Morgan.

Ute på andra sidan. Peppar peppar. Har varit på jobbet idag, för att hämta datorn och återvända hem, för att jobba hemifrån några timmar och sedan passa Frank medan Mikaela skulle på jobbintervju. Jag passade på att njuta en stund av det faktum att jag hade vuxna människor omkring mig, småpratade med kollegor, och ville liksom aldrig slita mig därifrån. Fick till och med en kort pratstund med min förrförra chef N, och blev lite varm i hjärtat. Jag tycker om min nuvarande chef, men jag tycker om N också. Det fanns något slags band där. Från min sida åtminstone. Min kollega M hade för övrigt lämnat ett paket choklad på mitt skrivbord som tack för en arbetsuppgift jag hjälpte henne med förra veckan. Oerhört gulligt. Stärkt och varm i hjärtat och själen for jag hem. Tog en omväg genom att ta bussen över Essingeöarna in till Fridhemsplan, där jag bytte till tunnelbanan mot Farsta. Solen sken, det var en vacker dag. Jag gjorde aktiva val i iPoden, bläddrade fram bitterljuv och loserromantisk rockmusik. Replacements, Sebadoh. Sånt. Kände mig större än livet för en stund. Kanske var det ljuset.

Väl hemma fick jag just ingenting gjort. Sprayade på mina plantor och frön med sprayflaskan jag köpte igår. Lyssnade på skivor. Besvarade halvhjärtat ett och annat mail. Vid halv två kom Frank, fortfarande medtagen av magsjukan, men ej längre vomerande. Han satt i soffan och såg på film, jag försökte jobba, sen började vi rita upp mönster till en pappersmask jag lovade att vi ska tillverka i helgen, och sen kom Mikaela tillbaka.

Fick SMS från Anna också. Vi ska ses på fredag. Och hon undrade om jag ville ses imorgon också, på en klubb vid Mariatorget. Jag hade redan gjort upp med mina syskon att vi skulle ses och ta en öl efter jobbet imorgon kväll, men just det lär bli en kortvarig historia, så det ska nog gå att hinna med bådadera. Med anledning av detta invigde jag ikväll den nya strykbrädan, och för första gången på flera månader lade jag fram morgondagens kläder redan kvällen före. Det får bli en vit tattersallmönstrad skjorta, mörkblå kostymbyxor i ull, mörkbrun virkad slips och okonstruerad brun kavaj. Tänker mig bröderna Morgan nere på lunchrestaurangen, en vanlig sketen onsdag.

Eller nåt.

Pestens tid.

Det kom ett påskkort, ett riktigt påskkort med frimärke. Det var inte vad jag väntat mig, jag har inte fått påskkort på många år. Det kom från Anna. Det hade jag väntat mig än mindre. Men där låg det, i påskfacket bland "Mitt I Söderort"-tidningar, fönsterkuvert från min arbetsgivare och den olycksbådande blåplastade luntan från Skatteverket. Jag fann det på vägen ut mot Hökarängen centrum med en släntrande magsjukedimmig Frank i släptåg. Det var grått ute, duggregnade, men när jag fann kortet, innehållandes en påskhälsning och en kort referens till ett internt skämt vi hunnit uppfinna under vår korta tid som vänner, så bröt solen fram. Jag log hela vägen ner till centrum. Väl där köpte jag följande: ostkupa, liten smulborste i teak (fråga inte), kaka till Frank, kaffe till mig, strykbräda, galltvål, sprayflaska. Sen promenerade vi tillbaka, och nu bröt solen fram på riktigt, men Frank mulnade till, hans försvagade kropp orkade inte riktigt med promenaden tillbaka, och när vi väl kommit hem lade han sig på sängen och sov i två timmar. Själv låg jag på soffan och läste ut Klas Östergrens "Twist", en så snyggt berättad historia att jag ibland var tvungen att lägga den ifrån mig och bara sitta och fånle. När Frank väl vaknade försökte jag få honom att äta lite linsgryta, men istället kräktes han upp äggröran han tidigare ätit till lunch. Stackarn. Magsjuk för tredje dagen i rad.

Hur vi lever nu.

Det är ett dygn av psykisk tortyr detta. Det är alltid vanskligt att gnälla om sitt barns sjukdomar, eftersom risken att mötas med: "Men vad du gnäller om dig själv, tänk på det stackars BARNET då!?" är överhängande. Den som kontrar med detta missar då att det inte finns någon skillnad. Är barnet sjukt är du själv sjuk. Fysiskt som psykiskt. Fastlåst i en lägenhet där väggarna kryper närmre, som att sitta i ett fängelse där längden på straffet inte fastställts ännu. Och du slits mellan hopp och förtvivlan. Verkar han inte lite piggare idag? Nej, där kom det en spya. Och rakt på madrassen också. Då får vi tvätta igen. Och du kämpar med att hålla masken, eftersom du "vet" att det är "värre för barnet" (mer om dessa citationstecken senare) men för eller senare nås bristningsgränsen och du skriker rakt ut: "JAG ORKAR INTE MER, VARFÖR ÄR VI ALLTID SJUKA!?"

