Idle hands are the devils playthings.

Onsdag 19 mars - 08

Ute är det vått och vitt. De senaste dagarna har det snöat tjockt och det har snöat intensivt. Sedan har plötsligt solen brutit fram, snön har blivit slask på ett par sekunder, och sedan har temperaturen sjunkit igen. Snöandet har fortsatt. Aprilväder redan i mars. Det kan inte vara normalt, den här vintern har inte varit sig lik, snart smälter inlandsisen och ett hårt regn kommer att falla. Och så vidare och så vidare.

Jag sitter inne i lägenheten, dricker soppa, äter baguette med brie, och försöker bli på bättre humör. Jag är sur. För ungefär två veckor ropade jag hem en Ben Sherman-skjorta på Tradera, och jag har fortfarande inte fått den. Förra veckan mailade jag säljaren och frågade om han skickat den. Det hade han. ”Jag hoppas den kommer på fredag”, skrev han. Inte kom den i fredags. Inte kom den i måndags. Inte kom den i tisdags. Inte kom den idag. Jag har bara blivit blåst på Tradera en gång tidigare. Jag hoppas inte det här blir andra gången. Då blir jag riktigt gramse.
--
Det är påsk nästa helg, och det innebär att arbetsveckan är kortare än vanligt. Otroligt skönt. Vi tar helg redan på torsdag och börjar inte jobba igen förrän på tisdag. När jag träffade John vid busshållplatsen i förrgår och frågade hur läget var muttrade han något ohörbart om att det var måndag, så jag sa: ”Tänk fyra dagar, tänk fyra dagar, tänk fyra dagar”, och det är något som är med en i allt man gör, som en tröst, som en bön.
--
Nåja, dagarna susar förbi ganska snabbt, och det är redan onsdag kväll. De senaste dagarna har gått i filmens tecken. I måndags var jag hos Fredrik och såg ”Blecktrumman” med honom och Frida. En mycket bra film, och överlag en trevlig kväll. Fredrik bjöd på köttfärssås, och innan vi slog på filmen satte Fredrik igång att brygga kaffe. Jag sprang ner till Coop och köpte kakor medan kaffet puttrade, och höll på att inte hitta tillbaka igen. Det var nästan lite fint. Jag irrade runt i slaskiga södermalmsgränder med ett paket kakor under armen i säkert en kvart innan jag fann mig själv på Ringvägen och kunde följa den tillbaka till Skanstull. När jag kom in i värmen igen var mina fötter blöta. Men de torkade snabbt, och filmen var både bisarr och bra.

Igår unnade jag mig en tupplur efter jobbet, och slog sedan på ”Chinatown” på datorn. Låg nerbäddad i soffan, med både täckte och kuddar, och njöt av en av de bästa deckare jag någonsin sett. Vilket daterat ord det är, deckare. Men för ”Chinatown” är det ett väldigt passande ord. Den är lite för solig för att kunna kallas noir, men har en stämning som är… sädig. Soundtrackets sorgsna trumpetjazz skulle jag kunna betala många hundralappar för. Och Jack Nicholson är fullständigt lysande, såväl med som utan bandage på näsan.
--
Egentligen har jag massor att stå i, jag orkar bara inte ta tag i det. Jag borde städa. Jag har inte städat ordentligt sedan dagen före min inflyttningsfest. Dagen efter nöjde jag mig med att rensa bort det mest uppenbara skräpet, och jag har fortsatt vara duktig och slänga DN i pappersinsamlingen i ungefär samma takt som jag fått dem. Men dammsugit har jag inte gjort, och det börjat bli välbehövligt.
Det allra viktigaste jag har framför mig är dock att skicka in en ansökan om skattereduktion till Skattemyndigheten. Mina banklån suger pengarna ur mig fortare än de hinner hamna på kontot. En skattereduktion skulle ge mig ungefär tvåtusen kronor mer i månaden. Det är fortfarande mindre pengar än jag är van att leva på, men det får gå ändå. Det måste det.
Eller så fixar jag ett roligt och välbetalt jobb och lever lycklig i alla mina dagar.
Drömma går ju.