Memories of enemies.

Söndag 22 juli - 07

När Robert Wells är i stan är gatorna ödsligt tomma. En ensam bil körde förbi Stadshotellet i riktning mot Citygrillen. På Red Brick fanns i stort sett inte en käft. Uteserveringen är i vanliga fall fullsatt av gapiga och rödmosiga fyrtiofemtaggare, men denna fredagskväll var det inga problem alls att få sittplats. Ludde, Jannis och – något oväntat – Emil med damsällskap, väntade vid ett bord när jag och min bror kom dit. Jag köpte en stor stark för en av mina sista hundralappar och slog mig ner. Det var nog ett år sedan jag sist såg några av de här människorna, och det var trevligt att återse dem. Fler anslöt i takt med kvällens övergång i natt; min syster och hennes skolkamrat Sara, Bio-Rasmus, Alex och säkert en och annan jag glömt bort också. Humorn var på topp hela kvällen. Höjdpunkten var nog när jag och mina vänner skulle presenteras för Sara. Hon kände igen Ludde från Transcom, men kände inte till hans namn.
”Det är något på L”, sa han.
”Lakrits heter han”, sa jag. Vi skrattade.
”Lizard?” frågade Sara.
”Nej, det är varken Lakrits eller Lizard”, sa Ludde.
”Okej, då måste det vara Lasso!”
Jag måste säga att såväl Lakrits som Lizard och Lasso låter som alldeles utmärkta smeknamn. Liksom Latex, Lollipop och Latjo.
Min tremänning Patricia serverade i baren, precis som när jag var där för ett år sedan.
”Hur står det till?” frågade jag, och hon ställde fram en stor stark åt mig.
”Jag skulle inte ha någon öl”, sa jag förvånat.
”Jo, du sa ju att du skulle ha en till?”
”Jag sa: ’hur står det till’.”
”Jaha! Det står bra till tack!” Hon skrattade, och jag skulle ju egentligen ändå ha en öl, så jag betalade för mig och gick ut igen. Det var tredje glaset för kvällen. Det skulle komma att bli ett till innan vi gick. Ölen är stor och dyr på Red Brick, därför är resten av kvällen lite dimmig. Vi satt väl mest och snackade tror jag, inte om något vettigt eller väsentligt utan mest en massa strunt, som brukligt. Jannis poserade framför min kamera med en dartpil fejkinkörd i skallen, på typiskt Jannis-manér.
När stället stängde gick Tobbe, Jannis och jag till Pizzeria Viking och käkade, också precis som brukligt. Tobbe bor precis ovanför, så vi gick till hans lägenhet för att käka. Vi hann precis komma innanför dörren när jag insåg att jag inte hade min väska med mig. Den kunde vara precis var som helst, men Tobbe kom ihåg att jag larvat mig med den på pizzerian och låtsats att den innehöll en bomb. Vi rusade ner, han fortare än jag – kanske för att han var nykter – och tack och lov fanns väskan i ett fönster på Viking. Den innehöll böcker, köpta och lånade, laddare till både mobil, mp3-spelare och kamera, och en hel massa annat. För att inte tala om hur fäst jag är i väskan i sig. Det var en förbannad tur att den inte blivit stulen. Det hade varit ett synnerligen dåligt slut på en i övrigt helschyst kväll. Nu avslutades den istället med mig sovande på en tältsäng medan Jannis orsakade död och förintelse i ”GTA - San Andreas”.
--
Nu ligger katten här bredvid mig, på en gul filt i mammas skinnsoffa. Hon trampar på den och spinner, förbereder sig för att sova. Hunden springer runt, runt, från köket till balkongen via vardagsrummet, och så tillbaka igen. Då och då stannar han vid porslinsskåpet och duttar nosen mot det, en tvångstanke han dragits med så länge jag kan minnas.
Det är trivsamt att vara här, harmoniskt för det mesta.
Imorgon åker jag tillbaka till Stockholm.
Det känns konstigt. Märkligt vemodigt. Märkligt eftersom jag aldrig haft några problem med att åka härifrån tidigare. Jag brukade se Karlskoga som en stad full av levande döda och otrevliga minnen, en spökstad, en inverterad idyll. Så ser jag inte på saken längre. Mina känslor är inte de motsatta, absolut inte. Jag vill inte flytta tillbaka. Det vore ett misslyckande, ett steg tillbaka, självmord. Men de som bor kvar här, vare sig de trivs eller inte, de är ju varken bättre eller sämre än jag, varken mer eller mindre levande, varken bättre eller sämre än någon annan människa. Vare sig de är mina vänner eller mina fiender.
Vad vill jag ha sagt med detta? Att jag har vuxit upp och mognat? Blivit mer harmonisk och mindre påklistrat bitter och cynisk?
Eller känner jag bara den här klädsamma melankolin för att jag haft turen att slippa springa på tidigare nämnda fiender?
Jag vet inte. Men det tål nog att utforskas ytterligare.