Som landet ligger.

Här sitter jag igen. I soffan, med datorn. Försöker hamra fram någon form av smärtlindring, som självskadebeteende begränsat till fingerspetsarna. Frank, min son, har precis blivit hämtad av sin mor. Ute börjar det skymma. Jag låter de knattrande tangenterna ackompanjeras av låtar som säger något om sakernas tillstånd, vars texter tillsammans med ömmandet i fingertopparna erbjuder någon slags tröst, en klapp på axeln, du är inte ensam, du glömmer det här. Också.

I wish I never saw the sunshine baby, cause maybe, I wouldn’t mind the rain. I know it’s over, and it never really began, but in my heart it was so real. I don’t know anything about you, but I’m already making plans.

Texter med många you och många I och många överväldigande och orimliga känslor, precis som de som tagit min kropp i besittning sedan i helgen. Det är bara tisdag, så det är en barmhärtigt kort tid så här långt, men inte mindre utmattande för det.

Det här är vad som hände.

Solen sken. Det var lördag eftermiddag. Jag var dimmig efter en sen natt med goda vänner och mer alkohol än jag druckit på länge. En bra natt i bagaget, och siktet inställt på en bra kväll. Jag stod vid Björns Trädgård med ryggen mot kinarestaurangen och blicken mot tunnelbaneutgången. Människor passerade, såna jag inte känner och överraskande många jag känner. Människor från förr. Olof. Människor från nu. Min systers rumskamrat. Emma, Henrik och Jenny. Jag hälsade på de sistnämnda, men lät de första två passera. Stod kvar. Och så kom hon.

Vi kände igen varandra från bilderna på nätet, hälsade glatt och artigt och gick mot Carmen, där vi bestämt oss för att ha vår första dejt. Jag slogs direkt av hur lättpratad, öppen och glad hon tycktes, vilket även var det intryck jag fått av henne på nätet. Det var trevligt att se att det inte bara var en nätpersona. Vi fann ett bord direkt, slog oss ner med varsin Karhu, och började prata. Vi hade mycket att samtala om, och gjorde det, länge, medan ölen rann ner i rask takt. Ämnena övergick från dåtid till framtid, och jag upplevde det som att vi så smått började göra upp gemensamma planer. Inga storslagna, men tillräckliga för att på något vis garantera någon form av framtid tillsammans. Inte nödvändigtvis som par, men att det åtminstone fanns på kartan, och om inte så åtminstone som personer som existerade i varandras cirklar.

Hon ville gå ut och röka, och jag gjorde henne sällskap.
”Har du dejtat några andra från Mazily?” frågade hon med cigaretten mellan läpparna.
”Ja, en”, sa jag, sanningsenligt. ”Det var trevligt, men lite stelt”.
”Hmmmm”, sa hon i en utblåsning. ”Ja, samma här. Men det här var trevligt!”
Jag tror jag sken upp.
”Ja, verkligen!”.
Hon rökte upp cigaretten och fimpade den. Vi gick in igen. Jag beställde varsin öl medan hon gick tillbaka till bordet. När jag kom dit hade tre män slagit sig ner. Inte på något burdust sätt, de såg trevliga och städade ut.
”We’re sorry, we really don’t want to get in the way of your first date”, sa den mest talföre av dem, en engelskman som såg ut som James Nesbitt i ”Kalla Fötter”.
”It’s no problem at all!” sa Anna, och jag instämde, utan att riktigt veta vad jag tyckte. Men visst, de verkade ju sympatiska. Och det var de. De bodde i Farsta-området alla tre, men kom från olika delar av världen: England, Frankrike och Australien.
”So, how’s the date going so far?” frågade en av dem.
”Oh, we were just evaluating it, and we have to say; really good!” sa Anna. Jag sken upp igen.
”Absolutely”.
”Thats good to hear, can we come to the wedding? Guests of honor?”
”Of course!”
Jag sken upp igen. Det här lät lovande. Anna lutade sig fram och kysste mig.
Jag: paff, men besvarade kyssen, förstås.