En hemsk sanning: det ÄR inte värre för barnet. Visst, det är jobbigt att kräkas, det tycker vi alla. Men barnet kräks. Sen är det över. Sen kommer en bit papper som torkar bort kräket runt munnen, ett glas vatten som sköljer bort den dåliga smaken, en hand som lyfter bort kudden, drar undan lakanen, plockar dit nya, bäddar om, stoppar om, släpar de droppande sängkläderna till tvättmaskinen, drar igång ett tvättprogram, kontrollerar hur många sängkläder som finns kvar, bereder plats på tvättställningen, anmäler VAB till Försäkringskassan, anmäler VAB till jobbet, anmäler frånvaro på dagis, sanerar, skrubbar, planerar, vrider ur trasan, och låter alla drömmar om vad dagen och de kommande dagarna skulle kunna innehålla rinna ner i toaletten tillsammans med det syrliga kräksvattnet.

The new normal.

Lyssnar efter ljud från rummet intill. Frank sover där. Det var inte matförgiftning, det var magsjuka. Det uppdagades när Frank kräktes under påskfirandet hos mina forna svärföräldrar, där jag själv förvisso inte närvarade, men jag mottog ändå informationen via telefon mitt under mitt eget påskfirande med mor, mormor och mina syskon. Idag kom han hit, blek, men (peppar peppar) färdigspydd. Han har legat på soffan och tittat på YouTube-filmer hela dagen, medan jag legat bredvid och läst Klas Östergrens "Twist", ständigt med ena ögat och örat vakande efter tecken på illamående. För er som inte har barn som varit magsjuka så kan jag beskriva det: det är som att leva med en apterad smutsig bomb som när som helst kan detonera och sprida sitt syrliga innandöme över vad som råkar befinna sig i närområdet. Mattor, filtar, sängkläder, böcker, hemelektronik. Ingenting går säkert. Nattsömnen och sinnesron är de första offren i detta omöjliga krig. Men om sjukdomstiden är så pass begränsad som den var för mig så borde det värsta vara över, och morgondagen borde innebära någon form av återgång till det normala. Borde. Och vad nu "normala" ens betyder nuförtiden? Hela våren har varit en enda transportsträcka av mer eller mindre livshotande sjukdomar och krämpor. Förkylning som övergått i vattkoppor som övergått i influensa som övergått i ny förkylning som övergått i magsjuka... Jag har ett möte på jobbet på tisdag som flyttats fram två gånger på grund av sjukt barn. Det vore bortom pinsamt att behöva flytta fram det en gång till. Men sådant är det numera, livet.

Påsken i övrigt, det som varit mellan min magsjuka och Franks magsjuka, det vill säga påskafton, har varit riktigt bra. Jag vaknade till solsken på morgonen, fortfarande medtagen, men utan agenda. Pysslade om mina blommor och plantor, drack första koppen kaffe på ett dygn, åt surdegsbröd som Mikaela haft med åt mig. Låg på soffan där solen sken in och värmde, och invigde också balkongsoffan en stund, även om där blev lite för kallt så snart solen kikade bort. Jag tog en promenad till centrum och handlade, och på vägen tillbaka stannade en bil till strax intill mig. Den visade sig innehålla Christian, som bara ville önska mig glad påsk och sedan köra vidare. Småstadsstämning en solig påskafton i förorten till storstaden. Jag tyckte mycket om det. Mitt i allt detta trivsamma fick jag också SMS från Anna, som på Facebook noterat att jag var sjuk och ville kolla hur läget var. Jag blev varm inombords. Att hon tänker på mig så pass mycket är lovande.

På eftermiddagen firade vi påsk med middag hos mig, jag, mamma, mormor och mina syskon. Drack varsitt glas vin som tyvärr var för strävt för min smak, och avslutade med varsin glass. Det blev inget storslaget eller pretentiöst, men väldigt trevligt, och förstås fint att se mamma och mormor igen, lite halta och lytta men vid gott mod. Jag hoppas ingen av dem behöver bli magsjuk. De sov över tills idag, och själv sov jag oroligt på madrass i garderoben.

"Good" friday.

Jag har alltid skrutit med att jag aldrig har blivit matförgiftad. Att jag har plåtmage, som en get, kan äta allt. Inte längre. Den matlåda jag berättade om igår, som jag åt till middag efter att den legat i väskan en hel dag, togs inte emot väl av magen. Natten var ett enda kaos. Nu idag mår jag bättre, men är svag som en hundraåring. Orkar ingenting. Jag som hade tänkt handla och städa inför att mamma och mormor kommer hit. Nu får de fira påsk hos min syster istället, vilket förstås inte är det sämsta, men snopet för mig. Jag hade sett fram emot sällskapet. Frank har byggt koja i hallen, av de filtar och täcken som jag inte haft virade runt mig på soffan, och så har han sett på film, och jag har försökt sova mig igenom allt som går att sova igenom, och samlat kraft inför dagens stora projekt, som att spola tillbaka till det extra roliga ögonblicket i Scooby-Doo-filmen, eller laga mat. Nu på kvällen hämtades Frank av Mikaela. Jag önskar jag hade kraft nog att ta mig ner till centrum och handla blåbärssoppa, men jag tror inte det är möjligt. Istället: ligga på soffan och se på Daredevil i framstupa sidoläge. Jag hatar dagar som den här, förspillda dagar, som inte på något sätt för handlingen framåt.

