Get me away from here, I’m dying.

Tisdag 10 juli - 07

Det har varit en jävligt dålig dag, och jag sitter mitt emot min mamma på ett fik på Drottninggatan, jag äter grekisk sallad och hon dricker cappuccino. Jag önskar att det inte hade varit en så dålig dag, för det är första gången vi träffar varandra på över ett halvår – helt sanslöst egentligen – och jag vill vara glad och pratsam, inte inåtvänd, tyst och irriterad. Så jag försöker spela, jag försöker låtsas vara någon jag inte är, första gången vi träffar varandra på över ett halvår. Jag vet inte alls hur det går.
Mamma hyr just nu en stuga i Norrtälje tillsammans med min mormor, min moster, hennes man och min kusin Sandra. De kommer vara där veckan ut, och på fredag, när min semester börjar, åker jag också dit. När de åker hem till Karlskoga på söndag följer jag också med. Jag vet inte alls hur det känns. Jag vet inte alls vad jag ska göra där i en vecka, förutom att umgås med mina närmaste och vandra runt på gatorna som ett skyggt, olyckligt spöke, undvikandes gamla fiender. Det kan bli olidligt, men det kan ändå bara bli bättre än det här. Just nu är jag nämligen sjukt less på situationen.
När jag skriver detta är klockan 23:44. Jag väcktes av att mamma ringde och talade om att de kommit tillbaka till Norrtälje lyckligt och väl, och sen kunde jag inte somna om. Det är svinkallt och rått här inne, sådär så att det känns fuktigt. Som i ett tält. Skulle jag slicka på metallstången till golvlampan skulle jag bergis fastna med tungan. När jag drar på mig jeansen imorgon bitti kommer de att kännas som om någon burit dem genom ett duggregn. Jag fattar inte hur jag kan bo här, hur någon kan bo här. Det finns fortfarande inget varmvatten, och kanske är det därför elementet inte fungerar, men det förvånar mig inte alls om det är ett helt fristående problem. Det verkar vara rätt mycket problem med det här huset. Jag vet inte om det här kommer att förändras när (om?) varmvattnet kommer tillbaka, eller när (om?) sommarvärmen kommer tillbaka, men det börjar mer och mer kännas som att jag inte bryr mig. Man kan inte bo så här. Jag kan inte bo så här. Det är ovärdigt. Jag är tjugofem år, jag har fast jobb, jag förtjänar en plats att kalla mitt hem, jag förtjänar en plats dit jag kan bjuda hem folk utan att skämmas, där jag kan laga en okej middag, där man kan sitta runt ett bord och konversera om vad som helst utan att oroa sig för att någon kan stå på andra sidan dörren och överhöra varje ord. Jag vet bara inte hur jag ska orka sätta igång och leta nytt boende igen. Jag minns ju så väl hur påfrestande det var i våras, och jag är ju så trött hela tiden.
Borde leta nytt jobb också, för det jag har nu tar kål på mig. För att dämpa gnället lite kan jag inflika att jag tack vare jobbet får en gratis Lissabon-resa i höst. Det är kanske något att se fram emot, förmodligen, men just nu känns det mest som en boja, något som tvingar mig att svälja min stolthet och stanna kvar trots att jag vantrivs något förfärligt med mina arbetsuppgifter. Idag satt jag i ett långt samtal med en dam vars reklamation inte hade beviljats. Hon var fly förbannad, och jag förstod henne. Jag sympatiserade med henne. Men jag kunde inget göra. Min uppgift var att motivera varför vi fattat det beslut vi fattat, att övertyga henne om att vi handlat korrekt, men hon körde över mig totalt. Inte så konstigt, det är inte lätt att argumentera när man inte själv tror på sina argument. Det slutade med att jag fick lova att återkomma, så nu har jag ett likadant samtal framför mig imorgon, vilket är en stor anledning till att den här dagen blev så dålig – vetskapen om att morgondagen med största sannolikhet kommer att bli exakt lika vämjelig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag måste bara ha något annat.
Ha annat.