta nytt boende igen. Jag minns ju så väl hur påfrestande det var i våras, och jag är ju så trött hela tiden.
Borde leta nytt jobb också, för det jag har nu tar kål på mig. För att dämpa gnället lite kan jag inflika att jag tack vare jobbet får en gratis Lissabon-resa i höst. Det är kanske något att se fram emot, förmodligen, men just nu känns det mest som en boja, något som tvingar mig att svälja min stolthet och stanna kvar trots att jag vantrivs något förfärligt med mina arbetsuppgifter. Idag satt jag i ett långt samtal med en dam vars reklamation inte hade beviljats. Hon var fly förbannad, och jag förstod henne. Jag sympatiserade med henne. Men jag kunde inget göra. Min uppgift var att motivera varför vi fattat det beslut vi fattat, att övertyga henne om att vi handlat korrekt, men hon körde över mig totalt. Inte så konstigt, det är inte lätt att argumentera när man inte själv tror på sina argument. Det slutade med att jag fick lova att återkomma, så nu har jag ett likadant samtal framför mig imorgon, vilket är en stor anledning till att den här dagen blev så dålig – vetskapen om att morgondagen med största sannolikhet kommer att bli exakt lika vämjelig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag måste bara ha något annat.
Ha annat.
Det har varit en jävligt dålig dag, och jag sitter mitt emot min mamma på ett fik på Drottninggatan, jag äter grekisk sallad och hon dricker cappuccino. Jag önskar att det inte hade varit en så dålig dag, för det är första gången vi träffar varandra på över ett halvår – helt sanslöst egentligen – och jag vill vara glad och pratsam, inte inåtvänd, tyst och irriterad. Så jag försöker spela, jag försöker låtsas vara någon jag inte är, första gången vi träffar varandra på över ett halvår. Jag vet inte alls hur det går.
Mamma hyr just nu en stuga i Norrtälje tillsammans med min mormor, min moster, hennes man och min kusin Sandra. De kommer vara där veckan ut, och på fredag, när min semester börjar, åker jag också dit. När de åker hem till Karlskoga på söndag följer jag också med. Jag vet inte alls hur det känns. Jag vet inte alls vad jag ska göra där i en vecka, förutom att umgås med mina närmaste och vandra runt på gatorna som ett skyggt, olyckligt spöke, undvikandes gamla fiender. Det kan bli olidligt, men det kan ändå bara bli bättre än det här. Just nu är jag nämligen sjukt less på situationen.
När jag skriver detta är klockan 23:44. Jag väcktes av att mamma ringde och talade om att de kommit tillbaka till Norrtälje lyckligt och väl, och sen kunde jag inte somna om. Det är svinkallt och rått här inne, sådär så att det känns fuktigt. Som i ett tält. Skulle jag slicka på metallstången till golvlampan skulle jag bergis fastna med tungan. När jag drar på mig jeansen imorgon bitti kommer de att kännas som om någon burit dem genom ett duggregn. Jag fattar inte hur jag kan bo här, hur någon kan bo här. Det finns fortfarande inget varmvatten, och kanske är det därför elementet inte fungerar, men det förvånar mig inte alls om det är ett helt fristående problem. Det verkar vara rätt mycket problem med det här huset. Jag vet inte om det här kommer att förändras när (om?) varmvattnet kommer tillbaka, eller när (om?) sommarvärmen kommer tillbaka, men det börjar mer och mer kännas som att jag inte bryr mig. Man kan inte bo så här. Jag kan inte bo så här. Det är ovärdigt. Jag är tjugofem år, jag har fast jobb, jag förtjänar en plats att kalla mitt hem, jag förtjänar en plats dit jag kan bjuda hem folk utan att skämmas, där jag kan laga en okej middag, där man kan sitta runt ett bord och konversera om vad som helst utan att oroa sig för att någon kan stå på andra sidan dörren och överhöra varje ord. Jag vet bara inte hur jag ska orka sätta igång och leta nytt boende igen. Jag minns ju så väl hur påfrestande det var i våras, och jag är ju så trött hela tiden.
Borde leta nytt jobb också, för det jag har nu tar kål på mig. För att dämpa gnället lite kan jag inflika att jag tack vare jobbet får en gratis Lissabon-resa i höst. Det är kanske något att se fram emot, förmodligen, men just nu känns det mest som en boja, något som tvingar mig att svälja min stolthet och stanna kvar trots att jag vantrivs något förfärligt med mina arbetsuppgifter. Idag satt jag i ett långt samtal med en dam vars reklamation inte hade beviljats. Hon var fly förbannad, och jag förstod henne. Jag sympatiserade med henne. Men jag kunde inget göra. Min uppgift var att motivera varför vi fattat det beslut vi fattat, att övertyga henne om att vi handlat korrekt, men hon körde över mig totalt. Inte så konstigt, det är inte lätt att argumentera när man inte själv tror på sina argument. Det slutade med att jag fick lova att återkomma, så nu har jag ett likadant samtal framför mig imorgon, vilket är en stor anledning till att den här dagen blev så dålig – vetskapen om att morgondagen med största sannolikhet kommer att bli exakt lika vämjelig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag måste bara ha något annat.
Ha annat.
Sunday, July 8, 2007
Mr. Wrong & The Impossible Girl.
Söndag 8 juli - 07
Sånt jag minns från fredagsnattens drömmar:
- Jag bodde på Stamparebacken, Karlskoga. Det var natt. Jag smög mig in på min lillebrors rum, och han var verkligen liten igen. Sju, åtta år kanske. Hans rum var spartanskt möblerat. Förutom sängen där han låg såg jag inte till några möbler alls. Mitt på golvet stod en ful, blå vas. En exakt likadan vas som den vi fick i julklapp av jobbet för något halvår sedan. Jag plockade med mig vasen och gick ut.
- Någon, jag vet inte vem, sade: ”Jag växte upp på landet, och alla mina vänner köpte The (International) Noise Conspiracy’s första.”
- Jag satt i en säng med några vänner och tittade på en film. Efter en stund kände jag en hand i min hand, och hon som satt närmast vände sig om, tittade på mig och log. Vi fortsatte att hålla händer genom hela filmen.
- Jag var hemma i Karlskoga och hade datorn med mig. Vår katt Cleo klöste sönder strömkabeln så det blixtrade blått i hela rummet. Såväl katten som alla andra närvarande klarade sig oskadda, men vi övervägde ändå att avliva Cleo, som straff.
- Jag läste på en löpsedel att min gamla gymnasieklasskamrat Dinny ”Che” (ett smeknamn han själv valde, han var en stor beundrare av Che Guevara) hade avlidit efter en tids sjukdom. Jag fann mig senare i ett klassrum tillsammans med ett helt gäng elever från min gamla klass. Vi hade fått ett skriftligt prov som jag inte fattade ett dugg av, och jag kunde inte koncentrera mig heller, för jag funderade hela tiden på hur jag skulle släppa bomben om Dinnys död.
--
Jag har fortfarande inget varmvatten. Vid sjunde påringningen svarade Bosse och bekräftade att värmepannan gått sönder. Det var något som behövde bytas ut, men hantverkarna hade inte den prylen i lager. Förmodligen skulle de få in den till veckan. Det var nästan så att jag ångrade att jag överhuvudtaget frågat.
”Om det är till någon tröst så sitter vi samma båt”, sa Bosse.
Nej, det gör vi inte, för din flamma stannar här utanför fönstret i sin vinröda bil, du hoppar in och så åker ni hem till henne, och du behöver inte ställas inför valet mellan kinesisk kallvattentortyr och att lukta sunk.
I fredags kväll fick jag i alla fall låna Louises dusch. Det skulle senare på kvällen drickas avskedsöl med Jens, en säljare som bytt företag. Jag kände mig ganska skeptisk till att närvara, men Louise och Maria bearbetade mig hela veckan med argument som; ”Om inte du går vill inte vi gå heller”. Svårt att inte bli åtminstone lite smickrad. Så efter jobbet slank jag in på Systemet vid Liljeholmen, köpte två flaskor vin, öppnade den ena och tog ett glas till kvällsmaten, och åkte sen till Louises lägenhet i Nacka. Lånade duschen, och sen drack vi vin, käkade chips och lyssnade på Tough Alliance. Efter en stund anslöt Maria också. Vi stannade hos Louise någon timme till och samtalet gled över i snyfthistorier, och för en stund försvann feststämningen nästan helt och hållet.
Vi tog en taxi till Östermalm och ställde oss i kö till Hotellet. Jag var lite orolig att jag inte skulle komma in i mina halvtrasiga sneakers, och vi skojade om att jag i så fall skulle påstå mig vara medlem i The Tough Alliance. Inte för att jag tror att de har trasiga sneakers, det kändes bara som en kul grej. Det behövdes aldrig, vi kom in utan problem.
Hotellet var ett riktigt skitställe. Jag vantrivdes från första stund. Bara stekare överallt. Jag tyckte mig nästan se Patrick Bateman i ett hörn.
”Jag kanske har förutfattade meningar om dig, men jag får intryck av att det här inte riktigt är ditt ställe?” sa Maria.
Jag svarade med en grymtning. Hon nickade uppmuntrande i takt med någon houselåt som spelades.
”Kan du inte uppskatta den här musiken, bara ibland?”
”Det handlar inte om musiken, det är folket och…”
Jag avbröts av att tre killar kom in, de rörde sig hukat dansande, som apor, in mot dansgolvet.
”…om sanningen ska fram är det inte särskilt roligt att gå ut på Söder heller. Det är samma grej, skillnaden är bara att folk klär sig annorlunda.”
”Så det är inte kul att gå ut överhuvudtaget, eller?”
”Jo, det är kul, det är bara det att…” Jag hittade inte orden jag letade efter. Jag ville förklara att jag vill hitta ett ställe dit man kan gå ut, träffa människor, lyssna på bra musik och prata. Bli accepterad utan att behöva ha Jarvis Cocker-glasögon, rutig scarf och en crazy keps med skärmen åt sidan. Utan att behöva förklara eller ursäkta sig. Utan att vara tvungen att älska den senaste MySpace-hiten. Utan att behöva vara så utåtriktad, så där maniskt utåtriktad, hela tiden.
”…vart fan går man om man bara vill ha lite värdighet?”
”Vasastan?”
Tja, Tranan är väl värdigare än såväl Carmen som Hotellet, så något ligger det nog i det. Men det sa jag inte. Jag vet inte om jag svarade överhuvudtaget. Jag sippade på min öl och tittade mig nervöst omkring.
”Jag är inte tråkig”, sa jag till sist. Hon sa ingenting. Hur svarar man på ett sånt påstående?
”Inte för att jag tror att det är något du skulle göra, men någon gång skulle du väl kunna ta med mig till något av ställena du gillar?”
”Varför skulle jag inte göra det?”
Hon svarade med någon gest som jag inte vet vad den skulle betyda.
Några andra arbetskamrater kom, och jag försökte prata med dem. Det gick väl sådär. Jag försökte komma in i samma jargong som jag funnit på firmafesten för några veckor sedan. En cynisk, elak, men rolig jargong, en sån som gjorde folk osäkra och illa till mods. Tänk Woody Allen, tänkt Morrissey, tänk Oscar Wilde. En av säljcheferna kom förbi, och jag ställde en fråga om en av kunderna vi arbetar med.
”Det är skit, men nån måste ju göra det också”, sa han.
”Ja, jag vet inte. Jag försökte mest bara hitta ett ämne vi kunde tala om”, sa jag, och mycket elakare än så blev jag nog inte.
Stället skulle stänga vid ett. Jag gick fem i, och brydde mig bara om att säga hej då till Louise och Maria (som gav mig en trulig blick).
”Jag följde bara med för att jag blev smickrad av att ni så gärna ville ha med mig.”
”Niklas, jag skulle inte stå ut på jobbet om det inte vore för dig”, sa hon och smickrade mig ännu mer.
”Jag tycker det blivit betydligt roligare att jobba sedan du började igen”, sa jag. ”Det känns som om vi har samma syn på saker och ting”.
Sen minns jag inte om vi sa så mycket mer. Jag åkte hem, och de drog förmodligen vidare någonstans. Det var en ganska konstig kväll.
--
Jag vaknade lätt rödvinsbakis, åt lite frukost, kollade på ”The Departed”, lyssnade en hel massa på vuxenmusik som Lloyd Cole och Aretha Franklin, lagade spaghetti och köttfärssås, tänkte alldeles för mycket på alldeles för många och när kvällen kom packade jag ner den andra vinflaskan, lite kläder och en handduk och åkte till Fredrik. Jag lånade hans dusch och drack sedan vin med honom och en av hans vänner (som också hette Fredrik) i ett par timmar.
När vinet tog slut åkte vi iväg till Trädgården, där vi mötte upp med Frida och K.
Det var ganska avslappnat att träffa henne igen, vilket var skönt. Hela den där meningslösa historien fick lite absurda proportioner när jag var mitt uppe i den, men nu kändes det som om allt hade blåst förbi. Inte för att det spelar så stor roll egentligen. Det är inte som att vi kommer att börja umgås eller så.
Vi tog en taxi från Trädgården hem till Fredrik, köpte med lite folköl och satt i hans lägenhet. Den andre Fredrik och hans flickvän anslöt också, men gick efter en stund. Jag tittade på klockan och insåg att tunnelbanan slutat gå, så jag fick sova på soffan. Vaknade ett par gånger och stirrade in i ett halvtomt ölglas som stod på bordet, utan att veta var jag var. Ett vädringsfönster var öppet, så det fläktade utifrån. Då och då kom katten, tog en kort promenad längs med soffkanten och gav sig sedan av. Jag mådde rätt kass när jag vaknade, såväl psykiskt som fysiskt, så jag gav mig av så fort jag kunde. Det duggade ute, precis som vanligt. Just då kändes det skönt. Vet inte om jag hade klarat av gassande solsken. Jag klarade i alla fall av att gå in på Willys och köpa med lite frukost innan jag gick ner i tunnelbanan och for hemåt. Mina kläder luktade så mycket rök att jag fick kväljningar, men jag lyckades ändå ta mig hem utan incidenter.
Sedan dess har jag knappt lämnat sängen. Har slagit på några skivor, mest Lloyd Cole, eftersom hans musik känns väldigt, väldigt rätt just nu. Jag har kollat på Hal Hartleys feelbad-thriller ”Amateur” och till sist så lyckades jag tvinga mig själv in i duschen också. Jag stod där en lång stund, tvekandes, och började plötsligt skratta åt det absurda i situationen. Här stod jag med duschmunstycket riktat mot mig som om det vore en giftorm eller en laddad revolver. Det är väl ändå för härligt, det här livet?
Jag tryckte in avtryckaren och sköts ner av de kalla strålarna. Bukowski-lukten rann av mig i strida strömmar, och jag vred mig i plågor. Huttrande klev jag ut duschen, drog på mig morgonrocken och drack girigt av kaffet som jag förberett. Jag såg fram emot morgondagen, såg fram emot att kliva ut ur dimman på riktigt och sedan vänta så länge som möjligt med att återvända till den. Det här är inte vad jag egentligen vill, det här är inte den jag egentligen vill vara. Det har bara blivit enklare, eller kanske egentligen mer spännande, att umgås med folk när alkohol är inblandat, och så ska det väl egentligen inte alls behöva vara?
Eller?
Sånt jag minns från fredagsnattens drömmar:
- Jag bodde på Stamparebacken, Karlskoga. Det var natt. Jag smög mig in på min lillebrors rum, och han var verkligen liten igen. Sju, åtta år kanske. Hans rum var spartanskt möblerat. Förutom sängen där han låg såg jag inte till några möbler alls. Mitt på golvet stod en ful, blå vas. En exakt likadan vas som den vi fick i julklapp av jobbet för något halvår sedan. Jag plockade med mig vasen och gick ut.
- Någon, jag vet inte vem, sade: ”Jag växte upp på landet, och alla mina vänner köpte The (International) Noise Conspiracy’s första.”
- Jag satt i en säng med några vänner och tittade på en film. Efter en stund kände jag en hand i min hand, och hon som satt närmast vände sig om, tittade på mig och log. Vi fortsatte att hålla händer genom hela filmen.
- Jag var hemma i Karlskoga och hade datorn med mig. Vår katt Cleo klöste sönder strömkabeln så det blixtrade blått i hela rummet. Såväl katten som alla andra närvarande klarade sig oskadda, men vi övervägde ändå att avliva Cleo, som straff.
- Jag läste på en löpsedel att min gamla gymnasieklasskamrat Dinny ”Che” (ett smeknamn han själv valde, han var en stor beundrare av Che Guevara) hade avlidit efter en tids sjukdom. Jag fann mig senare i ett klassrum tillsammans med ett helt gäng elever från min gamla klass. Vi hade fått ett skriftligt prov som jag inte fattade ett dugg av, och jag kunde inte koncentrera mig heller, för jag funderade hela tiden på hur jag skulle släppa bomben om Dinnys död.
--
Jag har fortfarande inget varmvatten. Vid sjunde påringningen svarade Bosse och bekräftade att värmepannan gått sönder. Det var något som behövde bytas ut, men hantverkarna hade inte den prylen i lager. Förmodligen skulle de få in den till veckan. Det var nästan så att jag ångrade att jag överhuvudtaget frågat.
”Om det är till någon tröst så sitter vi samma båt”, sa Bosse.
Nej, det gör vi inte, för din flamma stannar här utanför fönstret i sin vinröda bil, du hoppar in och så åker ni hem till henne, och du behöver inte ställas inför valet mellan kinesisk kallvattentortyr och att lukta sunk.
I fredags kväll fick jag i alla fall låna Louises dusch. Det skulle senare på kvällen drickas avskedsöl med Jens, en säljare som bytt företag. Jag kände mig ganska skeptisk till att närvara, men Louise och Maria bearbetade mig hela veckan med argument som; ”Om inte du går vill inte vi gå heller”. Svårt att inte bli åtminstone lite smickrad. Så efter jobbet slank jag in på Systemet vid Liljeholmen, köpte två flaskor vin, öppnade den ena och tog ett glas till kvällsmaten, och åkte sen till Louises lägenhet i Nacka. Lånade duschen, och sen drack vi vin, käkade chips och lyssnade på Tough Alliance. Efter en stund anslöt Maria också. Vi stannade hos Louise någon timme till och samtalet gled över i snyfthistorier, och för en stund försvann feststämningen nästan helt och hållet.
Vi tog en taxi till Östermalm och ställde oss i kö till Hotellet. Jag var lite orolig att jag inte skulle komma in i mina halvtrasiga sneakers, och vi skojade om att jag i så fall skulle påstå mig vara medlem i The Tough Alliance. Inte för att jag tror att de har trasiga sneakers, det kändes bara som en kul grej. Det behövdes aldrig, vi kom in utan problem.
Hotellet var ett riktigt skitställe. Jag vantrivdes från första stund. Bara stekare överallt. Jag tyckte mig nästan se Patrick Bateman i ett hörn.
”Jag kanske har förutfattade meningar om dig, men jag får intryck av att det här inte riktigt är ditt ställe?” sa Maria.
Jag svarade med en grymtning. Hon nickade uppmuntrande i takt med någon houselåt som spelades.
”Kan du inte uppskatta den här musiken, bara ibland?”
”Det handlar inte om musiken, det är folket och…”
Jag avbröts av att tre killar kom in, de rörde sig hukat dansande, som apor, in mot dansgolvet.
”…om sanningen ska fram är det inte särskilt roligt att gå ut på Söder heller. Det är samma grej, skillnaden är bara att folk klär sig annorlunda.”
”Så det är inte kul att gå ut överhuvudtaget, eller?”
”Jo, det är kul, det är bara det att…” Jag hittade inte orden jag letade efter. Jag ville förklara att jag vill hitta ett ställe dit man kan gå ut, träffa människor, lyssna på bra musik och prata. Bli accepterad utan att behöva ha Jarvis Cocker-glasögon, rutig scarf och en crazy keps med skärmen åt sidan. Utan att behöva förklara eller ursäkta sig. Utan att vara tvungen att älska den senaste MySpace-hiten. Utan att behöva vara så utåtriktad, så där maniskt utåtriktad, hela tiden.
”…vart fan går man om man bara vill ha lite värdighet?”
”Vasastan?”
Tja, Tranan är väl värdigare än såväl Carmen som Hotellet, så något ligger det nog i det. Men det sa jag inte. Jag vet inte om jag svarade överhuvudtaget. Jag sippade på min öl och tittade mig nervöst omkring.
”Jag är inte tråkig”, sa jag till sist. Hon sa ingenting. Hur svarar man på ett sånt påstående?
”Inte för att jag tror att det är något du skulle göra, men någon gång skulle du väl kunna ta med mig till något av ställena du gillar?”
”Varför skulle jag inte göra det?”
Hon svarade med någon gest som jag inte vet vad den skulle betyda.
Några andra arbetskamrater kom, och jag försökte prata med dem. Det gick väl sådär. Jag försökte komma in i samma jargong som jag funnit på firmafesten för några veckor sedan. En cynisk, elak, men rolig jargong, en sån som gjorde folk osäkra och illa till mods. Tänk Woody Allen, tänkt Morrissey, tänk Oscar Wilde. En av säljcheferna kom förbi, och jag ställde en fråga om en av kunderna vi arbetar med.
”Det är skit, men nån måste ju göra det också”, sa han.
”Ja, jag vet inte. Jag försökte mest bara hitta ett ämne vi kunde tala om”, sa jag, och mycket elakare än så blev jag nog inte.
Stället skulle stänga vid ett. Jag gick fem i, och brydde mig bara om att säga hej då till Louise och Maria (som gav mig en trulig blick).
”Jag följde bara med för att jag blev smickrad av att ni så gärna ville ha med mig.”
”Niklas, jag skulle inte stå ut på jobbet om det inte vore för dig”, sa hon och smickrade mig ännu mer.
”Jag tycker det blivit betydligt roligare att jobba sedan du började igen”, sa jag. ”Det känns som om vi har samma syn på saker och ting”.
Sen minns jag inte om vi sa så mycket mer. Jag åkte hem, och de drog förmodligen vidare någonstans. Det var en ganska konstig kväll.
--
Jag vaknade lätt rödvinsbakis, åt lite frukost, kollade på ”The Departed”, lyssnade en hel massa på vuxenmusik som Lloyd Cole och Aretha Franklin, lagade spaghetti och köttfärssås, tänkte alldeles för mycket på alldeles för många och när kvällen kom packade jag ner den andra vinflaskan, lite kläder och en handduk och åkte till Fredrik. Jag lånade hans dusch och drack sedan vin med honom och en av hans vänner (som också hette Fredrik) i ett par timmar.
När vinet tog slut åkte vi iväg till Trädgården, där vi mötte upp med Frida och K.
Det var ganska avslappnat att träffa henne igen, vilket var skönt. Hela den där meningslösa historien fick lite absurda proportioner när jag var mitt uppe i den, men nu kändes det som om allt hade blåst förbi. Inte för att det spelar så stor roll egentligen. Det är inte som att vi kommer att börja umgås eller så.
Vi tog en taxi från Trädgården hem till Fredrik, köpte med lite folköl och satt i hans lägenhet. Den andre Fredrik och hans flickvän anslöt också, men gick efter en stund. Jag tittade på klockan och insåg att tunnelbanan slutat gå, så jag fick sova på soffan. Vaknade ett par gånger och stirrade in i ett halvtomt ölglas som stod på bordet, utan att veta var jag var. Ett vädringsfönster var öppet, så det fläktade utifrån. Då och då kom katten, tog en kort promenad längs med soffkanten och gav sig sedan av. Jag mådde rätt kass när jag vaknade, såväl psykiskt som fysiskt, så jag gav mig av så fort jag kunde. Det duggade ute, precis som vanligt. Just då kändes det skönt. Vet inte om jag hade klarat av gassande solsken. Jag klarade i alla fall av att gå in på Willys och köpa med lite frukost innan jag gick ner i tunnelbanan och for hemåt. Mina kläder luktade så mycket rök att jag fick kväljningar, men jag lyckades ändå ta mig hem utan incidenter.
Sedan dess har jag knappt lämnat sängen. Har slagit på några skivor, mest Lloyd Cole, eftersom hans musik känns väldigt, väldigt rätt just nu. Jag har kollat på Hal Hartleys feelbad-thriller ”Amateur” och till sist så lyckades jag tvinga mig själv in i duschen också. Jag stod där en lång stund, tvekandes, och började plötsligt skratta åt det absurda i situationen. Här stod jag med duschmunstycket riktat mot mig som om det vore en giftorm eller en laddad revolver. Det är väl ändå för härligt, det här livet?
Jag tryckte in avtryckaren och sköts ner av de kalla strålarna. Bukowski-lukten rann av mig i strida strömmar, och jag vred mig i plågor. Huttrande klev jag ut duschen, drog på mig morgonrocken och drack girigt av kaffet som jag förberett. Jag såg fram emot morgondagen, såg fram emot att kliva ut ur dimman på riktigt och sedan vänta så länge som möjligt med att återvända till den. Det här är inte vad jag egentligen vill, det här är inte den jag egentligen vill vara. Det har bara blivit enklare, eller kanske egentligen mer spännande, att umgås med folk när alkohol är inblandat, och så ska det väl egentligen inte alls behöva vara?
Eller?
Thursday, July 5, 2007
A town called Mälis.
Torsdag 5 juli - 07
”Niklas!”
Det är Bosse som ropar mitt namn. Jag har lämnat kryptan för att tömma torktumlaren på tvätt, och han sitter på golvet och meckar med något, jag ser inte riktigt vad.
”Tjenare”, säger jag.
”Tjenare, hur står re till?” Han har den mesta stockholmskan jag någonsin hört, tror jag.
”Det är bara fint, bara fint”, säger jag, och kommer ihåg att bolla frågan tillbaka. Jodå, Bosse mår bra.
”Du e en bra hyresgäst Niklas!” säger han.
”Åh, tack.”
”Betalar alltid hyran i god tid och är lugn och ordningsam, det e inte alla som e så.”
”Kul att du tycker så.”
”Ja, och därför tänkte jag ge dig lite semesterrabatt på julihyran. Jag tänkte att vi säger att du sätter in tvåtusenfemhundra på kontot nästa gång.”
Det är sjuhundra kronor mindre än vanligt. Bosse är uppenbarligen en genuint god människa.
Jag tackade så hemskt mycket och passade på att fråga om han stördes av att jag brukar spela musik sent på nätterna.
”Jag har alltid väldigt låg volym, men jag vet ju inte hur lyhört det är här…”
Han försäkrade att det inte var någon fara.
”Mitt sovrum ligger i andra änden av huset, så det ska mycket till för att jag ska bli störd”, försäkrade han.
Men allt är dessvärre inte frid och fröjd.
Efter vårt trivsamma samtal gick jag in på mitt rum och stängde dörren, den dörr som leder från kryptan till resten av villan. Jag har ju en ytterdörr också, men den använder jag inte när jag ska till tvättmaskinen. Jag låste inte - av någon anledning har jag alltid tyckt att det känns oförskämt att låsa dörren när någon på andra sidan är nära nog att höra det. Det känns som om man med detta ämnar stänga ute just specifikt den personen, eller som om man är ute efter att markera något. Efter Bosses vänlighet ville jag absolut inte att vare sig han eller jag skulle känna på det viset. Dessutom har jag vant mig vid att ha den dörren olåst, eftersom det var först nyligen jag insåg att den faktiskt gick att låsa. Det jag tidigare trodde var ett fel med låset visade sig bero på att det låg en skruv och skavde mellan dörren och tröskeln. Så jag är van vid att vem som helst kan klampa in i kryptan. Jag har lärt mig sova med ena ögat öppet, helt enkelt.
Jag satt uppe länge och skrev på en Lloyd Cole-text till min andra blogg innan jag slutligen släckte och somnade.
--
Morgonen därpå, det vill säga i morse, var det hantverkare i rummet intill. Där finns ett förråd som jag förvarar en del av mina saker i, och dessutom proppskåp, värmepanna och annat smått och gott. Det var just värmepannan de skulle jobba med nu, det hörde jag tydligt. Mellan mitt rum och förrådet är det ganska lyhört. Jag satt i morgonrock vid mitt lilla köksbord, tuggade på en ostmacka och lyssnade på deras småprat och gnisslandet av skruvmejslar mot plåt. Ryckte till lite när jag det knakade i dörren – de tycktes dunsa emot den då och då.
För några veckor sedan var det en hantverkare som klev in i kryptan medan jag höll på att göra mig i ordning för jobbet. Jag stod då inne på toaletten, så jag såg honom aldrig, och han såg inte mig.
”Jag ska bara låna kylskåpet”, ropade han när han hörde att jag var inne. Som om det vore det mest naturliga i världen att klampa in i folks lägenheter utan förvarning.
”Det finns nog ingen plats över där”, protesterade jag häpet. Det var det enda jag kunde komma på att säga.
”Det är lugnt, det är bara en matlåda!” ropade hantverkaren muntert.
Jag blev mäkta irriterad, och när jag berättade om incidenten försäkrade Bosse att det inte skulle hända igen. Hantverkaren hade bara inte känt till att kryptan var uthyrd.
Idag verkade det vara helt nya hantverkare, för plötsligt gled dörren upp – jag hade ju glömt att låsa. Någon konstaterade; ”Oj, här bor visst någon”, och stängde genast efter sig.
Jag himlade med ögonen. Okej, det var mitt fel, jag hade inte låst. Men jag kunde ändå inte skaka av mig bilden av en klåfingrig rackarunge som bara inte kan låta bli att snoka och pilla på saker, trots att han inte får.
--
Jag åkte till jobbet och kom tillbaka hem vid sextiden på kvällen. Skulle laga mat, diska lite och sedan sova. Hade planer för kvällen och behövde vara pigg och utvilad. När jag skulle till att spola upp diskvatten märkte jag något konstigt. Det kom inget vatten. Jag testade att vrida på kallvatten istället. Fungerade alldeles utmärkt. En strid stråle iskallt vatten forsade ner i diskhon. Slut på varmvatten alltså. Fantastiskt.
Bosse var inte hemma, så det var inte så mycket att göra åt. Bara att avvakta, hoppas på att han skulle dyka upp och att man fortfarande skulle vara någorlunda fräsch när det var dags att lämna kryptan för att åka på Clientele-konsert senare på kvällen.
Jag väcktes ur min skönhetssömn av att A ringde. Ett trevligt och oväntat samtal. Hennes semester hade börjat, hon var hemma hos föräldrarna nu och skulle snart åka utomlands. Vi pratade om festivalen, vi pratade om lite annat, vi la på och jag var klarvaken och redo för action. Fortfarande inget varmvatten, och Bosses silvriga bil (en Mercedes?) lös fortfarande med sin frånvaro på uppfarten. Jag gjorde mig i ordning, drog på mig en mörkbrun, rutig skjorta (den som av någon anledning alltid får mig att tänka ”filmregissör” när jag ser mig i spegeln) och stack iväg.
Solen sken ute, det var en helt okej kväll. Jag skulle gå på konserten ensam, och det kändes ganska fint. Det är nog en efterkonstruktion, ingenting jag egentligen tänkte under min väg mot Debaser, men går man ensam på konsert, bio eller vad det än må vara, har man alltid upplevelsen för sig själv. Ingen kan säga emot, ingen kan argumentera, ingen kan påverka ens uppfattning.
Debasers uteservering var som vanligt full med folk. Jag försökte gå in på stället, men de öppnade först klockan 22. Jag var en halv timma för tidig, så jag fick glatt gå tillbaka till serveringen. Tyckte mig se Frida där i vimlet, men det visade sig vara någon helt annan. Däremot träffade jag en Anna (ännu en!) som jag språkat en del med på midsommarafton. Hon kände igen mig, men kunde inte placera var hon sett mig, vilket var lite lustigt då jag inte kom ihåg att hon varit särskilt full på midsommarfesten. Vi pratade en stund i alla fall, tills det framgick att hon skrev om film i Nöjesguiden. Då blev jag lite skrämd. Eller nej, i själva verket anslöt någon hipster som hon sa hon var sjukt sugen på att ”hooka up” med, och i samma ögonblick öppnades dörren till Debaser, och jag var egentligen inte på humör för att samtala, så jag gick in i mörkret.
Det var betydligt mysigare där inne. Nästan folktomt. Någon roddare stod och packade upp Clientele-skivor- och t-shirts. Jag köpte en öl och satte mig vid ett bord längs väggen medan jag väntade på att han skulle bli färdig. Jag hade inte så mycket pengar på mig, men lyckades skrapa ihop de tvåhundrafyrtio kronor som behövdes för en t-shirt och senaste, fantastiska skivan ”God Save The Clientele”.
Det dröjde ganska lång tid innan bandet gick upp på scenen. Det var nog tur att jag inte hade mer pengar med mig, annars hade jag förmodligen druckit en massa öl för att få tiden att gå, och det hade varit synnerligen onödigt. Istället gick jag mest omkring otåligt, fram och tillbaka i lokalen. Tittade roat på de otippat många japanska fans som antastade bandmedlemmarna så fort tillfälle gavs; bad om autografer, ville fotograferas tillsammans med dem, ni vet. Det var fint.
Så klev de upp på scenen då, och inledde med ”Since K Got Over Me”. Det var allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.
Bosses bil var fortfarande borta när jag kom hem.
--
Var vansinnigt trött när jag vaknade imorse. Plågade i mig frukost, lyssnade hoppfullt på ljudet av någon som vred på kranar på övervåningen, och gick slutligen till jobbet sportande den nya Clientele-t-shirten.
”När jag kommer hem”, tänkte jag, ”så ska väl varmvattnet vara tillbaka!”
Det blev en relativt lugn och behaglig arbetsdag. Blev tilldelad en stor men enkel och hjärndöd arbetsuppgift som jag fixade utan vare sig problem eller entusiasm. Frampå eftermiddagen var jag så trött att jag sjönk ihop i stolen, smått apatisk och sa:
”Jag är så trött att benen inte bär mig längre.”
Det var ingen överdrift. Jag, Louise, Cilla och Maria gick från jobbet samtidigt, men tydligen kom vi iväg lite för sent, för vi höll på att missa bussen. Vi fick springa för att hinna, och på mållinjen stupade jag. Benen försvann under mig och jag tumlade runt ett par varv på marken innan jag skrattande tog mig upp på fötter igen. Det enda som tog skada var fingertopparna, som jag märkligt nog lyckades skrapa upp mot asfalten. Tur att jag inte spelar gitarr.
--
Nu när jag skriver detta ligger jag nerbäddad i sängen och huttrar av köld. Kastade mig nyss fram och tillbaka genom hänsynslöst iskalla duschstrålar. Magen krampade sig när vattnet träffade den, och jag utstötte små okontrollerbara obscena läten av missnöje. Finns det ett helvete så är det en evighetslång kalldusch. Varmvattnet är med andra ord FORTFARANDE inte tillbaka.
Men nu är jag ren i alla fall. Diskat har jag gjort också, efter att ha kokat upp varmvatten att fylla diskhon med. Det här skulle kunna vara ganska mysigt, om jag exempelvis befann mig i en sommarstuga, eller något annat tillfälligt semesterboende som ska vara charmigt provisoriskt. Men det här ska vara mitt hem, saker och ting ska fungera smidigt, jag ska kunna samla energi här, kunna vila mig och slicka såren.
Fortsätter det så här hela helgen har jag bara en sak att säga min hyresvärd, hur mycket semesterrabatt han än må ge mig:
AVGÅ!
”Niklas!”
Det är Bosse som ropar mitt namn. Jag har lämnat kryptan för att tömma torktumlaren på tvätt, och han sitter på golvet och meckar med något, jag ser inte riktigt vad.
”Tjenare”, säger jag.
”Tjenare, hur står re till?” Han har den mesta stockholmskan jag någonsin hört, tror jag.
”Det är bara fint, bara fint”, säger jag, och kommer ihåg att bolla frågan tillbaka. Jodå, Bosse mår bra.
”Du e en bra hyresgäst Niklas!” säger han.
”Åh, tack.”
”Betalar alltid hyran i god tid och är lugn och ordningsam, det e inte alla som e så.”
”Kul att du tycker så.”
”Ja, och därför tänkte jag ge dig lite semesterrabatt på julihyran. Jag tänkte att vi säger att du sätter in tvåtusenfemhundra på kontot nästa gång.”
Det är sjuhundra kronor mindre än vanligt. Bosse är uppenbarligen en genuint god människa.
Jag tackade så hemskt mycket och passade på att fråga om han stördes av att jag brukar spela musik sent på nätterna.
”Jag har alltid väldigt låg volym, men jag vet ju inte hur lyhört det är här…”
Han försäkrade att det inte var någon fara.
”Mitt sovrum ligger i andra änden av huset, så det ska mycket till för att jag ska bli störd”, försäkrade han.
Men allt är dessvärre inte frid och fröjd.
Efter vårt trivsamma samtal gick jag in på mitt rum och stängde dörren, den dörr som leder från kryptan till resten av villan. Jag har ju en ytterdörr också, men den använder jag inte när jag ska till tvättmaskinen. Jag låste inte - av någon anledning har jag alltid tyckt att det känns oförskämt att låsa dörren när någon på andra sidan är nära nog att höra det. Det känns som om man med detta ämnar stänga ute just specifikt den personen, eller som om man är ute efter att markera något. Efter Bosses vänlighet ville jag absolut inte att vare sig han eller jag skulle känna på det viset. Dessutom har jag vant mig vid att ha den dörren olåst, eftersom det var först nyligen jag insåg att den faktiskt gick att låsa. Det jag tidigare trodde var ett fel med låset visade sig bero på att det låg en skruv och skavde mellan dörren och tröskeln. Så jag är van vid att vem som helst kan klampa in i kryptan. Jag har lärt mig sova med ena ögat öppet, helt enkelt.
Jag satt uppe länge och skrev på en Lloyd Cole-text till min andra blogg innan jag slutligen släckte och somnade.
--
Morgonen därpå, det vill säga i morse, var det hantverkare i rummet intill. Där finns ett förråd som jag förvarar en del av mina saker i, och dessutom proppskåp, värmepanna och annat smått och gott. Det var just värmepannan de skulle jobba med nu, det hörde jag tydligt. Mellan mitt rum och förrådet är det ganska lyhört. Jag satt i morgonrock vid mitt lilla köksbord, tuggade på en ostmacka och lyssnade på deras småprat och gnisslandet av skruvmejslar mot plåt. Ryckte till lite när jag det knakade i dörren – de tycktes dunsa emot den då och då.
För några veckor sedan var det en hantverkare som klev in i kryptan medan jag höll på att göra mig i ordning för jobbet. Jag stod då inne på toaletten, så jag såg honom aldrig, och han såg inte mig.
”Jag ska bara låna kylskåpet”, ropade han när han hörde att jag var inne. Som om det vore det mest naturliga i världen att klampa in i folks lägenheter utan förvarning.
”Det finns nog ingen plats över där”, protesterade jag häpet. Det var det enda jag kunde komma på att säga.
”Det är lugnt, det är bara en matlåda!” ropade hantverkaren muntert.
Jag blev mäkta irriterad, och när jag berättade om incidenten försäkrade Bosse att det inte skulle hända igen. Hantverkaren hade bara inte känt till att kryptan var uthyrd.
Idag verkade det vara helt nya hantverkare, för plötsligt gled dörren upp – jag hade ju glömt att låsa. Någon konstaterade; ”Oj, här bor visst någon”, och stängde genast efter sig.
Jag himlade med ögonen. Okej, det var mitt fel, jag hade inte låst. Men jag kunde ändå inte skaka av mig bilden av en klåfingrig rackarunge som bara inte kan låta bli att snoka och pilla på saker, trots att han inte får.
--
Jag åkte till jobbet och kom tillbaka hem vid sextiden på kvällen. Skulle laga mat, diska lite och sedan sova. Hade planer för kvällen och behövde vara pigg och utvilad. När jag skulle till att spola upp diskvatten märkte jag något konstigt. Det kom inget vatten. Jag testade att vrida på kallvatten istället. Fungerade alldeles utmärkt. En strid stråle iskallt vatten forsade ner i diskhon. Slut på varmvatten alltså. Fantastiskt.
Bosse var inte hemma, så det var inte så mycket att göra åt. Bara att avvakta, hoppas på att han skulle dyka upp och att man fortfarande skulle vara någorlunda fräsch när det var dags att lämna kryptan för att åka på Clientele-konsert senare på kvällen.
Jag väcktes ur min skönhetssömn av att A ringde. Ett trevligt och oväntat samtal. Hennes semester hade börjat, hon var hemma hos föräldrarna nu och skulle snart åka utomlands. Vi pratade om festivalen, vi pratade om lite annat, vi la på och jag var klarvaken och redo för action. Fortfarande inget varmvatten, och Bosses silvriga bil (en Mercedes?) lös fortfarande med sin frånvaro på uppfarten. Jag gjorde mig i ordning, drog på mig en mörkbrun, rutig skjorta (den som av någon anledning alltid får mig att tänka ”filmregissör” när jag ser mig i spegeln) och stack iväg.
Solen sken ute, det var en helt okej kväll. Jag skulle gå på konserten ensam, och det kändes ganska fint. Det är nog en efterkonstruktion, ingenting jag egentligen tänkte under min väg mot Debaser, men går man ensam på konsert, bio eller vad det än må vara, har man alltid upplevelsen för sig själv. Ingen kan säga emot, ingen kan argumentera, ingen kan påverka ens uppfattning.
Debasers uteservering var som vanligt full med folk. Jag försökte gå in på stället, men de öppnade först klockan 22. Jag var en halv timma för tidig, så jag fick glatt gå tillbaka till serveringen. Tyckte mig se Frida där i vimlet, men det visade sig vara någon helt annan. Däremot träffade jag en Anna (ännu en!) som jag språkat en del med på midsommarafton. Hon kände igen mig, men kunde inte placera var hon sett mig, vilket var lite lustigt då jag inte kom ihåg att hon varit särskilt full på midsommarfesten. Vi pratade en stund i alla fall, tills det framgick att hon skrev om film i Nöjesguiden. Då blev jag lite skrämd. Eller nej, i själva verket anslöt någon hipster som hon sa hon var sjukt sugen på att ”hooka up” med, och i samma ögonblick öppnades dörren till Debaser, och jag var egentligen inte på humör för att samtala, så jag gick in i mörkret.
Det var betydligt mysigare där inne. Nästan folktomt. Någon roddare stod och packade upp Clientele-skivor- och t-shirts. Jag köpte en öl och satte mig vid ett bord längs väggen medan jag väntade på att han skulle bli färdig. Jag hade inte så mycket pengar på mig, men lyckades skrapa ihop de tvåhundrafyrtio kronor som behövdes för en t-shirt och senaste, fantastiska skivan ”God Save The Clientele”.
Det dröjde ganska lång tid innan bandet gick upp på scenen. Det var nog tur att jag inte hade mer pengar med mig, annars hade jag förmodligen druckit en massa öl för att få tiden att gå, och det hade varit synnerligen onödigt. Istället gick jag mest omkring otåligt, fram och tillbaka i lokalen. Tittade roat på de otippat många japanska fans som antastade bandmedlemmarna så fort tillfälle gavs; bad om autografer, ville fotograferas tillsammans med dem, ni vet. Det var fint.
Så klev de upp på scenen då, och inledde med ”Since K Got Over Me”. Det var allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.
Bosses bil var fortfarande borta när jag kom hem.
--
Var vansinnigt trött när jag vaknade imorse. Plågade i mig frukost, lyssnade hoppfullt på ljudet av någon som vred på kranar på övervåningen, och gick slutligen till jobbet sportande den nya Clientele-t-shirten.
”När jag kommer hem”, tänkte jag, ”så ska väl varmvattnet vara tillbaka!”
Det blev en relativt lugn och behaglig arbetsdag. Blev tilldelad en stor men enkel och hjärndöd arbetsuppgift som jag fixade utan vare sig problem eller entusiasm. Frampå eftermiddagen var jag så trött att jag sjönk ihop i stolen, smått apatisk och sa:
”Jag är så trött att benen inte bär mig längre.”
Det var ingen överdrift. Jag, Louise, Cilla och Maria gick från jobbet samtidigt, men tydligen kom vi iväg lite för sent, för vi höll på att missa bussen. Vi fick springa för att hinna, och på mållinjen stupade jag. Benen försvann under mig och jag tumlade runt ett par varv på marken innan jag skrattande tog mig upp på fötter igen. Det enda som tog skada var fingertopparna, som jag märkligt nog lyckades skrapa upp mot asfalten. Tur att jag inte spelar gitarr.
--
Nu när jag skriver detta ligger jag nerbäddad i sängen och huttrar av köld. Kastade mig nyss fram och tillbaka genom hänsynslöst iskalla duschstrålar. Magen krampade sig när vattnet träffade den, och jag utstötte små okontrollerbara obscena läten av missnöje. Finns det ett helvete så är det en evighetslång kalldusch. Varmvattnet är med andra ord FORTFARANDE inte tillbaka.
Men nu är jag ren i alla fall. Diskat har jag gjort också, efter att ha kokat upp varmvatten att fylla diskhon med. Det här skulle kunna vara ganska mysigt, om jag exempelvis befann mig i en sommarstuga, eller något annat tillfälligt semesterboende som ska vara charmigt provisoriskt. Men det här ska vara mitt hem, saker och ting ska fungera smidigt, jag ska kunna samla energi här, kunna vila mig och slicka såren.
Fortsätter det så här hela helgen har jag bara en sak att säga min hyresvärd, hur mycket semesterrabatt han än må ge mig:
AVGÅ!
Tuesday, July 3, 2007
Today I sing the blues.
Måndag 2 juli - 07
Idag har jag känt mig lite blå. Blå som i ensam och lätt melankolisk, blå som i fjäderlätt. Jag känner mig alltid så efter helger fyllda av aktivitet och umgänge. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; som en Radio Dept-låt.
Jag satt i bussätet på morgonen, solen sken, inte ett moln svävade på himmelen, jag lyssnade på nya Clientele-skivan och önskade att jag inte behövde jobba. Det såg ut att bli en fantastisk dag, och att sitta inlåst på ett kontor kändes ovärdigt. Jag ville sitta med någon trevlig människa och en flaska rött i någon park någonstans, jag ville bli solbränd och jag ville leva det ljuva livet.
Lyckligtvis blev arbetsdagen inte så farligt jäktig, så kontrasten blev inte så extrem som man skulle kunna tro. På lunchrasten gick Cissi och jag till Tempo och köpte glass, så lite fick man ju njuta av sommarvärmen också. När jag kom hem från arbetet lagade jag mat, och somnade sedan nästan ögonblickligen, fortfarande trött efter helgen.
--
Dagen innan, söndag, vaknade jag relativt tidigt, gjorde mig i ordning och åkte in till Hornstull för att ta en fika med Moa, Andreas, Mange och en Kristofer – viktigt att poängtera att det inte är samma Kris som gick i min gamla folkhögskoleklass, det blir så lätt missförstånd annars.
Jag kom till Copacabana före de andra, och beställde en kopp kaffe. I kassan jobbade en av tjejerna jag snackat med på midsommarfesten.
”Nejmen hej, jobbar du här?”
”Ja, hur är läget?”
”Det är bra. En kaffe tack.”
”Varsågod.”
Jag satte mig i en stol på utsidan och han inte mer än sörpla lite på kaffet förrän jag fick syn på min gamla skolkamrat Henke på andra sidan gatan. Han och hans tjej satt och njöt av det luddiga solsken som då och då tittade fram bakom molnen – det var en ganska instabil dag, väderleksmässigt. Jag gick fram och sa hej, vi snackade en stund, och det visade sig att Henke nyligen varit i Karlskoga och spelat på någon antikrigsfestival. De hade tydligen haft svårt att hitta någon lokal att vistas i, då pacifister inte står högt i kurs i min hemstad (där krigsindustrin är det som i alla tider försett befolkningen med jobb). Tydligen hade de bott på Linnebäcks camping, vilket naturligtvis var lustigt.
”Mina föräldrar har ägt den campingen”, förklarade jag, mer road än stolt. Vi snackade en stund till, och jag han dricka upp mitt kaffe innan mitt fikasällskap anlände. Kände mig nästan som en riktig människa när jag sprang in i vänner och bekanta helt slumpmässigt på det viset. Det höjde självförtroendet ett par snäpp och fick söndagen att kännas fantastisk.
Vi slog oss ner på en brygga nere vid Street där vi drack kaffe ur pappmuggar och juice ur plastglas, småpratade och hade det gemytligt tills Andreas och hans kumpaner bestämde sig för att det var dags att fara hem. Vid tunnelbanenedgången skildes vi åt för den här gången.
Idag har jag känt mig lite blå. Blå som i ensam och lätt melankolisk, blå som i fjäderlätt. Jag känner mig alltid så efter helger fyllda av aktivitet och umgänge. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; som en Radio Dept-låt.
Jag satt i bussätet på morgonen, solen sken, inte ett moln svävade på himmelen, jag lyssnade på nya Clientele-skivan och önskade att jag inte behövde jobba. Det såg ut att bli en fantastisk dag, och att sitta inlåst på ett kontor kändes ovärdigt. Jag ville sitta med någon trevlig människa och en flaska rött i någon park någonstans, jag ville bli solbränd och jag ville leva det ljuva livet.
Lyckligtvis blev arbetsdagen inte så farligt jäktig, så kontrasten blev inte så extrem som man skulle kunna tro. På lunchrasten gick Cissi och jag till Tempo och köpte glass, så lite fick man ju njuta av sommarvärmen också. När jag kom hem från arbetet lagade jag mat, och somnade sedan nästan ögonblickligen, fortfarande trött efter helgen.
--
Dagen innan, söndag, vaknade jag relativt tidigt, gjorde mig i ordning och åkte in till Hornstull för att ta en fika med Moa, Andreas, Mange och en Kristofer – viktigt att poängtera att det inte är samma Kris som gick i min gamla folkhögskoleklass, det blir så lätt missförstånd annars.
Jag kom till Copacabana före de andra, och beställde en kopp kaffe. I kassan jobbade en av tjejerna jag snackat med på midsommarfesten.
”Nejmen hej, jobbar du här?”
”Ja, hur är läget?”
”Det är bra. En kaffe tack.”
”Varsågod.”
Jag satte mig i en stol på utsidan och han inte mer än sörpla lite på kaffet förrän jag fick syn på min gamla skolkamrat Henke på andra sidan gatan. Han och hans tjej satt och njöt av det luddiga solsken som då och då tittade fram bakom molnen – det var en ganska instabil dag, väderleksmässigt. Jag gick fram och sa hej, vi snackade en stund, och det visade sig att Henke nyligen varit i Karlskoga och spelat på någon antikrigsfestival. De hade tydligen haft svårt att hitta någon lokal att vistas i, då pacifister inte står högt i kurs i min hemstad (där krigsindustrin är det som i alla tider försett befolkningen med jobb). Tydligen hade de bott på Linnebäcks camping, vilket naturligtvis var lustigt.
”Mina föräldrar har ägt den campingen”, förklarade jag, mer road än stolt. Vi snackade en stund till, och jag han dricka upp mitt kaffe innan mitt fikasällskap anlände. Kände mig nästan som en riktig människa när jag sprang in i vänner och bekanta helt slumpmässigt på det viset. Det höjde självförtroendet ett par snäpp och fick söndagen att kännas fantastisk.
Vi slog oss ner på en brygga nere vid Street där vi drack kaffe ur pappmuggar och juice ur plastglas, småpratade och hade det gemytligt tills Andreas och hans kumpaner bestämde sig för att det var dags att fara hem. Vid tunnelbanenedgången skildes vi åt för den här gången.
Monday, July 2, 2007
Accelerate.
Söndag 1 juli - 07
Igår natt drömde jag att Acceleratorfestivalen var slut, och att den hade varit en monumental besvikelse, att jag hade lommat iväg från den, blodig, förnedrad och sänkt och utan att ha sett en enda minnesvärd konsert. Sedan vaknade jag, insåg att det var lördag, festivalen var inte slut ännu, och om den så hade varit hade det ändå varit en kul och lyckad kväll som absolut inte slutat i bedrövelse och förnedring.
Så tokigt man kan drömma ändå, va?
Och sickna trevliga människor jag har träffat då! Som jag tidigare nämnt skulle ju större delen av den stockholmsbaserade delen av min bekantskapskrets till Accelerator, och ett helt gäng goda vänner från utsocknes därtill. Således har jag träffat, umgåtts och hängt med Fredrik, Frida, Olof, Emma, A, Andreas, Moa, Mange, Fredriks kompis Mattias (med den fina musiksmaken), Nina, Patrik, Indie-Erik (som gick på min gamla skola och älskade Slowdive), hans tjej och forna klasskamrat Martina, JL och Particle man från forumet jag brukar hänga på, Joel, Christian, Petter, Björn, Julia och säkert en hel hög andra människor som absolut inte är mindre betydelsefulla, men som fallit ur mitt minne just nu.
--
På fredagen åkte jag direkt från jobbet till Universitet där festivalen hölls. Det hade varit en horribel arbetsdag, och jag var överlycklig över att vara fri. Hade tyvärr lite huvudvärk, men eftersom jag tagit en tablett strax innan jag gick från jobbet var den på väg att lägga sig. Solen sken, Andreas mötte upp mig vid entrén och helgen kunde börja.
Så här såg området ut: en stor gräsplan med en stor scen, ett stort tält som rymde en lite mindre scen, några mattält där det såldes vildsvinskebab, rullar med välsmakande fyllning och något asiatiskt, en ölservering med abnorma köer och ett område med toaletter som stundtals hade precis lika frustrerade långa köer. Det fanns en scen i Allhuset också, dit kön ringlade sig genom området som en orm.
Först gick vi till tältet, där Electrelane spelade. Jag såg dem som förband till Arcade Fire, och egentligen var de nog lite bättre då. Här började de bra, men segnade till lite i mitten av konserten. Men bra låtar har det, sjunger fantastiskt och har ett mäktigt sound. I konsertvimlet hittade vi ganska snart Fredrik och Mattias, och innan konserten tagit slut fann vi oss på väg därifrån i riktning mot mattälten.
Vi käkade och drack öl, Gossip spelade på stora scenen och vi beskådade dem på avstånd. Andreas och Mange sprang på ett helt gäng konserter, medan vi andra satt vid ett par bord i närheten av ölserveringen, där vi drack oss berusade i väntan på att de riktigt bra banden skulle börja spela. Först ut var, om jag minns rätt, Modest Mouse.
Tänk, jag hade glömt bort att Johnny Marr numera är medlem i Modest Mouse. Jag kom på det igen när en spinkig medelålders engelsman i Per Gessles frisyr ställde sig på scenen bredvid de andra neandertalarna i Modest Mouse. Han stack ut, om man säger så. Isaac Brock ser ut som om han klivit direkt ut ur en nu-metalvideo, och basisten som seriemördaren i någon amerikansk lågbudgetskräckis. Tjock, krum och tunnhårig. Någon som hänger flickor på köttkrokar och har huvuden i kylskåpet. Ett lustigt band som gav en helt okej konsert, även om jag nog måste erkänna för mig själv att Modest Mouse nog är bäst i små doser.
Jag stod och tittade med Olof och Emma, och plötsligt dök A upp, gav mig en kram, pratade med mig en stund och undrade om jag inte ville komma bort till henne och hennes dejt. Jag avstod – jag stod så bra där jag stod, så att säga. Men efter konserten pratade vi lite till, och sen hann vi ses en stund i toakön också, och hon gav mig en komplimang för min Saint Etienne-tischa innan hon försvann i fredagskvällen.
Sen var det lite dimmigt ett tag. Jag vet att vi hörde TV On The Radio och konstaterade att det inte var något vidare. Jag vet att jag stod och tittade på CSS medan jag, Fredrik och Jonas, eller Particle man som vi kan kalla honom, stod och gapade om något meningslöst.
Sista bandet för kvällen var Interpol, som jag kikade på med Christian. Det var en okej konsert. Jag har aldrig riktigt lyssnat på Interpol och tycker väl att det gått lite inflation i de där Joy Division-flirtande banden, men det lät åtminstone bra, och ena gitarristen var cool i sin svarta kostym.
Efter konserten slog Christian och jag följe till tuben, som självklart var proppfull med folk. Vi hade tur som fick plats i vagnen och slapp vänta tjugofem minuter på nästa tåg.
--
Jag sov länge, länge på lördagen, åt några mackor, gick till Coop och köpte ett paraply och åkte sedan till festivalen. Vi hade tänkt samla ihop ett gäng utanför festivalområdet och ta några öl innan vi gick in, men det såg inte ut att bli möjligt. Det hade regnat under natten och mera regn hängde i luften. Det var oktobergrått och disigt.
Jag kom till området lagom till Frida Hyvönen skulle spela. Jag var bakfull och ensam. Köpte en kaffe före konserten och gick in i tältet mest för att slippa det förväntade regnet, utan några större förväntningar på konserten. Frida Hyvönens debut kom i en tid då jag inte kunde tänka mig något mindre spännande än pianopop, och sedan dess har jag slagit dövörat till så fort hennes namn kommit på tal.
Stort misstag, uppenbarligen. Frida Hyvönen hade låtarna, karisman och rösten på sin sida. Hon bar en otroligt vacker bröllopsklänning som hon poserade i - mellan låtarna slog hon ut med armarna, luktade på en blombukett eller blickade Marilyn Monroe-förföriskt på publiken. Underhållande och gripande, om vartannat.
När konserten slutat ringde jag Andreas, som då precis kommit till området. Han, Moa och Mange väntade i Allhuset, där de skulle se Kate Nash. Jag gick dit och slöt upp med dem ute på balkongen. Jag trixade lite med stilettfunktionen på mitt nya paraply. Det var enda användningen jag skulle få av det paraplyet. Det skulle senare försvinna under mystiska omständigheter.
Kate Nash spelade smågullig tonårspop som kändes ganska malplacerad på Acceleratorfestivalen. Hennes brittiska accent var charmig förstås, men hon hade bara ett fåtal bra låtar, och mycket lät som sånt som kunde ha spelats i bakgrunden på ”Dawsons Creek” på den tiden den serien fanns. Efter konserten gick vi och köpte lite att äta och dricka, och sen avlöste konserterna varandra i ett hiskeligt tempo.
--
José Gonzales var behaglig att titta på. Det är fyra år sedan han släppte ”Veneer”. Tiden går fort. Sedan dess verkar han väl mest turnerat och låtit håret växa lite. Han har en frisyr som är väldigt Bruce Springsteensk, men i övrigt är det exakt samma artist som 2003. På lördagseftermiddagen, då solen sken och man var lite småberusad och mätt, var hans sorgsna gitarrplinkande, endast kompat av tyst monotont trummande, helt perfekt. En närmast hypnotisk känsla infann sig. Flera gånger stod jag bara och blundade och njöt.
--
Junior Boys var det band jag sett mest fram emot att se, dels för att de är sanslöst bra, dels för att deras livespelningar hyllats av pålitliga källor som The Jet Set Junta. På skiva är det ett lugnare sound, musik att sitta vaken på natten och klia sig i skägget till. Det kan låta som något negativt, men jag har med stor behållning kliat mig i skägget till ”So This Is Goodbye”. På scen är de betydligt rivigare. New Order frontalkrockar med Talking Heads på Krafterks ”Autobahn”. Eller nåt. Väldigt svängigt är det i alla fall. Omöjligt att stå stilla till. Moa, Mattias och Indie-Erik höll med mig, och de flesta andra i publiken också. Då spelar det ingen roll att somliga andra vänner (Hej Andreas och Fredrik!) tyckte det var sådär.
--
Jens Lekman var det kul att se igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag sett honom, men förmodligen är det inte mer än en, för jag minns bara en kväll i Örebro, den sista kvällen han kallade sig för Rocky Dennis. Jag minns att han spelade de där låtarna som betydde allt just då, att det var jättebra men att tekniken krånglade en del och att arrangörerna tvingade honom att avbryta tidigare av någon outgrundlig anledning. Sedan dess har det gått framåt en del. Nu hade han ett helt gäng glada musikanter med sig och det blev en sprallig och underhållande konsert. De nya låtarna lät fantastiskt. I text och stämning mer Jonathan Richman än någonsin, vilket jag naturligtvis uppskattar.
--
Jag har ingen relation till Rufus Wainwright, men fin att titta på är han ju, och han har en jäkla pipa. Sen har jag väl lite samma invändningar som Sonics Jenny Damberg när det gäller det nya materialet. Det finns inte särskilt mycket minnesvärda låtar – röst och arrangemang får dra hela lasset. På scen räckte det dock väldigt långt eftersom han är en underhållare ut i fingerspetsarna. Dessutom framförde han uttjatade ”Hallelujah” så fint att det kändes som att höra den för första gången.
Sen var det ju väldigt rart att Wainwright i mellansnacket pratade exakt som Mr. Slave i ”South Park”.
--
”Ja, jag var ju och kollade på Bright Eyes i Fredags, och wow vilken upplevelse!Det var nog bland det bästa jag varit med om. Det var mer än en konsert, det var... show.Fast det kanske berodde på att man inte kunde stå upp och kollade. Det var ju på Södra Teatern, så man satt ju i mjuka sköna stolar och kollade.Lite besviken blev man ju när man upptäckte att det inte var andra raden från scenen man skulle sitta på. Det var andra raden på andra våningen, dvs på en balkong...Men men, man såg bra ändå. Och ljudet var kanon.
Dessutom bjöd verkligen Conor Oberst på sig själv. Bright Eyes skivor är ju så utlämnande att det nästan känns som om man känner honom, men att han kunde vara riktigt rolig också, det visste jag inte. Inte heller att han kunde röja så. Visst visste man ju att han kunde skrika högt, det vet man ju när man lyssnat på skivorna, men... tja... Ja.Han hoppade omkring på sin stol, med sin stol, och i sista låten hoppade han upp på trumsetet och lirade... åh ja, det var bra.”
- Ur min Internetdagbok, Söndag 2 september - 01
--
Jag hade egentligen inga större förväntningar på Bright Eyes den här kvällen. Det är 2007 och de är ett ganska avslutat kapitel för mig. Jag lär inte köpa deras kommande skivor. Jag tycker visserligen fortfarande om deras äldre grejer, men lyssnar ytterst sällan på det. Ändå blev det en otrolig besvikelse. Det var inte bara det att det var tråkigt, det var smaklöst också. Som en countryrockens svar på ”Spinal Tap”. Conor var långhårig som en statist i ”Allmost Famous” och hade vit kostym. Resten av bandet var också vitklätt och bestod av två trummisar, en hel stråkorkester, x antal gitarrister och basister och säkert någon på blås också, jag minns inte.
”This is a song about eating magic mushrooms and making love in the desert”, säger han och bandet bryter ut i ett pompöst Jim Morrison-spektakel som aldrig tycks vilja ta slut. Conor vandrar omkring med sin gitarr på scenen, ställer sig framför sina bandmedlemmar som om han vore en domptör och de hans cirkusdjur, spelar en liten trudelutt och vandrar vidare. Vid något tillfälle headbangar han. Jag tittar bort, med skammen blossande i ansiktet.
”Alltså, jag tycker det här var ganska dåligt”, säger jag diplomatiskt, och när Moa håller med vågar jag släppa ut hela min besvikelse i långa, bittra haranger.
Bright Eyes har inga låtar att komma med längre, och då hjälper det inte att man är hundra man på scenen och spelar som om det inte fanns någon morgondag. Och kanske är texterna lika briljanta som jag uppfattade dem när jag hörde ”Fevers & Mirrors” första gången, men det märks ju inte när de kraxas fram bakom en hel Berlinmur av oväsen.
Jag har alltid uppfattat Conor Oberst som en intelligent och rolig ung man som förutom hans förmåga att skildra livets mörkare sidor väldigt målande i text (något som förmodligen gjort bilden av honom som dysterkvist större än vad som är befogat) är ganska vanlig och har fötterna på jorden. En ung man med någorlunda bra koll, smak och stil. Det är något jag måste revidera nu, efter lördagsnattens orgie i dålig smak, pompösa arrangemang och lättglömda låtar.
Jag och Moa hade tänkt skippa Tough Alliance. Dels såg vi ju dem på Södra Bar för inte så länge sedan, dels kändes en kaotisk, knökfull spelning i lilla jättevarma Allhuset inte alls lockande. Men eftersom Bright Eyes spelningen var så usel ställde vi oss ändå i kön till Allhuset. Efter en stunds köande kom en funktionär och meddelade att det redan var fullt. Som väntat med andra ord.
Mötte Petter på vägen till tunnelbanan, och han slog följe med oss. Vi mötte även Björn och Julia, som var helt begeistrade efter Bright Eyes-konserten och nästan tycktes bli förbannade på mitt gnällande. Så här i efterhand kan jag förstå dem. Petter klev av vid T-Centralen, Björn och Julia vid Slussen, Moa vid Zinkensdamm och själv bytte jag vid Liljeholmen. Kom hem vid två och somnade ganska snart. Trots en kass avslutningskonsert hade det varit en toppenhelg.
Igår natt drömde jag att Acceleratorfestivalen var slut, och att den hade varit en monumental besvikelse, att jag hade lommat iväg från den, blodig, förnedrad och sänkt och utan att ha sett en enda minnesvärd konsert. Sedan vaknade jag, insåg att det var lördag, festivalen var inte slut ännu, och om den så hade varit hade det ändå varit en kul och lyckad kväll som absolut inte slutat i bedrövelse och förnedring.
Så tokigt man kan drömma ändå, va?
Och sickna trevliga människor jag har träffat då! Som jag tidigare nämnt skulle ju större delen av den stockholmsbaserade delen av min bekantskapskrets till Accelerator, och ett helt gäng goda vänner från utsocknes därtill. Således har jag träffat, umgåtts och hängt med Fredrik, Frida, Olof, Emma, A, Andreas, Moa, Mange, Fredriks kompis Mattias (med den fina musiksmaken), Nina, Patrik, Indie-Erik (som gick på min gamla skola och älskade Slowdive), hans tjej och forna klasskamrat Martina, JL och Particle man från forumet jag brukar hänga på, Joel, Christian, Petter, Björn, Julia och säkert en hel hög andra människor som absolut inte är mindre betydelsefulla, men som fallit ur mitt minne just nu.
--
På fredagen åkte jag direkt från jobbet till Universitet där festivalen hölls. Det hade varit en horribel arbetsdag, och jag var överlycklig över att vara fri. Hade tyvärr lite huvudvärk, men eftersom jag tagit en tablett strax innan jag gick från jobbet var den på väg att lägga sig. Solen sken, Andreas mötte upp mig vid entrén och helgen kunde börja.
Så här såg området ut: en stor gräsplan med en stor scen, ett stort tält som rymde en lite mindre scen, några mattält där det såldes vildsvinskebab, rullar med välsmakande fyllning och något asiatiskt, en ölservering med abnorma köer och ett område med toaletter som stundtals hade precis lika frustrerade långa köer. Det fanns en scen i Allhuset också, dit kön ringlade sig genom området som en orm.
Först gick vi till tältet, där Electrelane spelade. Jag såg dem som förband till Arcade Fire, och egentligen var de nog lite bättre då. Här började de bra, men segnade till lite i mitten av konserten. Men bra låtar har det, sjunger fantastiskt och har ett mäktigt sound. I konsertvimlet hittade vi ganska snart Fredrik och Mattias, och innan konserten tagit slut fann vi oss på väg därifrån i riktning mot mattälten.
Vi käkade och drack öl, Gossip spelade på stora scenen och vi beskådade dem på avstånd. Andreas och Mange sprang på ett helt gäng konserter, medan vi andra satt vid ett par bord i närheten av ölserveringen, där vi drack oss berusade i väntan på att de riktigt bra banden skulle börja spela. Först ut var, om jag minns rätt, Modest Mouse.
Tänk, jag hade glömt bort att Johnny Marr numera är medlem i Modest Mouse. Jag kom på det igen när en spinkig medelålders engelsman i Per Gessles frisyr ställde sig på scenen bredvid de andra neandertalarna i Modest Mouse. Han stack ut, om man säger så. Isaac Brock ser ut som om han klivit direkt ut ur en nu-metalvideo, och basisten som seriemördaren i någon amerikansk lågbudgetskräckis. Tjock, krum och tunnhårig. Någon som hänger flickor på köttkrokar och har huvuden i kylskåpet. Ett lustigt band som gav en helt okej konsert, även om jag nog måste erkänna för mig själv att Modest Mouse nog är bäst i små doser.