Starting to sound like a broken record.

Solen har lyst med sin närvaro idag. Äntligen. Utanför skuggan värmde den så det nästan blev för varmt för tweedrock. Strålarna brände bort alla konturer. Jag kände mig genomskinlig där jag stod på perrongen vid Gullmarsplan och väntade på tvärbanan till jobbet. Som en remsa gladpack, lätt och skör, som vinden när som helst kunde svepa iväg med, var som helst. Inte nödvändigtvis en positiv känsla, men inte negativ heller. Jag hade popmusik i öronen, som jag alltid har, men med skillnaden att jag verkligen lyssnade på den. Den gick rätt in. Inga försvar. Volymen var nära nog på max. De senaste veckorna har popmusiken varit viktigare för mig än på många år. Musik med melodier, texter, berättelse, tydlighet. Istället för den mer kaotiska och slumpartade musik jag sökt mig till under en period. Det är lite som att komma hem, men egentligen är det nog mest identifikation jag söker, soundtrack till mitt liv, musik som förstår. När man letar efter den kan den dyka upp där man minst anar. I gamla uttjatade indiehits som man redan trodde sig kunna utan och innan, till exempel. Textrader framträder med oerhörd kraft, som besvärjelser man skulle kunna tatuera in på kroppen.

Det har inte varit en dålig dag. Arbetet flöt på ganska hyggligt, jag fick undan en del uppgifter som legat och surnat, kunde delegera bort några andra, och åt mig trött på godis ur de många påskägg som står och lockar som gigantiska flugfällor i hörnen. Lönen kom, inte för att det innebär särskilt mycket denna månad, men på lunchen åkte jag till Liljeholmen med R och A. Där handlade jag en flaska vin och en flaska whisky på Systemet, och åt sedan en hamburgare, innan tvärbanan tog oss tillbaka igen. Jag tycker bra om dem, särskilt A. Hon är nästan moderlig mot mig, fast jag känner att jag skulle kunna säga vilken bisarr, gränslös sak som helst till henne utan att bli dömd. Det är befriande.

Hämtade sedan Frank på dagis, men väskan tung av alkohol och den matlåda jag skippat för hamburgaren. Frank var trött, hade vaknat före 6 på morgonen och inte sovit på dagis, och jag var trött eftersom också jag vaknat före 6 på morgonen och ätit en massa godis, så uppförsbacken från Magelungens strand till tunnelbanan var brantare än på länge. Väl framme stod tunnelbanan stilla, så vi blev sittandes och bara stirrade. Men till slut kom vi fram, jag kunde sätta Frank bak på cykeln och leda dem hem. Jag hade förberett ett påskägg med lego igår kväll, gömt det på balkongen och placerat ut lappar med olika ledtrådar här och där i lägenheten. Det var väldigt populärt, och gav honom nya krafter. Han orkade med att vara med och bygga byggsatsen när den väl var hittad, därefter åt vi, han tittade på film och slocknade sedan strax efter sju.
"Vilken påhittig påskhare", konstaterade han flera gånger.
Klockan är nu tjugo över åtta, och jag är så trött att jag tror jag snart somnar jag också.

I september.

Det var precis i början av september, en kväll som alla andra, varken bättre eller sämre än någon annan kväll som passerat under de senast gångna månaderna. De följde ju alla samma mönster: jag jobbade, jag tog mig hem, med tunnelbana eller med cykel, och så kom jag hem. Hade jag cyklat tog jag en dusch, om inte gick jag direkt till middagsbordet, där Mikaela och Frank just hade avslutat sin kvällsmat. Frank blev hungrig tidigt på eftermiddagarna. Efter att middagen ätits, dukats av och porslinet diskats hamnade jag oftast i soffan. Hade jag cyklat mådde jag bra. En behaglig trötthet i kroppen, men med piggt huvud. Jag behövde motionen, hade saknat den i många år, utan att egentligen vara medveten om det. Jag märkte det när jag väl kom igång, vilken skillnad det var, detta att ha rört på sig.

Om jag inte cyklat kunde jag må precis hur som helst. Som ett djur som transporterats från en djurpark i djurtransport till en annan djurpark. Som en gammal strumpa kastad ur tvättmaskinen direkt i torktumlaren. Eller helt okej. Den här kvällen var det nog helt okej. Om jag cyklat eller inte minns jag inte. Men jag hade slängt ihop en Triffids-playlist som jag ämnade lyssna igenom. Såna där saker jag gör ibland för att få tiden att gå. Jag hade inte lyssnat på Triffids på länge, och ville uppdatera mig på mina gamla favoritlåtar, och kanske hitta några nya bland de spår jag lagt in på måfå i blandningen. Mikaela nattade Frank, så jag lyssnade i lurar, med slutna ögon, utsträckt på soffan. Ibland kunde jag slumra till sådär, och det var bra, för då orkade jag stanna uppe någon halvtimma längre på kvällen. Den här gången somnade jag inte. Nattningen gick relativt snabbt, och Mikaela satte sig snart ovanligt målmedvetet på soffan, någonstans mitt i "Wide Open Road".

