Onsdag 30 maj - 07
Dova och dramatiska toner rör sig från högtalarna. David Sylvains ”Secrets Of The Bee-Hive”. Det är kyligt i rummet och utanför fönstret är allt grått, som om Stockholm vore en brunn och himmelen ett brunnslock. Det doftar svagt av mat i rummet, vilket är en klar förbättring mot tidigare. Jag spillde ut mjölk häromnatten. Trodde jag torkade upp allt, men en hel del rann in under en skärbräda som låg på diskbänken. Jag upptäckte det inte förrän jag kom hem från jobbet igår, möttes av förfärlig stank och fann tjocka vita mjölkklumpar under skärbrädet. Det var som när man lyfter upp en tung sten i skogen och finner ett myller av slingrande småkryp inunder. Hemskt otrevligt. Men idag har jag städat bort all smuts och allt äckel man kunnat finna härinne, dammsugit och kastat smutstvätten i maskinen och nu ligger jag och vilar middag och funderar på aftonens träningspass i Jakobs Stege.
Det har inte blivit något ännu eftersom jag haft fullt med annat, hela helgen och hela veckan.
--
Krogrunda med A i fredags. Vi möttes upp vid Medborgarplatsen. Vi ville sitta på uteservering precis som sist, men Snapps var fullsatt den här gången, löningsfredag som det var, så vi vandrade Götgatan i riktning mot Slussen istället. Testade Mosebacke, som inte heller hade några lediga sittplatser. Gick ner till Debaser som var lika fullt det, men vid det laget var vi så törstiga att vi inte brydde oss längre. Vi beställde varsin öl och ställde oss nära utgången för att inte bli totalt överröstade av musiken. Vi pratade om allt möjligt, och kom in på Accelerator-festivalen.
”Bright Eyes kommer”, sa jag med en ironisk grimas.
”Ja, jag är ju inte så förtjust i dem”, sa hon.
Jag skrattade. Jag minns ju. Så väl.
”Jag kommer ihåg konserten”, sa jag. ”Jag var i extas och du var helt…”
Jag satt på en av Södra Teaterns balkonger, förstummad och grinfärdig och alldeles hänförd. Conor Oberst var fullständigt vansinnig på scenen, hoppade upp och ner på sin stol och sjöng hjärtat ur kroppen. Jag tänkte; ”Det här måste få henne att ändra uppfattning”, men när jag vände mig mot henne såg hon alldeles likgiltig ut, med en min som var mer uttråkad än något annat. När vi gick därifrån hade jag en Bright Eyes-poster med mig. Jag var så rädd att den skulle gå sönder att jag ville gå hem med det samma, trots att hon ville gå ut och ta en öl. Min vilja gick igenom, och hon tyckte nog det var en ganska misslyckad kväll. Det var augusti 2001.
”Ja, du var verkligen eld och lågor.”
”Det var verkligen det bästa jag någonsin sett tyckte jag. Men nu är jag nog mer inne på din linje. Eller nej… De var bra. Då.”
Något välbekant spelades från Debasers högtalare.
”Åh, vänta”, sa jag med pekfingret i luften. ”Det här är ju världens bästa låt, det är ju…”
”Jag känner inte igen den”, sa hon. ”Jag har nog halkat efter en del i mitt musiklyssnande.”
”Det är Jonathan Richman! Jag älskar den här låten!”
”Den låter bra.”
Det var ”I’m Straight”, en av mina favoritlåtar med Richman. Vi stannade kvar tills den tagit slut, och gick sedan tillbaka till Mosebacke där vi något naivt hoppades att det helt automagiskt skulle ha uppenbarats nya sittplatser. Det hade det inte, men vi fick tag i ett bord utan stolar och drack våra öl lutade mot det. A beställde in nötter. Min gamla skolkamrat Henke dök upp och försvann. A och jag samtalade en stund medan ölen sjönk undan i våra glas, och så började det dra lite kallt så vi sökte oss mot en inomhusservering istället. Valet föll på Hjärtats Bar.
Vid det här laget var vi väl inte direkt fulla, men så pass berusade att vi klarade av att prata om allvarligare saker än plugget och pop och bio såklart. Saker som vad som hände och varför och ur det kändes efteråt.
Det är märkligt det här, att på nytt lära känna en människa som man en gång känt, att peta på ärr som sedan länge bleknat och övergått i att bara vara minnen av ärr. Man tänker att det ska finnas något där, att det fortfarande ska ömma när man petar på det, men det enda som känns är en sentimental ilning och en känsla av overklighet. Inte ens fantomsmärtor.
Det är som om en röd tråd plötsligt uppenbarats under mina fötter, som om jag balanserat på den hela tiden men först nu klarar av att se den. Eller som om de här mötena är felplacerade i tiden, som om allt det här borde ha hänt någonstans strax efter det där avslutande samtalet, för flera år sedan, hur omöjligt det än hade varit.
Mitt liv känns just nu skrämmande mycket som en Haruki Murakami-roman.
Vi gick från Hjärtats Bar strax före stängning. Köpte varsin falafel på Hornsgatan. Jag petade mest i min medan vi pratade om allt och ingenting, och den allvarliga stämningen var nu som bortblåst, och jag blev återigen påmind om hur väldigt rolig A är. Gång på gång överrumplades jag av något skämt som kom totalt oväntat och som var så kvickt att jag inte alls hängt med från början. En bra kväll.
--
Väcktes av SMS från Åsa morgonen därpå. Jag var inte bakfull, men väldigt, väldigt trött, så jag låg kvar i sängen en lång stund, precis som varje lördagsmorgon. Kring tolv gick jag upp, gjorde mig i ordning och åkte in till Liljeholmen där Åsa och jag åt en varsin sallad innan vi åkte till Ikea. Jag köpte på mig två örngott och lite värmeljus. Det tog ett par timmar. Tillbringade resten av kvällen ensam hemma, där jag åt chips och grät mer till Susanne Biers ”Efter Bröllopet” än jag någonsin gråtit till en film tidigare.
--
Så blev det söndag och sommarvarmt. Jag lämnade tillbaka filmen och for in till stan med datorväskan över axeln. Gick till Pet Sounds där jag köpte ett gammalt nummer av Sex, mest för att jag ville läsa Dave Eggers-intervjun som fanns där. Satte mig på en bänk i Greta Garbos Park och läste Dave Eggers-intervjun. Insåg att jag redan läst den, men lät inte det nedslå mig.
Jag hade tänkt gå till String och snylta på deras trådlösa nätverk för att kunna betala lite räkningar och så, men insåg att jag säkert kunde gå hem till Anna M och göra det istället. Lite behagligare än att sitta ensam på café och trängas. Brukar kunna vara svårt att hitta sittplatser på String också. Sagt och gjort, jag gick dit, kopplade in min dator och uträttade mina ärenden. Sen gick vi ut, Anna M och jag, köpte lite mat och satte oss i en park en stund. Hon med sushi, jag med kebab. Riktigt trevligt. På vägen tillbaka insåg jag att jag var sugen på att se ”Spider-man 3”. Det var Anna också, så vi bestämde oss för att köpa biljetter till den sena föreställningen. Jag åkte hem, lagade lite mat, sov en stund och åkte sedan in. Och filmen var bra. Sämst i trilogin visserligen, men ändå bra. Underhållande.
När jag kom hem var det sent, men jag kunde inte somna. Låg och tänkte på helgen, en bra helg, och på hur märkligt livet kan vara.
--
Och nu flyter bara de meningslösa veckodagarna på, en strid ström av samma saker, om och om igen. Kaffekoppar som fylls på och töms, ett headset som sätts på huvudet och tas av, en tunnelbana fram och tillbaka mellan Liljeholmen och Mälarhöjden, svordomar som yttras, några skratt då och då, en hel del stress och en del givande MSN-konversationer mellan varven. Promenader till Tempo där man köper frukt till efterrätt och en avokado till matlådan, munhuggande med Jenny Z, planerande av utbildningar, arga mail och arga samtal, ångest och oro och längtan bort och efter mening, och ändå tickar klockan bara fortare och fortare för varje dag.
