Urban exploration.

Tisdag 25 september - 07

Detta har varit en surrealistisk dag. På morgonen såg jag genom tunnelbanans skitiga fönster något märkligt som liksom satte standarden. Mellan Gamla Stan och Slussen satt jag som vanligt och beundrade utsikten – de gamla husen, morgontrafiken över broarna, båtarna på vattnet – ner något plötsligt klöv vattenytan. Jag såg inte vad det var (en fisk, en fena, en… tentakel?) men stort var det, det kastade sig upp ur djupet och sedan rakt ner igen. Någon dykande sjöfågel var det definitivt inte. Eftersom tåget genast rusade in i Slussens skyddande mörker hade jag naturligtvis inte möjlighet att undersöka saken närmare, och snart hade jag så gott som glömt bort det.

Efter dagens arbetspass – till och med jobbigare än vanligt eftersom jag bytte bort fyrtiofem minuter av lunchen för att få åka hem tidigare – klev jag av tunnelbanan vid Slussen istället för att byta vid T-Centralen. Den ynkliga lönen hade kommit in på kontot, så jag gick in på Emmaus och provade mängder av skjortor och tröjor. Som vanligt ville ingen sitta riktigt bra, men jag köpte ändå en smårutig skjorta i ”This Is England”-stil. Trots att den var i storlek medium sitter den inte riktigt som jag vill, utan fladdrar lite för mycket. Men den kan nog funka med kofta utanpå, kanske.
Kort senare, efter att ha dodgat Greenpeace-värvarmaffian i Götgatan, träffade jag som förutbestämt A, och tillsammans gick vi till ”Blå Lotus” för att äta. Jag tog en varm macka med sallad och vatten och kände mig riktigt hälsosam. A tog något liknande, vi åt snabbt och lämnade tomma tallrikar efter oss. Vid ”Seven Eleven” köpte vi kaffe och bullar och satte oss på en parkbänk vid Nytorget. Det var gott kaffe och goda bullar. Vi pratade böcker och boende. Sen reste vi på oss och började gå.
Och det är här någonstans konstigheterna fortsatte.
Vi gick nerför Katarina Bangata mot Skanstull. Det började bli dimmigt ute, en vackert solig höstdag började övergå i en karaktäristiskt grötig höstkväll. Vi gick upp mot Eriksdalsbadet, och hade kunnat åkt hem därifrån, men ville promenera mer. Vi bestämde oss för att gå till Hornstull längs med vattnet. Det är fint där. Vi såg en alternativ väg genom kolonilotterna, men den visade sig leda till en återvändsgränd. Vi skulle antingen få gå tillbaka till Eriksdalsbadet eller gena över ett gammalt obrukbart järnvägsspår. Vi valde det andra alternativet.
Tre småkillar i tolvårsåldern lekte på spåret. Vi låtsades inte om dem till en början, utan tittade mest efter en väg genom staketet som löpte längs andra sidan av tågrälsen. Vi hittade ingen, så vi ropade efter småkillarna och frågade om de kände till området.
”Ja, vi kan visa er en väg. Den går genom en tunnel”, sa en av dem. ”Det är bara att följa rälsen.”
Så vi följde efter dem en bit tills vi kom till fram till tunneln i fråga. Stora järnportar täckte öppningen, men det fanns en glipa som gick att slinka igenom om man gick in i sidled. Där var fullkomligt becksvart. Man såg ingen ände på tunneln.
”Det blir ljusare när man kommit in en bit”, sa den mest talföre av pojkarna. A och jag tittade skeptiskt på varandra, men ville inte vända om heller. Vet inte om det var för att vi inte ville visa oss fega för varandra eller för småkillarna, eller om vi helt enkelt tyckte situationen var spännande. Att ge sig in i ett mörkt okänt utrymme med tre lika okända människor känns inte särskilt genomtänkt, oavsett hur unge de må vara. Barn är också otäcka varelser. Men likväl; in gick vi. Det fick bära eller brista.