Hon knackade mig på benet.
"Kan vi prata?"
"Ehm, ja, absolut...", sa jag, och förstod nog någonstans att det var fara å färde.
Hon hade mått dåligt ett tag, sa hon. Det var ingen nyhet. Det visste jag. Men jag hade inte gjort något åt saken, inte frågat om det. Eller hade jag? Jo, det hade jag nog. Men svaret hade varit luddigt, och jag hade väl för fullt upp med annat för att riktigt engagera mig i det faktum att jag inget begrep av det. Det var ju alltid nånting i våra liv som inte fungerade. Något som var fel eller skavde. Någon ny katastrof, antingen var vi mitt i den eller så anades den vid horisonten. Den här gången var den ett faktum, och den var vår sista. Hon ville inte mer, förklarade hon. Och det ville väl inte jag heller, egentligen? Det var en fråga. Och ja, jo, så var det. Mina hjärtslag kunde nog ses utanpå t-shirten, så hårt bultade det där inne, men det var inte bara av upprördhet utan också av upprymdhet. Burdörren stod öppen. Det var bara att flyga ut. Men vart? Var skulle jag landa? Det var den första tanken som slog mig. Var skulle jag ta vägen? Var skulle jag bo, var skulle vi bo, jag och Frank? Det fanns mycket praktiskt att fundera på, och helt osentimentalt satte vi igång, redan den kvällen, att leta lägenhet.

Och bara lite mer än en månad senare, så var jag här.

Tomt.

Ikväll är hon inte här, på chatten. Inte som igår, eller kvällen före det. Det känns tomt. Jag saknar de intensiva diskussioner som vi hamnat i senaste dagarna, och längtar efter att få föra en muntligen, inte bara via tangentbordet. Jag inser hur ensam jag är och har varit, hur mycket jag saknat dialog. Och hur mycket det känns som att det redan skulle finnas ett "vi", när det egentligen inte gör det, kanske för att situationen påminner så mycket om när M och jag träffades att det känns som om det fanns ett facit, ett "efter", där jag redan nu står och tittar tillbaka på "föret". Det är en farlig känsla. Jag vet ju att risken för enorm besvikelse är enorm, betydligt större än chansen till lycka. Jag ser ett troligt scenario framför mig, en barrunda, eller bara hon och jag vid ett bord, en kväll som på många sätt påminner om förra lördagen, men den här gången slutar kvällen inte hemma hos mig, utan med henne i någon annans armar, och med mig gråtande på tunnelbanan, eller svartögt stirrande in i en toalettspegel, yr efter för många öl, de där ölen man dricker inte så mycket för ångesten utan bara för att ha något att hålla i handen, något att sysselsätta sig med.

Fy fan. Bär det iväg ditåt måste jag hejda mig i tid. Prioritera stolthet framför förhoppningar, bara resa mig upp och gå, glömma och gå vidare. Tankarna på det här retar gallfeber på mig.

Men Frank är här, sover i sin säng, och de kommande dagarna blir intensiva, med dagislämning, dagishämtning, flängande till och från jobbet och så något slags påskfirande mitt i alltsammans. Och det är något att fokusera på. Något annat.

Måndag.

Den siste idioten är ännu inte född. Jag har varit lyckligt fri från de värsta idioterna senaste, ja, åren på jobbet, men den senaste veckan har de anfallit i samlad trupp. Men jag har en mur omkring mig, en mur av så mycket djupare förtvivlan än de någonsin kan tränga igenom, och en vallgrav omkring mig, en vallgrav av så mycket likgiltighet inför deras påstådda problem att de omöjligtvis kan simma över.

Efter en påfrestande arbetsdag unnade jag mig ett stopp på Stadsmissionen i Liljeholmen. Hittade två Panache-böcker, en samling irländska noveller och State Of Samuels skiva "Mutiny On Mercury", som jag velat ha i närmare tretton år. Så där tog dagen en positiv vändning, antar jag. Köpte också lego till Frank att hitta i påskägget på fredag. Minecraft-lego, förstås. Sen var den här månadens lön slut. Om jag inte lyckas hitta på något fantasifullt att äta de närmaste två dagarna får jag nalla av reserverna, vilket är lite ångestfyllt, men inte hela världen.

Jag vill byta Facebook-chatten, där vi nu setts varje kväll, mot verkligheten. Även om den inte innebär någon större närhet, så innebär den åtminstone hennes ansikte och hennes röst. Jag vill skrika från balkongen att jag är kär, men där utanför finns bara skog och rådjur, och rådjuren bryr sig inte nämnvärt om mina känslor.

Och i vasen på köksbordet vissnar vår söndagsmorgons tulpaner bort.

Kaosteori.