--
Igår, tisdag, fick jag en liten försmak på helgen. Det var vernissage/releasefest på Allmäna Galleriet. Kraut/postrock-bandet Norma släppte skiva och Olof var en av ett helt gäng konstnärer som ställde ut målningar inspirerade av musiken. Jag följde därför med honom och hans vän Jens dit, drack en gratisöl och snackade lite med dem och med andra tills Norma gick på scenen.
Tavlorna var mer imponerande än bandet. Inte för att det var något större fel på dem, de var väl bra, men jag vill ha min postrock så som bara skotska fyllskallar och tjuriga kanadensare kan leverera den. Jag drog hem så fort de gått av scenen.
--
Och sedan jag började skriva på detta har jag varit duktig. Hämtat kläderna ur maskinen, tagit en promenad och klättrat i Jakobs Stege. Nu spelar jag Arab Straps ”Screaming In The Trees” från ”The Red Thread”, och jag funderar på vart min röda tråd ska leda mig imorgon.
Wednesday, May 30, 2007
Monday, May 28, 2007
Jacobs ladder.
Måndag 28 maj - 07
Mysteriet med Teatertjejen är löst. Jag har efter veckor av sökande hittat hennes MySpace-sida, och jag vet nu hennes namn, att hon är trettiofyra år gammal och INTE singel. Strunt samma, där hade jag ändå övergett hoppet. Skönt att äntligen kunna betrakta detta fall som avslutat, trots allt.
--
Alldeles utanför min ytterdörr finns en liten stentrappa som leder ner till gatan, och alldeles nedanför gatan finns en betydligt längre stentrappa. Den trappan, och gatan som leder till den, heter Jakobs Stege. Jag vet inte vem Jakob är, men ”Jakobs Stege” är något från Bibeln va? Passande. Jakobs Stege är nämligen en stentrappa av rent bibliska proportioner. Redan på inflyttningsdagen tänkte jag och Anna M ta en promenad ner till vattnet, men det räckte med en snabb blick på den fruktansvärda trappan för att vi skulle släppa de planerna.
”Eh, jag vet inte om jag orkar gå ner hela den biten”, sa jag.
”Gå ner? Tänk dig att behöva gå upp hela den biten sen!” sa Anna M.
Jag gick upp hela den biten häromdagen, och trodde det skulle bli min död. Hade varit och handlat, så jag bar dessutom en tung Coop-kasse i högerhanden, men jag tror inte jag kan skylla på det. Jag hade blivit precis lika utmattad idag.
Det finns flera vägar man kan gå för att komma hem till mig. En ganska tråkig som går längs med bilvägen. Det är förvisso ganska vackert där också, men jag föredrar att röra mig inne bland husen och de branta backarna. Tyvärr har jag inte riktigt lärt mig att orientera mig där ännu, och därför råkade jag gå lite för långt och hamnade nere bland villorna vid vattnet. Det var bara att välja mellan att gå tillbaka eller att ta trapporna uppför höjden, och jag valde alltså det sista alternativet.
Trapporna är så branta och långa att man inte ser slutet när man börjar bestiga dem. Det är bara ändlösa, förtvivlat grå trappsteg, med lite buskar och blommor, staket och räcken längs sidorna. Här och där finns små avsatser, som klipphyllor på ett berg, med grindar som leder in till villornas prunkande bakgårdar.
Jag fick lov att stanna och ta vilopauser, stödd mot räcket och pipande och rosslande som en gammal sprucken skolorgel. Jag gick dubbelvikt, tog ett steg, och så ännu ett. Tittade bakåt och drabbades nästan av svindel. Tog ännu ett steg, nådde en avsats bara för att finna fler trappor där bakom. Det var en pärs som jag trodde aldrig skulle ta slut.
När jag väl lagt de sista trappstegen bakom mig och ramlade in i kryptan låg luggen klistrad mot pannan, jag var yr och förvirrad, benen och armarna darrade och det blixtrade för ögonen. Min spegelbild var en diffus, vibrerande massa av hud och hår. Jag sjönk ner i fåtöljen och stannade där tills hjärtat började slå i normal takt igen.
När jag reste mig upp hade jag fattat ett beslut. Det är dags att börja träna. Inte träna som i ”träna på gym” som Louise ständigt försöker få mig att börja med men som jag totalvägrar då jag inte finner det värdigt, utan träna som i att ta långa promenader, kanske jogga så smått och komplettera med en daglig bestigning av Jakobs Stege. Kan man inte ta sig upp för ett par trappor är det nog läge att göra något drastiskt åt sin livsstil.
Mysteriet med Teatertjejen är löst. Jag har efter veckor av sökande hittat hennes MySpace-sida, och jag vet nu hennes namn, att hon är trettiofyra år gammal och INTE singel. Strunt samma, där hade jag ändå övergett hoppet. Skönt att äntligen kunna betrakta detta fall som avslutat, trots allt.
--
Alldeles utanför min ytterdörr finns en liten stentrappa som leder ner till gatan, och alldeles nedanför gatan finns en betydligt längre stentrappa. Den trappan, och gatan som leder till den, heter Jakobs Stege. Jag vet inte vem Jakob är, men ”Jakobs Stege” är något från Bibeln va? Passande. Jakobs Stege är nämligen en stentrappa av rent bibliska proportioner. Redan på inflyttningsdagen tänkte jag och Anna M ta en promenad ner till vattnet, men det räckte med en snabb blick på den fruktansvärda trappan för att vi skulle släppa de planerna.
”Eh, jag vet inte om jag orkar gå ner hela den biten”, sa jag.
”Gå ner? Tänk dig att behöva gå upp hela den biten sen!” sa Anna M.
Jag gick upp hela den biten häromdagen, och trodde det skulle bli min död. Hade varit och handlat, så jag bar dessutom en tung Coop-kasse i högerhanden, men jag tror inte jag kan skylla på det. Jag hade blivit precis lika utmattad idag.
Det finns flera vägar man kan gå för att komma hem till mig. En ganska tråkig som går längs med bilvägen. Det är förvisso ganska vackert där också, men jag föredrar att röra mig inne bland husen och de branta backarna. Tyvärr har jag inte riktigt lärt mig att orientera mig där ännu, och därför råkade jag gå lite för långt och hamnade nere bland villorna vid vattnet. Det var bara att välja mellan att gå tillbaka eller att ta trapporna uppför höjden, och jag valde alltså det sista alternativet.
Trapporna är så branta och långa att man inte ser slutet när man börjar bestiga dem. Det är bara ändlösa, förtvivlat grå trappsteg, med lite buskar och blommor, staket och räcken längs sidorna. Här och där finns små avsatser, som klipphyllor på ett berg, med grindar som leder in till villornas prunkande bakgårdar.
Jag fick lov att stanna och ta vilopauser, stödd mot räcket och pipande och rosslande som en gammal sprucken skolorgel. Jag gick dubbelvikt, tog ett steg, och så ännu ett. Tittade bakåt och drabbades nästan av svindel. Tog ännu ett steg, nådde en avsats bara för att finna fler trappor där bakom. Det var en pärs som jag trodde aldrig skulle ta slut.
När jag väl lagt de sista trappstegen bakom mig och ramlade in i kryptan låg luggen klistrad mot pannan, jag var yr och förvirrad, benen och armarna darrade och det blixtrade för ögonen. Min spegelbild var en diffus, vibrerande massa av hud och hår. Jag sjönk ner i fåtöljen och stannade där tills hjärtat började slå i normal takt igen.
