Today I sing the blues.

Måndag 2 juli - 07

Idag har jag känt mig lite blå. Blå som i ensam och lätt melankolisk, blå som i fjäderlätt. Jag känner mig alltid så efter helger fyllda av aktivitet och umgänge. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; som en Radio Dept-låt.
Jag satt i bussätet på morgonen, solen sken, inte ett moln svävade på himmelen, jag lyssnade på nya Clientele-skivan och önskade att jag inte behövde jobba. Det såg ut att bli en fantastisk dag, och att sitta inlåst på ett kontor kändes ovärdigt. Jag ville sitta med någon trevlig människa och en flaska rött i någon park någonstans, jag ville bli solbränd och jag ville leva det ljuva livet.
Lyckligtvis blev arbetsdagen inte så farligt jäktig, så kontrasten blev inte så extrem som man skulle kunna tro. På lunchrasten gick Cissi och jag till Tempo och köpte glass, så lite fick man ju njuta av sommarvärmen också. När jag kom hem från arbetet lagade jag mat, och somnade sedan nästan ögonblickligen, fortfarande trött efter helgen.
--
Dagen innan, söndag, vaknade jag relativt tidigt, gjorde mig i ordning och åkte in till Hornstull för att ta en fika med Moa, Andreas, Mange och en Kristofer – viktigt att poängtera att det inte är samma Kris som gick i min gamla folkhögskoleklass, det blir så lätt missförstånd annars.
Jag kom till Copacabana före de andra, och beställde en kopp kaffe. I kassan jobbade en av tjejerna jag snackat med på midsommarfesten.
”Nejmen hej, jobbar du här?”
”Ja, hur är läget?”
”Det är bra. En kaffe tack.”
”Varsågod.”
Jag satte mig i en stol på utsidan och han inte mer än sörpla lite på kaffet förrän jag fick syn på min gamla skolkamrat Henke på andra sidan gatan. Han och hans tjej satt och njöt av det luddiga solsken som då och då tittade fram bakom molnen – det var en ganska instabil dag, väderleksmässigt. Jag gick fram och sa hej, vi snackade en stund, och det visade sig att Henke nyligen varit i Karlskoga och spelat på någon antikrigsfestival. De hade tydligen haft svårt att hitta någon lokal att vistas i, då pacifister inte står högt i kurs i min hemstad (där krigsindustrin är det som i alla tider försett befolkningen med jobb). Tydligen hade de bott på Linnebäcks camping, vilket naturligtvis var lustigt.
”Mina föräldrar har ägt den campingen”, förklarade jag, mer road än stolt. Vi snackade en stund till, och jag han dricka upp mitt kaffe innan mitt fikasällskap anlände. Kände mig nästan som en riktig människa när jag sprang in i vänner och bekanta helt slumpmässigt på det viset. Det höjde självförtroendet ett par snäpp och fick söndagen att kännas fantastisk.
Vi slog oss ner på en brygga nere vid Street där vi drack kaffe ur pappmuggar och juice ur plastglas, småpratade och hade det gemytligt tills Andreas och hans kumpaner bestämde sig för att det var dags att fara hem. Vid tunnelbanenedgången skildes vi åt för den här gången.