Stämningen vid bordet var fortsatt god, kvällen blev dimmigare och dimmigare. Vi beställde en shot som hette fireball. Den gick ner. Anna beställde en till. För att vara så nätt och ungefär tjugo centimeter kortare än jag fick hon sig väldiga mängder vätska. Och jag, bakfull, men för övrigt sedan flera år tillbaka uttorkad, på alkohol, på närhet, på glädje, på spontanitet, jag åkte med, som en filmkamera i en karusell som inte lyckas fokusera på något, men fångar stämningen, färgerna, ljuden.

Spridda saker jag minns:

Armbrytning. Anna ville bryta arm med de tre utländska männen. Sen ville hon bryta arm med mig.
”Don’t do it”, varnade James Nesbitt. Jag vann. Jag vet inte om det var positivt eller negativt. Men vi kysstes efteråt, Anna och jag, igen.

Två flickor vid bordet intill glömde en påse med vinylskivor som Anna räddade och lämnade i baren. De kom tillbaka en stund senare och såg förtvivlade och förvirrade ut.
”Skivor!?” ropade jag.
”JA!”, de nickade ivrigt.
”Hon räddade dem, de finns i baren!”
De tackade oss hjärtligt.

Samtal med bartendern.
”Två Karhu tack!”
”Sa du två konjak?”
”Nej, två Karhu!”
”Ah, tänkte väl. Konjak beställer man inte här.”

Eftersom vi hade börjat tidigt avvek vi också tidigt. Vad klockan var vet jag inte, men Carmen hade inte börjat stänga ännu. Vi tog tunnelbanan hem till mig. Hon hade ganska tidigt talat om att hon tänkte sova hos mig.
”Det är okej va?”
”Absolut!”
På vägen hem genom Hökarängen ville hon fotografera dimman över Pepparvägen, hur den omslöt vissa av bilarna. Det tog tid att ta sig hem. Vi satte oss i soffan. Kysstes och drack whisky. Spelade låtar för varandra.
”Nu ska vi sjunga med till 'Trubbel’”, sa hon. Olle Adolphsson-låten.

”Jag levde lycklig här med dig och mina katter”, sjöng vi, och jag tänkte på de katter hon berättat att hon hade där hemma, jag tänkte på den tillvaro hon beskrivit som sitt liv, och jag tänkte att kanske fanns det en plats för mig där, och inte bara där, kanske var ett helt annat slags liv möjligt, ett liv utan hårt åtstramade tyglar, utan vild jakt på pengar och framgång, ett annat liv än det jag liksom sakta dragits in i, som en mygga i en virvelstorm, och nu inte vågar bryta mig ur. Med henne kanske jag skulle våga. Med hennes spontanitet, öppenhet, optimism, livsglädje.

Whiskyn tog slut. Vi bäddade ut bäddsoffan och la oss, för fulla för att göra mer än försöka och misslyckas göra något annat än sova. Så vi sov. Vaknade. Somnade om. Jag gick och handlade frukost. Vi åt frukost, bakfulla, och pratade, men mer dämpat nu än kvällen innan. Vid ett följde jag henne till tunnelbanan, kysste henne hastigt innan tåget kom, gick hem och satt sedan och tittade ut på det vita eftermiddagsljuset, utan att förmå mig själv att röra mig.

Ett retligt fladder i bröstet hela dagen efter. Dålig nattsömn, dimma. Jag skickade bilden på bilen omsluten i dimma, från Pepparvägen, från natten. Svaret dröjde. Svaret kom. Svaret var lika långt som det var förväntat. Inte redo för ett förhållande. Jag läste det stumt, som man läser ett lönebesked månaden efter en period av hög sjukfrånvaro. Under skalet av det förväntade finns lager efter lager av besvikelse. Men jag svarade, sanningsenligt, att situationen egentligen är densamma för mig. Jag har ju knappt inlett min nya period som singel. Mina sår är varken slickade eller läkta. En relation just nu vore ett misstag. Men mot känslor biter inga argument.

Och samtidigt, mitt i detta vacuum jag just nu befinner mig i, finns en tanke som faktiskt roar mig lite.

Det där dygnet var som manuset till en film.

Och jag är en sån klyscha.



Snart medelålders pojkman, hårt surrad i nojor, komplex, regler och rutiner, som frigörs/förgörs av mystisk kvinna som liksom virvlar fram i tillvaron, och sedan blir allt kaos.

Jag har fallit för en manic pixie dream girl.