Accelerate.

Söndag 1 juli - 07

Igår natt drömde jag att Acceleratorfestivalen var slut, och att den hade varit en monumental besvikelse, att jag hade lommat iväg från den, blodig, förnedrad och sänkt och utan att ha sett en enda minnesvärd konsert. Sedan vaknade jag, insåg att det var lördag, festivalen var inte slut ännu, och om den så hade varit hade det ändå varit en kul och lyckad kväll som absolut inte slutat i bedrövelse och förnedring.
Så tokigt man kan drömma ändå, va?
Och sickna trevliga människor jag har träffat då! Som jag tidigare nämnt skulle ju större delen av den stockholmsbaserade delen av min bekantskapskrets till Accelerator, och ett helt gäng goda vänner från utsocknes därtill. Således har jag träffat, umgåtts och hängt med Fredrik, Frida, Olof, Emma, A, Andreas, Moa, Mange, Fredriks kompis Mattias (med den fina musiksmaken), Nina, Patrik, Indie-Erik (som gick på min gamla skola och älskade Slowdive), hans tjej och forna klasskamrat Martina, JL och Particle man från forumet jag brukar hänga på, Joel, Christian, Petter, Björn, Julia och säkert en hel hög andra människor som absolut inte är mindre betydelsefulla, men som fallit ur mitt minne just nu.
--
På fredagen åkte jag direkt från jobbet till Universitet där festivalen hölls. Det hade varit en horribel arbetsdag, och jag var överlycklig över att vara fri. Hade tyvärr lite huvudvärk, men eftersom jag tagit en tablett strax innan jag gick från jobbet var den på väg att lägga sig. Solen sken, Andreas mötte upp mig vid entrén och helgen kunde börja.
Så här såg området ut: en stor gräsplan med en stor scen, ett stort tält som rymde en lite mindre scen, några mattält där det såldes vildsvinskebab, rullar med välsmakande fyllning och något asiatiskt, en ölservering med abnorma köer och ett område med toaletter som stundtals hade precis lika frustrerade långa köer. Det fanns en scen i Allhuset också, dit kön ringlade sig genom området som en orm.
Först gick vi till tältet, där Electrelane spelade. Jag såg dem som förband till Arcade Fire, och egentligen var de nog lite bättre då. Här började de bra, men segnade till lite i mitten av konserten. Men bra låtar har det, sjunger fantastiskt och har ett mäktigt sound. I konsertvimlet hittade vi ganska snart Fredrik och Mattias, och innan konserten tagit slut fann vi oss på väg därifrån i riktning mot mattälten.
Vi käkade och drack öl, Gossip spelade på stora scenen och vi beskådade dem på avstånd. Andreas och Mange sprang på ett helt gäng konserter, medan vi andra satt vid ett par bord i närheten av ölserveringen, där vi drack oss berusade i väntan på att de riktigt bra banden skulle börja spela. Först ut var, om jag minns rätt, Modest Mouse.
Tänk, jag hade glömt bort att Johnny Marr numera är medlem i Modest Mouse. Jag kom på det igen när en spinkig medelålders engelsman i Per Gessles frisyr ställde sig på scenen bredvid de andra neandertalarna i Modest Mouse. Han stack ut, om man säger så. Isaac Brock ser ut som om han klivit direkt ut ur en nu-metalvideo, och basisten som seriemördaren i någon amerikansk lågbudgetskräckis. Tjock, krum och tunnhårig. Någon som hänger flickor på köttkrokar och har huvuden i kylskåpet. Ett lustigt band som gav en helt okej konsert, även om jag nog måste erkänna för mig själv att Modest Mouse nog är bäst i små doser.
Jag stod och tittade med Olof och Emma, och plötsligt dök A upp, gav mig en kram, pratade med mig en stund och undrade om jag inte ville komma bort till henne och hennes dejt. Jag avstod – jag stod så bra där jag stod, så att säga. Men efter konserten pratade vi lite till, och sen hann vi ses en stund i toakön också, och hon gav mig en komplimang för min Saint Etienne-tischa innan hon försvann i fredagskvällen.
Sen var det lite dimmigt ett tag. Jag vet att vi hörde TV On The Radio och konstaterade att det inte var något vidare. Jag vet att jag stod och tittade på CSS medan jag, Fredrik och Jonas, eller Particle man som vi kan kalla honom, stod och gapade om något meningslöst.
Sista bandet för kvällen var Interpol, som jag kikade på med Christian. Det var en okej konsert. Jag har aldrig riktigt lyssnat på Interpol och tycker väl att det gått lite inflation i de där Joy Division-flirtande banden, men det lät åtminstone bra, och ena gitarristen var cool i sin svarta kostym.
Efter konserten slog Christian och jag följe till tuben, som självklart var proppfull med folk. Vi hade tur som fick plats i vagnen och slapp vänta tjugofem minuter på nästa tåg.
--
Jag sov länge, länge på lördagen, åt några mackor, gick till Coop och köpte ett paraply och åkte sedan till festivalen. Vi hade tänkt samla ihop ett gäng utanför festivalområdet och ta några öl innan vi gick in, men det såg inte ut att bli möjligt. Det hade regnat under natten och mera regn hängde i luften. Det var oktobergrått och disigt.
