I september.

Det var precis i början av september, en kväll som alla andra, varken bättre eller sämre än någon annan kväll som passerat under de senast gångna månaderna. De följde ju alla samma mönster: jag jobbade, jag tog mig hem, med tunnelbana eller med cykel, och så kom jag hem. Hade jag cyklat tog jag en dusch, om inte gick jag direkt till middagsbordet, där Mikaela och Frank just hade avslutat sin kvällsmat. Frank blev hungrig tidigt på eftermiddagarna. Efter att middagen ätits, dukats av och porslinet diskats hamnade jag oftast i soffan. Hade jag cyklat mådde jag bra. En behaglig trötthet i kroppen, men med piggt huvud. Jag behövde motionen, hade saknat den i många år, utan att egentligen vara medveten om det. Jag märkte det när jag väl kom igång, vilken skillnad det var, detta att ha rört på sig.

Om jag inte cyklat kunde jag må precis hur som helst. Som ett djur som transporterats från en djurpark i djurtransport till en annan djurpark. Som en gammal strumpa kastad ur tvättmaskinen direkt i torktumlaren. Eller helt okej. Den här kvällen var det nog helt okej. Om jag cyklat eller inte minns jag inte. Men jag hade slängt ihop en Triffids-playlist som jag ämnade lyssna igenom. Såna där saker jag gör ibland för att få tiden att gå. Jag hade inte lyssnat på Triffids på länge, och ville uppdatera mig på mina gamla favoritlåtar, och kanske hitta några nya bland de spår jag lagt in på måfå i blandningen. Mikaela nattade Frank, så jag lyssnade i lurar, med slutna ögon, utsträckt på soffan. Ibland kunde jag slumra till sådär, och det var bra, för då orkade jag stanna uppe någon halvtimma längre på kvällen. Den här gången somnade jag inte. Nattningen gick relativt snabbt, och Mikaela satte sig snart ovanligt målmedvetet på soffan, någonstans mitt i "Wide Open Road".

Hon knackade mig på benet.
"Kan vi prata?"
"Ehm, ja, absolut...", sa jag, och förstod nog någonstans att det var fara å färde.
Hon hade mått dåligt ett tag, sa hon. Det var ingen nyhet. Det visste jag. Men jag hade inte gjort något åt saken, inte frågat om det. Eller hade jag? Jo, det hade jag nog. Men svaret hade varit luddigt, och jag hade väl för fullt upp med annat för att riktigt engagera mig i det faktum att jag inget begrep av det. Det var ju alltid nånting i våra liv som inte fungerade. Något som var fel eller skavde. Någon ny katastrof, antingen var vi mitt i den eller så anades den vid horisonten. Den här gången var den ett faktum, och den var vår sista. Hon ville inte mer, förklarade hon. Och det ville väl inte jag heller, egentligen? Det var en fråga. Och ja, jo, så var det. Mina hjärtslag kunde nog ses utanpå t-shirten, så hårt bultade det där inne, men det var inte bara av upprördhet utan också av upprymdhet. Burdörren stod öppen. Det var bara att flyga ut. Men vart? Var skulle jag landa? Det var den första tanken som slog mig. Var skulle jag ta vägen? Var skulle jag bo, var skulle vi bo, jag och Frank? Det fanns mycket praktiskt att fundera på, och helt osentimentalt satte vi igång, redan den kvällen, att leta lägenhet.

Och bara lite mer än en månad senare, så var jag här.