Måndag.

Den siste idioten är ännu inte född. Jag har varit lyckligt fri från de värsta idioterna senaste, ja, åren på jobbet, men den senaste veckan har de anfallit i samlad trupp. Men jag har en mur omkring mig, en mur av så mycket djupare förtvivlan än de någonsin kan tränga igenom, och en vallgrav omkring mig, en vallgrav av så mycket likgiltighet inför deras påstådda problem att de omöjligtvis kan simma över.

Efter en påfrestande arbetsdag unnade jag mig ett stopp på Stadsmissionen i Liljeholmen. Hittade två Panache-böcker, en samling irländska noveller och State Of Samuels skiva "Mutiny On Mercury", som jag velat ha i närmare tretton år. Så där tog dagen en positiv vändning, antar jag. Köpte också lego till Frank att hitta i påskägget på fredag. Minecraft-lego, förstås. Sen var den här månadens lön slut. Om jag inte lyckas hitta på något fantasifullt att äta de närmaste två dagarna får jag nalla av reserverna, vilket är lite ångestfyllt, men inte hela världen.

Jag vill byta Facebook-chatten, där vi nu setts varje kväll, mot verkligheten. Även om den inte innebär någon större närhet, så innebär den åtminstone hennes ansikte och hennes röst. Jag vill skrika från balkongen att jag är kär, men där utanför finns bara skog och rådjur, och rådjuren bryr sig inte nämnvärt om mina känslor.

Och i vasen på köksbordet vissnar vår söndagsmorgons tulpaner bort.