En stalkers dagbok.

Ikväll är jag där igen, i tankarna, och petar och dissekerar. Jag borde låta bli det. Men det är omöjligt utan den distraktion som är Andra Människor. Andra människor finns förvisso. Min älskade unge är här. Det är pappahelg. Just nu sover han, men innan dess satt han här i soffan med en liten skål parmesanchips och tittade på Minecraft-filmer på YouTube och tjattrade om dagis och Minecraft, dagis och Minecraft, dagis och Minecraft, tills mina tankar seglade iväg någon annanstans, och fastnade där, på henne, igen. Jag borde tänka på annat. Jag försöker tänka på den andra Anna, hon jag samtalade med igår, hon som tittade efter mig i publiken på spelningen, hon som faktiskt tog initiativ till att uppta konversationen igen efter att vi slutat prata. Det gav mig lite hopp om tillvaron. Chansen att jag träffar henne snart igen är väl inte särskilt stor, men bara det faktum att jag kunde bli nyfiken på någon annan kändes lovande. Men ikväll? Ikväll är det lördagens spöke som uppehåller mig. Jag skrev ett meddelande till henne för en stund sedan. Jag fick ett tillbaka. Jag svarade. Sen kom inget mer. Sen kom det. Jag blir galen på detta, på mig själv och min obehagliga besatthet. Jag borde skriva så här:

"Jag är för gammal för den här vara-vänner-men-förälskad-i-hemlighet-grejen. Jag har gjort den tusen gånger och den har aldrig slutat lyckligt. Och eftersom du uppenbarligen är en person med väldigt många vänner, och med en väldigt stark förmåga att dra nya människor till dig, så tror jag inte det blir någon större förlust för dig om vi bara vänder om och går åt varsitt håll härifrån. Men om du skulle vara öppen för att ändå försöka dig på en kärleksrelation med mig så står jag här med öppna armar."

Dagen i övrigt har varit rätt smidig att genomlida. Kallt och vindpinat ute, det hade snöat inatt. Men det spelar mig mindre roll, så länge det åtminstone får vara ljust. Det har funnits blå luckor i molntäcket. Bra samtal med Annelie och med Fredrik på jobbet. I övrigt satt jag mest av tid. Fick ett anfall av längtan till kultur en stund på förmiddagen, ville sitta på café med starkt kaffe och tung litteratur, men det var ju förstås inte möjligt där och då, inte som när vi arbetade inne i stan och jag ibland kunde smita ifrån och göra vad som än föll mig in för en stund - tyvärr oftare shopping än läsning på café...

Väl hemma diskade jag undan de barnlediga dagarnas ackumulerade disk, och kokade en grönsakssoppa, medan Frank blev underhållen av datorns filmer. Imorgon ska vi på barnkalas, och eftersom jag är usel på att planera måste vi först ge oss iväg till Farsta och köpa en födelsedagspresent också. En lugn förmiddag hade varit att föredra, men man kan ju inte alltid få som man vill.