Exponerade nervändar.

Manic Pixie Dream Girl är egentligen fel benämning. En Manic Pixie Dream Girl har ingen annan livsfunktion än att förlösa den instängda mannen. Så är ju inte fallet med henne. Det är min reaktion, och den mening jag fyllt henne med, som påminner om typ "(500) Days Of Summer", en film som för övrigt varit betydligt bättre om de inte gett huvudrollen till någon så toksnygg som Joseph Gordon-Levitt.

Så, med det utrett kan jag återgå till att berätta om min nuvarande livskris. För kris är enda rätta ordet. Vore det inte så jobbigt vore det direkt skrattretande. Solen har skinit idag, närmare tio grader varmt. Jag har varit ute på glassfika med ett par av mina arbetskamrater. Omgivningarna har speglat sig i Mälaren. Men i mitt huvud har allt kretsat kring henne. Minnen från lördagen och söndagen och allt jag drömde om skulle hända längre fram. Och i min kropp har det spelats på de allra tjockaste ångeststrängarna. Andnöd och hjärtat långt upp i strupen.

Jag undrar om det inte finns något mer där bakom som orsakar denna orimliga reaktion? Peta bort en sårskorpa, och du vet aldrig hur mycket sorg som väntar på att flöda ut där bakom. Jag reagerade inte i närheten så starkt på separationen från mitt barns mor, vi som ändå varit tillsammans i åtta år och delat betydligt fler och starkare minnen än det här (å andra sidan betydligt fler sorger och bedrövelser också).

Jag vet varken ut eller in.

Men jag vet detta. Idag efter jobbet stannade jag till i Liljeholmen och sprang upp på Stadsmissionen. Köpte med mig skivor med bland annat Nina Ramsby och Martin Hederos och Monica Zetterlund. Döm min förtvivlan när Nina Ramsby-skivan innehöll en cover på "Little Star", som vi pratade om i lördags, och ännu värre, Monica Zetterlund sjunger "En Liten Valsmelodi", som jag fick sjungen för mig i soffan i lördags natt...

Någon där uppe vill ha mig i detta tillstånd. Ett tag till.