Starting to sound like a broken record.

Solen har lyst med sin närvaro idag. Äntligen. Utanför skuggan värmde den så det nästan blev för varmt för tweedrock. Strålarna brände bort alla konturer. Jag kände mig genomskinlig där jag stod på perrongen vid Gullmarsplan och väntade på tvärbanan till jobbet. Som en remsa gladpack, lätt och skör, som vinden när som helst kunde svepa iväg med, var som helst. Inte nödvändigtvis en positiv känsla, men inte negativ heller. Jag hade popmusik i öronen, som jag alltid har, men med skillnaden att jag verkligen lyssnade på den. Den gick rätt in. Inga försvar. Volymen var nära nog på max. De senaste veckorna har popmusiken varit viktigare för mig än på många år. Musik med melodier, texter, berättelse, tydlighet. Istället för den mer kaotiska och slumpartade musik jag sökt mig till under en period. Det är lite som att komma hem, men egentligen är det nog mest identifikation jag söker, soundtrack till mitt liv, musik som förstår. När man letar efter den kan den dyka upp där man minst anar. I gamla uttjatade indiehits som man redan trodde sig kunna utan och innan, till exempel. Textrader framträder med oerhörd kraft, som besvärjelser man skulle kunna tatuera in på kroppen.

Det har inte varit en dålig dag. Arbetet flöt på ganska hyggligt, jag fick undan en del uppgifter som legat och surnat, kunde delegera bort några andra, och åt mig trött på godis ur de många påskägg som står och lockar som gigantiska flugfällor i hörnen. Lönen kom, inte för att det innebär särskilt mycket denna månad, men på lunchen åkte jag till Liljeholmen med R och A. Där handlade jag en flaska vin och en flaska whisky på Systemet, och åt sedan en hamburgare, innan tvärbanan tog oss tillbaka igen. Jag tycker bra om dem, särskilt A. Hon är nästan moderlig mot mig, fast jag känner att jag skulle kunna säga vilken bisarr, gränslös sak som helst till henne utan att bli dömd. Det är befriande.

Hämtade sedan Frank på dagis, men väskan tung av alkohol och den matlåda jag skippat för hamburgaren. Frank var trött, hade vaknat före 6 på morgonen och inte sovit på dagis, och jag var trött eftersom också jag vaknat före 6 på morgonen och ätit en massa godis, så uppförsbacken från Magelungens strand till tunnelbanan var brantare än på länge. Väl framme stod tunnelbanan stilla, så vi blev sittandes och bara stirrade. Men till slut kom vi fram, jag kunde sätta Frank bak på cykeln och leda dem hem. Jag hade förberett ett påskägg med lego igår kväll, gömt det på balkongen och placerat ut lappar med olika ledtrådar här och där i lägenheten. Det var väldigt populärt, och gav honom nya krafter. Han orkade med att vara med och bygga byggsatsen när den väl var hittad, därefter åt vi, han tittade på film och slocknade sedan strax efter sju.
"Vilken påhittig påskhare", konstaterade han flera gånger.
Klockan är nu tjugo över åtta, och jag är så trött att jag tror jag snart somnar jag också.