Onsdag 31 oktober - 07
Pengar ger mig hjärtklappning just nu. Jag vet att det egentligen är onödigt, jag är ju inte fattig egentligen. Det jag har kvar av lönen har jag tidigare år klarat av att leva på, utan ångest, och då redan innan hyran var betald. Jag har levt på studiemedel, jag har levt på svartjobb. Jag har levt på sparpengar och på lånad tid. Nu har jag fast jobb, och ändå; halva lönen har gått åt, kanske mer, och november har inte börjat ännu. Klart man får ångest, men det är ju inte kris, inte egentligen. Jag behöver bara låta plånboken stanna kvar i kavajfickan lite oftare de kommande veckorna.
--
Arbetsveckan slutade ganska bra i fredags. Jag var förvisso fullständigt slutkörd, men jag lyckades få färdigt det mesta av det som skulle bli färdigt, och fick för en gång skull känna mig lite nöjd med mig själv. Efter en absurt hektisk vecka kändes det riktigt behagligt. Jag var egentligen för trött för att hitta på något, men tidigare på dagen hade jag lovat Louise att följa med till Bengans och kolla på Mando Diao med henne. Egentligen har jag otroligt svårt för Mando Diao och allt vad de står för – rockens mest utnötta klichéer, ”riktig” musik med ”riktiga” instrument, attityd, svett och jävlaranamma – men för Louises skull kunde jag väl tänka mig att följa med, och dessutom var jag lite nyfiken på deras nya sound som skulle flirta med barockpoppen. Maria jobbade dessutom denna dag, så hon hakade på.
Det var trångt och svettigt på Bengans, och jag kände mig gammal. Pandor och andra poparter stod och satt överallt. Ganska snart gav jag upp min plats bredvid Louise och Maria i folkvimlet. Jag kände inte direkt något tryckande behov av att stå nära scenen. Istället snokade jag runt i skivställen, köpte två plattor och hittade sedan en plats ganska långt bak varifrån jag hade god utsikt. De var faktiskt något bättre än väntat, Mando Diao. Så mycket barockpop var det kanske inte, även om influenserna sken igenom lite här och där. Men de imponerade med sin energi, och ena sångarens röst var riktigt stark (den andre, spinkige, är bara gapig och ser allmänt skitjobbig ut).
Efter spelningen ville Louise köa och ta autograf, men kön var galet lång och full med otäcka odjur, och varken Maria eller jag var särskilt pigga på den idén. Vi ville gå till Libanesen, restaurangen där vi käkat på tu man hand för några veckor sedan. Jag tänkte först ta en billig falafeltallrik och en öl, men Maria påpekade syrligt att man ju faktiskt bara lever en gång, och det har hon säkert rätt i. Jag unnade mig ett rejält mål mat och fick en nota på strax under tvåhundra. Mot slutet av måltiden var jag så trött att jag fick lov att luta huvudet mot väggen för att inte tappa det rakt i maten. Det var med andra ord inte läge för något fortsatt umgänge. Jag åkte hem, la mig på sängen och läste en stund, tills jag inte kunde hålla ögonen öppna. Jag ringde A innan jag somnade, och hörde om hon ville följa med ut på stan kommande dagen. Det ville hon. Jag släckte och somnade. Klockan var då knappt mer än elva.
A höll sitt ord. På lördagen mötte jag upp henne vid Hötorget. Hon skulle till Webbhallen och köpa en nätverkskabel, och jag tänkte att det kunde vara ett tillfälle så gott som något att äntligen göra slag i saken och investera i en extern hårddisk. Vi tog en varsin kölapp och slog ihjäl några minuter framför något komplicerat tevespel på storbild. När det blev min tur frågade jag artigt en apatisk kassörska om olika modeller, och fastnade slutligen för en LaCie på 320 gigabyte. Det borde jag klara mig ett tag på.
Nöjda med våra fynd knallade vi vidare till Myrorna, som hade bokrea. Jag hittade ett helt gäng intressanta böcker, och kom undan med mindre än en hundralapp. Vi firade med en fika på ett närliggande café, och flanerade sedan till Vasastan och en av de många billiga skivbutikerna som finns där. Köpte mig två skivor, och sedan skildes vi åt. Jag åkte hem och tillbringade ett par timmar i sällskap med nya hårddisken. Kvalitetstid.
Sen började timmarna krypa fram och jag kände mig rastlös. En hel helg utan någon form av utgång, det går ju faktiskt inte. En hel lördagskväll utan sällskap i någon form, det går ju inte heller. Jag började känna mig lite ensam, ringde några samtal, önskade att Fredrik gick att nå, men efter hans flytt till Södermalm har han varken telefon eller bredband. Till slut, som en glädjande blixt från klar himmel, kom ett SMS från A, som undrade om jag ville följa med henne, hennes syster och ett mindre sällskap löst folk, till Folkoperans bar. Det ville jag gärna. En lugn kväll blev det, och det passade mig bra efter dagens många utgifter. Jag köpte en öl, och så bjöd A på några klunkar ur en öl som hon i sin tur blivit bjuden på. Jag snackade mest med henne och två av hennes systers bekanta. Hennes syster hälsade jag bara på. Det var lite lustigt när jag blev presenterad för sällskapet, för vi gjorde det helt enligt rutin, tills vi kom till hennes syster.
”Och Sandra känner du ju redan”, sa A. Känner och känner, jag har inte träffat henne på sex år…
--
I tisdag gjorde jag något för mig väldigt otippat. Jag var på äventyr. Ja, jag, som annars tillbringar den mesta lediga tiden tillbakalutad i sängen med en kudde bakom huvudet och laptopen i knät, jag var på äventyr. Jag måste tacka Facebook, min gamla skolkamrat Tesa, samt min lite nyare kamrat Moa, för det. Facebook, eftersom det var därigenom jag kontaktades, Tesa, för att det var hon som kontaktade mig, och Moa för att hon följde med och därför gav mig en anledning att inte banga i sista minuten. Hade hon inte hakat på hade jag garanterat bara åkt hem till sängen, kudden och laptopen direkt efter jobbet. Nu tog jag istället tvärbanan till Gullmarsplan och åkte därifrån till Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, där ett litet gäng tappra människor hade samlats för att bestiga Hammarbybacken.
Låt mig förklara närmare…
Tesa är arrangör för något som kallas ”Toppturer”, vilket i praktiken innebär att hon kontaktar folk, som sedan i samlad trupp besöker olika höga höjder i Stockholmsområdet. Simple as that. Jag tycker det är ett otroligt fint initiativ, som jag stödjer helhjärtat. Det är gratis, man kommer ut i friska luften, man träffar nya människor och man blir lite allmänbildad på kuppen. Bara plus!
Då tunnelbanan drabbats av förseningar fick vi vänta en stund på att alla skulle komma. Sedan gick vi genom de pittoreska kvarteren, förbi en fotbollsplan och genom en skogsdunge, tills vi kom till backen i fråga. Det var mörkt ute, förstås, men några i sällskapet hade ficklampor. Själv använde jag mitt paraply som käpp och kände mig fram. Från marken såg Hammarbybacken betydligt högre ut än vad den gör från tunnelbanans fönster. Bilvägar ringlade sig upp mot toppen, så det var inga större svårigheter att ta sig upp, men vinden tilltog i styrka, och det kanske är fånigt att nämna när det är en höjd på cirka åttio meter, men det kändes faktiskt betydligt kallare där än nere på marken.
Det var en enormt imponerande utsikt. Det kändes som att man såg hela staden, och den såg större ut än någonsin. Extra majestätisk var synen av en färja som lade ut och seglade ut över det svarta vattnet. Det såg ut som om ett helt kvarter lösgjorde sig från resten av staden och gled iväg. Jag hade gärna nöjt mig med att bara njuta av utsikten och sedan klättrat ner igen, men en guide hade väntat på oss och pratade en ganska lång stund om Hammarbybackens historia och framtid. Det var ganska blött och lerigt, så fötterna sjönk ner om man stod kvar på samma plats för länge. Efter en stund började skorna ta in vatten. Någon hade med en termos med chaite. Det räckte till några slurkar var, och det värmde tillfälligt, men inte tillräckligt länge. Guiden hade mycket att berätta, och sällskapet hade massor av frågor. Efter en stund funderade jag nästan på att gå ner ensam, eller åtminstone på om jag och Moa inte skulle ta och avlägsna oss, eftersom hon också såg frusen ut. Men det kändes oartigt, och till slut hördes faktiskt en myndig stämma föreslå att vi skulle förflytta oss till varmare breddgrader.
Om det var lerigt på toppen var det ingenting mot nervägen. Vi tog en annan rutt nu, en lång och ganska brant backe, hal och blöt och eländig. Gegga fastnade under fötterna och vägrade släppa taget, och den fick fötterna att kännas som bly. Återigen fick jag stödja mig mot mitt paraply för att inte ramla. Som en gammal gubbe. Aldrig har det varit så skönt att få fast mark, grus och gräs, under fötterna. Vi hade hamnat mitt i Hammarby Sjöstad, och det kändes som om vi var ett gäng leriga vildar som kastats rakt in i en science fiction-dystopi (eller är Hammarby Sjöstad en utopi? Delade meningar förstås – själv tycker jag det är ett fruktansvärt ocharmigt kvarter…)
--
Jag och Moa åkte tillbaka till Hammarbyhöjden, där hon lämnat sin cykel, medan resten av bergsbestigarna tog färjan över till Södermalm och Carmen. Vi hamnade till slut, efter en lång och uppfriskande promenad, också på Söder. Vi hoppade över Carmen, dock. Moa bjöd på mat och vin i sin mycket mysiga lägenhet. En mycket trevlig avslutning på en, trots lera, väta och iskyla, väldigt trevlig och annorlunda kväll.
Den följande morgonen vaknade jag och kände mig absolut inte upplagd för att gå till jobbet. Men det är en helt annan historia.
Wednesday, October 31, 2007
Thursday, October 25, 2007
Existera.
Torsdag 25 oktober - 07
Det här är en sån där vecka då dagarna bara rusar förbi. De känns som långtradare som skramlar förbi mig, och jag står mitt i motorvägen och försöker att undvika att krossas, samtidigt som jag försöker få någon att stanna och plocka upp mig. Jag får ingenting gjort, vare sig hemma eller på arbetet. På kontoret har en enda arbetsuppgift dominerat veckan, och det är en uppgift så absurd att ni aldrig skulle tro mig om jag berättade om den. I korta drag går det ut på att vi inte klarar av att utföra ett av de uppdrag vi tagit på oss, och istället för att göra något konstruktivt åt saken, istället för att bekämpa sjukdomen, så väljer vi att betala största konkurrenten för att göra jobbet åt oss. Jag kan inte tänka mig särskilt många andra företag än detta som skulle göra något så urbota korkat. De/vi nöjer sig/oss inte med att skjuta sig/oss i foten, utan mal ner hela benet till köttfärs.
Fick ett samtal från Proffice igår eftermiddag. Jag var tack och lov fortfarande aktuell för tjänsten jag sökt, men det kan dröja upp till två veckor tills jag får besked. Det känns helt okej ändå. Alltid skönt att ha något att hoppas på. Det är ju inte alltid man har det.
