Nyheter och väder.

Torsdag 26 juli - 07

För lite mer än en vecka sedan var min bror och jag på väg från tunnelbanan till Cityterminalen, där vi skulle ta en Säfflebuss till Karlskoga. Rulltrappan från tubens perrong till terminalen stod stilla, en skylt ovanför förkunnade i röda bokstäver att den var trasig, men att en reparatör är på väg.
”Reporter är på väg”, sa min bror torrt.
Vi skrattade gott åt detta. Vi föreställde oss hur det skulle kunna låta:
”Det var alltså här det hände. Mitt i lunchrusningen skedde det ofattbara – rulltrappan stannade. Jag ser människor som i svår chock, som letar efter sina anhöriga. Jag ser döda och sårade. Jag ser skräck och förtvivlan. Det här är Johan Svensson, från terrorns och våldets Stockholm.”
Totalt meningslöst, men roligt hade vi.
Men verkligheten överträffar alltid dikten. En vecka senare hittar jag en hjärtskärande historia på Expressens webbsida. En stackars familj skulle fira sonens 19-årsdag med lite smaskig vaniljpudding. Döm deras förtvivlan när de river av locket till en av de små burkarna och finner det dyrbara innehållet täckt av – MÖGEL! De gör självklart det alla tänkande kränkta människor gör. Kontaktar pressen, i det här fallet alltså Expressen. Som i sin tur tar sitt ansvar och publicerar en stor artikel, med bild på den besvikna familjen som lyckliga över uppmärksamheten poserar med sin mögliga vaniljpudding. Tidningens skjutjärnsjournalist kontaktar självklart också Ica Maxi, företaget som sålt den skämda puddingen, och frågar dem om de tänker be familjen om ursäkt. Och svaret blir; ja, det tänker de. Om familjen kontaktar dem. Slut.
Jag vet inte hur många gånger jag eller min familj råkat köpa mat som varit möglig eller förstörd på något annat sätt. Okej, det händer inte hela tiden, men det händer. Och vi skulle aldrig drömma om att gå till pressen med det, och i en perfekt värld skulle pressen aldrig drömma om att skriva om det heller.
--
Jag kom tillbaka till Stockholm i måndags kväll. Jag ställde ner väskorna i hallen och suckade när jag såg att WAN-lampan på modemet var släckt. Som väntat, Bredbandsbolaget hade misslyckats med inkopplingen. Jag har ju själv jobbat hos dem, och eftersom jag jobbat med support och klagomålshantering bär jag med mig en känsla av att deras bredband krånglar oftare än de fungerar. Jag startade om modemet, knallade runt lite, inspekterade, drog på kranen och konstaterade glatt att varmvattnet var tillbaka. När jag sedan vände mig om såg jag att WAN-lampan nu lös. Det krävdes bara en omstart för att få igång det igen. Det lärde jag mig också på supporten.
Skulle egentligen iväg och fika med Moa på kvällen, men jag var så trött efter bussresan och en sömnlös natt på mammas soffa, där en kelsjuk katt hållit mig vaken. Jag lade mig för att sova en stund, och när jag vaknade var jag alldeles grumlig i huvudet, så jag avbokade alla planer för kvällen och tog det bara lugnt istället.
Jag tömde kylen innan jag for till Karlskoga, så det fanns inget annat än några mjuka oliver att äta hemma. Nu är ju mjuka oliver faktiskt godare än det mesta, men särskilt mätt blir man inte på dem. Jag orkade inte bege mig ut efter mat förrän efter klockan två kommande dagen. Det betyder att jag inte åt något på ungefär fjorton timmar. Jag som brukar proppa i mig något onyttigt ungefär var femte minut. Fattar inte hur det gick till.
På tisdagseftermiddagen åkte jag, faktiskt för första gången i mitt liv, till Lidl i Skärholmen. Skärholmen är rätt fina grejer faktiskt. En liten stad mitt i staden. Inte särskilt vackert, men charmigt på något sätt. Nästan som utomlands!
Lidl däremot, är med undantag för matpriserna, väldigt ocharmigt. Jag fick med mig två ganska rejäla kassar för lite under 200 kronor, men god mat var det inte. När jag kom hem käkade jag limpmackor med tysk räkost som om det inte fanns någon morgondag, men jag kunde lika gärna brett vatten på dem. Räkosten smakade ingenting, den var bara fet. Men åtminstone inte möglig.
--
Jag drömde inatt att jag hade ett nytt jobb. Det må låta bra, men det var väldigt ångestladdat. Jag hade fått jobb på en firma som reparerade bilar. Det var första dagen, och jag kände inte en människa. Ingen gjorde heller någon ansats att lära känna mig, få mig att känna mig välkommen, eller ens sätta in mig i rutinerna och arbetsuppgifterna. Ställde jag någon fråga fick jag alltid ett stressat, framsluddrat svar som jag inte begrep. För varje fråga jag ställde kände jag mig mer och mer korkad och missanpassad.
En av arbetsuppgifterna gick ut på att jag skulle klistra fast långa vita pappersremsor på träplankor i olika storlekar. Det var otroligt viktigt att papperet täckte plankan helt och hållet, och att det såg jämt och snyggt ut, helst som om det inte alls var något papper där, utan som om någon helt enkelt målat plankan vit. Efteråt skulle papperet täckas med svart färg, och denna skapelse skulle sedan användas som golvlist eller liknande (jag vet inte, jag fattade ju inte vad mina nya kollegor sa). Jag gjorde mitt bästa, medan mina arbetskamrater mest sprang runt och larvade sig med annat. Efter en stund lessnade jag och satte mig framför en dator där jag surfade runt på nätet. Om ingen annan gjorde något vettigt, varför skulle jag göra det? Då kom chefen fram till mig. Han sa, visserligen i skämtsam ton, men ändå med ett stänk av allvar;
”Nu sitter du på fel plats Niklas, arbetet är där borta”.
Jag bad om ursäkt och gick tillbaka med svansen mellan benen.
En annan kollega kom fram till mig.
”Vad är det med dig egentligen? Du är liksom inte en del i gänget. Vill du vara utanför eller?”
”Eh, det är min första dag här, det är väl inte så konstigt att jag inte kommit in i gänget ännu?”
”Visst, visst. Men du, fråga dig själv hur länge den ursäkten kommer att fungera.”
Det blev lunchrast. Jag bestämde mig för att tuffa till mig och hänga på mina arbetskamrater som skulle ut och sladda runt i en bil. Jannis kom förbi, och han skulle stå på en skateboard bakom bilen och dras runt på ett rep. Jag smällde igen dörren, påklistrat kaxigt, precis som mina kollegor ville att jag skulle göra, och vi for iväg. Ganska snart insåg jag att det var en sällsynt kass idé. Killen bakom ratten kunde inte köra bil överhuvudtaget, prejade andra trafikanter av vägbanan, sladdade, svettades och svor. Han tappade kontrollen över bilen och störtade rakt in i en tunnelvägg. Andra bilar dånade rakt in i oss i ett enda fyrverkeri av krossat glas och metallbitar.
Snart var polisen på plats, och jag visste att jag var illa ute. Första dagen på nya jobbet hade inte direkt börjat smärtfritt, och det kändes inte som om det skulle bli någon andra dag. Vet inte riktigt vad den här drömmen ville säga mig. Nöj dig med vad du har och försök inte förändra något, för då går det såhär?
Det var i så fall en tämligen usel dröm.