Det är ett dygn av psykisk tortyr detta. Det är alltid vanskligt att gnälla om sitt barns sjukdomar, eftersom risken att mötas med: "Men vad du gnäller om dig själv, tänk på det stackars BARNET då!?" är överhängande. Den som kontrar med detta missar då att det inte finns någon skillnad. Är barnet sjukt är du själv sjuk. Fysiskt som psykiskt. Fastlåst i en lägenhet där väggarna kryper närmre, som att sitta i ett fängelse där längden på straffet inte fastställts ännu. Och du slits mellan hopp och förtvivlan. Verkar han inte lite piggare idag? Nej, där kom det en spya. Och rakt på madrassen också. Då får vi tvätta igen. Och du kämpar med att hålla masken, eftersom du "vet" att det är "värre för barnet" (mer om dessa citationstecken senare) men för eller senare nås bristningsgränsen och du skriker rakt ut: "JAG ORKAR INTE MER, VARFÖR ÄR VI ALLTID SJUKA!?"
En hemsk sanning: det ÄR inte värre för barnet. Visst, det är jobbigt att kräkas, det tycker vi alla. Men barnet kräks. Sen är det över. Sen kommer en bit papper som torkar bort kräket runt munnen, ett glas vatten som sköljer bort den dåliga smaken, en hand som lyfter bort kudden, drar undan lakanen, plockar dit nya, bäddar om, stoppar om, släpar de droppande sängkläderna till tvättmaskinen, drar igång ett tvättprogram, kontrollerar hur många sängkläder som finns kvar, bereder plats på tvättställningen, anmäler VAB till Försäkringskassan, anmäler VAB till jobbet, anmäler frånvaro på dagis, sanerar, skrubbar, planerar, vrider ur trasan, och låter alla drömmar om vad dagen och de kommande dagarna skulle kunna innehålla rinna ner i toaletten tillsammans med det syrliga kräksvattnet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment