Pestens tid.

Det kom ett påskkort, ett riktigt påskkort med frimärke. Det var inte vad jag väntat mig, jag har inte fått påskkort på många år. Det kom från Anna. Det hade jag väntat mig än mindre. Men där låg det, i påskfacket bland "Mitt I Söderort"-tidningar, fönsterkuvert från min arbetsgivare och den olycksbådande blåplastade luntan från Skatteverket. Jag fann det på vägen ut mot Hökarängen centrum med en släntrande magsjukedimmig Frank i släptåg. Det var grått ute, duggregnade, men när jag fann kortet, innehållandes en påskhälsning och en kort referens till ett internt skämt vi hunnit uppfinna under vår korta tid som vänner, så bröt solen fram. Jag log hela vägen ner till centrum. Väl där köpte jag följande: ostkupa, liten smulborste i teak (fråga inte), kaka till Frank, kaffe till mig, strykbräda, galltvål, sprayflaska. Sen promenerade vi tillbaka, och nu bröt solen fram på riktigt, men Frank mulnade till, hans försvagade kropp orkade inte riktigt med promenaden tillbaka, och när vi väl kommit hem lade han sig på sängen och sov i två timmar. Själv låg jag på soffan och läste ut Klas Östergrens "Twist", en så snyggt berättad historia att jag ibland var tvungen att lägga den ifrån mig och bara sitta och fånle. När Frank väl vaknade försökte jag få honom att äta lite linsgryta, men istället kräktes han upp äggröran han tidigare ätit till lunch. Stackarn. Magsjuk för tredje dagen i rad.