Det var svårt att gå, rälsen var i dåligt skick, det var för mörkt för att vi skulle kunna se var vi borde sätta ner fötterna, och då och då snubblade vi till på någon uppstickande järnpinne. A höll upp sin mobil för att lysa upp rälsen framför oss, och tack vare det kunde vi undvika att snava. Något tecken på ljusning såg vi inte, och efter ett hundratal meter (det var svårt att bedöma såväl avstånd som tid där i det svarta, det var som att befinna sig i ett vakuum där tid och rum saknade betydelse) svängde tunneln av, och vi såg inte ens entrén bakom oss.
”Snart, när som helst”, tänkte jag, ”visar barnen sina vargtänder och börjar vifta med stiletten”.
Man behöver inte vara tankeläsare för att förstå att A tänkte i liknande banor. Displayen på hennes mobil kastade blekt ljus över graffitiklädda grottväggar. Draperier av damm svävade i luften, och jag tänkte på asbest och Rhoca-Gil. Jag lyssnade efter råttor och spejade på marken efter kanyler, människoskallar eller annat otäckt. Något sådant såg jag inte. Däremot mängder av ballonger, sprängda ballonger.
”Ser ni ballongerna?” frågade en av ungarna.
”Det är typ miljoner av dem!”
”Ja. Hur har de hamnat här?”
”Vet inte…”
Det gjorde situationen ännu lite olustigare.
”Lys där, i hörnet”, sa en av ungarna.
”Varför då, ligger det ett lik där?” frågade jag och skrattade nervöst. A vände mobilen mot kanten och vi såg en spricka i tunnelväggen.
”Man kan krypa igenom där, om man vill ta sig till en annan tunnel”, blev vi informerade om. Vi ville inte ta oss till någon annan tunnel, vi ville bara ut, och nu började vi äntligen se ljuset där längre fram. Det var en lättnad förstås, även om jag förstod att om ungarna nu hade för avsikt att råna oss var det nu eller aldrig. Jag knöt handen och förberedde mig på att slåss för mitt liv. Då fick jag dock värre problem att oroa mig över.
”Man kan inte gå igenom där framme, man måste krypa under”, sa en av grabbarna, och mycket riktigt såg jag att kvällsljuset sken in genom en ganska liten springa mellan tunneldörren och marken.
”Kommer man verkligen igenom där?” frågade jag ängsligt. Jag hade verkligen ingen lust att gå tillbaka hela vägen, och då jag har extrem cellskräck kunde jag inte tänka mig något mer mardrömslikt än att fastna halvvägs mellan tunneln och friheten.
”Ja, det är gott om plats”, fick jag till svar, och jo jo, tänkte jag. Gott om plats för en smidig tolvåring, men för två stela och klumpiga tjugofemtaggare blir det svårare. Ungarna slank ut smidigt som katter.
”Vad skitiga vi kommer bli”, grymtade jag när jag insåg att det inte räckte med att krypa. Vi skulle bli tvungna att lägga oss på marken och åla oss ut.
”Vi kan lägga ut löv om ni vill”, sa ungarna unisont, och då blev jag både rörd och lättad. Jag förstod att de inte ville annat än vara schysta – förmodligen var de stolta över att få visa upp sin hemliga värld för två vuxna människor. Jag höll A:s väska medan hon kravlade ut, och skakade sedan ungarnas nävar och tackade dem för hjälpen.
”Helt gratis var det också”, flinade ungarna, och jag övervägde nästan att ge dem en slant för besväret. Men sen insåg jag att det skulle få mig att känna mig ungefär som Brad Pitt i slutet av ”Babel”. Lika nedlåtande och kapitalistisk, men mindre snygg. Istället nöjde vi oss med att säga hej då.
A och jag dissekerade vårt äventyr hela vägen till Hornstull.