Jag kom till området lagom till Frida Hyvönen skulle spela. Jag var bakfull och ensam. Köpte en kaffe före konserten och gick in i tältet mest för att slippa det förväntade regnet, utan några större förväntningar på konserten. Frida Hyvönens debut kom i en tid då jag inte kunde tänka mig något mindre spännande än pianopop, och sedan dess har jag slagit dövörat till så fort hennes namn kommit på tal.
Stort misstag, uppenbarligen. Frida Hyvönen hade låtarna, karisman och rösten på sin sida. Hon bar en otroligt vacker bröllopsklänning som hon poserade i - mellan låtarna slog hon ut med armarna, luktade på en blombukett eller blickade Marilyn Monroe-förföriskt på publiken. Underhållande och gripande, om vartannat.
När konserten slutat ringde jag Andreas, som då precis kommit till området. Han, Moa och Mange väntade i Allhuset, där de skulle se Kate Nash. Jag gick dit och slöt upp med dem ute på balkongen. Jag trixade lite med stilettfunktionen på mitt nya paraply. Det var enda användningen jag skulle få av det paraplyet. Det skulle senare försvinna under mystiska omständigheter.
Kate Nash spelade smågullig tonårspop som kändes ganska malplacerad på Acceleratorfestivalen. Hennes brittiska accent var charmig förstås, men hon hade bara ett fåtal bra låtar, och mycket lät som sånt som kunde ha spelats i bakgrunden på ”Dawsons Creek” på den tiden den serien fanns. Efter konserten gick vi och köpte lite att äta och dricka, och sen avlöste konserterna varandra i ett hiskeligt tempo.
--
José Gonzales var behaglig att titta på. Det är fyra år sedan han släppte ”Veneer”. Tiden går fort. Sedan dess verkar han väl mest turnerat och låtit håret växa lite. Han har en frisyr som är väldigt Bruce Springsteensk, men i övrigt är det exakt samma artist som 2003. På lördagseftermiddagen, då solen sken och man var lite småberusad och mätt, var hans sorgsna gitarrplinkande, endast kompat av tyst monotont trummande, helt perfekt. En närmast hypnotisk känsla infann sig. Flera gånger stod jag bara och blundade och njöt.
--
Junior Boys var det band jag sett mest fram emot att se, dels för att de är sanslöst bra, dels för att deras livespelningar hyllats av pålitliga källor som The Jet Set Junta. På skiva är det ett lugnare sound, musik att sitta vaken på natten och klia sig i skägget till. Det kan låta som något negativt, men jag har med stor behållning kliat mig i skägget till ”So This Is Goodbye”. På scen är de betydligt rivigare. New Order frontalkrockar med Talking Heads på Krafterks ”Autobahn”. Eller nåt. Väldigt svängigt är det i alla fall. Omöjligt att stå stilla till. Moa, Mattias och Indie-Erik höll med mig, och de flesta andra i publiken också. Då spelar det ingen roll att somliga andra vänner (Hej Andreas och Fredrik!) tyckte det var sådär.
--
Jens Lekman var det kul att se igen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag sett honom, men förmodligen är det inte mer än en, för jag minns bara en kväll i Örebro, den sista kvällen han kallade sig för Rocky Dennis. Jag minns att han spelade de där låtarna som betydde allt just då, att det var jättebra men att tekniken krånglade en del och att arrangörerna tvingade honom att avbryta tidigare av någon outgrundlig anledning. Sedan dess har det gått framåt en del. Nu hade han ett helt gäng glada musikanter med sig och det blev en sprallig och underhållande konsert. De nya låtarna lät fantastiskt. I text och stämning mer Jonathan Richman än någonsin, vilket jag naturligtvis uppskattar.
--
Jag har ingen relation till Rufus Wainwright, men fin att titta på är han ju, och han har en jäkla pipa. Sen har jag väl lite samma invändningar som Sonics Jenny Damberg när det gäller det nya materialet. Det finns inte särskilt mycket minnesvärda låtar – röst och arrangemang får dra hela lasset. På scen räckte det dock väldigt långt eftersom han är en underhållare ut i fingerspetsarna. Dessutom framförde han uttjatade ”Hallelujah” så fint att det kändes som att höra den för första gången.
Sen var det ju väldigt rart att Wainwright i mellansnacket pratade exakt som Mr. Slave i ”South Park”.
--
”Ja, jag var ju och kollade på Bright Eyes i Fredags, och wow vilken upplevelse!Det var nog bland det bästa jag varit med om. Det var mer än en konsert, det var... show.Fast det kanske berodde på att man inte kunde stå upp och kollade. Det var ju på Södra Teatern, så man satt ju i mjuka sköna stolar och kollade.Lite besviken blev man ju när man upptäckte att det inte var andra raden från scenen man skulle sitta på. Det var andra raden på andra våningen, dvs på en balkong...Men men, man såg bra ändå. Och ljudet var kanon.

Dessutom bjöd verkligen Conor Oberst på sig själv. Bright Eyes skivor är ju så utlämnande att det nästan känns som om man känner honom, men att han kunde vara riktigt rolig också, det visste jag inte. Inte heller att han kunde röja så. Visst visste man ju att han kunde skrika högt, det vet man ju när man lyssnat på skivorna, men... tja... Ja.Han hoppade omkring på sin stol, med sin stol, och i sista låten hoppade han upp på trumsetet och lirade... åh ja, det var bra.”

- Ur min Internetdagbok, Söndag 2 september - 01
--
Jag hade egentligen inga större förväntningar på Bright Eyes den här kvällen. Det är 2007 och de är ett ganska avslutat kapitel för mig. Jag lär inte köpa deras kommande skivor. Jag tycker visserligen fortfarande om deras äldre grejer, men lyssnar ytterst sällan på det. Ändå blev det en otrolig besvikelse. Det var inte bara det att det var tråkigt, det var smaklöst också. Som en countryrockens svar på ”Spinal Tap”. Conor var långhårig som en statist i ”Allmost Famous” och hade vit kostym. Resten av bandet var också vitklätt och bestod av två trummisar, en hel stråkorkester, x antal gitarrister och basister och säkert någon på blås också, jag minns inte.
”This is a song about eating magic mushrooms and making love in the desert”, säger han och bandet bryter ut i ett pompöst Jim Morrison-spektakel som aldrig tycks vilja ta slut. Conor vandrar omkring med sin gitarr på scenen, ställer sig framför sina bandmedlemmar som om han vore en domptör och de hans cirkusdjur, spelar en liten trudelutt och vandrar vidare. Vid något tillfälle headbangar han. Jag tittar bort, med skammen blossande i ansiktet.
”Alltså, jag tycker det här var ganska dåligt”, säger jag diplomatiskt, och när Moa håller med vågar jag släppa ut hela min besvikelse i långa, bittra haranger.
Bright Eyes har inga låtar att komma med längre, och då hjälper det inte att man är hundra man på scenen och spelar som om det inte fanns någon morgondag. Och kanske är texterna lika briljanta som jag uppfattade dem när jag hörde ”Fevers & Mirrors” första gången, men det märks ju inte när de kraxas fram bakom en hel Berlinmur av oväsen.
Jag har alltid uppfattat Conor Oberst som en intelligent och rolig ung man som förutom hans förmåga att skildra livets mörkare sidor väldigt målande i text (något som förmodligen gjort bilden av honom som dysterkvist större än vad som är befogat) är ganska vanlig och har fötterna på jorden. En ung man med någorlunda bra koll, smak och stil. Det är något jag måste revidera nu, efter lördagsnattens orgie i dålig smak, pompösa arrangemang och lättglömda låtar.

Jag och Moa hade tänkt skippa Tough Alliance. Dels såg vi ju dem på Södra Bar för inte så länge sedan, dels kändes en kaotisk, knökfull spelning i lilla jättevarma Allhuset inte alls lockande. Men eftersom Bright Eyes spelningen var så usel ställde vi oss ändå i kön till Allhuset. Efter en stunds köande kom en funktionär och meddelade att det redan var fullt. Som väntat med andra ord.
Mötte Petter på vägen till tunnelbanan, och han slog följe med oss. Vi mötte även Björn och Julia, som var helt begeistrade efter Bright Eyes-konserten och nästan tycktes bli förbannade på mitt gnällande. Så här i efterhand kan jag förstå dem. Petter klev av vid T-Centralen, Björn och Julia vid Slussen, Moa vid Zinkensdamm och själv bytte jag vid Liljeholmen. Kom hem vid två och somnade ganska snart. Trots en kass avslutningskonsert hade det varit en toppenhelg.