Kafkaesque.

Onsdag 27 juni - 07

Jag drömde att en relativt nära vän till mig ville ha barn. Eftersom barn är något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning föreslog att jag kunde ställa upp på att vara pappa. Det ville hon dock inte höra talas om.
”Jag vill vara ensam förälder”, sa hon. ”Jag ska låta inseminera mig.”
”Men kan jag få följa med dig till sjukhuset åtminstone?” frågade jag försynt.
Det fick jag.
Den dagen det var dags för inseminering stötte jag på problem. Jag tilldelades en hiskeligt stor och meningslös uppgift på jobbet.
”Du får inte gå hem förrän det här är klart”, fick jag höra. Ändå lyckades jag aldrig riktigt sätta igång, jag drog ut på det in i det sista. Jag skulle ta uppgifter från ett datasystem och skriva ner dem för hand i särskilda rutor på ett papper. Från papper till dator har man ju hört talas om, men varför motsatsen? Det finns ju skrivare? Det var som sagt en fruktansvärt meningslös uppgift, men jag vågade inte säga emot. Hela tiden kom mina överordnade och lade nya papper på mitt bord, och varje gång jag lämnat in ett papper fick jag tillbaka det på mitt skrivbord.
”Du glömde det där”, kunde de säga och peka på en ruta.
”Det blev visst fel där.”
”Gör om det där.”
Timmarna gick och dagen blev kväll. I verkligheten låg jag med ögonen fladdrande under ögonlocken och natten gled sakta över i morgon.
Jag arbetade mig genom natten, fyllde i ruta efter ruta, men högen med arbete växte sig högre och högre och folk blev mer och mer missnöjda med mig. Vad min vän, som jag lovat följa med till sjukhuset, tyckte, det vågade jag inte ens tänka på. Vid ett tillfälle tittade jag ut genom fönstret, och jag såg min henne därutanför. Hon var så besviken på mig att hon grät. Hon gick över en parkering med huvudet sänkt, jag knackade på fönstret men hon tittade inte ens upp. Jag var inte ens värd att titta på.
När hon försvunnit ur sikte lyfte jag upp min telefon och slog hennes nummer. Jag ville be om ursäkt och förklara, säga; ”Vännen min, jag har ingenting att säga till om längre!”
Men i luren hördes bara en mekanisk röst som förkunnade:
”Abonnenten du söker har begått självmord. Var god lägg på luren.”
Jag la på luren och skrek rakt ut, ett isande ångestskri. Sedan vaknade jag, mer utmattad och utarbetad än jag var när jag gick och lade mig.
Jag tror jag behöver semester.
--
Igår, efter ännu en vidrig arbetsdag (det är ett sinnessjukt tryck på telefonen just nu, inte konstigt att jag drömmer mardrömmar) åkte jag in till stan för att köpa Accelerator-biljett. Det är dags att köpa SL-kort också, så i automaten vid Zinkensdamm tog jag ut närmare 2000 kronor. Jag hade stannat vid Zinken för att passa på att ta en titt på Judiths också. En fin skjorta kunde ju vara på sin plats när man ska på festival och träffa folk. Någon fin skjorta hittade jag inte, däremot en hel del fula. En tokigt snygg väska bestämde jag mig för att inhandla, och kort därefter hittade jag ett par snygga mörkblå jeans som passade. Det är, som jag säkert nämnt tidigare, smått omöjligt för mig att hitta passande byxor, så jag köpte dem också. På en galge hängde en snövit kofta, och en kofta i rätt storlek har jag letat efter i månader. Kunde såklart inte motstå den heller. När jag lämnade butiken hade gjort av med ett och fem, och hade fortfarande varken Accelerator-biljett eller SL-kort. Cuh-razy. Det kommer bli en fattig månad, men jag kommer se riktigt fly ut.
Feeling hot, hot, hot, being broke, broke, broke!
--
Jag for till Pet Sounds och köpte min biljett till sist, och gick sedan till Medborgarplatsen och köpte en falafel med bröd. Tuggade i mig den medan jag väntade på Louise och Maria. De skulle på Arctic Monkeys, men jag skulle inte med. Däremot hade vi bestämt att ta ett par öl innan. Jag hade planerat för Snaps uteservering, men de skulle äta också, så vi gick till Ming Garden och snackade en stund över ett par glas öl och vin och två tallrikar stekt ris. De var tvungna att åka ganska snart, så jag följde med dem till tunnelbanan och sneddade sedan över vägen i riktning mot Willys. Då ringde telefonen. Det var A, som jag hade SMS:at tidigare på dagen. Hon var just på väg nerför Götgatan, och fick syn på mig i samma ögonblick som hon ringde. Vi gick till Burger King, hon köpte mat och jag en glass, sen satt vi i parken nedanför Medborgarplatsen en stund. Det blev ett märkligt möte. Jag kom på mig själv med att vara helt tom på ord, hade ingenting att säga.
Ett par knarkare brottades i gräset.
Det spelades hardcore från en bergsprängare.
Jag åkte hem, sov, drömde.
Idag har det regnat, hela dagen.