A town called Mälis.

Torsdag 5 juli - 07

”Niklas!”
Det är Bosse som ropar mitt namn. Jag har lämnat kryptan för att tömma torktumlaren på tvätt, och han sitter på golvet och meckar med något, jag ser inte riktigt vad.
”Tjenare”, säger jag.
”Tjenare, hur står re till?” Han har den mesta stockholmskan jag någonsin hört, tror jag.
”Det är bara fint, bara fint”, säger jag, och kommer ihåg att bolla frågan tillbaka. Jodå, Bosse mår bra.
”Du e en bra hyresgäst Niklas!” säger han.
”Åh, tack.”
”Betalar alltid hyran i god tid och är lugn och ordningsam, det e inte alla som e så.”
”Kul att du tycker så.”
”Ja, och därför tänkte jag ge dig lite semesterrabatt på julihyran. Jag tänkte att vi säger att du sätter in tvåtusenfemhundra på kontot nästa gång.”
Det är sjuhundra kronor mindre än vanligt. Bosse är uppenbarligen en genuint god människa.
Jag tackade så hemskt mycket och passade på att fråga om han stördes av att jag brukar spela musik sent på nätterna.
”Jag har alltid väldigt låg volym, men jag vet ju inte hur lyhört det är här…”
Han försäkrade att det inte var någon fara.
”Mitt sovrum ligger i andra änden av huset, så det ska mycket till för att jag ska bli störd”, försäkrade han.
Men allt är dessvärre inte frid och fröjd.
Efter vårt trivsamma samtal gick jag in på mitt rum och stängde dörren, den dörr som leder från kryptan till resten av villan. Jag har ju en ytterdörr också, men den använder jag inte när jag ska till tvättmaskinen. Jag låste inte - av någon anledning har jag alltid tyckt att det känns oförskämt att låsa dörren när någon på andra sidan är nära nog att höra det. Det känns som om man med detta ämnar stänga ute just specifikt den personen, eller som om man är ute efter att markera något. Efter Bosses vänlighet ville jag absolut inte att vare sig han eller jag skulle känna på det viset. Dessutom har jag vant mig vid att ha den dörren olåst, eftersom det var först nyligen jag insåg att den faktiskt gick att låsa. Det jag tidigare trodde var ett fel med låset visade sig bero på att det låg en skruv och skavde mellan dörren och tröskeln. Så jag är van vid att vem som helst kan klampa in i kryptan. Jag har lärt mig sova med ena ögat öppet, helt enkelt.
Jag satt uppe länge och skrev på en Lloyd Cole-text till min andra blogg innan jag slutligen släckte och somnade.
--
Morgonen därpå, det vill säga i morse, var det hantverkare i rummet intill. Där finns ett förråd som jag förvarar en del av mina saker i, och dessutom proppskåp, värmepanna och annat smått och gott. Det var just värmepannan de skulle jobba med nu, det hörde jag tydligt. Mellan mitt rum och förrådet är det ganska lyhört. Jag satt i morgonrock vid mitt lilla köksbord, tuggade på en ostmacka och lyssnade på deras småprat och gnisslandet av skruvmejslar mot plåt. Ryckte till lite när jag det knakade i dörren – de tycktes dunsa emot den då och då.
För några veckor sedan var det en hantverkare som klev in i kryptan medan jag höll på att göra mig i ordning för jobbet. Jag stod då inne på toaletten, så jag såg honom aldrig, och han såg inte mig.
”Jag ska bara låna kylskåpet”, ropade han när han hörde att jag var inne. Som om det vore det mest naturliga i världen att klampa in i folks lägenheter utan förvarning.
”Det finns nog ingen plats över där”, protesterade jag häpet. Det var det enda jag kunde komma på att säga.
”Det är lugnt, det är bara en matlåda!” ropade hantverkaren muntert.
Jag blev mäkta irriterad, och när jag berättade om incidenten försäkrade Bosse att det inte skulle hända igen. Hantverkaren hade bara inte känt till att kryptan var uthyrd.
Idag verkade det vara helt nya hantverkare, för plötsligt gled dörren upp – jag hade ju glömt att låsa. Någon konstaterade; ”Oj, här bor visst någon”, och stängde genast efter sig.
Jag himlade med ögonen. Okej, det var mitt fel, jag hade inte låst. Men jag kunde ändå inte skaka av mig bilden av en klåfingrig rackarunge som bara inte kan låta bli att snoka och pilla på saker, trots att han inte får.
--
Jag åkte till jobbet och kom tillbaka hem vid sextiden på kvällen. Skulle laga mat, diska lite och sedan sova. Hade planer för kvällen och behövde vara pigg och utvilad. När jag skulle till att spola upp diskvatten märkte jag något konstigt. Det kom inget vatten. Jag testade att vrida på kallvatten istället. Fungerade alldeles utmärkt. En strid stråle iskallt vatten forsade ner i diskhon. Slut på varmvatten alltså. Fantastiskt.
Bosse var inte hemma, så det var inte så mycket att göra åt. Bara att avvakta, hoppas på att han skulle dyka upp och att man fortfarande skulle vara någorlunda fräsch när det var dags att lämna kryptan för att åka på Clientele-konsert senare på kvällen.
