Mr. Wrong & The Impossible Girl.

Söndag 8 juli - 07

Sånt jag minns från fredagsnattens drömmar:
- Jag bodde på Stamparebacken, Karlskoga. Det var natt. Jag smög mig in på min lillebrors rum, och han var verkligen liten igen. Sju, åtta år kanske. Hans rum var spartanskt möblerat. Förutom sängen där han låg såg jag inte till några möbler alls. Mitt på golvet stod en ful, blå vas. En exakt likadan vas som den vi fick i julklapp av jobbet för något halvår sedan. Jag plockade med mig vasen och gick ut.
- Någon, jag vet inte vem, sade: ”Jag växte upp på landet, och alla mina vänner köpte The (International) Noise Conspiracy’s första.”
- Jag satt i en säng med några vänner och tittade på en film. Efter en stund kände jag en hand i min hand, och hon som satt närmast vände sig om, tittade på mig och log. Vi fortsatte att hålla händer genom hela filmen.
- Jag var hemma i Karlskoga och hade datorn med mig. Vår katt Cleo klöste sönder strömkabeln så det blixtrade blått i hela rummet. Såväl katten som alla andra närvarande klarade sig oskadda, men vi övervägde ändå att avliva Cleo, som straff.
- Jag läste på en löpsedel att min gamla gymnasieklasskamrat Dinny ”Che” (ett smeknamn han själv valde, han var en stor beundrare av Che Guevara) hade avlidit efter en tids sjukdom. Jag fann mig senare i ett klassrum tillsammans med ett helt gäng elever från min gamla klass. Vi hade fått ett skriftligt prov som jag inte fattade ett dugg av, och jag kunde inte koncentrera mig heller, för jag funderade hela tiden på hur jag skulle släppa bomben om Dinnys död.
--
Jag har fortfarande inget varmvatten. Vid sjunde påringningen svarade Bosse och bekräftade att värmepannan gått sönder. Det var något som behövde bytas ut, men hantverkarna hade inte den prylen i lager. Förmodligen skulle de få in den till veckan. Det var nästan så att jag ångrade att jag överhuvudtaget frågat.
”Om det är till någon tröst så sitter vi samma båt”, sa Bosse.
Nej, det gör vi inte, för din flamma stannar här utanför fönstret i sin vinröda bil, du hoppar in och så åker ni hem till henne, och du behöver inte ställas inför valet mellan kinesisk kallvattentortyr och att lukta sunk.
I fredags kväll fick jag i alla fall låna Louises dusch. Det skulle senare på kvällen drickas avskedsöl med Jens, en säljare som bytt företag. Jag kände mig ganska skeptisk till att närvara, men Louise och Maria bearbetade mig hela veckan med argument som; ”Om inte du går vill inte vi gå heller”. Svårt att inte bli åtminstone lite smickrad. Så efter jobbet slank jag in på Systemet vid Liljeholmen, köpte två flaskor vin, öppnade den ena och tog ett glas till kvällsmaten, och åkte sen till Louises lägenhet i Nacka. Lånade duschen, och sen drack vi vin, käkade chips och lyssnade på Tough Alliance. Efter en stund anslöt Maria också. Vi stannade hos Louise någon timme till och samtalet gled över i snyfthistorier, och för en stund försvann feststämningen nästan helt och hållet.
Vi tog en taxi till Östermalm och ställde oss i kö till Hotellet. Jag var lite orolig att jag inte skulle komma in i mina halvtrasiga sneakers, och vi skojade om att jag i så fall skulle påstå mig vara medlem i The Tough Alliance. Inte för att jag tror att de har trasiga sneakers, det kändes bara som en kul grej. Det behövdes aldrig, vi kom in utan problem.
Hotellet var ett riktigt skitställe. Jag vantrivdes från första stund. Bara stekare överallt. Jag tyckte mig nästan se Patrick Bateman i ett hörn.
”Jag kanske har förutfattade meningar om dig, men jag får intryck av att det här inte riktigt är ditt ställe?” sa Maria.
Jag svarade med en grymtning. Hon nickade uppmuntrande i takt med någon houselåt som spelades.
”Kan du inte uppskatta den här musiken, bara ibland?”
”Det handlar inte om musiken, det är folket och…”
Jag avbröts av att tre killar kom in, de rörde sig hukat dansande, som apor, in mot dansgolvet.
”…om sanningen ska fram är det inte särskilt roligt att gå ut på Söder heller. Det är samma grej, skillnaden är bara att folk klär sig annorlunda.”
”Så det är inte kul att gå ut överhuvudtaget, eller?”
”Jo, det är kul, det är bara det att…” Jag hittade inte orden jag letade efter. Jag ville förklara att jag vill hitta ett ställe dit man kan gå ut, träffa människor, lyssna på bra musik och prata. Bli accepterad utan att behöva ha Jarvis Cocker-glasögon, rutig scarf och en crazy keps med skärmen åt sidan. Utan att behöva förklara eller ursäkta sig. Utan att vara tvungen att älska den senaste MySpace-hiten. Utan att behöva vara så utåtriktad, så där maniskt utåtriktad, hela tiden.
”…vart fan går man om man bara vill ha lite värdighet?”
”Vasastan?”
