The new normal.

Lyssnar efter ljud från rummet intill. Frank sover där. Det var inte matförgiftning, det var magsjuka. Det uppdagades när Frank kräktes under påskfirandet hos mina forna svärföräldrar, där jag själv förvisso inte närvarade, men jag mottog ändå informationen via telefon mitt under mitt eget påskfirande med mor, mormor och mina syskon. Idag kom han hit, blek, men (peppar peppar) färdigspydd. Han har legat på soffan och tittat på YouTube-filmer hela dagen, medan jag legat bredvid och läst Klas Östergrens "Twist", ständigt med ena ögat och örat vakande efter tecken på illamående. För er som inte har barn som varit magsjuka så kan jag beskriva det: det är som att leva med en apterad smutsig bomb som när som helst kan detonera och sprida sitt syrliga innandöme över vad som råkar befinna sig i närområdet. Mattor, filtar, sängkläder, böcker, hemelektronik. Ingenting går säkert. Nattsömnen och sinnesron är de första offren i detta omöjliga krig. Men om sjukdomstiden är så pass begränsad som den var för mig så borde det värsta vara över, och morgondagen borde innebära någon form av återgång till det normala. Borde. Och vad nu "normala" ens betyder nuförtiden? Hela våren har varit en enda transportsträcka av mer eller mindre livshotande sjukdomar och krämpor. Förkylning som övergått i vattkoppor som övergått i influensa som övergått i ny förkylning som övergått i magsjuka... Jag har ett möte på jobbet på tisdag som flyttats fram två gånger på grund av sjukt barn. Det vore bortom pinsamt att behöva flytta fram det en gång till. Men sådant är det numera, livet.

Påsken i övrigt, det som varit mellan min magsjuka och Franks magsjuka, det vill säga påskafton, har varit riktigt bra. Jag vaknade till solsken på morgonen, fortfarande medtagen, men utan agenda. Pysslade om mina blommor och plantor, drack första koppen kaffe på ett dygn, åt surdegsbröd som Mikaela haft med åt mig. Låg på soffan där solen sken in och värmde, och invigde också balkongsoffan en stund, även om där blev lite för kallt så snart solen kikade bort. Jag tog en promenad till centrum och handlade, och på vägen tillbaka stannade en bil till strax intill mig. Den visade sig innehålla Christian, som bara ville önska mig glad påsk och sedan köra vidare. Småstadsstämning en solig påskafton i förorten till storstaden. Jag tyckte mycket om det. Mitt i allt detta trivsamma fick jag också SMS från Anna, som på Facebook noterat att jag var sjuk och ville kolla hur läget var. Jag blev varm inombords. Att hon tänker på mig så pass mycket är lovande.

På eftermiddagen firade vi påsk med middag hos mig, jag, mamma, mormor och mina syskon. Drack varsitt glas vin som tyvärr var för strävt för min smak, och avslutade med varsin glass. Det blev inget storslaget eller pretentiöst, men väldigt trevligt, och förstås fint att se mamma och mormor igen, lite halta och lytta men vid gott mod. Jag hoppas ingen av dem behöver bli magsjuk. De sov över tills idag, och själv sov jag oroligt på madrass i garderoben.