När jag reste mig upp hade jag fattat ett beslut. Det är dags att börja träna. Inte träna som i ”träna på gym” som Louise ständigt försöker få mig att börja med men som jag totalvägrar då jag inte finner det värdigt, utan träna som i att ta långa promenader, kanske jogga så smått och komplettera med en daglig bestigning av Jakobs Stege. Kan man inte ta sig upp för ett par trappor är det nog läge att göra något drastiskt åt sin livsstil.
Sunday, May 27, 2007
Hanteringen av mikrovågsugnar.
Torsdag 24 maj - 04
Stod i tunnelbanevagnen och skakade med nya Dinosaur Jr-plattan i lurarna och ett inverterat leende på läpparna. Jag var på väg till Bagarmossen fast jag helst av allt ville hem. Jag hade inte fått med mig alla mina prylar när jag flyttstädade i söndags. Kvar i lägenheten stod påsar med gamla Atari-disketter, ett durkslag, några hoprullade skrynkliga konsertaffischer (Red House Painters och Bright Eyes) och gamla datorhögtalare. Mest en massa skräp som man egentligen inte behöver men inte heller vill skiljas från.
Någon gång kan det ju vara roligt att plocka fram det.
Tyvärr stod där också min mikrovågsugn. Jag är inte i något akut behov av en mikrovågsugn, en sådan ingår nämligen i möblemanget i nya lyan, så just nu klarar jag mig fint. Men jag fick den här i julklapp julen 2005, så den är ganska ny, och den dagen jag lämnar Mälarhöjden känner jag inte direkt för att köpa en ny. Skulle ju kännas fruktansvärt onödigt. Eftersom jag inte har tillgång till bil och saknade möjlighet att ta med mikron på tunnelbanan hade jag tyvärr inget val, utan skulle vara tvungen att ställa den i grovsoprummet. Det var därför jag surade.
Jag befann mig någonstans mellan Skärmarbrink och Hammarbyhöjden när jag såg ett välbekant leende någonstans till höger om mig. Det var min vän Ann-Sofie som var på väg hem från sitt jobb på Aftonbladet. Hon trängde sig fram genom människoskocken, vi kramade om varandra, och jag förklarade min situation för henne.
”Men ställ den hos mig då?” föreslog hon. Vilken ängel!
Sagt och gjort. Jag slog följe med henne hem. Hon bodde i en del av Bagis där jag aldrig tidigare satt en fot, men ändå inte farligt långt från Fogdevägen där jag tidigare bodde. Jag fick låna hennes cykel, och på den trampade jag iväg till mina forna hemkvarter. Det var så länge sen jag cyklade senast, har inte suttit på en sadel sedan jag flyttade hit, men färden gick bra. Var ganska säker på att jag skulle få punktering – hela mikrosituationen hade ju hittills löst sig lite för bra för att resten skulle flyta på friktionsfritt. Någonstans var ju lyckan tvungen att vända.
När jag kom upp till översta våningen och tryckte ner handtaget var dörren inte låst. Målaren som skulle rusta upp lägenheten (den var i uselt skick när vi flyttade in, barn hade målat tuschstreck på väggarna, skåpluckor saknade handtag, stora borrhål i väggarna) var på plats och stod som bäst och spacklade när jag kom in.
”Jag ställde dina grejer i garderoben”, sa han, så jag gick dit. Lyfte ut mikrovågsugnen, som var tyngre än jag mindes den, bar den nerför trapporna och placerade den på cykelns pakethållare. Att det skulle bli omöjligt att cykla tillbaka till Ann-Sofie på det viset förstod jag ju förstås sedan tidigare, men det var faktiskt nog så svårt att bara balansera spektaklet. Vinglade fram över parkeringen och ut på vägen, och snart var jag rejält trött i armen. Det tar på krafterna att hålla en skakande mikrovågsugn på plats. Bestämde mig för att gena över en gräsplan, och för att komma dit var jag tvungen att leda cykeln över en liten grusgång.
Det var där jag tappade mikron. Den voltade genom luften och slog i backen med ett brak. Jag svor och var frestad att bara låta den ligga kvar där, men den såg så pass oskadd ut – inte ens glasskivan inuti hade spruckit – att jag inte hade hjärta till det. Jag lät den återvända till pakethållaren och fortsatte min mödosamma vandring. När jag väl var framme hos Ann-Sofie igen var jag dyblöt av svett. Lyckligtvis blåste ljumna vindar, så när jag gick tillbaka till lägenheten utan vare sig cykel eller mikrovågsugn torkade det värsta upp, och jag kunde packa ihop de sista prylarna i lugn och ro.
Mitt liv i Bagarmossen är därmed historia.
Stod i tunnelbanevagnen och skakade med nya Dinosaur Jr-plattan i lurarna och ett inverterat leende på läpparna. Jag var på väg till Bagarmossen fast jag helst av allt ville hem. Jag hade inte fått med mig alla mina prylar när jag flyttstädade i söndags. Kvar i lägenheten stod påsar med gamla Atari-disketter, ett durkslag, några hoprullade skrynkliga konsertaffischer (Red House Painters och Bright Eyes) och gamla datorhögtalare. Mest en massa skräp som man egentligen inte behöver men inte heller vill skiljas från.
Någon gång kan det ju vara roligt att plocka fram det.
Tyvärr stod där också min mikrovågsugn. Jag är inte i något akut behov av en mikrovågsugn, en sådan ingår nämligen i möblemanget i nya lyan, så just nu klarar jag mig fint. Men jag fick den här i julklapp julen 2005, så den är ganska ny, och den dagen jag lämnar Mälarhöjden känner jag inte direkt för att köpa en ny. Skulle ju kännas fruktansvärt onödigt. Eftersom jag inte har tillgång till bil och saknade möjlighet att ta med mikron på tunnelbanan hade jag tyvärr inget val, utan skulle vara tvungen att ställa den i grovsoprummet. Det var därför jag surade.
Jag befann mig någonstans mellan Skärmarbrink och Hammarbyhöjden när jag såg ett välbekant leende någonstans till höger om mig. Det var min vän Ann-Sofie som var på väg hem från sitt jobb på Aftonbladet. Hon trängde sig fram genom människoskocken, vi kramade om varandra, och jag förklarade min situation för henne.
”Men ställ den hos mig då?” föreslog hon. Vilken ängel!
Sagt och gjort. Jag slog följe med henne hem. Hon bodde i en del av Bagis där jag aldrig tidigare satt en fot, men ändå inte farligt långt från Fogdevägen där jag tidigare bodde. Jag fick låna hennes cykel, och på den trampade jag iväg till mina forna hemkvarter. Det var så länge sen jag cyklade senast, har inte suttit på en sadel sedan jag flyttade hit, men färden gick bra. Var ganska säker på att jag skulle få punktering – hela mikrosituationen hade ju hittills löst sig lite för bra för att resten skulle flyta på friktionsfritt. Någonstans var ju lyckan tvungen att vända.
När jag kom upp till översta våningen och tryckte ner handtaget var dörren inte låst. Målaren som skulle rusta upp lägenheten (den var i uselt skick när vi flyttade in, barn hade målat tuschstreck på väggarna, skåpluckor saknade handtag, stora borrhål i väggarna) var på plats och stod som bäst och spacklade när jag kom in.
”Jag ställde dina grejer i garderoben”, sa han, så jag gick dit. Lyfte ut mikrovågsugnen, som var tyngre än jag mindes den, bar den nerför trapporna och placerade den på cykelns pakethållare. Att det skulle bli omöjligt att cykla tillbaka till Ann-Sofie på det viset förstod jag ju förstås sedan tidigare, men det var faktiskt nog så svårt att bara balansera spektaklet. Vinglade fram över parkeringen och ut på vägen, och snart var jag rejält trött i armen. Det tar på krafterna att hålla en skakande mikrovågsugn på plats. Bestämde mig för att gena över en gräsplan, och för att komma dit var jag tvungen att leda cykeln över en liten grusgång.