Jag väcktes ur min skönhetssömn av att A ringde. Ett trevligt och oväntat samtal. Hennes semester hade börjat, hon var hemma hos föräldrarna nu och skulle snart åka utomlands. Vi pratade om festivalen, vi pratade om lite annat, vi la på och jag var klarvaken och redo för action. Fortfarande inget varmvatten, och Bosses silvriga bil (en Mercedes?) lös fortfarande med sin frånvaro på uppfarten. Jag gjorde mig i ordning, drog på mig en mörkbrun, rutig skjorta (den som av någon anledning alltid får mig att tänka ”filmregissör” när jag ser mig i spegeln) och stack iväg.
Solen sken ute, det var en helt okej kväll. Jag skulle gå på konserten ensam, och det kändes ganska fint. Det är nog en efterkonstruktion, ingenting jag egentligen tänkte under min väg mot Debaser, men går man ensam på konsert, bio eller vad det än må vara, har man alltid upplevelsen för sig själv. Ingen kan säga emot, ingen kan argumentera, ingen kan påverka ens uppfattning.
Debasers uteservering var som vanligt full med folk. Jag försökte gå in på stället, men de öppnade först klockan 22. Jag var en halv timma för tidig, så jag fick glatt gå tillbaka till serveringen. Tyckte mig se Frida där i vimlet, men det visade sig vara någon helt annan. Däremot träffade jag en Anna (ännu en!) som jag språkat en del med på midsommarafton. Hon kände igen mig, men kunde inte placera var hon sett mig, vilket var lite lustigt då jag inte kom ihåg att hon varit särskilt full på midsommarfesten. Vi pratade en stund i alla fall, tills det framgick att hon skrev om film i Nöjesguiden. Då blev jag lite skrämd. Eller nej, i själva verket anslöt någon hipster som hon sa hon var sjukt sugen på att ”hooka up” med, och i samma ögonblick öppnades dörren till Debaser, och jag var egentligen inte på humör för att samtala, så jag gick in i mörkret.
Det var betydligt mysigare där inne. Nästan folktomt. Någon roddare stod och packade upp Clientele-skivor- och t-shirts. Jag köpte en öl och satte mig vid ett bord längs väggen medan jag väntade på att han skulle bli färdig. Jag hade inte så mycket pengar på mig, men lyckades skrapa ihop de tvåhundrafyrtio kronor som behövdes för en t-shirt och senaste, fantastiska skivan ”God Save The Clientele”.
Det dröjde ganska lång tid innan bandet gick upp på scenen. Det var nog tur att jag inte hade mer pengar med mig, annars hade jag förmodligen druckit en massa öl för att få tiden att gå, och det hade varit synnerligen onödigt. Istället gick jag mest omkring otåligt, fram och tillbaka i lokalen. Tittade roat på de otippat många japanska fans som antastade bandmedlemmarna så fort tillfälle gavs; bad om autografer, ville fotograferas tillsammans med dem, ni vet. Det var fint.
Så klev de upp på scenen då, och inledde med ”Since K Got Over Me”. Det var allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.
Bosses bil var fortfarande borta när jag kom hem.
--
Var vansinnigt trött när jag vaknade imorse. Plågade i mig frukost, lyssnade hoppfullt på ljudet av någon som vred på kranar på övervåningen, och gick slutligen till jobbet sportande den nya Clientele-t-shirten.
”När jag kommer hem”, tänkte jag, ”så ska väl varmvattnet vara tillbaka!”
Det blev en relativt lugn och behaglig arbetsdag. Blev tilldelad en stor men enkel och hjärndöd arbetsuppgift som jag fixade utan vare sig problem eller entusiasm. Frampå eftermiddagen var jag så trött att jag sjönk ihop i stolen, smått apatisk och sa:
”Jag är så trött att benen inte bär mig längre.”
Det var ingen överdrift. Jag, Louise, Cilla och Maria gick från jobbet samtidigt, men tydligen kom vi iväg lite för sent, för vi höll på att missa bussen. Vi fick springa för att hinna, och på mållinjen stupade jag. Benen försvann under mig och jag tumlade runt ett par varv på marken innan jag skrattande tog mig upp på fötter igen. Det enda som tog skada var fingertopparna, som jag märkligt nog lyckades skrapa upp mot asfalten. Tur att jag inte spelar gitarr.
--
Nu när jag skriver detta ligger jag nerbäddad i sängen och huttrar av köld. Kastade mig nyss fram och tillbaka genom hänsynslöst iskalla duschstrålar. Magen krampade sig när vattnet träffade den, och jag utstötte små okontrollerbara obscena läten av missnöje. Finns det ett helvete så är det en evighetslång kalldusch. Varmvattnet är med andra ord FORTFARANDE inte tillbaka.
Men nu är jag ren i alla fall. Diskat har jag gjort också, efter att ha kokat upp varmvatten att fylla diskhon med. Det här skulle kunna vara ganska mysigt, om jag exempelvis befann mig i en sommarstuga, eller något annat tillfälligt semesterboende som ska vara charmigt provisoriskt. Men det här ska vara mitt hem, saker och ting ska fungera smidigt, jag ska kunna samla energi här, kunna vila mig och slicka såren.
Fortsätter det så här hela helgen har jag bara en sak att säga min hyresvärd, hur mycket semesterrabatt han än må ge mig:
AVGÅ!