Little Woody Allen.

Lördag 22 december - 07

”See, I’ve always had this… this penchant for what I call “kamikaze women”, because I… I call them kamikaze, because they crash their plane, they’re self destructive, but they crash it into you and you die along with them. As soon as there’s a challenge, as soon as there’s very little chance of working out – or no chance – or there’s gonna be hurtles or obstacles something clicks into my mind. Maybe that’s because I’m a writer, but some dramatic or aestetic component becomes right and I go after that person. There’s a certain dramatic ambiance that almost makes me fall in love with the person, in love with the situation in some way, and of course it has not worked out well for me, it has not been great. ”

- Woody Allen

Jag ligger på sängen i ett rum i mammas lägenhet i Karlskoga, det närmaste ett pojkrum jag kan komma. Jag har inte vuxit upp i detta rum, jag har ingen relation till detta rum, men det är ändå på många sätt en fristad. Här finns i bokhyllan några böcker som är mina, här finns på ett bord några böcker jag tagit med mig, här finns min laptop som jag nu skriver på. Här utanför har det snöat betydligt mer än i Stockholm. Marken, taken och framförallt träden, är pudrade av ett tunt lager gnistrande snö, och det ser riktigt behagligt ut. Något inte långt från vad som brukar klassas som julstämning börjar infinna sig.
Hela december har jag längtat efter detta. Elva lediga dagar i rad, majoriteten av dem tillbringade i hemstadens relativt lugna vrå. Jag ska ta det skamligt lugnt, har jag tänkt. Det kan jag behöva.--Den gångna veckan har mest varit en transportsträcka med julledigheten som mål. Jag har mest inte gjort någonting. Alla julklappar har redan inhandlats, så efter jobbet har jag inte haft några måsten. En kväll käkade jag pasta med ostsås och vegetariska schnitzlar hos Fredrik, och så kollade vi på den ryska filmen ”Återkomsten” som var fantastiskt bra.

Men den största delen av veckan har jag tillbringat i mitt huvud, i fåniga fantasier om något som jag vet aldrig kommer att hända, orealistiska, ologiska men ack så romantiska fantasier om en lyckligare tillvaro tillsammans med en människa som jag aldrig någonsin har träffat. Och allt detta endast på grund av några korta meningsutbyten på nätet, där mitt senaste aldrig ens besvarades. Det är patetiskt, och egentligen är det ju bara resultatet av en växande längtan, fel; desperation, efter kärlek, en desperation vars like jag inte sett maken till sedan gymnasietiden.

Eller? Är det rent av någon genuint? Är tanken på det okonventionella, det problematiska, snackisen, det som sätter mitt hjärta i dunkning? Jag vet inte. Men hon verkar vara en fantastisk människa, och om jag så bara fick vara hennes vän skulle det nog räcka för att göra mig till en lite lyckligare människa. Kanske. Men vore inte allt det i så fall än mer patetiskt?
--
Jag var nyss på stan och köpte mig två böcker; den där ”Vindens Skugga” av Carlos Ruiz Zafón, samt ”Woody om Allen”. Efter en stunds bläddring i den sistnämnda slog det mig att min vän A faktiskt är ganska lik en ung Diane Keaton. Sen blev jag sugen på att se ”Husbands And Wives”, så det gjorde jag. Det är så jag planerat att tillbringa mina lediga dagar. Kolla ikapp, läsa ikapp, skriva ikapp.