--
I måndags blev det utgång, en väldigt spontan och rolig sådan. Det började med att Louise föreslog en promenad efter jobbet. Vi skulle ta bussen till Liljeholmen och sen gå därifrån till Slussen. Maria jobbade denna dag, och även hon hakade på. Vi snackade om stort och smått, och när vi kommit fram till målet var samtalsämnena inte på långa vägar avklarade.
”Jag skulle kunna tänka mig ett glas vin”, sa Maria.
”Bra idé!” tyckte jag.
”Kan vi inte bara fika?” tyckte Louise, men hon var redan nedröstad. Vi gick till Bara Bistro Bar, och eftersom vi förutom att vara törstiga dessutom var sugna på mat, fick det bli middag. Det kostade förstås, men det var värt det. Den pyttipanna jag beställde var den godaste jag någonsin ätit, och jag sköljde ner den med stor stark som smakade minst lika gott den. Det blev naturligtvis både en och två till, och sen kom jag på att Andreas var i stan denna dag, att han var hemma hos Moa, och att hemma hos Moa bara låg några hundra meter bort, så jag ringde dem, och ganska snart satt även de vid bordet.
Jag hade vansinnigt trevligt, trevligare än jag haft på mycket länge, och det blev naturligtvis fler öl än vad som var vettigt och befogat en måndagskväll. Ändå var jag klar i huvudet på vägen hem. Det blev tidig hemgång, så långt räckte förnuftet. Läste senaste Sonic på vägen, och stupade så fort jag nått fram till sängen. Klockan hann aldrig bli mycket mer än tolv. Tur det.
Morgonen därpå var jag groggy men vid gott mod. Dimmig men glad. Tog mig till jobbet utan större problem och kämpade mig genom arbetsdagens bisarra tempo i ultrarapid. På eftermiddagen var jag vansinnigt trött. Jag tog sällskap med min arbetskamrat Sebastian på hemvägen. Han bor en station ifrån mig. Vi snackade om Facebooks passiviserande effekter och om Pale Fountains förträfflighet, men jag var så trött att det kändes som om jag svävade en centimeter utanför kroppen med en sytråd som enda ankare. Jag stupade i säng igen. När jag vaknade var det tänkt att jag skulle åka hem till Moa, som firade sin födelsedag den här tisdagen, men jag var bara tvungen att somna sänka ögonlocken och sova färdigt. När jag vaknade var jag så postsömnseg och förtvinad i musklerna att jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ta mig ända bort till Södermalm. Jag ringde och avbokade, och jag tror Moa hade tillräckligt med folk på plats för att firandet inte skulle stå och falla med mig. Men skammen, mina vänner. Skammen.--Vi har fått ett tillskott på avdelningen. Det är inte så ovanligt, folk kommer och går hela tiden. Det intressanta den här gången är att det är en kille. Det innebär att jag inte längre är den enda hankönade i gruppen. Jag skulle nog ha svårt att acceptera förändringen om jag tvingats konkurrera med någon ekonomkostymkille av den typ som det kryllar av på företaget, men nu är det istället en ung och lite blyg popkille från Kalmar, som verkar väldigt sympatisk. Han har varit i Torsås, den stad jag under några månader kallade mitt hem, och bara en sån sak väcker ju respekt. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid till att snacka med honom, ännu.
--
Ikväll skulle jag och Moa egentligen till Landet, men hon avbokade (på grund av sjukdom säger hon, men jag tror att det är en raffinerad hämnd för tisdagen) så jag har ägnat kvällen åt att sova, se på South Park, skriva och lyssna på musik istället. Och imorgon har veckan rusat fram till fredag, och jag hoppas att lördagen och söndagen kunde rusa på i ett lite långsammare tempo, för jag behöver verkligen tid att ta det lugnt och bara existera just nu.
Det här är en sån där vecka då dagarna bara rusar förbi. De känns som långtradare som skramlar förbi mig, och jag står mitt i motorvägen och försöker att undvika att krossas, samtidigt som jag försöker få någon att stanna och plocka upp mig. Jag får ingenting gjort, vare sig hemma eller på arbetet. På kontoret har en enda arbetsuppgift dominerat veckan, och det är en uppgift så absurd att ni aldrig skulle tro mig om jag berättade om den. I korta drag går det ut på att vi inte klarar av att utföra ett av de uppdrag vi tagit på oss, och istället för att göra något konstruktivt åt saken, istället för att bekämpa sjukdomen, så väljer vi att betala största konkurrenten för att göra jobbet åt oss. Jag kan inte tänka mig särskilt många andra företag än detta som skulle göra något så urbota korkat. De/vi nöjer sig/oss inte med att skjuta sig/oss i foten, utan mal ner hela benet till köttfärs.
Fick ett samtal från Proffice igår eftermiddag. Jag var tack och lov fortfarande aktuell för tjänsten jag sökt, men det kan dröja upp till två veckor tills jag får besked. Det känns helt okej ändå. Alltid skönt att ha något att hoppas på. Det är ju inte alltid man har det.
--
I måndags blev det utgång, en väldigt spontan och rolig sådan. Det började med att Louise föreslog en promenad efter jobbet. Vi skulle ta bussen till Liljeholmen och sen gå därifrån till Slussen. Maria jobbade denna dag, och även hon hakade på. Vi snackade om stort och smått, och när vi kommit fram till målet var samtalsämnena inte på långa vägar avklarade.
”Jag skulle kunna tänka mig ett glas vin”, sa Maria.
”Bra idé!” tyckte jag.
”Kan vi inte bara fika?” tyckte Louise, men hon var redan nedröstad. Vi gick till Bara Bistro Bar, och eftersom vi förutom att vara törstiga dessutom var sugna på mat, fick det bli middag. Det kostade förstås, men det var värt det. Den pyttipanna jag beställde var den godaste jag någonsin ätit, och jag sköljde ner den med stor stark som smakade minst lika gott den. Det blev naturligtvis både en och två till, och sen kom jag på att Andreas var i stan denna dag, att han var hemma hos Moa, och att hemma hos Moa bara låg några hundra meter bort, så jag ringde dem, och ganska snart satt även de vid bordet.
Jag hade vansinnigt trevligt, trevligare än jag haft på mycket länge, och det blev naturligtvis fler öl än vad som var vettigt och befogat en måndagskväll. Ändå var jag klar i huvudet på vägen hem. Det blev tidig hemgång, så långt räckte förnuftet. Läste senaste Sonic på vägen, och stupade så fort jag nått fram till sängen. Klockan hann aldrig bli mycket mer än tolv. Tur det.
Morgonen därpå var jag groggy men vid gott mod. Dimmig men glad. Tog mig till jobbet utan större problem och kämpade mig genom arbetsdagens bisarra tempo i ultrarapid. På eftermiddagen var jag vansinnigt trött. Jag tog sällskap med min arbetskamrat Sebastian på hemvägen. Han bor en station ifrån mig. Vi snackade om Facebooks passiviserande effekter och om Pale Fountains förträfflighet, men jag var så trött att det kändes som om jag svävade en centimeter utanför kroppen med en sytråd som enda ankare. Jag stupade i säng igen. När jag vaknade var det tänkt att jag skulle åka hem till Moa, som firade sin födelsedag den här tisdagen, men jag var bara tvungen att somna sänka ögonlocken och sova färdigt. När jag vaknade var jag så postsömnseg och förtvinad i musklerna att jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ta mig ända bort till Södermalm. Jag ringde och avbokade, och jag tror Moa hade tillräckligt med folk på plats för att firandet inte skulle stå och falla med mig. Men skammen, mina vänner. Skammen.--Vi har fått ett tillskott på avdelningen. Det är inte så ovanligt, folk kommer och går hela tiden. Det intressanta den här gången är att det är en kille. Det innebär att jag inte längre är den enda hankönade i gruppen. Jag skulle nog ha svårt att acceptera förändringen om jag tvingats konkurrera med någon ekonomkostymkille av den typ som det kryllar av på företaget, men nu är det istället en ung och lite blyg popkille från Kalmar, som verkar väldigt sympatisk. Han har varit i Torsås, den stad jag under några månader kallade mitt hem, och bara en sån sak väcker ju respekt. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid till att snacka med honom, ännu.
--
Ikväll skulle jag och Moa egentligen till Landet, men hon avbokade (på grund av sjukdom säger hon, men jag tror att det är en raffinerad hämnd för tisdagen) så jag har ägnat kvällen åt att sova, se på South Park, skriva och lyssna på musik istället. Och imorgon har veckan rusat fram till fredag, och jag hoppas att lördagen och söndagen kunde rusa på i ett lite långsammare tempo, för jag behöver verkligen tid att ta det lugnt och bara existera just nu.
Sunday, October 21, 2007
Get a long winter coat, boy.
Söndag 21 oktober - 07
Natten till lördagen drömde jag alldeles fruktansvärda ångestdrömmar. I den första tappade jag kroppsdelar. Det började med tänderna och fortsatte med fingrarna, tårna, händerna och fötterna. Var det hela slutade minns jag inte. Förmodligen i något fruktansvärt. I den andra var jag ute på promenad med Anna när hennes telefon plötsligt ringde. Hon fick veta att hennes pojkvän just dött. Väldigt jobbigt. Jag försökte trösta, men precis som när jag i verkligheten, rätt nyligen, befann mig i en liknande situation, hittade jag inga ord och kände mig otillräcklig. När jag vaknade hade jag dessutom en låt på hjärnan. Den gick så här: ”Hon är… två sidor av samma mynt. Hon är… två sidor av samma mynt.” om och om igen. Jag har aldrig hört en sådan låt i verkligheten, så den måste jag ha hört i drömmen. Det är inte helt ovanligt, jag drömmer ofta om låtar, men har annars alltid glömt melodin när jag vaknat. Nu kan jag i och för sig inte spela några instrument eller sjunga, så det spelar ju ingen roll. Jag kan ju ändå inte göra något av dem.
--
Lördag, och jag storstädar. Long overdue. Har tömt diskstället, torkat av diskbänken, ställt in flyttkartonger i förrådet, rensat upp i klädkammaren och börjat sortera kläderna i olika lådor, dammsugit vardagsrum och kök och överlag känt mig väldigt duktig. När jag sorterar kläder har jag en speciell teknik. Eller vad vet jag, kanske gör alla som jag? Jag lägger mina överdelar i två seperata högar – en för långärmat och en för kortärmat. Sen lägger jag helt enkelt de fulaste kläderna längst ner i högen. De får stanna kvar in case of emergency. I vissa fall kan jag dock inte förstå riktigt hur jag tänker. Allvarligt, en militärgrön t-shirt köpt på Smartys i Karlskoga, när har jag tänkt använda den? Hellre går jag nog i bar överkropp. Mycket i botten av de där högarna skulle lätt kunna slängas.
Men kläder är, liksom skivor och böcker, fulla med minnen. Jag hittar en gammal Morrissey-tischa som jag köpte våren 2003, strax innan jag började på Bona Folkhögskola. Ett smart köp, där fanns många Morrissey-fans. Inga lika fanatiska som de galna mexikaner Olof berättade om, de som de facto dyrkar Morrissey som en gud, utan helt vanliga sunt småneurotiska indiekids. Nu har den där t-shirten en massa hål och funkar väl egentligen inte till annat än att sova i, om jag nu vore en sån person som sover i t-shirt då.
En annan gammal band-t-shirt, en med Square-tryck, hittar jag också. Köpte den för att jag tyckte den var snygg och hade ingen aning om vad Square var för band, tills det visade sig att Karolina kände dem och att de spelade ska. Vad nu det har med någonting att göra.
Städningen gick bra i alla fall. Lägenheten såg till slut mer trivsam ut än någonsin. Mitt i alltsammans kom Olof förbi. Har inte träffat honom på flera veckor. Vi drack lite kaffe och snackade lite om vad som hänt sedan sist och avslutade med ett South Park-avsnitt på datorn innan han gick. Sen gick jag mest och plockade resten av eftermiddagen. Datorn stod på och spelade skivor, och ibland pep den till och förkunnade att någon ville mig något. I ren slentrian ignorerade jag min tomma plånbok och lade bud på ett helg gäng skivor som verkade intressanta på Tradera. Till sist var jag tvungen att lägga mig en stund. Nattens drömmar och dagens duktighet tog ut sin rätt på mig. Jag sov, och när jag vaknade packade jag ner en flaska vin, två filmer och Paul Austers ”Illusionernas Bok” i portföljen (jaja, det är egentligen en väska avsedd för min laptop, men man tager vad man haver) och åkte in till stan. När jag städade hade jag äntligen hittat min vinterrock som jag köpte förra året. Det kändes rätt att plocka fram den nu, och jag kände mig ganska elegant när jag promenerade Östgötagatan fram i rock, halsduk och portfölj. Stalands-skyltens röda sken kastade ett romantiskt ljus över den regnvåta asfalten. Jag kände mig som hjälten i en gammal film noir, särskilt när jag ställde mig i ett hörn vid Nytorget och inväntade Moa, som skulle överlämna två Montgolfier Brothers-skivor till mig. Standing in the corner, suitcase in my hand…
Efter ett hastigt möte, och med väskan något tyngre, tågade jag upp till A:s lägenhet. Det blev en trevlig kväll. Vi käkade pasta med en god ostsås, delade på vinflaskan och kollade på ”Smoke”. Det hela kändes väldigt vuxet, och jag tror jag tycker om det, det vuxna sättet att umgås. Lite vin, lite samtal, och, som igår då, en lagom lång promenad runt kvarteret.
Vi gick förbi kyrkan vid Vitabergsparken, jag minns inte vad den heter, och klockan lös som ett djävulsöga. Det såg lite kusligt ut. Jag blev påmind om att det inte är långt kvar till Allhelgona, en högtid som jag alltid har älskat. Jag blev också påmind om att jag verkligen skulle vilja se en kuslig film snart. Inget splatter, inga skrämseleffekter, bara något genuint kusligt.
--
Söndag, och jag vilar och slappar. Sitter på sängen med laptopen i knät. Skriver och lyssnar på skivor. Får inte särskilt mycket gjort, men vantrivs inte med det. Det är alldeles grått utanför, löven på träden är gula, men mäktar knappt hålla sig kvar i grenarna. Snart är träden nakna och svarta, det blir november och olidligt trist. November brukar vara en förödande månad för mig. Idag, på väg hem från Pris X-tra, kände jag mig dock märkligt upplyft. Jag vet inte vad det berodde på, men saker och ting kändes bara väldigt behagliga. Jag hoppas det håller i sig. Jag hoppas lite av det skvimpar över från oktober till november. Jag kommer behöva dricka ur varenda glädjereserv som finns att tillgå för att överleva.
Natten till lördagen drömde jag alldeles fruktansvärda ångestdrömmar. I den första tappade jag kroppsdelar. Det började med tänderna och fortsatte med fingrarna, tårna, händerna och fötterna. Var det hela slutade minns jag inte. Förmodligen i något fruktansvärt. I den andra var jag ute på promenad med Anna när hennes telefon plötsligt ringde. Hon fick veta att hennes pojkvän just dött. Väldigt jobbigt. Jag försökte trösta, men precis som när jag i verkligheten, rätt nyligen, befann mig i en liknande situation, hittade jag inga ord och kände mig otillräcklig. När jag vaknade hade jag dessutom en låt på hjärnan. Den gick så här: ”Hon är… två sidor av samma mynt. Hon är… två sidor av samma mynt.” om och om igen. Jag har aldrig hört en sådan låt i verkligheten, så den måste jag ha hört i drömmen. Det är inte helt ovanligt, jag drömmer ofta om låtar, men har annars alltid glömt melodin när jag vaknat. Nu kan jag i och för sig inte spela några instrument eller sjunga, så det spelar ju ingen roll. Jag kan ju ändå inte göra något av dem.
--
Lördag, och jag storstädar. Long overdue. Har tömt diskstället, torkat av diskbänken, ställt in flyttkartonger i förrådet, rensat upp i klädkammaren och börjat sortera kläderna i olika lådor, dammsugit vardagsrum och kök och överlag känt mig väldigt duktig. När jag sorterar kläder har jag en speciell teknik. Eller vad vet jag, kanske gör alla som jag? Jag lägger mina överdelar i två seperata högar – en för långärmat och en för kortärmat. Sen lägger jag helt enkelt de fulaste kläderna längst ner i högen. De får stanna kvar in case of emergency. I vissa fall kan jag dock inte förstå riktigt hur jag tänker. Allvarligt, en militärgrön t-shirt köpt på Smartys i Karlskoga, när har jag tänkt använda den? Hellre går jag nog i bar överkropp. Mycket i botten av de där högarna skulle lätt kunna slängas.
Men kläder är, liksom skivor och böcker, fulla med minnen. Jag hittar en gammal Morrissey-tischa som jag köpte våren 2003, strax innan jag började på Bona Folkhögskola. Ett smart köp, där fanns många Morrissey-fans. Inga lika fanatiska som de galna mexikaner Olof berättade om, de som de facto dyrkar Morrissey som en gud, utan helt vanliga sunt småneurotiska indiekids. Nu har den där t-shirten en massa hål och funkar väl egentligen inte till annat än att sova i, om jag nu vore en sån person som sover i t-shirt då.
En annan gammal band-t-shirt, en med Square-tryck, hittar jag också. Köpte den för att jag tyckte den var snygg och hade ingen aning om vad Square var för band, tills det visade sig att Karolina kände dem och att de spelade ska. Vad nu det har med någonting att göra.
Städningen gick bra i alla fall. Lägenheten såg till slut mer trivsam ut än någonsin. Mitt i alltsammans kom Olof förbi. Har inte träffat honom på flera veckor. Vi drack lite kaffe och snackade lite om vad som hänt sedan sist och avslutade med ett South Park-avsnitt på datorn innan han gick. Sen gick jag mest och plockade resten av eftermiddagen. Datorn stod på och spelade skivor, och ibland pep den till och förkunnade att någon ville mig något. I ren slentrian ignorerade jag min tomma plånbok och lade bud på ett helg gäng skivor som verkade intressanta på Tradera. Till sist var jag tvungen att lägga mig en stund. Nattens drömmar och dagens duktighet tog ut sin rätt på mig. Jag sov, och när jag vaknade packade jag ner en flaska vin, två filmer och Paul Austers ”Illusionernas Bok” i portföljen (jaja, det är egentligen en väska avsedd för min laptop, men man tager vad man haver) och åkte in till stan. När jag städade hade jag äntligen hittat min vinterrock som jag köpte förra året. Det kändes rätt att plocka fram den nu, och jag kände mig ganska elegant när jag promenerade Östgötagatan fram i rock, halsduk och portfölj. Stalands-skyltens röda sken kastade ett romantiskt ljus över den regnvåta asfalten. Jag kände mig som hjälten i en gammal film noir, särskilt när jag ställde mig i ett hörn vid Nytorget och inväntade Moa, som skulle överlämna två Montgolfier Brothers-skivor till mig. Standing in the corner, suitcase in my hand…
Efter ett hastigt möte, och med väskan något tyngre, tågade jag upp till A:s lägenhet. Det blev en trevlig kväll. Vi käkade pasta med en god ostsås, delade på vinflaskan och kollade på ”Smoke”. Det hela kändes väldigt vuxet, och jag tror jag tycker om det, det vuxna sättet att umgås. Lite vin, lite samtal, och, som igår då, en lagom lång promenad runt kvarteret.
Vi gick förbi kyrkan vid Vitabergsparken, jag minns inte vad den heter, och klockan lös som ett djävulsöga. Det såg lite kusligt ut. Jag blev påmind om att det inte är långt kvar till Allhelgona, en högtid som jag alltid har älskat. Jag blev också påmind om att jag verkligen skulle vilja se en kuslig film snart. Inget splatter, inga skrämseleffekter, bara något genuint kusligt.
--
Söndag, och jag vilar och slappar. Sitter på sängen med laptopen i knät. Skriver och lyssnar på skivor. Får inte särskilt mycket gjort, men vantrivs inte med det. Det är alldeles grått utanför, löven på träden är gula, men mäktar knappt hålla sig kvar i grenarna. Snart är träden nakna och svarta, det blir november och olidligt trist. November brukar vara en förödande månad för mig. Idag, på väg hem från Pris X-tra, kände jag mig dock märkligt upplyft. Jag vet inte vad det berodde på, men saker och ting kändes bara väldigt behagliga. Jag hoppas det håller i sig. Jag hoppas lite av det skvimpar över från oktober till november. Jag kommer behöva dricka ur varenda glädjereserv som finns att tillgå för att överleva.
Wednesday, October 17, 2007
The last good day of the year.
Onsdag 17 oktober - 07
Solen har skinit, två ganska underbara höstdagar har kommit och gått, och jag har sett dem passera utanför kontorsfönstret, tittat längtansfullt mot den klarblå himmelen som blickat tillbaka retligt mellan trädkronorna. Jag var ledig i måndags och sedan dess har jag bara längtat efter att få vara ledig igen. Trots att jag hade ett ganska fullspäckat schema (anställningsintervju numero två samt ett sjukhusbesök med ögondroppar som resulterade i en ljusöverkänslig eftermiddag i sängen med täcket över ansiktet) kändes det otroligt befriande att slippa sitta inlåst vid sitt skrivbord. Det var spännande att få se Flemingsberg också, där sjukhuset låg, även om jag inte såg särskilt mycket alls på vägen hem. Satt mest lutad på pendeltågets fönster med ansiktet i händerna för att stänga ute det helvetiska ljuset och gömma mina uppspärrade pupiller för omvärlden.
Jag önskar att jag hade fler semesterdagar att ta ut. Med tanke på att intervjun gick relativt bra känns det ändå som om jag är halvvägs ut genom dörren redan. Man ska kanske inte hoppas för mycket. Killen som intervjuade mig sa att jag var den mest lovande hittills, men att han också hade två kvar att träffa. Lite nervöst.
Igår kom jag i alla fall ifrån jobbet innan solen hann gå ner. Jag skulle möta Maria på Götgatan, och jag tog tvärbanan till Gullmarsplan, mest för gamla tiders skull. Jag saknar, som sagt, allt som har med gröna linjen att göra. Tittade nostalgiskt genom fönstret på de gulnande träden längs rälsen och mindes den förra hösten och alla resorna fram och tillbaka mellan Liljeholmen och Gullmarsplan. Härliga tider, men också ganska dåliga tider. Somligt i livet förbättras, annat försämras, men helt stilla står det aldrig. Jag har fler vänner nu, och därmed har jag nog lite roligare i år. Alltid något antar jag.
Att träffa Maria igen var trevligt. Vi hade bestämt möte på Café Dolce, men jag stod på bokhandeln mitt emot och spionerade mot caféet tills jag såg att hon kom. Hon var skyldig mig lite pengar sedan vi sist var ute, och bjöd därför på en vegetarisk lasagne och en kaffe. Vi pratade jobb, film och tillvarons allmänna jävlighet. Vi skrattade mycket. När vi ätit färdigt följde jag henne till Saluhallarna, och hon mig till Willys, innan vi skildes åt på tunnelbanan. En bra eftermiddag.
Solen har skinit, två ganska underbara höstdagar har kommit och gått, och jag har sett dem passera utanför kontorsfönstret, tittat längtansfullt mot den klarblå himmelen som blickat tillbaka retligt mellan trädkronorna. Jag var ledig i måndags och sedan dess har jag bara längtat efter att få vara ledig igen. Trots att jag hade ett ganska fullspäckat schema (anställningsintervju numero två samt ett sjukhusbesök med ögondroppar som resulterade i en ljusöverkänslig eftermiddag i sängen med täcket över ansiktet) kändes det otroligt befriande att slippa sitta inlåst vid sitt skrivbord. Det var spännande att få se Flemingsberg också, där sjukhuset låg, även om jag inte såg särskilt mycket alls på vägen hem. Satt mest lutad på pendeltågets fönster med ansiktet i händerna för att stänga ute det helvetiska ljuset och gömma mina uppspärrade pupiller för omvärlden.
Jag önskar att jag hade fler semesterdagar att ta ut. Med tanke på att intervjun gick relativt bra känns det ändå som om jag är halvvägs ut genom dörren redan. Man ska kanske inte hoppas för mycket. Killen som intervjuade mig sa att jag var den mest lovande hittills, men att han också hade två kvar att träffa. Lite nervöst.
Igår kom jag i alla fall ifrån jobbet innan solen hann gå ner. Jag skulle möta Maria på Götgatan, och jag tog tvärbanan till Gullmarsplan, mest för gamla tiders skull. Jag saknar, som sagt, allt som har med gröna linjen att göra. Tittade nostalgiskt genom fönstret på de gulnande träden längs rälsen och mindes den förra hösten och alla resorna fram och tillbaka mellan Liljeholmen och Gullmarsplan. Härliga tider, men också ganska dåliga tider. Somligt i livet förbättras, annat försämras, men helt stilla står det aldrig. Jag har fler vänner nu, och därmed har jag nog lite roligare i år. Alltid något antar jag.
Att träffa Maria igen var trevligt. Vi hade bestämt möte på Café Dolce, men jag stod på bokhandeln mitt emot och spionerade mot caféet tills jag såg att hon kom. Hon var skyldig mig lite pengar sedan vi sist var ute, och bjöd därför på en vegetarisk lasagne och en kaffe. Vi pratade jobb, film och tillvarons allmänna jävlighet. Vi skrattade mycket. När vi ätit färdigt följde jag henne till Saluhallarna, och hon mig till Willys, innan vi skildes åt på tunnelbanan. En bra eftermiddag.
Sunday, October 14, 2007
Eyes only meet mine for a second.
Söndag 14 oktober – 07
Mörkret lägger sig tidigare och tidigare, och temperaturen ligger och balanserar precis på den sida om minusstrecket som får nederbörden att komma i form av vattendroppar istället för snöflingor. Min vinterrock ligger i någon sopsäck eller kartong någonstans i den röra som ska föreställa mitt hem, jag hittar den inte och orkar inte leta. Så jag huttrar i kavaj och halsduk istället, en halsduk Alva gav mig på tunnelbanan förra lördagen. Någon hade lagt den på hennes väska och glömt den där.
I dessa kläder stod jag utanför Åhléns och väntade i torsdags kväll. Det blåste full höststorm, jag väntade på Anna och kände mig malplacerad. Jag är så sällan i City att jag helt glömt bort hur där ser ut och hur man orienterar sig. Lyckades knappt ta mig från T-centralen till Åhléns, och först efter att jag förgäves väntat där i någon kvart kom jag på att det finns en entré som ligger alldeles vid tunnelbanenedgången, och det var också där Anna väntade. Vi uppdaterade varandra på det senaste medan vi gick Drottninggatan fram i jakt efter en pizzeria. Vi hittade snart en med lagom priser och satte oss till bords. Det duggregn som besudlat dagen utvecklade sig under måltiden till ett hällregn. Jag hade ganska bråttom eftersom jag skulle träffa A lite senare, så att stanna inne i värmen var inte ett alternativ. Vattendropparna flög i sidled, och jag hann bli genomsur under den korta promenaden från pizzerian till Hötorgets tunnelbana. Blev också lite tjurig när jag noterade CG, en dryg idiot från hemstaden, i den tunnelbanevagn Anna och jag klev in i. Det kan ha varit någon som var väldigt lik honom också, men det är illa nog. Jag vill inte behöva bli påmind om gamla rivaler och plågoandar, jag vill att Stockholm ska vara en fristad där den gamla Niklas, hans nojor och neuroser, inte tillåts fritt spelrum. För att det ska vara möjligt måste jag omge mig med nya människor. CG och liknande slödder ska hålla sig på behörigt avstånd. Lyckligtvis satt han inte kvar när vi klev av vid Medborgarplatsen, så kanske var han till och med en ren synvilla, eller ett hjärnspöke.
Vi gick till Annas jobb, som är en fritidsgård vid Björns Trädgård. Hon ville hälsa på sina arbetskamrater, och jag hängde på. Det visade sig att David, en trevlig kille som jag råkat på då och då i olika sammanhang sedan jag flyttade till Stockholm, också arbetade där, och det var kul att se honom igen. Hennes andra kollega, vars namn jag nu inte kommer ihåg, verkade också trevlig. Framförallt hade han sympatisk filmsmak, gillade ”deprimerande diskbänksrealism och Glasgow-dimma”. Det gör jag också. En lustig detalj var att jag så fort jag såg honom kom att tänka på serien ”Rocky”, och när vi gick därifrån meddelade Anna också att han faktiskt avbildats i en Rocky-strip…
Nu regnade det mer än någonsin, och innan vi ens hunnit över lekplatsen, genom grinden och över till Östgötagatan, var jag blöt som en dränkt katt. Jag hade vatten överallt, innanför kläderna och på kroppsdelar jag inte ens visste fanns. Skorna läckte in som sjunkande fartyg, kavajen var en disktrasa. Vi var på väg till Annas lägenhet, där hon skulle hämta upp post. Det är egentligen inte alls långt dit – hon bor på Katarina Bangata – men det kändes som om vi gick till andra sidan stan. Antar att alla sträckor känns längre om man tvingas vada dem genom decimeterdjupt vatten. Vi försökte hålla humöret uppe genom att tävla om vem som kunde gnälla på det mest utstuderade sättet, och jag tror det blev oavgjort. Vi kom fram till Annas lägenhet till slut i alla fall, och jag fick låna ett väldigt färgglatt paraply, men skadan var ju redan skedd (jag hade lika gärna kunnat ha kommit uppklafsande ur havet) så det gjorde varken från eller till. kände mig mest fånig när jag gick och tryckte under en plym i regnbågens alla färger, men jag slapp ju få regnvattnet i ögonen i alla fall.
Anna och jag skildes åt vid en buss som hon hoppade på, och själv fortsatte jag till Nytorget, där jag träffade A. Jag var egentligen så blöt att det lämpligaste nog hade varit att bara kalla det en dag och åka hem, men jag kände ändå att jag ville ge Underbara Bar och gråtcountryklubben ”Folkvagn Allstars” en chans, så vi gick dit. Det kunde ju bli kul.
Det blev det inte. Det blev rätt dött. Trevligt att snacka med A förstås, men artisterna som uppträdde var rejäla sömnpiller och jag var trött och kände mig sunkig i mina blöta klädtrasor. Lokalen var fin, men trång på det där viset som gör att hur man än vrider, vänder och flyttar på sig är man i vägen för någon. Efter en stunds armbågande hittade vi en något avskild del av stället där vi kunde sitta och prata en stund. Tomas Andersson Wij skulle spela, och det hade varit kul att se honom, men vi orkade inte stanna mycket längre än till tio.
--
Fredagen kom som vanligt alldeles för tidigt. Mobilen tjöt som ett flyglarm klockan sex, och eftersom vi har veckomöte på fredagar och därför börjar en halvtimme tidigare, fanns det ingen möjlighet att snooza. Så plågsamt som det var att gå upp denna fredag var det länge sen det var. Kanske har det faktum att jag druckit ett par öl torsdagskvällen något med saken att göra, jag vet inte.
Arbetsdagen förflöt i ett långsamt tempo, men vetskapen om att jag skulle lämna bygget redan vid halv fyra gjorde det hela uthärdligt. När klockan slagit för hemgång skyndade jag mig mot utgången, bara för att mötas av en vägg av spöregn. Jag suckade och vände mig om. Jag hade en buss till Karlskoga att passa, den skulle gå klockan sex och innan dess var jag tvungen att mellanlanda hemma för att packa. Jag hade med andra ord inte tid att stanna en minut längre. Samtidigt mindes jag med fasa gårdagens blöta, kalla kläder mot kroppen.
”Du kan säkert låna paraplyet där” sa Åsa i receptionen, så det gjorde jag. När jag sedan vände mig mot dörren sken solen utanför och himlen var klarblå. Mycket märkligt. Jag tog ändå paraplyet med mig.
--
Strax efter klockan nio, efter en behaglig och faktiskt ganska snabb bussresa, var jag framme i Karlskoga. Pappa plockade upp mig vid stationen och skjutsade hem mig. Jag ringde Jannis, som blev glad av att höra att jag var i stan, och vi bestämde oss för att gå ut på Red Brick lite senare. Pappa bjöd på lite vin och mackor i köket, och vi satt där och snackade en stund, tills tiden var inne för Jannis buss att anlända. När jag mött upp honom, i den så kallade ”Statoilbacken”, gick vi hem till min syster som precis flyttat hemifrån. Hon hade inflyttningsfest, och jag såg inte golvet för alla människor. Hannes var där, men i övrigt var det mest okända och ganska unga människor, så vi stannade bara några minuter. Nästa anhalt var Red Brick, utestället som jag envisas med att kalla bra trots att jag inte haft mer än en handfull roliga utekvällar där. Att sätta sig och ta ett par öl med Jannis var ju trevligt förstås, men mycket kändes bara bedrövande i all sin oföränderlighet. Jag såg samma människor som alltid, samma tremänning bakom bardisken, samma Komvux-dropout och blivande alkoholist vid ett av borden, samma gamla Transcom-kollegor som man en gång hälsade glatt på i lunchrummet och som ni bara möter ens ögon i något ögonblick innan deras blickar viker undan.
Vid bordet strax till höger om mig och Jannis satt Veronica.
Veronica och jag har historia. Vi var förtjusta i varandra under några märkliga veckor i början av 2002. Vi gick i samma skrivarkurs, jag var den enda killen och hon var den enda tjejen i min ålder. Vi skrev båda internetdagbok på den tiden, och vi läste varandras med stort intresse, till en början utan att våga skriva något till varandra. Vi skrev dock om varandra, hela tiden. Hon skrev att jag var vacker och att jag var feber i hennes hjärna. Jag skrev att hon var i mina tankar hela tiden. Vi skrev aldrig några namn, jag var bara ”han”, eller ibland ”personen”, hon var bara ”hon”. Det var ett spel unikt för vår generation, ett sätt att kommunicera som våra föräldrar aldrig behövde besvära sig med. Det var romantiskt, vackert och fantastiskt. Det är en historia som förtjänar mer utrymme än jag kan ge den här, och någon gång ska jag göra den rättvisa. Till slut, efter några veckors tassande, skickade hon mail till Jannis och frågade efter mitt telefonnummer. Han ringde och förvarnade mig när jag var på väg hem från en fest hos Helena. Sällan har jag upplevt ett sådant lyckorus. Jag flög hem till honom istället för att ta bussen, och lånade genast hans dator eftersom jag inte hade tillgång till bredband hemma. Hon var online och hade skickat mig ett mail. Jag svarade på det. Vi bestämde att vi skulle ses redan nästa dag.
Vi sågs, och det blev vårt enda riktiga möte. Vi drack te och lyssnade på Mercury Rev i hennes källare. Hon rökte massor av cigaretter och sa att hon hatade växter. Ulf Lundells ”Jack” låg på hennes skrivbord.
”Den boken fick mig att börja läsa på allvar”, sa jag.
”Det är min vårbok”, sa hon. ”Jag läser den varje vår”.
Vi pratade om våra senaste misslyckade kärlekshistorier och hur ärrade de lämnat oss. We talked about our sad lives and we went on separately… Jag läste hennes novell om en ung kvinna som hänger sig i en gungställning utanför sin expojkväns lägenhet, och hon läste min om en kille vars flickvän lämnar honom för hans nya chef. Efter en stund åkte jag hem, övertygad om att vi skulle ses igen. Det gjorde vi inte. Hon svarade undvikande på mina frågor om när vi skulle ses igen, och snart slutade hon komma på lektionerna. Det kom någon slags förklaring någon gång, jag minns inte hur, för kanske var hon inte lika viktig längre, men det handlade om att det ex hon inte kunnat släppa hade gjort entré i hennes liv på nytt. Jag var under isen ett tag, men snart tinade den. Hon hade ändå varit för bra för mig.
Och nu, denna fredagskväll, fem år senare, satt hon vid bordet intill, lika snygg som någonsin.
Jag försökte dricka mig modig, men det gick inte. Jag sneglade på henne och tyckte mig se henne snegla tillbaka, men hälsa förmådde jag mig inte göra. Karlskoga har den inverkan på mig, jag blir tio år yngre, jag kryper bakåt i evolutionen. Jag satt där och talade med Jannis och försökte koncentrera mig på det vi snackade om medan hjärtat försökte tugga sig ut genom bröstet på mig. Och efter en stund hade Veronica och hennes väninnor dragit vidare och allt var som vanligt igen.
Hon var fortfarande för bra för mig.
Mörkret lägger sig tidigare och tidigare, och temperaturen ligger och balanserar precis på den sida om minusstrecket som får nederbörden att komma i form av vattendroppar istället för snöflingor. Min vinterrock ligger i någon sopsäck eller kartong någonstans i den röra som ska föreställa mitt hem, jag hittar den inte och orkar inte leta. Så jag huttrar i kavaj och halsduk istället, en halsduk Alva gav mig på tunnelbanan förra lördagen. Någon hade lagt den på hennes väska och glömt den där.
I dessa kläder stod jag utanför Åhléns och väntade i torsdags kväll. Det blåste full höststorm, jag väntade på Anna och kände mig malplacerad. Jag är så sällan i City att jag helt glömt bort hur där ser ut och hur man orienterar sig. Lyckades knappt ta mig från T-centralen till Åhléns, och först efter att jag förgäves väntat där i någon kvart kom jag på att det finns en entré som ligger alldeles vid tunnelbanenedgången, och det var också där Anna väntade. Vi uppdaterade varandra på det senaste medan vi gick Drottninggatan fram i jakt efter en pizzeria. Vi hittade snart en med lagom priser och satte oss till bords. Det duggregn som besudlat dagen utvecklade sig under måltiden till ett hällregn. Jag hade ganska bråttom eftersom jag skulle träffa A lite senare, så att stanna inne i värmen var inte ett alternativ. Vattendropparna flög i sidled, och jag hann bli genomsur under den korta promenaden från pizzerian till Hötorgets tunnelbana. Blev också lite tjurig när jag noterade CG, en dryg idiot från hemstaden, i den tunnelbanevagn Anna och jag klev in i. Det kan ha varit någon som var väldigt lik honom också, men det är illa nog. Jag vill inte behöva bli påmind om gamla rivaler och plågoandar, jag vill att Stockholm ska vara en fristad där den gamla Niklas, hans nojor och neuroser, inte tillåts fritt spelrum. För att det ska vara möjligt måste jag omge mig med nya människor. CG och liknande slödder ska hålla sig på behörigt avstånd. Lyckligtvis satt han inte kvar när vi klev av vid Medborgarplatsen, så kanske var han till och med en ren synvilla, eller ett hjärnspöke.
Vi gick till Annas jobb, som är en fritidsgård vid Björns Trädgård. Hon ville hälsa på sina arbetskamrater, och jag hängde på. Det visade sig att David, en trevlig kille som jag råkat på då och då i olika sammanhang sedan jag flyttade till Stockholm, också arbetade där, och det var kul att se honom igen. Hennes andra kollega, vars namn jag nu inte kommer ihåg, verkade också trevlig. Framförallt hade han sympatisk filmsmak, gillade ”deprimerande diskbänksrealism och Glasgow-dimma”. Det gör jag också. En lustig detalj var att jag så fort jag såg honom kom att tänka på serien ”Rocky”, och när vi gick därifrån meddelade Anna också att han faktiskt avbildats i en Rocky-strip…
Nu regnade det mer än någonsin, och innan vi ens hunnit över lekplatsen, genom grinden och över till Östgötagatan, var jag blöt som en dränkt katt. Jag hade vatten överallt, innanför kläderna och på kroppsdelar jag inte ens visste fanns. Skorna läckte in som sjunkande fartyg, kavajen var en disktrasa. Vi var på väg till Annas lägenhet, där hon skulle hämta upp post. Det är egentligen inte alls långt dit – hon bor på Katarina Bangata – men det kändes som om vi gick till andra sidan stan. Antar att alla sträckor känns längre om man tvingas vada dem genom decimeterdjupt vatten. Vi försökte hålla humöret uppe genom att tävla om vem som kunde gnälla på det mest utstuderade sättet, och jag tror det blev oavgjort. Vi kom fram till Annas lägenhet till slut i alla fall, och jag fick låna ett väldigt färgglatt paraply, men skadan var ju redan skedd (jag hade lika gärna kunnat ha kommit uppklafsande ur havet) så det gjorde varken från eller till. kände mig mest fånig när jag gick och tryckte under en plym i regnbågens alla färger, men jag slapp ju få regnvattnet i ögonen i alla fall.
Anna och jag skildes åt vid en buss som hon hoppade på, och själv fortsatte jag till Nytorget, där jag träffade A. Jag var egentligen så blöt att det lämpligaste nog hade varit att bara kalla det en dag och åka hem, men jag kände ändå att jag ville ge Underbara Bar och gråtcountryklubben ”Folkvagn Allstars” en chans, så vi gick dit. Det kunde ju bli kul.
Det blev det inte. Det blev rätt dött. Trevligt att snacka med A förstås, men artisterna som uppträdde var rejäla sömnpiller och jag var trött och kände mig sunkig i mina blöta klädtrasor. Lokalen var fin, men trång på det där viset som gör att hur man än vrider, vänder och flyttar på sig är man i vägen för någon. Efter en stunds armbågande hittade vi en något avskild del av stället där vi kunde sitta och prata en stund. Tomas Andersson Wij skulle spela, och det hade varit kul att se honom, men vi orkade inte stanna mycket längre än till tio.
--
Fredagen kom som vanligt alldeles för tidigt. Mobilen tjöt som ett flyglarm klockan sex, och eftersom vi har veckomöte på fredagar och därför börjar en halvtimme tidigare, fanns det ingen möjlighet att snooza. Så plågsamt som det var att gå upp denna fredag var det länge sen det var. Kanske har det faktum att jag druckit ett par öl torsdagskvällen något med saken att göra, jag vet inte.
Arbetsdagen förflöt i ett långsamt tempo, men vetskapen om att jag skulle lämna bygget redan vid halv fyra gjorde det hela uthärdligt. När klockan slagit för hemgång skyndade jag mig mot utgången, bara för att mötas av en vägg av spöregn. Jag suckade och vände mig om. Jag hade en buss till Karlskoga att passa, den skulle gå klockan sex och innan dess var jag tvungen att mellanlanda hemma för att packa. Jag hade med andra ord inte tid att stanna en minut längre. Samtidigt mindes jag med fasa gårdagens blöta, kalla kläder mot kroppen.
”Du kan säkert låna paraplyet där” sa Åsa i receptionen, så det gjorde jag. När jag sedan vände mig mot dörren sken solen utanför och himlen var klarblå. Mycket märkligt. Jag tog ändå paraplyet med mig.
--
Strax efter klockan nio, efter en behaglig och faktiskt ganska snabb bussresa, var jag framme i Karlskoga. Pappa plockade upp mig vid stationen och skjutsade hem mig. Jag ringde Jannis, som blev glad av att höra att jag var i stan, och vi bestämde oss för att gå ut på Red Brick lite senare. Pappa bjöd på lite vin och mackor i köket, och vi satt där och snackade en stund, tills tiden var inne för Jannis buss att anlända. När jag mött upp honom, i den så kallade ”Statoilbacken”, gick vi hem till min syster som precis flyttat hemifrån. Hon hade inflyttningsfest, och jag såg inte golvet för alla människor. Hannes var där, men i övrigt var det mest okända och ganska unga människor, så vi stannade bara några minuter. Nästa anhalt var Red Brick, utestället som jag envisas med att kalla bra trots att jag inte haft mer än en handfull roliga utekvällar där. Att sätta sig och ta ett par öl med Jannis var ju trevligt förstås, men mycket kändes bara bedrövande i all sin oföränderlighet. Jag såg samma människor som alltid, samma tremänning bakom bardisken, samma Komvux-dropout och blivande alkoholist vid ett av borden, samma gamla Transcom-kollegor som man en gång hälsade glatt på i lunchrummet och som ni bara möter ens ögon i något ögonblick innan deras blickar viker undan.
Vid bordet strax till höger om mig och Jannis satt Veronica.
Veronica och jag har historia. Vi var förtjusta i varandra under några märkliga veckor i början av 2002. Vi gick i samma skrivarkurs, jag var den enda killen och hon var den enda tjejen i min ålder. Vi skrev båda internetdagbok på den tiden, och vi läste varandras med stort intresse, till en början utan att våga skriva något till varandra. Vi skrev dock om varandra, hela tiden. Hon skrev att jag var vacker och att jag var feber i hennes hjärna. Jag skrev att hon var i mina tankar hela tiden. Vi skrev aldrig några namn, jag var bara ”han”, eller ibland ”personen”, hon var bara ”hon”. Det var ett spel unikt för vår generation, ett sätt att kommunicera som våra föräldrar aldrig behövde besvära sig med. Det var romantiskt, vackert och fantastiskt. Det är en historia som förtjänar mer utrymme än jag kan ge den här, och någon gång ska jag göra den rättvisa. Till slut, efter några veckors tassande, skickade hon mail till Jannis och frågade efter mitt telefonnummer. Han ringde och förvarnade mig när jag var på väg hem från en fest hos Helena. Sällan har jag upplevt ett sådant lyckorus. Jag flög hem till honom istället för att ta bussen, och lånade genast hans dator eftersom jag inte hade tillgång till bredband hemma. Hon var online och hade skickat mig ett mail. Jag svarade på det. Vi bestämde att vi skulle ses redan nästa dag.
Vi sågs, och det blev vårt enda riktiga möte. Vi drack te och lyssnade på Mercury Rev i hennes källare. Hon rökte massor av cigaretter och sa att hon hatade växter. Ulf Lundells ”Jack” låg på hennes skrivbord.
”Den boken fick mig att börja läsa på allvar”, sa jag.
”Det är min vårbok”, sa hon. ”Jag läser den varje vår”.
Vi pratade om våra senaste misslyckade kärlekshistorier och hur ärrade de lämnat oss. We talked about our sad lives and we went on separately… Jag läste hennes novell om en ung kvinna som hänger sig i en gungställning utanför sin expojkväns lägenhet, och hon läste min om en kille vars flickvän lämnar honom för hans nya chef. Efter en stund åkte jag hem, övertygad om att vi skulle ses igen. Det gjorde vi inte. Hon svarade undvikande på mina frågor om när vi skulle ses igen, och snart slutade hon komma på lektionerna. Det kom någon slags förklaring någon gång, jag minns inte hur, för kanske var hon inte lika viktig längre, men det handlade om att det ex hon inte kunnat släppa hade gjort entré i hennes liv på nytt. Jag var under isen ett tag, men snart tinade den. Hon hade ändå varit för bra för mig.
Och nu, denna fredagskväll, fem år senare, satt hon vid bordet intill, lika snygg som någonsin.
Jag försökte dricka mig modig, men det gick inte. Jag sneglade på henne och tyckte mig se henne snegla tillbaka, men hälsa förmådde jag mig inte göra. Karlskoga har den inverkan på mig, jag blir tio år yngre, jag kryper bakåt i evolutionen. Jag satt där och talade med Jannis och försökte koncentrera mig på det vi snackade om medan hjärtat försökte tugga sig ut genom bröstet på mig. Och efter en stund hade Veronica och hennes väninnor dragit vidare och allt var som vanligt igen.
Hon var fortfarande för bra för mig.
Tuesday, October 9, 2007
Arbete och fritid.
Tisdag 9 oktober - 07
Jag rymde idag från jobbet två timmar tidigare för att gå på anställningsintervju. Stressade mig igenom byten mellan buss och tunnelbana och buss igen och svor åt kollektivtrafikens evinnerliga sniglande. Jag lyckades, mot alla odds, komma fram till mörkaste Östermalm ett par minuter före det avtalade mötet, och slog mig ner att vänta i en soffa.
Jag visste inget annat om nya jobbet än att jag antagligen inte ville ha det, men att det trots det förmodligen skulle kännas mer uthärdligt än mitt nuvarande, som är tillbaka i gammal god absurd form efter några dagars relativt lugn. Efter intervjun, som gick bra – jag sa inget pinsamt, lät nog ganska smart och vettig – kände jag mig hoppfull för första gången på flera månader. Mitt nya jobb, om jag får det, ligger i Solna, bara ett par tunnelbanestationer från lägenheten. Med det korta avståndet får jag helt plötsligt betydligt mer tid över till annat än tunnelbaneresor. Jag får helt plötsligt möjlighet till en meningsfull fritid igen. Jag var djärv dessutom, och kom med ett löneanspråk på ungefär tvåtusen kronor mer än det jag i nuläget har. Goda tider kan stunda, men det är mycket som ska klaffa. Som vanligt är det den som lever som får se.
Förutom intervjun (och en gråtcountrykväll med A på Underbara Bar på torsdag) känns det här som en mellanvecka, en sån som man bara genomlider. Arbetsdagarna får man härda ut – tiden går ju åtminstone ganska fort när man sliter som ett djur – och när man kommer hem får man sova. Överlever gör jag, men jag saknar den tid då jag förmådde vara kreativ. Jag önskar att jag fann inspiration till att skriva igen, skriva något annat än det här och diverse lättviktiga populärkulturreflektioner då och då. Jag hade en gång såna ambitioner, jag drömde om att en gång kunna kalla mig författare. När prestationsångesten trängde på kunde jag hålla den på avstånd genom att tänka att jag inte behövde bli världens, inte ens Sveriges eller Karlskogas, bästa författare. Bara att skriva var bra nog. Det var tillräckligt. Nu kan jag inte författa en inledande mening utan att vilja slänga laptopen i väggen i frustration över min ihålighet, min brist på talang.
Nu ska här läsas Jens Christian Gröndahl och lyssnas på Van Morrison tills något infinner sig; sömn eller inspiration.
Jag rymde idag från jobbet två timmar tidigare för att gå på anställningsintervju. Stressade mig igenom byten mellan buss och tunnelbana och buss igen och svor åt kollektivtrafikens evinnerliga sniglande. Jag lyckades, mot alla odds, komma fram till mörkaste Östermalm ett par minuter före det avtalade mötet, och slog mig ner att vänta i en soffa.
Jag visste inget annat om nya jobbet än att jag antagligen inte ville ha det, men att det trots det förmodligen skulle kännas mer uthärdligt än mitt nuvarande, som är tillbaka i gammal god absurd form efter några dagars relativt lugn. Efter intervjun, som gick bra – jag sa inget pinsamt, lät nog ganska smart och vettig – kände jag mig hoppfull för första gången på flera månader. Mitt nya jobb, om jag får det, ligger i Solna, bara ett par tunnelbanestationer från lägenheten. Med det korta avståndet får jag helt plötsligt betydligt mer tid över till annat än tunnelbaneresor. Jag får helt plötsligt möjlighet till en meningsfull fritid igen. Jag var djärv dessutom, och kom med ett löneanspråk på ungefär tvåtusen kronor mer än det jag i nuläget har. Goda tider kan stunda, men det är mycket som ska klaffa. Som vanligt är det den som lever som får se.
Förutom intervjun (och en gråtcountrykväll med A på Underbara Bar på torsdag) känns det här som en mellanvecka, en sån som man bara genomlider. Arbetsdagarna får man härda ut – tiden går ju åtminstone ganska fort när man sliter som ett djur – och när man kommer hem får man sova. Överlever gör jag, men jag saknar den tid då jag förmådde vara kreativ. Jag önskar att jag fann inspiration till att skriva igen, skriva något annat än det här och diverse lättviktiga populärkulturreflektioner då och då. Jag hade en gång såna ambitioner, jag drömde om att en gång kunna kalla mig författare. När prestationsångesten trängde på kunde jag hålla den på avstånd genom att tänka att jag inte behövde bli världens, inte ens Sveriges eller Karlskogas, bästa författare. Bara att skriva var bra nog. Det var tillräckligt. Nu kan jag inte författa en inledande mening utan att vilja slänga laptopen i väggen i frustration över min ihålighet, min brist på talang.
Nu ska här läsas Jens Christian Gröndahl och lyssnas på Van Morrison tills något infinner sig; sömn eller inspiration.
Monday, October 8, 2007
Romance and cigarettes.
Måndag 8 oktober - 07
Om den gångna helgen varit en låt hade den varit skriven av Arab Strap. Den hade i så fall varit en av deras muntrare låtar, inte uppsluppen som ”There’s No Ending”, utan snarare skitig och äcklig men försiktigt dansant som ”Cherubs” eller ”The Shy Retirer”. Och, precis som vilken som helst av nämnda låtar, ganska jäkla fantastisk.
Helgen började med ett besök på gröngula i Liljeholmen. Köpte två flaskor Le Bistro, ett rött vin som jag fått smak för. Jag är ingen vinkännare och vet därför inte om vinet är gott eller inte, men det smakar inte illa i alla fall, och det är huvudsaken. Dessutom är det ekologiskt, om jag inte minns helt fel.
När jag kom hem tog jag en dusch, lagade lite mat, la mig på sängen och sov bort det värsta av den gångna veckans utmattning. När jag vaknade drack jag ett par glas framför datorn. Jag lyssnade på lite Jonathan Richman, dystert medveten om att jag inte skulle komma att se honom på Debaser Medis på lördagen, men likväl glad över vetskapen att det trots bristen på Richman skulle bli en betydligt mer händelserik helg än den föregående. Å andra sidan skulle en helkroppsförlamad person utan problem, och alldeles på egen hand, kunna fylla en helg med mer händelser, substans och mening än vad jag förmådde förra fredagen, lördagen och söndagen.
Den här fredagen, efter dusch, sömn, musik och lite vin, satte jag mig på tunnelbanan och åkte in till Söder. A har nyligen flyttat till en lägenhet inte långt från Nytorget, så ditåt styrde jag stegen, och slog henne en signal när jag kommit fram. Hon kom ut och mötte upp mig, och vi tog hissen upp till lägenheten som hon hyr tillsammans med en tjej vid namn Karin. Vi drack några glas vin och åt lite glass innan vi slutligen tog en kort promenad ner till Pet Sounds Bar. Jag förstår inte riktigt varför jag envisas med att gå dit. Roligt har jag bara haft där en gång, och då berodde det mest bara på att gamla skolkamrater visade sig vara på plats. I övrigt är det mest svettigt, trångt och högljutt. Nu spelades det visserligen både Dinosaur Jr, New Order och Joy Division, så av den anledningen trivdes vi hyfsat, men det var omöjligt att prata, och därför blev det inte mer än varsin öl innan vi gick. Var vi istället skulle ta vägen hade vi ingen aning om, men Underbara Bar lockande plötsligt mer än det någonsin tidigare gjort. Ett sällskap före oss i kön blev nästan nekade inträde av en besvärad vakt som gnällde om att de skulle få det väldigt trångt där inne.
”Vi kanske inte får plats?” frågade A och jag när det blir vår tur.
”Jo, det är ganska gott om plats”, sa vakten då, och vi gick in. Mycket riktigt var flera bord lediga, så vi tog ett ganska långt in i lokalen. Vi sjönk ner i varsin behagligt mjuk fåtölj, och skakade roat på huvudet åt vaktens märkliga beteende. Gänget som stod före oss i kön såg både städade och eleganta ut, så varför försöka skrämma bort dem men släppa in oss?
”Det måste vara din kavaj som avgjorde saken”, sa A. Det var inte den märkligaste komplimang jag skulle få den kvällen. En kort stund senare satt vi, lagom druckna efter ännu ett varsitt glas öl och pratade om personliga problem, nojor och neuroser.
”Du som verkar ha så lätt att föra dig bland folk?” sa A efter att jag berättat om my troubles with living. Jag, som är ett fullständigt nervvrak! Lustigt missförstånd för att komma från någon som borde känna mig väl, som dessutom har känt mig under en av de svagaste perioderna i mitt liv.
Och ändå inte helgens konstigaste komplimang.
Nej, den kom faktiskt kvällen därpå, men innan jag kommer dit måste jag redogöra lite mer detaljerat för lördagen som helhet. Dagen i sig har jag inte så många minnen av. Jag såg färdigt ”Breaking The Waves” som jag påbörjat helgen innan, och blev lite smått förstörd av den. Oerhört stark film. Tog ytterligare några stärkande glas Le Bistro på kvällen, stoppade min andra flaska i en påse och åkte iväg till St: Eriksplan. Frida skulle ha fest, och hon bor i en lägenhet där i krokarna. Det var lättare sagt än gjort att hitta dit, men efter ett par guidande telefonsamtal med värdinnan stod jag på en gård som kändes märkligt välbekant. Jag insåg att jag varit där förr, och att det var när jag hälsat på Åsa någon gång i slutet av sommaren, så när jag kommit in till Frida, hälsat på henne, Camilla, Fredrik och de andra som var där (Fridas syster och en väninna) ringde jag upp Åsa. Hon var, kors i taket, hemma, och behövde inte allt för mycket övertalning för att ta hissen ett par våningar upp och kika förbi en stund. Vi isolerade oss nog tyvärr lite från resten av festen, för vi satt mest i ett eget hörn, samtalade om gammalt och nytt, delade på min vinflaska och fick påfyllning ur Fridas bag in box. Timmarna rann iväg, och Frida och Camilla ville dra ganska snart. Jag, Fredrik och Åsa stannade kvar och drack upp vinet. Åsa skulle stanna kvar, så jag och Fredrik åkte ensamma in till Kolingsborg, där de andra redan väntade. Det var releasefest för Mats Jonssons fantastiska ”Hey Princess”, nu i pocketform, vilket väl mest märktes på musiken. Det spelades alldeles fantastiska indiehits såsom Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side” och Hidden Cameras ”Ban Marriage”. Jag bjöd Fredrik och Frida på varsin öl och fann mig snart på dansgolvet, där jag, förutom att tappa min egen öl och spilla ner både mina och andras skor, snart fick ögonkontakt med en tjej som dansade alldeles i närheten av mig. Hon var mycket söt – Lång Fin Blond, för att låna titeln på en underhållande roman, och hon skulle alldeles snart komma med helgens allra märkligaste komplimang.
”Du dansar bra”, sa hon plötsligt till mig.
”Ha! Du skojar…” Hon har uppenbarligen aldrig sett mig försöka dansa något annat än det Mattias kallar för ”indiedansen”, en dans som kan dansar precis hur som helst. Men hon måste ha gillat indiedansen.
”Nej, du har ett schyst flow.”
Jag såg Fredrik röra sig mot utgången, och jag ville växla ett par ord med honom innan han eventuellt drog sig hemåt, så jag frågade om tjejen (hon hette, förlåt, heter, Alva) ville dansa senare, och det ville hon.
”Vad hände med den snygga tjejen du dansade med?” frågade Fredrik när jag nallade en cigg av honom utanför Kolingsborg.
”Jag bad henne vänta där inne”, sa jag, och insåg mitt misstag i samma sekund som jag yttrat meningen.
”Vad!? Gå in igen, vad väntar du på? Spring!” röt Fredrik, och jag lydde. Med största säkerhet skulle hon dansa med någon annan nu, någon med ännu schystare flow. Det gjorde hon inte. Hon stod i baren med en nyköpt öl, och mötte min blick när jag gick nerför trappan till henne.
”Hej”, sa jag. ”Jag heter Niklas.”
Jag kände mig djärv. Jag kände mig som om jag inte alls hette Niklas. Jag köpte en öl och lyckades låta bli att tappa den. Vi dansade lite till, men jag hörde inte ens musiken. Jag tappade förmodligen bort mitt flow i samma sekund som jag tappade mitt namn, men det gjorde inte så mycket. Jag kompenserade med mod, böjde mig fram, och hon besvarade kyssen.
Och det var där helgens soundtrack övergick från… ja, jag vet inte, något mer anonymt, till något med Arab Strap. Inte något deppigt, men inte något glatt heller. Något som handlar om dagen efter-ångest, baksmälla, vetskapen om att man aldrig ses mer, och känslan av att det är något som är helt okej (jag såg ändå ingen Framtid med henne), en relativ trötthet och tomhet men ändå med en väldigt stark känsla av att vara vid liv, av att något äntligen händer. Av att det finns en skönhet - en väldigt stark sådan - även i ens värsta misslyckanden, av att även ett nervvrak kommer ganska långt med lite självdistans och, ja…
Flow.
Om den gångna helgen varit en låt hade den varit skriven av Arab Strap. Den hade i så fall varit en av deras muntrare låtar, inte uppsluppen som ”There’s No Ending”, utan snarare skitig och äcklig men försiktigt dansant som ”Cherubs” eller ”The Shy Retirer”. Och, precis som vilken som helst av nämnda låtar, ganska jäkla fantastisk.
Helgen började med ett besök på gröngula i Liljeholmen. Köpte två flaskor Le Bistro, ett rött vin som jag fått smak för. Jag är ingen vinkännare och vet därför inte om vinet är gott eller inte, men det smakar inte illa i alla fall, och det är huvudsaken. Dessutom är det ekologiskt, om jag inte minns helt fel.
När jag kom hem tog jag en dusch, lagade lite mat, la mig på sängen och sov bort det värsta av den gångna veckans utmattning. När jag vaknade drack jag ett par glas framför datorn. Jag lyssnade på lite Jonathan Richman, dystert medveten om att jag inte skulle komma att se honom på Debaser Medis på lördagen, men likväl glad över vetskapen att det trots bristen på Richman skulle bli en betydligt mer händelserik helg än den föregående. Å andra sidan skulle en helkroppsförlamad person utan problem, och alldeles på egen hand, kunna fylla en helg med mer händelser, substans och mening än vad jag förmådde förra fredagen, lördagen och söndagen.
Den här fredagen, efter dusch, sömn, musik och lite vin, satte jag mig på tunnelbanan och åkte in till Söder. A har nyligen flyttat till en lägenhet inte långt från Nytorget, så ditåt styrde jag stegen, och slog henne en signal när jag kommit fram. Hon kom ut och mötte upp mig, och vi tog hissen upp till lägenheten som hon hyr tillsammans med en tjej vid namn Karin. Vi drack några glas vin och åt lite glass innan vi slutligen tog en kort promenad ner till Pet Sounds Bar. Jag förstår inte riktigt varför jag envisas med att gå dit. Roligt har jag bara haft där en gång, och då berodde det mest bara på att gamla skolkamrater visade sig vara på plats. I övrigt är det mest svettigt, trångt och högljutt. Nu spelades det visserligen både Dinosaur Jr, New Order och Joy Division, så av den anledningen trivdes vi hyfsat, men det var omöjligt att prata, och därför blev det inte mer än varsin öl innan vi gick. Var vi istället skulle ta vägen hade vi ingen aning om, men Underbara Bar lockande plötsligt mer än det någonsin tidigare gjort. Ett sällskap före oss i kön blev nästan nekade inträde av en besvärad vakt som gnällde om att de skulle få det väldigt trångt där inne.
”Vi kanske inte får plats?” frågade A och jag när det blir vår tur.
”Jo, det är ganska gott om plats”, sa vakten då, och vi gick in. Mycket riktigt var flera bord lediga, så vi tog ett ganska långt in i lokalen. Vi sjönk ner i varsin behagligt mjuk fåtölj, och skakade roat på huvudet åt vaktens märkliga beteende. Gänget som stod före oss i kön såg både städade och eleganta ut, så varför försöka skrämma bort dem men släppa in oss?
”Det måste vara din kavaj som avgjorde saken”, sa A. Det var inte den märkligaste komplimang jag skulle få den kvällen. En kort stund senare satt vi, lagom druckna efter ännu ett varsitt glas öl och pratade om personliga problem, nojor och neuroser.
”Du som verkar ha så lätt att föra dig bland folk?” sa A efter att jag berättat om my troubles with living. Jag, som är ett fullständigt nervvrak! Lustigt missförstånd för att komma från någon som borde känna mig väl, som dessutom har känt mig under en av de svagaste perioderna i mitt liv.
Och ändå inte helgens konstigaste komplimang.
Nej, den kom faktiskt kvällen därpå, men innan jag kommer dit måste jag redogöra lite mer detaljerat för lördagen som helhet. Dagen i sig har jag inte så många minnen av. Jag såg färdigt ”Breaking The Waves” som jag påbörjat helgen innan, och blev lite smått förstörd av den. Oerhört stark film. Tog ytterligare några stärkande glas Le Bistro på kvällen, stoppade min andra flaska i en påse och åkte iväg till St: Eriksplan. Frida skulle ha fest, och hon bor i en lägenhet där i krokarna. Det var lättare sagt än gjort att hitta dit, men efter ett par guidande telefonsamtal med värdinnan stod jag på en gård som kändes märkligt välbekant. Jag insåg att jag varit där förr, och att det var när jag hälsat på Åsa någon gång i slutet av sommaren, så när jag kommit in till Frida, hälsat på henne, Camilla, Fredrik och de andra som var där (Fridas syster och en väninna) ringde jag upp Åsa. Hon var, kors i taket, hemma, och behövde inte allt för mycket övertalning för att ta hissen ett par våningar upp och kika förbi en stund. Vi isolerade oss nog tyvärr lite från resten av festen, för vi satt mest i ett eget hörn, samtalade om gammalt och nytt, delade på min vinflaska och fick påfyllning ur Fridas bag in box. Timmarna rann iväg, och Frida och Camilla ville dra ganska snart. Jag, Fredrik och Åsa stannade kvar och drack upp vinet. Åsa skulle stanna kvar, så jag och Fredrik åkte ensamma in till Kolingsborg, där de andra redan väntade. Det var releasefest för Mats Jonssons fantastiska ”Hey Princess”, nu i pocketform, vilket väl mest märktes på musiken. Det spelades alldeles fantastiska indiehits såsom Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side” och Hidden Cameras ”Ban Marriage”. Jag bjöd Fredrik och Frida på varsin öl och fann mig snart på dansgolvet, där jag, förutom att tappa min egen öl och spilla ner både mina och andras skor, snart fick ögonkontakt med en tjej som dansade alldeles i närheten av mig. Hon var mycket söt – Lång Fin Blond, för att låna titeln på en underhållande roman, och hon skulle alldeles snart komma med helgens allra märkligaste komplimang.
”Du dansar bra”, sa hon plötsligt till mig.
”Ha! Du skojar…” Hon har uppenbarligen aldrig sett mig försöka dansa något annat än det Mattias kallar för ”indiedansen”, en dans som kan dansar precis hur som helst. Men hon måste ha gillat indiedansen.
”Nej, du har ett schyst flow.”
Jag såg Fredrik röra sig mot utgången, och jag ville växla ett par ord med honom innan han eventuellt drog sig hemåt, så jag frågade om tjejen (hon hette, förlåt, heter, Alva) ville dansa senare, och det ville hon.
”Vad hände med den snygga tjejen du dansade med?” frågade Fredrik när jag nallade en cigg av honom utanför Kolingsborg.
”Jag bad henne vänta där inne”, sa jag, och insåg mitt misstag i samma sekund som jag yttrat meningen.
”Vad!? Gå in igen, vad väntar du på? Spring!” röt Fredrik, och jag lydde. Med största säkerhet skulle hon dansa med någon annan nu, någon med ännu schystare flow. Det gjorde hon inte. Hon stod i baren med en nyköpt öl, och mötte min blick när jag gick nerför trappan till henne.
”Hej”, sa jag. ”Jag heter Niklas.”
Jag kände mig djärv. Jag kände mig som om jag inte alls hette Niklas. Jag köpte en öl och lyckades låta bli att tappa den. Vi dansade lite till, men jag hörde inte ens musiken. Jag tappade förmodligen bort mitt flow i samma sekund som jag tappade mitt namn, men det gjorde inte så mycket. Jag kompenserade med mod, böjde mig fram, och hon besvarade kyssen.
Och det var där helgens soundtrack övergick från… ja, jag vet inte, något mer anonymt, till något med Arab Strap. Inte något deppigt, men inte något glatt heller. Något som handlar om dagen efter-ångest, baksmälla, vetskapen om att man aldrig ses mer, och känslan av att det är något som är helt okej (jag såg ändå ingen Framtid med henne), en relativ trötthet och tomhet men ändå med en väldigt stark känsla av att vara vid liv, av att något äntligen händer. Av att det finns en skönhet - en väldigt stark sådan - även i ens värsta misslyckanden, av att även ett nervvrak kommer ganska långt med lite självdistans och, ja…
Flow.
Thursday, October 4, 2007
Ambivalent.
Torsdag 4 oktober - 07
Plötsligt ringde mobiltelefonen. Eftersom jag var mellan jobbsamtal – mitt headset låg slarvigt kastat på skrivbordet med sladden hängande ner mot golvet – svarade jag, utan att känna igen telefonnumret. Fruktade att det var samma irriterande försäljare som ringt och försökt kränga både trådlöst bredband och telefonabonnemang de senaste veckorna. Det var det inte. Det var en kvinna från ett av de jobb jag sökte förra veckan. Hon skulle skicka över information på mailen så skulle jag återkomma på telefon under morgondagen om jag var intresserad. Jag svarade så diskret som möjligt på hennes frågor, dock utan att låta avtändande oentusiastisk.
“Är du het?” frågade Micke, en ambitiös kollega som började på en annan avdelning för några veckor sen. Han hade stått bredvid mig under hela samtalet.
”Vad?” frågade jag.
”På arbetsmarknaden?”
Jag satte pekfingret mot läpparna och hyschade.
”Hördes det så väl vad det handlade om?” frågade jag.
”Jag har ju nyss varit där själv, så jag hör direkt när det är en potentiell arbetsgivare som ringer. Vad var det för jobb?”
”Det var Proffice. Säkert något skitjobb. Jag slänger mest ut lite linor för att se var det nappar, mest för att testa.”
Jag insåg att det inte var en lögn. Plötsligt, när ett nytt jobb är närmre än någonsin, känner jag mig märkligt ambivalent till det hela. Jag har ju trots allt en fast anställning, vilket är mer än de flesta jag känner är förunnade. Jag kan ta banklån, jag kan köpa bostadsrätt (även om min taskiga lön gör det svårare i praktiken än i teorin). Och ibland, inte ofta, men ibland, trivs jag faktiskt ganska bra på jobbet. Som idag. Det var som om mina tankar läckt ut i luften, och hela avdelningen var lite extra trevlig och positiv mot mig. Johan kom förbi och beklagade sig över något som blivit fel, och sa: ”Fan, det blir alltid fel när någon annan än du gör det här Niklas”, Christian tackade för ett bra jobb när jag sammanställt en lista åt honom, och eftersom det var kanelbullens dag bjöd chefen på bullar. Det var en jäktig dag som vanligt, men ändå relativt trivsam. Jag kommer ändå ringa Proffice imorgon. Tanken på eventuell högre lön och kortare sträckor till och från jobbet lockar. Den som lever får se helt enkelt.
Plötsligt ringde mobiltelefonen. Eftersom jag var mellan jobbsamtal – mitt headset låg slarvigt kastat på skrivbordet med sladden hängande ner mot golvet – svarade jag, utan att känna igen telefonnumret. Fruktade att det var samma irriterande försäljare som ringt och försökt kränga både trådlöst bredband och telefonabonnemang de senaste veckorna. Det var det inte. Det var en kvinna från ett av de jobb jag sökte förra veckan. Hon skulle skicka över information på mailen så skulle jag återkomma på telefon under morgondagen om jag var intresserad. Jag svarade så diskret som möjligt på hennes frågor, dock utan att låta avtändande oentusiastisk.
“Är du het?” frågade Micke, en ambitiös kollega som började på en annan avdelning för några veckor sen. Han hade stått bredvid mig under hela samtalet.
”Vad?” frågade jag.
”På arbetsmarknaden?”
Jag satte pekfingret mot läpparna och hyschade.
”Hördes det så väl vad det handlade om?” frågade jag.
”Jag har ju nyss varit där själv, så jag hör direkt när det är en potentiell arbetsgivare som ringer. Vad var det för jobb?”
”Det var Proffice. Säkert något skitjobb. Jag slänger mest ut lite linor för att se var det nappar, mest för att testa.”
Jag insåg att det inte var en lögn. Plötsligt, när ett nytt jobb är närmre än någonsin, känner jag mig märkligt ambivalent till det hela. Jag har ju trots allt en fast anställning, vilket är mer än de flesta jag känner är förunnade. Jag kan ta banklån, jag kan köpa bostadsrätt (även om min taskiga lön gör det svårare i praktiken än i teorin). Och ibland, inte ofta, men ibland, trivs jag faktiskt ganska bra på jobbet. Som idag. Det var som om mina tankar läckt ut i luften, och hela avdelningen var lite extra trevlig och positiv mot mig. Johan kom förbi och beklagade sig över något som blivit fel, och sa: ”Fan, det blir alltid fel när någon annan än du gör det här Niklas”, Christian tackade för ett bra jobb när jag sammanställt en lista åt honom, och eftersom det var kanelbullens dag bjöd chefen på bullar. Det var en jäktig dag som vanligt, men ändå relativt trivsam. Jag kommer ändå ringa Proffice imorgon. Tanken på eventuell högre lön och kortare sträckor till och från jobbet lockar. Den som lever får se helt enkelt.
Wednesday, October 3, 2007
Interlude.
Onsdag 3 oktober - 07
Tog bussen hem från jobbet igår. Skumpade fram över broarna mellan Liljeholmen och Solna, njöt av utsikten över Essingeöarna och önskade vid mer än ett tillfälle att jag hade lägenhet i Gröndal. Där är oerhört vackert. En dag ska jag kliva av där och bara strosa runt, insupa atmosfären och drömma om att en dag flytta in i något av de ståtliga tegelhusen där.
--
Annars har det varit lugna och ganska menlösa dagar. Jag har kommit hem, ställt mig vid spisen, lagat mat, och när den varit färdig och jag satt mig för att äta har det redan blivit svart som natten ute. Jag har inte mått bra, men inte dåligt heller, snarare känt mig hålögt apatisk, som en skugga som glider fram och tillbaka mellan rummen i lägenheten. Jag har sovit någon timme efter maten, sett någon film, läst en stund (Bo Widerbergs ”Erotikon” är en fin och vemodig kärleksroman i Hjalmar Söderbergs anda) och sedan släckt och somnat. Och så baxat mig upp morgonen därpå, långsamt som en zombie.
En tråkig eftermiddag på jobbet (det har varit tillfälligt lugnt nu i veckan, peppar peppar, så jag har kunnat slösurfa lite mer än vanligt) snubblade jag över en sida med tips om hur man lättare tar sig upp på morgonen. Jag tänkte att det nog är på tiden att jag lär mig lite knep av det slaget då jag så sent som inatt ställt om alarmet på mobilen från 06:00 till 08:30, som om mitt undermedvetna ville få mig att försova mig. Ett av de tips som presenterades var att skaffa en skarvsladd med timer och koppla kaffebryggaren till den. På så vis kan man förbereda kaffe på kvällen och se till att strömmen slås på någon kvart innan larmet börjar ljuda. Doften av nybryggt kaffe skulle inte vara helt fel att vakna upp till. Värt att fundera på i alla fall.
--
Jag har ångest ikväll igen. En oro som maler i magen, och jag vet inte riktigt vad det beror på .En hel massa saker gissar jag. Pengar, dåligt samvete, familj, arbete, hälsa, utseende, kärlek, karriär. Livet är överhuvudtaget en aldrig sinande källa till ångest.
Tog bussen hem från jobbet igår. Skumpade fram över broarna mellan Liljeholmen och Solna, njöt av utsikten över Essingeöarna och önskade vid mer än ett tillfälle att jag hade lägenhet i Gröndal. Där är oerhört vackert. En dag ska jag kliva av där och bara strosa runt, insupa atmosfären och drömma om att en dag flytta in i något av de ståtliga tegelhusen där.
--
Annars har det varit lugna och ganska menlösa dagar. Jag har kommit hem, ställt mig vid spisen, lagat mat, och när den varit färdig och jag satt mig för att äta har det redan blivit svart som natten ute. Jag har inte mått bra, men inte dåligt heller, snarare känt mig hålögt apatisk, som en skugga som glider fram och tillbaka mellan rummen i lägenheten. Jag har sovit någon timme efter maten, sett någon film, läst en stund (Bo Widerbergs ”Erotikon” är en fin och vemodig kärleksroman i Hjalmar Söderbergs anda) och sedan släckt och somnat. Och så baxat mig upp morgonen därpå, långsamt som en zombie.
En tråkig eftermiddag på jobbet (det har varit tillfälligt lugnt nu i veckan, peppar peppar, så jag har kunnat slösurfa lite mer än vanligt) snubblade jag över en sida med tips om hur man lättare tar sig upp på morgonen. Jag tänkte att det nog är på tiden att jag lär mig lite knep av det slaget då jag så sent som inatt ställt om alarmet på mobilen från 06:00 till 08:30, som om mitt undermedvetna ville få mig att försova mig. Ett av de tips som presenterades var att skaffa en skarvsladd med timer och koppla kaffebryggaren till den. På så vis kan man förbereda kaffe på kvällen och se till att strömmen slås på någon kvart innan larmet börjar ljuda. Doften av nybryggt kaffe skulle inte vara helt fel att vakna upp till. Värt att fundera på i alla fall.
--
Jag har ångest ikväll igen. En oro som maler i magen, och jag vet inte riktigt vad det beror på .En hel massa saker gissar jag. Pengar, dåligt samvete, familj, arbete, hälsa, utseende, kärlek, karriär. Livet är överhuvudtaget en aldrig sinande källa till ångest.
Subscribe to:
Comments (Atom)