Jag sov två gånger idag. En gång direkt efter frukost, en gång mellan mellanmålet och kvällsmaten. Vid något av dessa tillfällen drömde jag idén till en roman. Den börjar med en man som sitter på en brygga och tittar ut över en spegelblank sjö. Plötsligt bryts ytan av en fisk som hoppar efter en insekt. Mannen tittar på vågorna som uppstår efter fisken, tills inte ett spår längre syns på ytan. Som om det aldrig skett. Romanen byter sedan perspektiv och följer en mygga som precis lyckats undgå fiskens käftar. Myggan flyger vidare till en sommarstuga, där den sticker ett sovande barn. Barnet är överkänsligt och får en förfärlig klåda, vilket gör att familjen lämnar stugan en dag tidigare än planerat. På vägen hem börjar barnet gråta i bilen, vilket gör att modern för ett ögonblick tittar bort från vägen, och nästan kör på en gammal man... Och så vidare och så vidare. Kaosteori. Till synes slumpartade händelser som hålls samman löst, och som bygger vidare mot något fantastiskt eller fruktansvärt. Det är kanske inte en "bra" idé, men jag vill skriva den. Nu när jag har ångan uppe och orden kommer.

Det har varit en grå söndag med aprilväder. Vaknade till snö, förmiddagen bjöd på tö, eftermiddagen försiktig vårsol och sedan kom kvällen med mer snö igen. Frank och jag var ute en kort stund och kastade boll och provade ett litet segelflygplan jag köpte honom i Farsta igår. Det föll sönder i luften. Det bekom inte Frank nämnvärt, han hittade en grön sten i skogen, "en smaragd", och klättrade i ett träd. Jag lagade kålpudding till kvällsmat. Han åt med god aptit. Sen kom Mikaela och hämtade honom. Det blev tomt, men lugnt. Jag pratade med Anna på Facebook-chatten. Hon är glad att hon träffat mig skriver hon. Jag är snäll och rolig. Hon vill ses när hon är tillbaka i Stockholm igen. Det vill jag också. Men vill också vara mer än snäll och rolig.

Jag vill ha lite drama i mitt liv, men jag vill också ha lycklig musik till mina eftertexter.

Out There.

Lördag kväll. Jag dricker ett tredje glas rött, äter parmesanchips, lyssnar på Eric Dolphy-skivan "Out There" som jag köpte på Mickes i torsdags. Frank sover. Mina syskon var här för en stund sedan. Min syster hade med sig en nyinhandlad gitarr som hon och Tobias experimenterade med. Frank var som alltid uppeldad av det faktum att vi hade besök och sprang runt runt med sitt lilla Minecraft-svärd av papper, skrek och fäktade och gjorde vilda små utfall. Skulle testa gränser, bland annat genom att använda Johanna som kudde. Han var förmodligen extra speedad på allt socker han satt i sig på det barnkalas han varit på mellan klockan två och klockan fem. Barnkalaset ja. Till min stora glädje upptäckte jag i samband med att vi kom dit att det inte var den sortens barnkalas som vuxna behövde närvara på (utöver arrangörerna förstås) så jag kunde kila iväg och handla på MatDax, och därefter komma hem till en tyst lägenhet, vars tystnad jag snart fyllde upp med diverse musik. Mest Smog, som jag överlag lyssnat intensivt på denna vecka, men också lite nyare saker som av olika anledningar korsade min väg där och då. Ja, jag kan inte säga annat än att det varit en bra eftermiddag och kväll. Även förmiddagen var fin. Frank lät mig somna om när han vaknat, och jag sov till strax efter åtta. Efter frukost gick vi till Farsta och köpte present till kalaset, en jojo, och sen tillbaka igen. Åt gårdagens soppa. Det blev över även tills imorgon. Fikade. Sedan tittade Frank på film medan jag låg på soffan och läste Georges Perec. Ja, på det stora hela alltså en bra dag.

Parallellt med allt detta har jag, sedan igår kväll, haft en pågående dialog med Anna, där hon faktiskt själv varit mer aktiv än jag vågat hoppas på, ställt frågor och varit intresserad, och vi har till och bestämt att vi efter påsk ska ses och ta en fotoutflykt. Jag är försiktigt optimistisk. Jag hoppas på antingen kunna acceptera att det inte blir annat än vänskap, och ändå vara nöjd med det, eller också kunna göra ett så pass positivt andra intryck att hon glömmer bort att hon inte är redo för ett förhållande (eller glömmer bort det för vilket inte-redo-för-ett-förhållande-förklaringen är ett svepskäl, om så är fallet). Men det är långt dit. Mycket kan hända, mycket kan inte hända, jag får ta en dag i taget.

Ja, jag läser som sagt Georges Perec. Nyligen läste jag ut "Lilla Smycket" av Patrick Modiano. Spaning: Fransmännen är galna i gator och adresser. Eller är det bara de Parisbaserade författarna? Jag vet inte, jag saknar empiriska data. Men jag har noterat det i dessa två böcker.

En stalkers dagbok.

