Idag har jag mått bättre. Ikväll är jag berusad. Jag ska snart sluta att älta Anna, hoppas jag. Istället ska jag skriva om det som hänt sedan jag sist berättade kontinuerligt om mitt liv, för sex år sedan. Om den verklighet och det fängelse som varit och som är mitt liv.
Men jag måste skriva detta:
Det gör mig så ont att jag med största sannolikhet aldrig mer får uppleva att någon säger mig:
"Nu åker vi hem till dig och dricker whisky och lyssnar på Smog".
Sånt händer endast en gång i livet. Om ens det.
Idag har jag jag arbetar intensivt. Haft en långt och frustrerande möte högst upp i jobbets högsta torn, där en bedårande utsikt över Mälarens inlopp utgjorde en skarp kontrast till de ämnen som avhandlades. Det är som det är. Jag knöt min näve i fickan. På eftermiddagen höll jag en utbildning om torftigt ämne, på ett så underhållande och levande sätt som jag bara förmådde. Jag vet inte om det blev underhållande och levande, men förhoppningsvis mer så än när jag själv satt och blinkade till motsvarande utbildningspass ett antal år tidigare.
På kvällen var det konsert på Debaser Strand. Henriks band spelade. Jag och Tobias satte oss på Judith och Bertil innan, drack två öl och jag pratade av mig om de senaste dagarnas inombordskaos. Det kändes lite bättre efteråt. Plötsligt gick Emma förbi utanför fönstret med en vegankorv i handen, jag knackade på rutan, och hon kom in, med korven insmugglad i sin knutna högernäve. Vi var precis klara med våra öl, så vi betalade notan och tog sällskap med henne ner till Debaser Strand. Där träffade vi direkt på hennes vän Jenny, som jag för länge sedan, i det liv som en gång var, hade en kortvarig crush på, och även hennes syster, som jag aldrig tidigare träffat, var där, och jag slog mig ner bredvid henne och talade, medan Henrik förberedde konserten på scenen. Det var överlag oerhört trevligt, och Henriks band var bra på många sätt, påminnande om sådant jag lyssnade på för länge sedan, men inte på ett bakåtsträvande och tråkigt sätt, utan levande på ett sätt som bara stämmer väldigt väl in på hur de senaste dagarna fått mig att känna mig:
Femton år yngre.
Femton år äldre.
Som mig själv igen.
Som en person som är vid liv, på gott och ont, eftersom att vara vid liv också innebär ganska ansenliga mängder smärta och förnedring.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment