I wish I had an evil twin.

Tisdag 17 juli - 07

“I wish I had an evil twin
Running 'round doing people in
I wish I had
A very bad
And evil twin to do my will
To cull and conquer, cut and kill
Just like I would
If I weren't good
And if I knew where to begin”

Magnetic Fields – I Wish I Had An Evil Twin

Magnetic Fields är så citatvänliga. De har en textrad för varje tillfälle. Den här veckan är det texten ovan som känns mest lämplig. Jag är nämligen rädd att jag börjar flippa ur, att jag börjar utveckla en Mr. Hyde-persona. Jag behöver inte längre önska mig en ondskefull tvilling, han lever, frodas och verkar inuti mig. Han tittar ut ibland. Hulk till min Bruce Branner. Yin till min yang (eller är det tvärtom?). Min mummudrai. Och vet du vad det sistnämnda är, så är du lika nördig som jag är.
--
Tog en fika med Fredrik i onsdags. Vi satt en stund på utomhusfiket vid Vasaparken, svepte två koppar kaffe, konstaterade att det var trevligt, och inte minst ganska ovanligt, att ses under nyktra omständigheter. När kaffet tagit slut promenerade vi upp till hans lägenhet, snackade katter, musik och politik och lyssnade på Bear Quartet och Human League tills det var dags för mig att åka in till Slussen. Jag skulle möta upp Anna M och tillsammans med henne kolla på Touch som spelade på Södra Bar.
Det verkar vara förutbestämt att varannan kväll på Södra Bar ska vara fantastisk och varannan aptrist. Tough Alliance-kvällen var klockren. Det här var – och det bör understrykas att det ingalunda var bandets fel, de spelade bra – en totalt meningslös kväll. Jag hann bli trött in till medvetslöshetens gräns medan jag väntade på Anna, väl inne på stället irriterade jag mig på alla södersmarta människor i hippa kläder, jag höll mig envist borta från bardisken och alla former av drickande, kollade på Touch, applåderade när man skulle applådera och gick utan ett ord så fort spelningen var slut. Otrevligt, men hey, det är den nya jag.
--
Jag berättade nyligen om en människa som ringde och körde över mig angående en reklamation.
Hon ringde i torsdags igen.
Jag har jobbat med telefonen som huvudsakligt verktyg sedan hösten 2005. Jag har aldrig varit med om ett värre samtal än detta. Människor har skrikit, svurit, varit fulla, varit höga, talat engelska med tysk brytning, flåsat i luren, krävt att få prata med chef, hotat, gråtit, missförstått, ifrågasatt och pratat skånska. Men ingen, ingen, ingen har någonsin varit mer utmattande att prata med än denna Göteborgskvinna. Hon är sansad, hon är trevlig, hon har en röst som är sympatisk och behaglig att lyssna på, och hon poängterar att det inte är mig personligen hon är irriterad på.
Hon sköter sig oklanderligt. Man kan inte avsky henne.
Hat är annars en väldigt effektiv försvarsmekanism. Någon ringer och skäller, och efter samtalet svär man en stund. Ritar en ful gubbe, skriver några könsord på ett papper. Tänker; ”Fan vilken otrolig idiot. Tur att man inte behöver ha honom som farsa!”, och sen är det hela ute ur systemet. Man trycker ner knappen och tar ett samtal till, proceduren upprepas.
Men denna kvinna, henne känner man enbart sympati för. Henne vill man hjälpa. Men företaget tillåter det inte. Jag tvingas sitta och läsa upp argument enligt en färdigskriven mall, och hon viftar bort dem som om de vore flugor. Hon kör över mig totalt. Hon styr samtalet med järnhand. Hon får mig att säga något, sekunder senare får hon mig att säga något annat, ytterligare några sekunder senare påpekar hon att jag just sagt emot mig själv. Och hon har rätt. Mina, eller snarare; företagets argument håller inte.
Det är så enkelt att hon har rätt och jag har fel.
Efter samtalet påpekar jag det, medan mina kollegor försöker övertyga mig om att jag har fel. Jag ser rött. Hade de talat med denna kvinna hade de förstått att det inte är så enkelt, och det säger jag också. Jag utmanar dem.
”Jag slår vad om att ingen av er hade hanterat det här samtalet bättre än jag”, muttrar jag. Ingen säger något.
”Vill du prata om det?” frågar Louise försiktigt.
”NEJ, jag vill inte prata om det!” fräser jag, och tillägger något mer nedtonat, ”Jag har allt och ingenting att säga.”
--
Jag arbetade vidare en halvtimme till under tystnad.
”Ska du ta tjugo över-bussen?” frågade Louise, och jag mumlade något oengagerat till svar. När hon frågade mig en andra gång svarade jag bara att jag förmodligen inte var något vidare sällskap och att jag skulle åka hem ensam. Det gjorde jag också, arg som en geting.
Väl hemma lyssnade jag på Magnetic Fields och inaktiverade min onda tvilling. Kokade lite pasta, åt en halväcklig middag och läste ut en bok innan jag satte mig på tunnelbanan igen och åkte in till Hornstull.
Jag hade bestämt möte med Moa, som jag skulle ta en fika med denna afton. Vid möttes inne på videobutiken, och gav oss sedan iväg på jakt efter kaffe. Att hitta ett kvällsöppet café visade sig inte vara helt enkelt. Vi promenerade hela Hornsgatan, från Hornstull till Slussen, utan att hitta något. Det fick bli Muggen på Götgatan, som trots sitt något osmakliga namn är riktigt mysigt. Vi fikade en stund och tog sedan samma väg tillbaka till Hornstull. Vi passerade en videobutik med billiga filmer och bestämde oss för att hyra en. Valet föll på ”Lonesome Jim” med Liv Tyler och Ben Afflecks brorsa Casey. Den har fått en del lovord från diverse otippade håll, men var faktiskt ännu bättre än väntat. En riktig pärla. Det blev en trevlig kväll, och en dålig dag slutade därmed riktigt bra.
--
Fredagen var sista arbetsdagen före semestern och Maria var tillbaka efter några dagars sjukdom. Det ringde som aldrig förr, men trots det blev det en någorlunda trivsam arbetsdag. Otrevliga idioter ringde ju förstås, men såna ringer dagligen. Världen är full av människor utan empati eller hyfs. Jag har insett det nu. Så länge arga tanten från tisdagen och onsdagen höll sig borta från telefonen var jag nöjd.
Louise och jag gick till Brobergs och lunchade. En fantastisk buffé serverades, där champinjonsoppan var höjdpunkten. Det tråkiga med att äta på Brobergs är att man aldrig hinner få ut mesta möjliga valuta för pengarna innan man måste ge sig av för att hinna tillbaka till jobbet i tid. Vi hann nätt och jämt äta dricka upp kaffet och sätta i oss hallonkakan förrän plikten kallade.
Louise föreslog någon gång under eftermiddagen att vi kunde gå ut och ta ett glas vin efter jobbet. Som för att ta avsked av dem (mig) som går på semester. Det lät som en god idé.
”Jag ska ta vitt”, sa Louise.
”Jag ska ta rosa”, sa Maria.
Jag övervägde för en sekund att säga att rött var min färg för kvällen, men istället sa jag:
”Jag ska ta brandgult”, och öl fick det alltså bli. Jag vinkade adjö till min vita vecka.
Vi gick från jobbet vid tjugo i fem. Jag hade massor av uppgifter att slutföra eftersom det var sista arbetsdagen på tre och en halv vecka. När vi lämnade byggnaden kände jag mig märkligt tom, som om jag inte riktigt fattade att jag verkligen skulle vara borta i tre veckor.
Vi hamnade på ett sunkhak vid Mariatorget, eftersom Hjärtats Bar, mitt förstahandsval, inte hade öppet. Det blev en trevlig eftermiddag. Jag var trött och lättpåverkad, avverkade tre öl på kort tid och blev översocial. Som på beställning kom ett SMS från Anna M som undrade vad jag hade för planer för kvällen. Dessvärre hade min plånbok inte råd med några storslagna planer, och jag skulle möta upp min ännu pankare brorsa några timmar senare, så Annas planer på fortsatt barhäng gick i stöpet.
Barhänget var över även för mina arbetskamrater. Vi gick ut från stället och upptäckte till vår förvåning att solen börjat skina medan vi suttit gömda i mörkret. Det, i kombination med min berusning som var mer påtaglig – och mer behaglig – än väntat, och att Britta Persson spelade gratis nere vid Slussen, gjorde mig väldigt osugen på att åka hem. Åtminstone på att åka hem utan sällskap och sedan sitta där i den kalla kryptan, trött och lullig, tills brorsan skulle komma. Jag försökte övertala Louise och Maria att följa med hem och se hur jag bor, men det gick sådär. Maria var på, men Louise tyckte resan på cirka tjugo minuter var för lång.
”Kom igen nu, it’ll be an adventure!” försökte jag desperat, men det hjälpte inte. Jag åkte hem ensam, la mig och sov en liten stund, tills brorsan ringde och meddelade att han var på intågande.
--
Vi for till Olofs syster i Örnsberg på kvällen. De hade grillat och druckit vin, och jag och Tobbe var inbjudna. Vi kom iväg ganska sent, så de hade nästan blivit klara vid det laget vi var framme. Lite grillspett och sallad hann jag dock få i mig, och ett glas rött också, innan de packade ihop och skulle bege sig till någon kvasisvart svartklubb vid Telefonplan. Vi hängde förstås på, trots att varken vi eller våra plånböcker var särskilt sugna på en helkväll. Färdmedel blev inte tunnelbanan, utan för ovanlighetens skull apostlahästarna. Det var ganska behagligt denna kväll, en av de få ljumna kvällarna hittills den här sommaren. Vi gick från Örnsberg via Aspudden, och det var fantastiskt fina kvarter. En uppenbarelse för mig som aldrig varit där tidigare. Svartklubbens lokaler låg inte alls långt från mitt jobb. Kön utanför var lång och ringlande, trots att det inte var mycket mer än en halvtimme kvar tills stängning. Jag, Tobbe, Olof och Emma gick till tunnelbanan. Vi kände inte riktigt att det var värt att ställa sig i kön. Jag och Tobbe åkte hem, kollade på ”Hot Fuzz” och somnade sedan.
--
Dagen därpå, eftermiddagen därpå mer exakt, satte vi oss på en Säfflebuss och for till Karlskoga. Solen sken och hade skinit hela förmiddagen. Innan bussen startade och körde iväg var det olidligt hett i den, som i en bastu.
När man kommer in i Karlskoga från Örebro möts man av en lång, lång nerförsbacke. Någon, jag minns inte vem, berättade en gång för mig att hans eller hennes pappa brukade stänga av motorn och rulla nerför den backen för att spara bensin. Nu var backen ett vattenfall. Det ösregnade. Det var inget ösregn av episka proportioner – det värsta jag någonsin varit med om var sommaren 2000 när jag och Jannis just kommit hem från Grekland och det vräkte ner så mycket att jag hoppades det stod en färdigsnickrad ark och väntade på oss där hemma – utan ett helt vanligt helvetiskt ösregn.
Bussen rullade in på Karlskoga busstation och vi skyndade oss upp till Tobbes lägenhet medan stor ljumna vattendroppar exploderade över oss.