Ikväll är jag där igen, i tankarna, och petar och dissekerar. Jag borde låta bli det. Men det är omöjligt utan den distraktion som är Andra Människor. Andra människor finns förvisso. Min älskade unge är här. Det är pappahelg. Just nu sover han, men innan dess satt han här i soffan med en liten skål parmesanchips och tittade på Minecraft-filmer på YouTube och tjattrade om dagis och Minecraft, dagis och Minecraft, dagis och Minecraft, tills mina tankar seglade iväg någon annanstans, och fastnade där, på henne, igen. Jag borde tänka på annat. Jag försöker tänka på den andra Anna, hon jag samtalade med igår, hon som tittade efter mig i publiken på spelningen, hon som faktiskt tog initiativ till att uppta konversationen igen efter att vi slutat prata. Det gav mig lite hopp om tillvaron. Chansen att jag träffar henne snart igen är väl inte särskilt stor, men bara det faktum att jag kunde bli nyfiken på någon annan kändes lovande. Men ikväll? Ikväll är det lördagens spöke som uppehåller mig. Jag skrev ett meddelande till henne för en stund sedan. Jag fick ett tillbaka. Jag svarade. Sen kom inget mer. Sen kom det. Jag blir galen på detta, på mig själv och min obehagliga besatthet. Jag borde skriva så här:

"Jag är för gammal för den här vara-vänner-men-förälskad-i-hemlighet-grejen. Jag har gjort den tusen gånger och den har aldrig slutat lyckligt. Och eftersom du uppenbarligen är en person med väldigt många vänner, och med en väldigt stark förmåga att dra nya människor till dig, så tror jag inte det blir någon större förlust för dig om vi bara vänder om och går åt varsitt håll härifrån. Men om du skulle vara öppen för att ändå försöka dig på en kärleksrelation med mig så står jag här med öppna armar."

Dagen i övrigt har varit rätt smidig att genomlida. Kallt och vindpinat ute, det hade snöat inatt. Men det spelar mig mindre roll, så länge det åtminstone får vara ljust. Det har funnits blå luckor i molntäcket. Bra samtal med Annelie och med Fredrik på jobbet. I övrigt satt jag mest av tid. Fick ett anfall av längtan till kultur en stund på förmiddagen, ville sitta på café med starkt kaffe och tung litteratur, men det var ju förstås inte möjligt där och då, inte som när vi arbetade inne i stan och jag ibland kunde smita ifrån och göra vad som än föll mig in för en stund - tyvärr oftare shopping än läsning på café...

Väl hemma diskade jag undan de barnlediga dagarnas ackumulerade disk, och kokade en grönsakssoppa, medan Frank blev underhållen av datorns filmer. Imorgon ska vi på barnkalas, och eftersom jag är usel på att planera måste vi först ge oss iväg till Farsta och köpa en födelsedagspresent också. En lugn förmiddag hade varit att föredra, men man kan ju inte alltid få som man vill.

I was so much older then, I'm younger than that now.

Idag har jag mått bättre. Ikväll är jag berusad. Jag ska snart sluta att älta Anna, hoppas jag. Istället ska jag skriva om det som hänt sedan jag sist berättade kontinuerligt om mitt liv, för sex år sedan. Om den verklighet och det fängelse som varit och som är mitt liv.

Men jag måste skriva detta:

Det gör mig så ont att jag med största sannolikhet aldrig mer får uppleva att någon säger mig:

"Nu åker vi hem till dig och dricker whisky och lyssnar på Smog".

Sånt händer endast en gång i livet. Om ens det.

Idag har jag jag arbetar intensivt. Haft en långt och frustrerande möte högst upp i jobbets högsta torn, där en bedårande utsikt över Mälarens inlopp utgjorde en skarp kontrast till de ämnen som avhandlades. Det är som det är. Jag knöt min näve i fickan. På eftermiddagen höll jag en utbildning om torftigt ämne, på ett så underhållande och levande sätt som jag bara förmådde. Jag vet inte om det blev underhållande och levande, men förhoppningsvis mer så än när jag själv satt och blinkade till motsvarande utbildningspass ett antal år tidigare.

På kvällen var det konsert på Debaser Strand. Henriks band spelade. Jag och Tobias satte oss på Judith och Bertil innan, drack två öl och jag pratade av mig om de senaste dagarnas inombordskaos. Det kändes lite bättre efteråt. Plötsligt gick Emma förbi utanför fönstret med en vegankorv i handen, jag knackade på rutan, och hon kom in, med korven insmugglad i sin knutna högernäve. Vi var precis klara med våra öl, så vi betalade notan och tog sällskap med henne ner till Debaser Strand. Där träffade vi direkt på hennes vän Jenny, som jag för länge sedan, i det liv som en gång var, hade en kortvarig crush på, och även hennes syster, som jag aldrig tidigare träffat, var där, och jag slog mig ner bredvid henne och talade, medan Henrik förberedde konserten på scenen. Det var överlag oerhört trevligt, och Henriks band var bra på många sätt, påminnande  om sådant jag lyssnade på för länge sedan, men inte på ett bakåtsträvande och tråkigt sätt, utan levande på ett sätt som bara stämmer väldigt väl in på hur de senaste dagarna fått mig att känna mig:

Femton år yngre.

Femton år äldre.

Som mig själv igen.

Som en person som är vid liv, på gott och ont, eftersom att vara vid liv också innebär ganska ansenliga mängder smärta och förnedring.

Exponerade nervändar.