Jag stod och tittade med Olof och Emma, och plötsligt dök A upp, gav mig en kram, pratade med mig en stund och undrade om jag inte ville komma bort till henne och hennes dejt. Jag avstod – jag stod så bra där jag stod, så att säga. Men efter konserten pratade vi lite till, och sen hann vi ses en stund i toakön också, och hon gav mig en komplimang för min Saint Etienne-tischa innan hon försvann i fredagskvällen.
Sen var det lite dimmigt ett tag. Jag vet att vi hörde TV On The Radio och konstaterade att det inte var något vidare. Jag vet att jag stod och tittade på CSS medan jag, Fredrik och Jonas, eller Particle man som vi kan kalla honom, stod och gapade om något meningslöst.
Sista bandet för kvällen var Interpol, som jag kikade på med Christian. Det var en okej konsert. Jag har aldrig riktigt lyssnat på Interpol och tycker väl att det gått lite inflation i de där Joy Division-flirtande banden, men det lät åtminstone bra, och ena gitarristen var cool i sin svarta kostym.
Efter konserten slog Christian och jag följe till tuben, som självklart var proppfull med folk. Vi hade tur som fick plats i vagnen och slapp vänta tjugofem minuter på nästa tåg.
--
Jag sov länge, länge på lördagen, åt några mackor, gick till Coop och köpte ett paraply och åkte sedan till festivalen. Vi hade tänkt samla ihop ett gäng utanför festivalområdet och ta några öl innan vi gick in, men det såg inte ut att bli möjligt. Det hade regnat under natten och mera regn hängde i luften. Det var oktobergrått och disigt.
Jag kom till området lagom till Frida Hyvönen skulle spela. Jag var bakfull och ensam. Köpte en kaffe före konserten och gick in i tältet mest för att slippa det förväntade regnet, utan några större förväntningar på konserten. Frida Hyvönens debut kom i en tid då jag inte kunde tänka mig något mindre spännande än pianopop, och sedan dess har jag slagit dövörat till så fort hennes namn kommit på tal.
Stort misstag, uppenbarligen. Frida Hyvönen hade låtarna, karisman och rösten på sin sida. Hon bar en otroligt vacker bröllopsklänning som hon poserade i - mellan låtarna slog hon ut med armarna, luktade på en blombukett eller blickade Marilyn Monroe-förföriskt på publiken. Underhållande och gripande, om vartannat.
När konserten slutat ringde jag Andreas, som då precis kommit till området. Han, Moa och Mange väntade i Allhuset, där de skulle se Kate Nash. Jag gick dit och slöt upp med dem ute på balkongen. Jag trixade lite med stilettfunktionen på mitt nya paraply. Det var enda användningen jag skulle få av det paraplyet. Det skulle senare försvinna under mystiska omständigheter.
Kate Nash spelade smågullig tonårspop som kändes ganska malplacerad på Acceleratorfestivalen. Hennes brittiska accent var charmig förstås, men hon hade bara ett fåtal bra låtar, och mycket lät som sånt som kunde ha spelats i bakgrunden på ”Dawsons Creek” på den tiden den serien fanns. Efter konserten gick vi och köpte lite att äta och dricka, och sen avlöste konserterna varandra i ett hiskeligt tempo.
--
José Gonzales var behaglig att titta på. Det är fyra år sedan han släppte ”Veneer”. Tiden går fort. Sedan dess verkar han väl mest turnerat och låtit håret växa lite. Han har en frisyr som är väldigt Bruce Springsteensk, men i övrigt är det exakt samma artist som 2003. På lördagseftermiddagen, då solen sken och man var lite småberusad och mätt, var hans sorgsna gitarrplinkande, endast kompat av tyst monotont trummande, helt perfekt. En närmast hypnotisk känsla infann sig. Flera gånger stod jag bara och blundade och njöt.
--
Junior Boys var det band jag sett mest fram emot att se, dels för att de är sanslöst bra, dels för att deras livespelningar hyllats av pålitliga källor som The Jet Set Junta. På skiva är det ett lugnare sound, musik att sitta vaken på natten och klia sig i skägget till. Det kan låta som något negativt, men jag har med stor behållning kliat mig i skägget till ”So This Is Goodbye”. På scen är de betydligt rivigare. New Order frontalkrockar med Talking Heads på Krafterks ”Autobahn”. Eller nåt. Väldigt svängigt är det i alla fall. Omöjligt att stå stilla till. Moa, Mattias och Indie-Erik höll med mig, och de flesta andra i publiken också. Då spelar det ingen roll att somliga andra vänner (Hej Andreas och Fredrik!) tyckte det var sådär.
--
Jens Lekman var det kul att se igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag sett honom, men förmodligen är det inte mer än en, för jag minns bara en kväll i Örebro, den sista kvällen han kallade sig för Rocky Dennis. Jag minns att han spelade de där låtarna som betydde allt just då, att det var jättebra men att tekniken krånglade en del och att arrangörerna tvingade honom att avbryta tidigare av någon outgrundlig anledning. Sedan dess har det gått framåt en del. Nu hade han ett helt gäng glada musikanter med sig och det blev en sprallig och underhållande konsert. De nya låtarna lät fantastiskt. I text och stämning mer Jonathan Richman än någonsin, vilket jag naturligtvis uppskattar.
--
Jag har ingen relation till Rufus Wainwright, men fin att titta på är han ju, och han har en jäkla pipa. Sen har jag väl lite samma invändningar som Sonics Jenny Damberg när det gäller det nya materialet. Det finns inte särskilt mycket minnesvärda låtar – röst och arrangemang får dra hela lasset. På scen räckte det dock väldigt långt eftersom han är en underhållare ut i fingerspetsarna. Dessutom framförde han uttjatade ”Hallelujah” så fint att det kändes som att höra den för första gången.
Sen var det ju väldigt rart att Wainwright i mellansnacket pratade exakt som Mr. Slave i ”South Park”.
--
”Ja, jag var ju och kollade på Bright Eyes i Fredags, och wow vilken upplevelse!Det var nog bland det bästa jag varit med om. Det var mer än en konsert, det var... show.Fast det kanske berodde på att man inte kunde stå upp och kollade. Det var ju på Södra Teatern, så man satt ju i mjuka sköna stolar och kollade.Lite besviken blev man ju när man upptäckte att det inte var andra raden från scenen man skulle sitta på. Det var andra raden på andra våningen, dvs på en balkong...Men men, man såg bra ändå. Och ljudet var kanon.
Dessutom bjöd verkligen Conor Oberst på sig själv. Bright Eyes skivor är ju så utlämnande att det nästan känns som om man känner honom, men att han kunde vara riktigt rolig också, det visste jag inte. Inte heller att han kunde röja så. Visst visste man ju att han kunde skrika högt, det vet man ju när man lyssnat på skivorna, men... tja... Ja.Han hoppade omkring på sin stol, med sin stol, och i sista låten hoppade han upp på trumsetet och lirade... åh ja, det var bra.”
- Ur min Internetdagbok, Söndag 2 september - 01
--
Jag hade egentligen inga större förväntningar på Bright Eyes den här kvällen. Det är 2007 och de är ett ganska avslutat kapitel för mig. Jag lär inte köpa deras kommande skivor. Jag tycker visserligen fortfarande om deras äldre grejer, men lyssnar ytterst sällan på det. Ändå blev det en otrolig besvikelse. Det var inte bara det att det var tråkigt, det var smaklöst också. Som en countryrockens svar på ”Spinal Tap”. Conor var långhårig som en statist i ”Allmost Famous” och hade vit kostym. Resten av bandet var också vitklätt och bestod av två trummisar, en hel stråkorkester, x antal gitarrister och basister och säkert någon på blås också, jag minns inte.
”This is a song about eating magic mushrooms and making love in the desert”, säger han och bandet bryter ut i ett pompöst Jim Morrison-spektakel som aldrig tycks vilja ta slut. Conor vandrar omkring med sin gitarr på scenen, ställer sig framför sina bandmedlemmar som om han vore en domptör och de hans cirkusdjur, spelar en liten trudelutt och vandrar vidare. Vid något tillfälle headbangar han. Jag tittar bort, med skammen blossande i ansiktet.
”Alltså, jag tycker det här var ganska dåligt”, säger jag diplomatiskt, och när Moa håller med vågar jag släppa ut hela min besvikelse i långa, bittra haranger.
Bright Eyes har inga låtar att komma med längre, och då hjälper det inte att man är hundra man på scenen och spelar som om det inte fanns någon morgondag. Och kanske är texterna lika briljanta som jag uppfattade dem när jag hörde ”Fevers & Mirrors” första gången, men det märks ju inte när de kraxas fram bakom en hel Berlinmur av oväsen.
Jag har alltid uppfattat Conor Oberst som en intelligent och rolig ung man som förutom hans förmåga att skildra livets mörkare sidor väldigt målande i text (något som förmodligen gjort bilden av honom som dysterkvist större än vad som är befogat) är ganska vanlig och har fötterna på jorden. En ung man med någorlunda bra koll, smak och stil. Det är något jag måste revidera nu, efter lördagsnattens orgie i dålig smak, pompösa arrangemang och lättglömda låtar.
Jag och Moa hade tänkt skippa Tough Alliance. Dels såg vi ju dem på Södra Bar för inte så länge sedan, dels kändes en kaotisk, knökfull spelning i lilla jättevarma Allhuset inte alls lockande. Men eftersom Bright Eyes spelningen var så usel ställde vi oss ändå i kön till Allhuset. Efter en stunds köande kom en funktionär och meddelade att det redan var fullt. Som väntat med andra ord.
Mötte Petter på vägen till tunnelbanan, och han slog följe med oss. Vi mötte även Björn och Julia, som var helt begeistrade efter Bright Eyes-konserten och nästan tycktes bli förbannade på mitt gnällande. Så här i efterhand kan jag förstå dem. Petter klev av vid T-Centralen, Björn och Julia vid Slussen, Moa vid Zinkensdamm och själv bytte jag vid Liljeholmen. Kom hem vid två och somnade ganska snart. Trots en kass avslutningskonsert hade det varit en toppenhelg.
Subscribe to:
Comments (Atom)