Tja, Tranan är väl värdigare än såväl Carmen som Hotellet, så något ligger det nog i det. Men det sa jag inte. Jag vet inte om jag svarade överhuvudtaget. Jag sippade på min öl och tittade mig nervöst omkring.
”Jag är inte tråkig”, sa jag till sist. Hon sa ingenting. Hur svarar man på ett sånt påstående?
”Inte för att jag tror att det är något du skulle göra, men någon gång skulle du väl kunna ta med mig till något av ställena du gillar?”
”Varför skulle jag inte göra det?”
Hon svarade med någon gest som jag inte vet vad den skulle betyda.
Några andra arbetskamrater kom, och jag försökte prata med dem. Det gick väl sådär. Jag försökte komma in i samma jargong som jag funnit på firmafesten för några veckor sedan. En cynisk, elak, men rolig jargong, en sån som gjorde folk osäkra och illa till mods. Tänk Woody Allen, tänkt Morrissey, tänk Oscar Wilde. En av säljcheferna kom förbi, och jag ställde en fråga om en av kunderna vi arbetar med.
”Det är skit, men nån måste ju göra det också”, sa han.
”Ja, jag vet inte. Jag försökte mest bara hitta ett ämne vi kunde tala om”, sa jag, och mycket elakare än så blev jag nog inte.
Stället skulle stänga vid ett. Jag gick fem i, och brydde mig bara om att säga hej då till Louise och Maria (som gav mig en trulig blick).
”Jag följde bara med för att jag blev smickrad av att ni så gärna ville ha med mig.”
”Niklas, jag skulle inte stå ut på jobbet om det inte vore för dig”, sa hon och smickrade mig ännu mer.
”Jag tycker det blivit betydligt roligare att jobba sedan du började igen”, sa jag. ”Det känns som om vi har samma syn på saker och ting”.
Sen minns jag inte om vi sa så mycket mer. Jag åkte hem, och de drog förmodligen vidare någonstans. Det var en ganska konstig kväll.
--
Jag vaknade lätt rödvinsbakis, åt lite frukost, kollade på ”The Departed”, lyssnade en hel massa på vuxenmusik som Lloyd Cole och Aretha Franklin, lagade spaghetti och köttfärssås, tänkte alldeles för mycket på alldeles för många och när kvällen kom packade jag ner den andra vinflaskan, lite kläder och en handduk och åkte till Fredrik. Jag lånade hans dusch och drack sedan vin med honom och en av hans vänner (som också hette Fredrik) i ett par timmar.
När vinet tog slut åkte vi iväg till Trädgården, där vi mötte upp med Frida och K.
Det var ganska avslappnat att träffa henne igen, vilket var skönt. Hela den där meningslösa historien fick lite absurda proportioner när jag var mitt uppe i den, men nu kändes det som om allt hade blåst förbi. Inte för att det spelar så stor roll egentligen. Det är inte som att vi kommer att börja umgås eller så.
Vi tog en taxi från Trädgården hem till Fredrik, köpte med lite folköl och satt i hans lägenhet. Den andre Fredrik och hans flickvän anslöt också, men gick efter en stund. Jag tittade på klockan och insåg att tunnelbanan slutat gå, så jag fick sova på soffan. Vaknade ett par gånger och stirrade in i ett halvtomt ölglas som stod på bordet, utan att veta var jag var. Ett vädringsfönster var öppet, så det fläktade utifrån. Då och då kom katten, tog en kort promenad längs med soffkanten och gav sig sedan av. Jag mådde rätt kass när jag vaknade, såväl psykiskt som fysiskt, så jag gav mig av så fort jag kunde. Det duggade ute, precis som vanligt. Just då kändes det skönt. Vet inte om jag hade klarat av gassande solsken. Jag klarade i alla fall av att gå in på Willys och köpa med lite frukost innan jag gick ner i tunnelbanan och for hemåt. Mina kläder luktade så mycket rök att jag fick kväljningar, men jag lyckades ändå ta mig hem utan incidenter.
Sedan dess har jag knappt lämnat sängen. Har slagit på några skivor, mest Lloyd Cole, eftersom hans musik känns väldigt, väldigt rätt just nu. Jag har kollat på Hal Hartleys feelbad-thriller ”Amateur” och till sist så lyckades jag tvinga mig själv in i duschen också. Jag stod där en lång stund, tvekandes, och började plötsligt skratta åt det absurda i situationen. Här stod jag med duschmunstycket riktat mot mig som om det vore en giftorm eller en laddad revolver. Det är väl ändå för härligt, det här livet?
Jag tryckte in avtryckaren och sköts ner av de kalla strålarna. Bukowski-lukten rann av mig i strida strömmar, och jag vred mig i plågor. Huttrande klev jag ut duschen, drog på mig morgonrocken och drack girigt av kaffet som jag förberett. Jag såg fram emot morgondagen, såg fram emot att kliva ut ur dimman på riktigt och sedan vänta så länge som möjligt med att återvända till den. Det här är inte vad jag egentligen vill, det här är inte den jag egentligen vill vara. Det har bara blivit enklare, eller kanske egentligen mer spännande, att umgås med folk när alkohol är inblandat, och så ska det väl egentligen inte alls behöva vara?
Eller?