Manic Pixie Dream Girl är egentligen fel benämning. En Manic Pixie Dream Girl har ingen annan livsfunktion än att förlösa den instängda mannen. Så är ju inte fallet med henne. Det är min reaktion, och den mening jag fyllt henne med, som påminner om typ "(500) Days Of Summer", en film som för övrigt varit betydligt bättre om de inte gett huvudrollen till någon så toksnygg som Joseph Gordon-Levitt.

Så, med det utrett kan jag återgå till att berätta om min nuvarande livskris. För kris är enda rätta ordet. Vore det inte så jobbigt vore det direkt skrattretande. Solen har skinit idag, närmare tio grader varmt. Jag har varit ute på glassfika med ett par av mina arbetskamrater. Omgivningarna har speglat sig i Mälaren. Men i mitt huvud har allt kretsat kring henne. Minnen från lördagen och söndagen och allt jag drömde om skulle hända längre fram. Och i min kropp har det spelats på de allra tjockaste ångeststrängarna. Andnöd och hjärtat långt upp i strupen.

Jag undrar om det inte finns något mer där bakom som orsakar denna orimliga reaktion? Peta bort en sårskorpa, och du vet aldrig hur mycket sorg som väntar på att flöda ut där bakom. Jag reagerade inte i närheten så starkt på separationen från mitt barns mor, vi som ändå varit tillsammans i åtta år och delat betydligt fler och starkare minnen än det här (å andra sidan betydligt fler sorger och bedrövelser också).

Jag vet varken ut eller in.

Men jag vet detta. Idag efter jobbet stannade jag till i Liljeholmen och sprang upp på Stadsmissionen. Köpte med mig skivor med bland annat Nina Ramsby och Martin Hederos och Monica Zetterlund. Döm min förtvivlan när Nina Ramsby-skivan innehöll en cover på "Little Star", som vi pratade om i lördags, och ännu värre, Monica Zetterlund sjunger "En Liten Valsmelodi", som jag fick sjungen för mig i soffan i lördags natt...

Någon där uppe vill ha mig i detta tillstånd. Ett tag till.

Som landet ligger.

Här sitter jag igen. I soffan, med datorn. Försöker hamra fram någon form av smärtlindring, som självskadebeteende begränsat till fingerspetsarna. Frank, min son, har precis blivit hämtad av sin mor. Ute börjar det skymma. Jag låter de knattrande tangenterna ackompanjeras av låtar som säger något om sakernas tillstånd, vars texter tillsammans med ömmandet i fingertopparna erbjuder någon slags tröst, en klapp på axeln, du är inte ensam, du glömmer det här. Också.

I wish I never saw the sunshine baby, cause maybe, I wouldn’t mind the rain. I know it’s over, and it never really began, but in my heart it was so real. I don’t know anything about you, but I’m already making plans.

Texter med många you och många I och många överväldigande och orimliga känslor, precis som de som tagit min kropp i besittning sedan i helgen. Det är bara tisdag, så det är en barmhärtigt kort tid så här långt, men inte mindre utmattande för det.

Det här är vad som hände.

Solen sken. Det var lördag eftermiddag. Jag var dimmig efter en sen natt med goda vänner och mer alkohol än jag druckit på länge. En bra natt i bagaget, och siktet inställt på en bra kväll. Jag stod vid Björns Trädgård med ryggen mot kinarestaurangen och blicken mot tunnelbaneutgången. Människor passerade, såna jag inte känner och överraskande många jag känner. Människor från förr. Olof. Människor från nu. Min systers rumskamrat. Emma, Henrik och Jenny. Jag hälsade på de sistnämnda, men lät de första två passera. Stod kvar. Och så kom hon.

Vi kände igen varandra från bilderna på nätet, hälsade glatt och artigt och gick mot Carmen, där vi bestämt oss för att ha vår första dejt. Jag slogs direkt av hur lättpratad, öppen och glad hon tycktes, vilket även var det intryck jag fått av henne på nätet. Det var trevligt att se att det inte bara var en nätpersona. Vi fann ett bord direkt, slog oss ner med varsin Karhu, och började prata. Vi hade mycket att samtala om, och gjorde det, länge, medan ölen rann ner i rask takt. Ämnena övergick från dåtid till framtid, och jag upplevde det som att vi så smått började göra upp gemensamma planer. Inga storslagna, men tillräckliga för att på något vis garantera någon form av framtid tillsammans. Inte nödvändigtvis som par, men att det åtminstone fanns på kartan, och om inte så åtminstone som personer som existerade i varandras cirklar.

Hon ville gå ut och röka, och jag gjorde henne sällskap.
”Har du dejtat några andra från Mazily?” frågade hon med cigaretten mellan läpparna.
”Ja, en”, sa jag, sanningsenligt. ”Det var trevligt, men lite stelt”.
”Hmmmm”, sa hon i en utblåsning. ”Ja, samma här. Men det här var trevligt!”
Jag tror jag sken upp.
”Ja, verkligen!”.
Hon rökte upp cigaretten och fimpade den. Vi gick in igen. Jag beställde varsin öl medan hon gick tillbaka till bordet. När jag kom dit hade tre män slagit sig ner. Inte på något burdust sätt, de såg trevliga och städade ut.
”We’re sorry, we really don’t want to get in the way of your first date”, sa den mest talföre av dem, en engelskman som såg ut som James Nesbitt i ”Kalla Fötter”.
”It’s no problem at all!” sa Anna, och jag instämde, utan att riktigt veta vad jag tyckte. Men visst, de verkade ju sympatiska. Och det var de. De bodde i Farsta-området alla tre, men kom från olika delar av världen: England, Frankrike och Australien.
”So, how’s the date going so far?” frågade en av dem.
”Oh, we were just evaluating it, and we have to say; really good!” sa Anna. Jag sken upp igen.
”Absolutely”.
”Thats good to hear, can we come to the wedding? Guests of honor?”
”Of course!”
Jag sken upp igen. Det här lät lovande. Anna lutade sig fram och kysste mig.
Jag: paff, men besvarade kyssen, förstås.

