Opti/pessimism.

Söndag 31 augusti - 08

Det är en söndag i mitt liv. Jag sitter på soffan, lyssnar på skiva efter skiva. Beachwood Sparks tar över stafettpinnen efter Luna, och därefter Curtis Mayfield. Jag äter några vindruvor, dricker lite te. Är trött. Jag önskar det vore lördag, jag önskar jag hade en ledig dag kvar. Det har varit en hektisk vecka. Det blir ju alltid så när man börjar på nytt jobb. En massa ny information, nya intryck, ett konstant tvivel på den egna förmågan, dåligt självförtroende, gamla hjärnspöken…
Ett arbete har man för lönens skull. För hyran, maten på bordet, pengarna i plånboken. På det planet är mitt nya jobb betydligt bättre än det gamla - på många andra plan också givetvis, jag trivdes ju trots allt inget vidare tidigare. Men jag tyckte om min närmaste. Och precis som befarat finns det ingen på nya stället som kan ersätta dem.
Jag delar arbetsrum med en bastant golfare som varje morgon hälsar på mig med ett snärtigt ”Tjena maaaaan!”
Chefen är ärtig men verkar fullständigt ointresserad.
I rummet intill mitt sitter en sci-fi-nörd, en gammal intetsägande tant och en tjurig liten kille som ser ut att ha klivit direkt ut från klass 8E på Österledsskolan. Dålig hållning, flottigt hår, menlös uppsyn. Han suckar högljutt varje gång man undrar över något.
Den trevligaste personen jag träffat är en ung odåga från Haninge. Han gillar rally, han gillar techno. Han är därmed min direkta motsats. Men han tycks faktiskt genuint intresserad av vad jag har att säga, han verkar intelligent och är rolig på ett behagligt sarkastiskt vis.
På tisdagens kick off frågade han mig vad jag gillade för musik. Vi åt middag på Tyrol, och ett alldeles fruktansvärt pinsamt coverband spelade i bakgrunden.
”Indie”, svarade jag försynt. Nu gillar jag en hel massa annat, och lyssnar väl inte så fantastiskt mycket på sådant som klassas som indie längre, men att svara ”barockpop” hade känts lite skitnödigt. Han hade ingen vidare koll på vad indie var för något, men dagen därpå visade han glatt upp sin mp3-spelare och lät meddela att han hade hittat indie i sitt Itunes-bibliotek. Det visade sig vara Dinosaur Jr.
Sympatiskt.
En person att försöka bonda med.
--
Men nej, jag kan inte påstå att den här senaste arbetsveckan har varit fantastiskt rolig. Framförallt är det obehagligt att vara ny och oerfaren. På min förra arbetsplats kunde jag ibland störa mig på alla frågor. Inte det faktum att det ställdes frågor, utan att alla ställdes till mig. Nu är det jag som frågar. Ofta och mycket. Och jag känner mig irriterande och inkompetent, trots att jag vet att det är helt naturligt. Man lär sig inte allt om ett företag på några timmar. Det är lätt att veta det i teorin, men väl på plats, förvirrad och desorienterad, är känslan av att vara värdelös ganska överväldigande.
--
För övrigt känner jag mig folkilsken. Jag borde flytta ut i skogen eller upp i bergen. Jag har så svårt för andra människor. Inte de människor jag väljer att umgås med, men alla andra.
Som på helgens Popaganda. Nu låter jag väldigt bitter, och det är dumt, för det var ju, på det stora hela, en väldigt trevlig festival. Bra band – jag såg Joel Alme, Radio Dept., Hidden Cameras och Bob Hund – och bra stämning. Stora delar av bekantskapskretsen var där. Valle, Moa, Fredrik och Frida, Oline och Peder. För att nämna några.
Och jag trivdes.
Men, som sagt, jag är folkilsken. I bakhuvudet, en ilska surrande som en bålgeting.
Ilska över påflugna personer som inte förstår när andra vill vara för själva.
Eller om man säger såhär: om du ser ett par gå hand i hand och prata om något, hoppar du då fram mitt i den ena personens blickfång och börjar pladdra om något fullständigt irrelevant och ovidkommande? Om paret vid något tillfälle släpper varandras händer, hoppar du då in emellan dem och tar över konversationen? Nej, förmodligen inte, eftersom det är ohyfsat och enerverande.
Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.
Varför berättar jag allt detta när alla, jag själv inkluderat, skulle må så mycket bättre om jag istället berättade om allt som var fint, bra, trevligt?
Som Joel Almes råa men romantiska popsymfonier?
Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna? (Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades.)
Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”?
Ja, varför?
Tja, jag antar att det är det som skiljer en pessimist från en optimist.