Stämningen vid bordet var fortsatt god, kvällen blev dimmigare och dimmigare. Vi beställde en shot som hette fireball. Den gick ner. Anna beställde en till. För att vara så nätt och ungefär tjugo centimeter kortare än jag fick hon sig väldiga mängder vätska. Och jag, bakfull, men för övrigt sedan flera år tillbaka uttorkad, på alkohol, på närhet, på glädje, på spontanitet, jag åkte med, som en filmkamera i en karusell som inte lyckas fokusera på något, men fångar stämningen, färgerna, ljuden.

Spridda saker jag minns:

Armbrytning. Anna ville bryta arm med de tre utländska männen. Sen ville hon bryta arm med mig.
”Don’t do it”, varnade James Nesbitt. Jag vann. Jag vet inte om det var positivt eller negativt. Men vi kysstes efteråt, Anna och jag, igen.

Två flickor vid bordet intill glömde en påse med vinylskivor som Anna räddade och lämnade i baren. De kom tillbaka en stund senare och såg förtvivlade och förvirrade ut.
”Skivor!?” ropade jag.
”JA!”, de nickade ivrigt.
”Hon räddade dem, de finns i baren!”
De tackade oss hjärtligt.

Samtal med bartendern.
”Två Karhu tack!”
”Sa du två konjak?”
”Nej, två Karhu!”
”Ah, tänkte väl. Konjak beställer man inte här.”

Eftersom vi hade börjat tidigt avvek vi också tidigt. Vad klockan var vet jag inte, men Carmen hade inte börjat stänga ännu. Vi tog tunnelbanan hem till mig. Hon hade ganska tidigt talat om att hon tänkte sova hos mig.
”Det är okej va?”
”Absolut!”
På vägen hem genom Hökarängen ville hon fotografera dimman över Pepparvägen, hur den omslöt vissa av bilarna. Det tog tid att ta sig hem. Vi satte oss i soffan. Kysstes och drack whisky. Spelade låtar för varandra.
”Nu ska vi sjunga med till 'Trubbel’”, sa hon. Olle Adolphsson-låten.

”Jag levde lycklig här med dig och mina katter”, sjöng vi, och jag tänkte på de katter hon berättat att hon hade där hemma, jag tänkte på den tillvaro hon beskrivit som sitt liv, och jag tänkte att kanske fanns det en plats för mig där, och inte bara där, kanske var ett helt annat slags liv möjligt, ett liv utan hårt åtstramade tyglar, utan vild jakt på pengar och framgång, ett annat liv än det jag liksom sakta dragits in i, som en mygga i en virvelstorm, och nu inte vågar bryta mig ur. Med henne kanske jag skulle våga. Med hennes spontanitet, öppenhet, optimism, livsglädje.

Whiskyn tog slut. Vi bäddade ut bäddsoffan och la oss, för fulla för att göra mer än försöka och misslyckas göra något annat än sova. Så vi sov. Vaknade. Somnade om. Jag gick och handlade frukost. Vi åt frukost, bakfulla, och pratade, men mer dämpat nu än kvällen innan. Vid ett följde jag henne till tunnelbanan, kysste henne hastigt innan tåget kom, gick hem och satt sedan och tittade ut på det vita eftermiddagsljuset, utan att förmå mig själv att röra mig.

Ett retligt fladder i bröstet hela dagen efter. Dålig nattsömn, dimma. Jag skickade bilden på bilen omsluten i dimma, från Pepparvägen, från natten. Svaret dröjde. Svaret kom. Svaret var lika långt som det var förväntat. Inte redo för ett förhållande. Jag läste det stumt, som man läser ett lönebesked månaden efter en period av hög sjukfrånvaro. Under skalet av det förväntade finns lager efter lager av besvikelse. Men jag svarade, sanningsenligt, att situationen egentligen är densamma för mig. Jag har ju knappt inlett min nya period som singel. Mina sår är varken slickade eller läkta. En relation just nu vore ett misstag. Men mot känslor biter inga argument.

Och samtidigt, mitt i detta vacuum jag just nu befinner mig i, finns en tanke som faktiskt roar mig lite.

Det där dygnet var som manuset till en film.

Och jag är en sån klyscha.



Snart medelålders pojkman, hårt surrad i nojor, komplex, regler och rutiner, som frigörs/förgörs av mystisk kvinna som liksom virvlar fram i tillvaron, och sedan blir allt kaos.

Jag har fallit för en manic pixie dream girl.