Det var där jag tappade mikron. Den voltade genom luften och slog i backen med ett brak. Jag svor och var frestad att bara låta den ligga kvar där, men den såg så pass oskadd ut – inte ens glasskivan inuti hade spruckit – att jag inte hade hjärta till det. Jag lät den återvända till pakethållaren och fortsatte min mödosamma vandring. När jag väl var framme hos Ann-Sofie igen var jag dyblöt av svett. Lyckligtvis blåste ljumna vindar, så när jag gick tillbaka till lägenheten utan vare sig cykel eller mikrovågsugn torkade det värsta upp, och jag kunde packa ihop de sista prylarna i lugn och ro.
Mitt liv i Bagarmossen är därmed historia.
Wednesday, May 23, 2007
Early morning are you working?
Onsdag 23 maj - 07
Gick upp tidigt denna morgon, redan vid klockan sex. Tänk, för bara några veckor sedan hade jag inte alls betraktat det som tidigt, utan som fullständigt normalt. Från Bagarmossen tog det en timme att ta sig från porten till jobbets glidande glasdörrar. Nu tar det bara en dryg halvtimme. Det tråkiga är bara att röda linjen till och från Norsborg alltid är så full med folk att det blir omöjligt att sätta sig ner och läsa. Man tvingas stå och vingla mellan svettstinkande alkisar och kontorsråttor i Burberryhalsdukar, med mp3-spelaren på smärtsam volym och händerna krampaktigt slutna kring de bakterieinsmorda gula stödstängerna. Bättre kan man ha det.
Den här morgonen var dock en ganska bra morgon. Jag testade att kamma luggen åt motsatt håll mot hur jag brukar kamma den, och blev nöjd med resultatet. Drog på mig kavajen och gick ner till tunnelbanan. Solen sken ute, och fåglar kvittrade. Såg ut att bli en fin dag. Det var fyra minuter kvar tills tuben skulle anlända, så jag lutade mig mot tegelväggen och plockade upp ”The Wind-up Bird Chronicle” som jag kommit halvvägs i. Han läsa några rader när jag upptäckte att någon stod oroväckande nära, precis mitt emot mig, och betraktade mig.
”Jag är också pank”, höll jag på att muttra, men tittade upp och såg att det var Johanna N.
”Vad du skräms!” sa jag istället.
”Kände du dig iakttagen?”
”Ja, jag blev lite nervös. Jag hade glömt bort att jag hade vänner och bekanta här i Mälarhöjden.”
”Vad läser du för något?”
Jag höll en monolog om Murakamis samlade verk under resan till Liljeholmen, Johanna nickade och ställde frågor som den journalist hon är, och så skildes vi åt. Hon mot sin gruva, jag mot min.
--
Ikväll har jag tittat på film. ”Attentatet Mot Richard Nixon”. Väldigt tät, gripande och välspelad. Den amerikanska drömmen synad genom Dostojevskijs källarhål. En fallstudie, och en ganska fantastisk sådan, om än väldigt oroande. Jag fann nämligen att jag identifierade mig väldigt starkt med Sam Bicke, fann honom djupt sympatisk och beundransvärd. Hans självutplånande vägran att kompromissa och acceptera samhällets spelregler borde man ju egentligen avfärda som fullständigt idiotisk, men jag imponerades istället och kände att jag skulle vilja bli mer som honom. Inte dra det så långt som till slutscenerna, men lite längre än jag gör idag kanske. Bli mer obeveklig, knyta näven lite hårdare i fickan. När sluttexterna rullat förbi kände jag sån ångest över att gå ett liknande öde till mötes att jag var tvungen att ta en långpromenad genom Mälarhöjden.
Solen var på väg att gå ner, det var ljummet i luften och det doftade tungt av syrener. Här är verkligen prunkande. Lyxvillorna nere vid vattnet skyddas av flera lager murar och vallgravar och radvis av buskar, fruktträd och blomsterrabatter, de har tinnar och torn och flera våningar och på uppfarterna står sportbilar och motorcyklar, skinande blanka. Det är ett absurt kvarter att bo i, absurt med väldigt vackert. Inget kvarter som vare sig jag eller Sam Bicke borde leva i, men här lever jag, som ett trojanskt virus som Bosse släppt in i hårddisken.
Jag mötte honom på vägen hem, Bosse. Han var ute och rastade Snobben, hunden som just nu jagar en boll över golvet strax ovanför mitt huvud.
”Är du intresserad av fotboll?” frågade han.
”Jag är inte så värst insatt”, sa jag.
”Jag och sonen ska kolla på matchen, du kan ju komma upp om du vill.”
”Tack men nej tack”, sa jag. ”Jag ska knyta mig tidigt ikväll.”
Det ska jag nog inte, men jag uppskattade gesten. Det blir en kopp te, lite läsning och lite ångest över att jag spenderar ännu en kväll hemma i kryptan istället för bland vänner.
Det har varit några ensamma dagar.
Gick upp tidigt denna morgon, redan vid klockan sex. Tänk, för bara några veckor sedan hade jag inte alls betraktat det som tidigt, utan som fullständigt normalt. Från Bagarmossen tog det en timme att ta sig från porten till jobbets glidande glasdörrar. Nu tar det bara en dryg halvtimme. Det tråkiga är bara att röda linjen till och från Norsborg alltid är så full med folk att det blir omöjligt att sätta sig ner och läsa. Man tvingas stå och vingla mellan svettstinkande alkisar och kontorsråttor i Burberryhalsdukar, med mp3-spelaren på smärtsam volym och händerna krampaktigt slutna kring de bakterieinsmorda gula stödstängerna. Bättre kan man ha det.
Den här morgonen var dock en ganska bra morgon. Jag testade att kamma luggen åt motsatt håll mot hur jag brukar kamma den, och blev nöjd med resultatet. Drog på mig kavajen och gick ner till tunnelbanan. Solen sken ute, och fåglar kvittrade. Såg ut att bli en fin dag. Det var fyra minuter kvar tills tuben skulle anlända, så jag lutade mig mot tegelväggen och plockade upp ”The Wind-up Bird Chronicle” som jag kommit halvvägs i. Han läsa några rader när jag upptäckte att någon stod oroväckande nära, precis mitt emot mig, och betraktade mig.
”Jag är också pank”, höll jag på att muttra, men tittade upp och såg att det var Johanna N.
”Vad du skräms!” sa jag istället.
”Kände du dig iakttagen?”
”Ja, jag blev lite nervös. Jag hade glömt bort att jag hade vänner och bekanta här i Mälarhöjden.”
”Vad läser du för något?”
Jag höll en monolog om Murakamis samlade verk under resan till Liljeholmen, Johanna nickade och ställde frågor som den journalist hon är, och så skildes vi åt. Hon mot sin gruva, jag mot min.
--
Ikväll har jag tittat på film. ”Attentatet Mot Richard Nixon”. Väldigt tät, gripande och välspelad. Den amerikanska drömmen synad genom Dostojevskijs källarhål. En fallstudie, och en ganska fantastisk sådan, om än väldigt oroande. Jag fann nämligen att jag identifierade mig väldigt starkt med Sam Bicke, fann honom djupt sympatisk och beundransvärd. Hans självutplånande vägran att kompromissa och acceptera samhällets spelregler borde man ju egentligen avfärda som fullständigt idiotisk, men jag imponerades istället och kände att jag skulle vilja bli mer som honom. Inte dra det så långt som till slutscenerna, men lite längre än jag gör idag kanske. Bli mer obeveklig, knyta näven lite hårdare i fickan. När sluttexterna rullat förbi kände jag sån ångest över att gå ett liknande öde till mötes att jag var tvungen att ta en långpromenad genom Mälarhöjden.
Solen var på väg att gå ner, det var ljummet i luften och det doftade tungt av syrener. Här är verkligen prunkande. Lyxvillorna nere vid vattnet skyddas av flera lager murar och vallgravar och radvis av buskar, fruktträd och blomsterrabatter, de har tinnar och torn och flera våningar och på uppfarterna står sportbilar och motorcyklar, skinande blanka. Det är ett absurt kvarter att bo i, absurt med väldigt vackert. Inget kvarter som vare sig jag eller Sam Bicke borde leva i, men här lever jag, som ett trojanskt virus som Bosse släppt in i hårddisken.
Jag mötte honom på vägen hem, Bosse. Han var ute och rastade Snobben, hunden som just nu jagar en boll över golvet strax ovanför mitt huvud.
”Är du intresserad av fotboll?” frågade han.
”Jag är inte så värst insatt”, sa jag.
”Jag och sonen ska kolla på matchen, du kan ju komma upp om du vill.”
”Tack men nej tack”, sa jag. ”Jag ska knyta mig tidigt ikväll.”
Det ska jag nog inte, men jag uppskattade gesten. Det blir en kopp te, lite läsning och lite ångest över att jag spenderar ännu en kväll hemma i kryptan istället för bland vänner.
Det har varit några ensamma dagar.
Tuesday, May 22, 2007
En tillbakablick #1.
Tisdag 22 maj - 07
Det var flera år sedan nu. Vi var på studieresa till Stockholm med gamla folkhögskoleklassen. Besökte olika tidningsredaktioner på dagarna och drog runt från krog till krog på kvällarna. Den här kvällen hade vi ätit middag på Indian Karishma, dragit vidare till Gröne Jägaren (ja, man var ju ung och våghalsig på den tiden) och därefter hamnat på före detta Mondo, nuvarande Debaser Medis. En av Johans gamla vänner - jag tror hon hette Sara – satt mitt emot mig, och jag pratade som jag alltid gjort om min önskan att flytta till Stockholm.
--
Jag vet inte alls när jag var här första gången. Förmodligen någon gång när jag var väldigt liten. Men jag minns desto tydligare mina första memorerade resor hit. Mina föräldrar tog med mig till Gamla Stan och hjärtat slog snabbare när jag såg A Comics Heavens skylt. Jag satt på hotellrummet på kvällen och läste Punisher-tidningar, och på dagarna insöp jag storstadspulsen och tittade storögt upp längs husfasaderna.
När jag började högstadiet hade jag blivit gammal nog att ta endagstripper till Stockholm tillsammans med mina kompisar. Någon av våra mammor brukade skjutsa oss till busstationen tidigt på morgonen och vi klev av utanför Åhléns eller slottet vid elvatiden med hela eftermiddagen framför oss. Det var oftast jag, Alex, Robert och Jannis som åkte, och ingen av oss kände till något annat av Stockholm än det som Drottninggatan och Gamla Stan hade att erbjuda. Vi han gå gatan fram och tillbaka ett antal gånger innan det var dags att åka hem, och mer behövde vi aldrig. Vi kunde inte ana att det fanns mer att se. Det där bortom Slussen, det var väl ändå bara förorten, och förorten var väl livsfarlig? Det var under någon av dessa bussresor som jag, på vägen hem, blickandes ut genom fönstret, första gången sa att jag ville flytta hit.
Det var inte förrän året efter studenten jag upptäckte mer av Stockholm. A hade födelsedagsfest tillsammans med sin syster och två vänner i en källarlokal i Gamla Stan. Jag hade rest dit tillsammans med Mathias, Jannis och Tommi, och vi bodde i Tommis farbrors tomma lägenhet någonstans mellan Götgatan och Hornsgatan över helgen. Första kvällen promenerade vi uppför Götgatsbacken, och jag var överväldigad. Jag hade aldrig sett så många spännande och intressanta människor på en och samma plats tidigare, och var så fascinerad att jag inte ens hade vett att få mindervärdeskomplex över mina fåniga kläder och min fula frisyr. Och överallt skyltfönster till butiker som jag hade störtat in i om de inte hade stängt för dagen.
A bodde i Stockholm den sommaren, och eftersom vi blivit ett par bodde jag där ett par veckor jag också, i ett litet studentrum vid Tekniska Högskolan. Medan hon var på jobbet tog jag långpromenader till Sankt Eriksplan eller tunnelbanan till Söder, utforskade skiv- och secondhandbutiker och svepte med blicken över fasaderna lika storögt som någonsin.
Jag kände mig som huvudpersonen i ”Gudarna Måste Vara Tokiga”.
Jag kände också, väldigt starkt, att det här var den enda staden där jag verkligen skulle kunna trivas.
--
Och där satt jag på Mondo och pratade med Sara över en öl, och jag sa:
”Det måste vara fantastiskt att aldrig behöva bli uttråkad, att alltid kunna ha något att göra. Här händer ju någonting varje kväll”.
Jag tänkte på lägenheten i Motala som jag skulle återvända till några dagar senare, tänkte på kvällarna på Bryggeriet då det bara var sällskapet som hindrade en från att skrika högt av frustration, på vardagseftermiddagarna efter skolan då man bara satt på kammaren och stirrade tills det var dags att knyta sig.
”Men det finns ju nackdelar med det också”, kontrade Sara. ”Det blir svårt att bara varva ner och ta det lugnt. Det blir som ett krav att alltid hitta på något bara för att man kan, så det känns alltid som om man missar hur mycket som helst bara man stannar hemma en kväll.”
Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men jag tänker på det nu.
För många möjligheter.
Det är tisdag ikväll, imorgon är det onsdag. Sedan i lördags har jag bara suttit hemma på kvällarna, suttit på kammaren och stirrat, och jag har ingenting emot det alls. Jag läser Murakami, Norman Mailer och Coupland, jag skriver och jag lyssnar på musik och jag ser på film. Annat har jag egentligen inte råd med, och inte lust heller. Jag vill mest ta en paus och landa efter långhelgens intensiva festande. Men samtidigt kryper rastlösheten på. Inte så att jag klättrar på väggarna, känner mig deppig eller ens melankolisk. Nej, det känns mer som ett lätt krypande innanför huden. Som om en trött spindel ibland tar några försiktigt trevande steg inuti mig.
Och möjligheterna finns ju där hela tiden, farligt nära.
David som bjöd med mig på fest i lördags, A som undrade när vi skulle gå ut och ta en öl igen, Gulddrakenfesten imorgon (”Ta med några vänner och kom!”)
Och ta mig tusan, kontot är ju inte helt tömt ännu…
Det var flera år sedan nu. Vi var på studieresa till Stockholm med gamla folkhögskoleklassen. Besökte olika tidningsredaktioner på dagarna och drog runt från krog till krog på kvällarna. Den här kvällen hade vi ätit middag på Indian Karishma, dragit vidare till Gröne Jägaren (ja, man var ju ung och våghalsig på den tiden) och därefter hamnat på före detta Mondo, nuvarande Debaser Medis. En av Johans gamla vänner - jag tror hon hette Sara – satt mitt emot mig, och jag pratade som jag alltid gjort om min önskan att flytta till Stockholm.
--
Jag vet inte alls när jag var här första gången. Förmodligen någon gång när jag var väldigt liten. Men jag minns desto tydligare mina första memorerade resor hit. Mina föräldrar tog med mig till Gamla Stan och hjärtat slog snabbare när jag såg A Comics Heavens skylt. Jag satt på hotellrummet på kvällen och läste Punisher-tidningar, och på dagarna insöp jag storstadspulsen och tittade storögt upp längs husfasaderna.
När jag började högstadiet hade jag blivit gammal nog att ta endagstripper till Stockholm tillsammans med mina kompisar. Någon av våra mammor brukade skjutsa oss till busstationen tidigt på morgonen och vi klev av utanför Åhléns eller slottet vid elvatiden med hela eftermiddagen framför oss. Det var oftast jag, Alex, Robert och Jannis som åkte, och ingen av oss kände till något annat av Stockholm än det som Drottninggatan och Gamla Stan hade att erbjuda. Vi han gå gatan fram och tillbaka ett antal gånger innan det var dags att åka hem, och mer behövde vi aldrig. Vi kunde inte ana att det fanns mer att se. Det där bortom Slussen, det var väl ändå bara förorten, och förorten var väl livsfarlig? Det var under någon av dessa bussresor som jag, på vägen hem, blickandes ut genom fönstret, första gången sa att jag ville flytta hit.
Det var inte förrän året efter studenten jag upptäckte mer av Stockholm. A hade födelsedagsfest tillsammans med sin syster och två vänner i en källarlokal i Gamla Stan. Jag hade rest dit tillsammans med Mathias, Jannis och Tommi, och vi bodde i Tommis farbrors tomma lägenhet någonstans mellan Götgatan och Hornsgatan över helgen. Första kvällen promenerade vi uppför Götgatsbacken, och jag var överväldigad. Jag hade aldrig sett så många spännande och intressanta människor på en och samma plats tidigare, och var så fascinerad att jag inte ens hade vett att få mindervärdeskomplex över mina fåniga kläder och min fula frisyr. Och överallt skyltfönster till butiker som jag hade störtat in i om de inte hade stängt för dagen.
A bodde i Stockholm den sommaren, och eftersom vi blivit ett par bodde jag där ett par veckor jag också, i ett litet studentrum vid Tekniska Högskolan. Medan hon var på jobbet tog jag långpromenader till Sankt Eriksplan eller tunnelbanan till Söder, utforskade skiv- och secondhandbutiker och svepte med blicken över fasaderna lika storögt som någonsin.
Jag kände mig som huvudpersonen i ”Gudarna Måste Vara Tokiga”.
Jag kände också, väldigt starkt, att det här var den enda staden där jag verkligen skulle kunna trivas.
--
Och där satt jag på Mondo och pratade med Sara över en öl, och jag sa:
”Det måste vara fantastiskt att aldrig behöva bli uttråkad, att alltid kunna ha något att göra. Här händer ju någonting varje kväll”.
Jag tänkte på lägenheten i Motala som jag skulle återvända till några dagar senare, tänkte på kvällarna på Bryggeriet då det bara var sällskapet som hindrade en från att skrika högt av frustration, på vardagseftermiddagarna efter skolan då man bara satt på kammaren och stirrade tills det var dags att knyta sig.
”Men det finns ju nackdelar med det också”, kontrade Sara. ”Det blir svårt att bara varva ner och ta det lugnt. Det blir som ett krav att alltid hitta på något bara för att man kan, så det känns alltid som om man missar hur mycket som helst bara man stannar hemma en kväll.”
Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men jag tänker på det nu.
För många möjligheter.
Det är tisdag ikväll, imorgon är det onsdag. Sedan i lördags har jag bara suttit hemma på kvällarna, suttit på kammaren och stirrat, och jag har ingenting emot det alls. Jag läser Murakami, Norman Mailer och Coupland, jag skriver och jag lyssnar på musik och jag ser på film. Annat har jag egentligen inte råd med, och inte lust heller. Jag vill mest ta en paus och landa efter långhelgens intensiva festande. Men samtidigt kryper rastlösheten på. Inte så att jag klättrar på väggarna, känner mig deppig eller ens melankolisk. Nej, det känns mer som ett lätt krypande innanför huden. Som om en trött spindel ibland tar några försiktigt trevande steg inuti mig.
Och möjligheterna finns ju där hela tiden, farligt nära.
David som bjöd med mig på fest i lördags, A som undrade när vi skulle gå ut och ta en öl igen, Gulddrakenfesten imorgon (”Ta med några vänner och kom!”)
Och ta mig tusan, kontot är ju inte helt tömt ännu…
Monday, May 21, 2007
Millan murder mystery.
Lördag 19 maj - 07
Inatt hade jag en sån där följetångsdröm. En sån där som bara fortsätter och fortsätter oberoende av hur många gånger man vaknar och somnar om.
Jag bevistade en fest hos min chef, Millan, och det var en trevlig fest. Massor av människor jag känner och tycker om var där. Vi åt gott, drack gott, hade det gott och blev mer och mer berusade. Hon hade en stor rutig matta på vardagsrumsgolvet som vi dansade på, dansade i timmar. Efter ett tag tog drickat slut, och jag och några vänner blev ombedda att gå till Ica för att köpa mer öl. Det gjorde vi så gärna. Luften var klar och frisk och promenaden rensade våra huvuden. Vi kände oss upplagda för att hålla igång hela natten.
När vi kom tillbaka till Millans hus var det alldeles nedsläckt och knäpptyst. Det var olycksbådande öde. En gigantisk fullmåne hängde alldeles ovanför taket, som ett öga. Hade festen hunnit ta slut medan vi var borta?
Dörren stod på glänt, och den gled upp med ett tyst knarrande när vi knuffade till den. I övrigt hördes inte ett ljud. Vi smög in i huset, kikade runt hörn, vågade oss på att ropa ett försiktigt ”hallå?”, rörde oss från rum till rum. Tills vi kom till vardagsrummet.
Vi backade ut, förstummade. En kvinnokropp – någon okänd, ingen som närvarat på festen - låg i en blodpöl, mitt på golvet. En revolver låg symmetriskt placerad mitt i en av rutorna på vardagsrumsmattan. Jag var den som snabbast återfann fattningen. Jag slet upp en telefon och ringde 112.
En kvinnoröst mötte mig i andra änden, och jag förklarade så sansat och vänligt jag bara kunde att någon hade blivit mördad. Hon frågade vilken adress vi fanns på, och när jag berättat svarade hon kortfattat:
”Vi vet. Millan har redan ringt och berättat, och hon var precis lika trevlig som du.”
Det var bara att vänta på att polisen skulle anlända. Vi fick följa med dem till stationen, en byggnad med vita väggar och skarp lysrörsbelysning, dit även de andra gästerna skjutsats. Vi fick vänta i en sal som påminde om väntsalen på en flygplats, och en och en fördes vi in i små rum där polisen förhörde oss.
De var alla artiga och vänliga, frågade hur vi mådde och om vi verkligen orkade med allt detta just nu, så nära inpå mordet. Allt var så märkligt. Det var ingen av oss som visste vad som hade hänt, hur det hade gått till. När polisen bad mig att redogöra för min kväll hade jag ingen koll på någonting, kunde inte sätta in de olika händelserna i ett sammanhang. Jag snärjde in mig allt mer i mina förklaringar, ångrade mig, började om, stakade mig, stammade och kallsvettades. Kanske var jag fortfarande full?
I väntrummet hade min arbetskamrat Cissi rest sig upp och börjat tala. Hon tyckte att vi skulle starta en insamling till den mördades ära. Kanske starta en stiftelse eller fond eller något, vad som helst. Alla nickade och höll med, men en olustig känsla smög sig på. Jag kände att Cissi spelade över, att hon inte alls var så upprörd som hon utgav sig för att vara. Hon dolde något. Var hon kanske rentav den skyldiga?
När jag vaknade sprang en spindel ut från under sängen. Och jag hade fortfarande inte fått något svar på vem vare sig mördaren eller den mördade var.
--
Jag hade tänkt att fredagskvällen skulle bli lugn. Det kändes välbehövligt efter två utekvällar på raken. Jag inledde dagen med ett långsamt uppvaknande; kaffe, mackor, tidningar och musik. Åkte in till stan vid tvåtiden, gick till Swedbank där jag lämnade in en utbetalningsavi jag fått för några månader sedan. En papperslapp blev till sju papperslappar, och jag gav mig genast iväg för att spendera dem. Första anhalten blev Emmaus, och medan jag stod i provhytten han både Olof och Sara ringa. Sara undrade om jag ville förvandla vår planerade fika till en utekväll istället. Jag borde ju verkligen inte, men kunde inte säga nej heller. Vi kom fram till att vi skulle återkomma till det lite senare.
Inga av plaggen jag provade ville passa, så jag nöjde mig med ett gammalt slitet exemplar av Douglas Couplands ”Generation X”.
Tog tunnelbanan till Zinkensdamm för att prova lyckan på Judiths, men där fanns inget snyggt denna dag, så jag promenerade Hornsgatan ner till ETC. Där fanns ju självklart en massa snygga kläder, men prislapparna såg hotfulla ut. Det var inte helt bortkastat att gå dit dock, eftersom Fredrik också, helt slumpmässigt, gått dit precis samtidigt. Vi tog varsin cola och bestämde att vi skulle höras framåt kvällen.
Jag for hem till Mälis, drack två folköl som blivit över och åkte till Skånegatan, där Sara, Anna W och jag skulle förfesta.
Och förfestade gjorde vi. Det var väl inte anmärkningsvärt på något sätt, men väldigt kul att träffa dem igen.
Pysselgänget.
En gång i tiden, i ett annat liv, hade de det flådigaste kollektivet i hela Motala, och deras fester var de allra roligaste. Tiden går fort.
Anna gav mig komplimanger för min jacka (som jag råkat befläcka genom att luta mig mot en nymålad kebabvagn i onsdags) och mina skor (där den ena fått ett litet hål längst fram när jag råkade ställa monitorn på den under flytten) och de värmde rejält.
Mitt plånbokstillskott till trots var jag inte sugen på något dyrt denna afton. Sara och Anna skulle till Stureplan, så jag gick till Carmen istället, där jag inväntade Fredrik och Frida. Slog mig ner vid ett bord och snart fick jag sällskap av två väldigt trevliga tjejer som underhöll mig medan jag väntade. De jobbade på Posten. Sympatiskt.
Ganska snart dök Fredrik och Frida upp, och vi lyckades få plats vid samma bord allesammans. Tyvärr hade K valt att inte göra dem sällskap, men det känns allt mer som att det kvittar, hela den grejen. Hon var en dröm, inte mer.
Vi åkte hem till Fredrik vid halv ett någon gång, bara han, Frida och jag. Köpte med svindyr folköl på Seven Eleven, och jag drack en i hans lugubra lägenhet innan jag kände att det var nog. De andra var också trötta och erbjöd mig sovplats på soffan, men jag ville inte göra den kommande baksmällan några tjänster. Jag blir sällan så dålig som då jag tillbringat natten på en soffa, och en rejäl bakislördag vore väldigt olämplig eftersom jag skulle till Bagarmossen och städa ur det sista i gamla lägenheten.
--
Tack och lov klarade jag mig riktigt lindrigt. Var bara lite seg och snurrig när jag vaknade av alarmet på morgonen. Jag tog med mig min laptop till Bagis och kopplade in den för att kunna lyssna på lite musik medan jag städade. Det innebar ju tyvärr att jag hade möjlighet att spendera en del tid vid nätet också, och det gjorde jag. Lite för mycket, för plötsligt var klockan mycket och jag hade knappt lyft ett finger. Det blev lite brådskande och jag insåg rätt snart att jag tagit mig vatten över huvudet. Vår gamla lägenhet var inte liten, och trots att Åsa rengjort en hel del var det inga små ytor som skulle gås igenom. Spisen och ugnen skulle rengöras, vardagsrumsgolvet, mina garderober, toaletterna… en hel mängd prylar skulle slängas, alternativt tas med till Mälarhöjden.
Även om jag inte var jättebakis var jag i alla fall trött och sliten, och projektet började kännas övermäktigt. Till slut var det nästan så att jag snyftade i frustration, och ganska snart gav jag upp. Då hade jag ändå fått ordning på det mesta, men lite blev tyvärr kvar till morgondagen.
Så får det väl vara då.
Mitt motto: gör inget idag som du kan göra imorgon.
--
”Jag minns och håret reser sig, och låt det vara skrivet: man kan ha hur mycket kul som helst i det här livet, om man har råd och kan betala priset”
Eldkvarn – Blues För Bodil Malmsten
Inatt hade jag en sån där följetångsdröm. En sån där som bara fortsätter och fortsätter oberoende av hur många gånger man vaknar och somnar om.
Jag bevistade en fest hos min chef, Millan, och det var en trevlig fest. Massor av människor jag känner och tycker om var där. Vi åt gott, drack gott, hade det gott och blev mer och mer berusade. Hon hade en stor rutig matta på vardagsrumsgolvet som vi dansade på, dansade i timmar. Efter ett tag tog drickat slut, och jag och några vänner blev ombedda att gå till Ica för att köpa mer öl. Det gjorde vi så gärna. Luften var klar och frisk och promenaden rensade våra huvuden. Vi kände oss upplagda för att hålla igång hela natten.
När vi kom tillbaka till Millans hus var det alldeles nedsläckt och knäpptyst. Det var olycksbådande öde. En gigantisk fullmåne hängde alldeles ovanför taket, som ett öga. Hade festen hunnit ta slut medan vi var borta?
Dörren stod på glänt, och den gled upp med ett tyst knarrande när vi knuffade till den. I övrigt hördes inte ett ljud. Vi smög in i huset, kikade runt hörn, vågade oss på att ropa ett försiktigt ”hallå?”, rörde oss från rum till rum. Tills vi kom till vardagsrummet.
Vi backade ut, förstummade. En kvinnokropp – någon okänd, ingen som närvarat på festen - låg i en blodpöl, mitt på golvet. En revolver låg symmetriskt placerad mitt i en av rutorna på vardagsrumsmattan. Jag var den som snabbast återfann fattningen. Jag slet upp en telefon och ringde 112.
En kvinnoröst mötte mig i andra änden, och jag förklarade så sansat och vänligt jag bara kunde att någon hade blivit mördad. Hon frågade vilken adress vi fanns på, och när jag berättat svarade hon kortfattat:
”Vi vet. Millan har redan ringt och berättat, och hon var precis lika trevlig som du.”
Det var bara att vänta på att polisen skulle anlända. Vi fick följa med dem till stationen, en byggnad med vita väggar och skarp lysrörsbelysning, dit även de andra gästerna skjutsats. Vi fick vänta i en sal som påminde om väntsalen på en flygplats, och en och en fördes vi in i små rum där polisen förhörde oss.
De var alla artiga och vänliga, frågade hur vi mådde och om vi verkligen orkade med allt detta just nu, så nära inpå mordet. Allt var så märkligt. Det var ingen av oss som visste vad som hade hänt, hur det hade gått till. När polisen bad mig att redogöra för min kväll hade jag ingen koll på någonting, kunde inte sätta in de olika händelserna i ett sammanhang. Jag snärjde in mig allt mer i mina förklaringar, ångrade mig, började om, stakade mig, stammade och kallsvettades. Kanske var jag fortfarande full?
I väntrummet hade min arbetskamrat Cissi rest sig upp och börjat tala. Hon tyckte att vi skulle starta en insamling till den mördades ära. Kanske starta en stiftelse eller fond eller något, vad som helst. Alla nickade och höll med, men en olustig känsla smög sig på. Jag kände att Cissi spelade över, att hon inte alls var så upprörd som hon utgav sig för att vara. Hon dolde något. Var hon kanske rentav den skyldiga?
När jag vaknade sprang en spindel ut från under sängen. Och jag hade fortfarande inte fått något svar på vem vare sig mördaren eller den mördade var.
--
Jag hade tänkt att fredagskvällen skulle bli lugn. Det kändes välbehövligt efter två utekvällar på raken. Jag inledde dagen med ett långsamt uppvaknande; kaffe, mackor, tidningar och musik. Åkte in till stan vid tvåtiden, gick till Swedbank där jag lämnade in en utbetalningsavi jag fått för några månader sedan. En papperslapp blev till sju papperslappar, och jag gav mig genast iväg för att spendera dem. Första anhalten blev Emmaus, och medan jag stod i provhytten han både Olof och Sara ringa. Sara undrade om jag ville förvandla vår planerade fika till en utekväll istället. Jag borde ju verkligen inte, men kunde inte säga nej heller. Vi kom fram till att vi skulle återkomma till det lite senare.
Inga av plaggen jag provade ville passa, så jag nöjde mig med ett gammalt slitet exemplar av Douglas Couplands ”Generation X”.
Tog tunnelbanan till Zinkensdamm för att prova lyckan på Judiths, men där fanns inget snyggt denna dag, så jag promenerade Hornsgatan ner till ETC. Där fanns ju självklart en massa snygga kläder, men prislapparna såg hotfulla ut. Det var inte helt bortkastat att gå dit dock, eftersom Fredrik också, helt slumpmässigt, gått dit precis samtidigt. Vi tog varsin cola och bestämde att vi skulle höras framåt kvällen.
Jag for hem till Mälis, drack två folköl som blivit över och åkte till Skånegatan, där Sara, Anna W och jag skulle förfesta.
Och förfestade gjorde vi. Det var väl inte anmärkningsvärt på något sätt, men väldigt kul att träffa dem igen.
Pysselgänget.
En gång i tiden, i ett annat liv, hade de det flådigaste kollektivet i hela Motala, och deras fester var de allra roligaste. Tiden går fort.
Anna gav mig komplimanger för min jacka (som jag råkat befläcka genom att luta mig mot en nymålad kebabvagn i onsdags) och mina skor (där den ena fått ett litet hål längst fram när jag råkade ställa monitorn på den under flytten) och de värmde rejält.
Mitt plånbokstillskott till trots var jag inte sugen på något dyrt denna afton. Sara och Anna skulle till Stureplan, så jag gick till Carmen istället, där jag inväntade Fredrik och Frida. Slog mig ner vid ett bord och snart fick jag sällskap av två väldigt trevliga tjejer som underhöll mig medan jag väntade. De jobbade på Posten. Sympatiskt.
Ganska snart dök Fredrik och Frida upp, och vi lyckades få plats vid samma bord allesammans. Tyvärr hade K valt att inte göra dem sällskap, men det känns allt mer som att det kvittar, hela den grejen. Hon var en dröm, inte mer.
Vi åkte hem till Fredrik vid halv ett någon gång, bara han, Frida och jag. Köpte med svindyr folköl på Seven Eleven, och jag drack en i hans lugubra lägenhet innan jag kände att det var nog. De andra var också trötta och erbjöd mig sovplats på soffan, men jag ville inte göra den kommande baksmällan några tjänster. Jag blir sällan så dålig som då jag tillbringat natten på en soffa, och en rejäl bakislördag vore väldigt olämplig eftersom jag skulle till Bagarmossen och städa ur det sista i gamla lägenheten.
--
Tack och lov klarade jag mig riktigt lindrigt. Var bara lite seg och snurrig när jag vaknade av alarmet på morgonen. Jag tog med mig min laptop till Bagis och kopplade in den för att kunna lyssna på lite musik medan jag städade. Det innebar ju tyvärr att jag hade möjlighet att spendera en del tid vid nätet också, och det gjorde jag. Lite för mycket, för plötsligt var klockan mycket och jag hade knappt lyft ett finger. Det blev lite brådskande och jag insåg rätt snart att jag tagit mig vatten över huvudet. Vår gamla lägenhet var inte liten, och trots att Åsa rengjort en hel del var det inga små ytor som skulle gås igenom. Spisen och ugnen skulle rengöras, vardagsrumsgolvet, mina garderober, toaletterna… en hel mängd prylar skulle slängas, alternativt tas med till Mälarhöjden.
Även om jag inte var jättebakis var jag i alla fall trött och sliten, och projektet började kännas övermäktigt. Till slut var det nästan så att jag snyftade i frustration, och ganska snart gav jag upp. Då hade jag ändå fått ordning på det mesta, men lite blev tyvärr kvar till morgondagen.
Så får det väl vara då.
Mitt motto: gör inget idag som du kan göra imorgon.
--
”Jag minns och håret reser sig, och låt det vara skrivet: man kan ha hur mycket kul som helst i det här livet, om man har råd och kan betala priset”
Eldkvarn – Blues För Bodil Malmsten
Saturday, May 19, 2007
The Tough Alliance.
Lördag 19 maj - 07
”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss. Det var dags att gå.
--
Jag var vid det här laget ganska tankad, och inte alls på humör för hemgång. Vi gick förbi Indigo, och jag var bara tvungen att springa in, om så bara för att ta reda på vad stället hette (jag hade vid tillfället glömt bort det, och det finns ju ingen skylt som talar om det på utsidan). Där inne stod både Anders Wendin och Henric De La Cour, men ingen jag kände, och mitt sällskap ville gå, så vi drog innan jag hunnit köpa någon öl. Kanske lika bra. Istället gick vi till Medborgarplatsen och åt falafel innan vi for iväg åt olika håll.
--
Jag vaknade i panik på torsdagsmorgonen. Trodde för ett ögonblick att jag skulle iväg till jobbet och hade försovit mig, men insåg snart att jag var ledig. Då tog ångesten över, för jag trodde det var söndag och helgen snart skulle vara slut. Då insåg jag att det bara var torsdag och jag hade långhelg. En behaglig känsla. Nästa problem var baksmällan. En huvudvärkstablett, lite kaffe och två baguetter tog udden av den, och kvar var bara tröttheten. Låg kvar till sängs en lång stund, läste en del, tog det lugnt. Tillbringade i princip hela dagen på det sättet. Somnade om någon gång på eftermiddagen, och vaknade strax före sex. Det var dags att göra sig i ordning. Andreas var ju fortfarande i stan, och vi skulle ses även denna afton.
Jag tog tuben till Medborgarplatsen, där jag slöt upp med nämnda Andreas, Moa och hennes kompis Ylva. Det var lite lustigt med denne Ylva. Jag förstod nästan direkt att vi skulle ha gemensamma bekanta och att de skulle finnas någonstans i min gamla klasskamrat Anna W:s närhet. Så var det också. Hon hade vänner i ÖFA Kollektivet som satte upp pjäsen ”Var God Tag Plats” som jag var och kikade på för någon månad sedan. Tydligen var Moa också bekant med min gamla skolkamrat Linn, som jag också träffade nyligen. Världen är sannerligen inte stor.
Vi var hungriga, så vi gick till Bondegatan för att äta pizza. Slog oss ner på en kylig uteservering, åt och snackade. Mycket trevligt. Efter en stund bröt vi upp, Ylva skulle se ”Spider-man 3” och vi andra gick till Carmen. Vi mötte upp Anna på vägen, gick in, drack några öl och gick ut igen.
Målet för kvällen var Berns, där Kitsuné hade någon klubb och Fox & Wolf skulle spela. Har aldrig hört dem överhuvudtaget, men följde förstås med ändå.
Vi fick en behaglig överraskning när vi kom dit; stället var så gott som folktomt och det kostade ingenting i inträde. Vi slog oss ner på en vinröd divan och beställde öl och vatten. Berns är ju, förstås, ett betydligt flådigare ställe än de jag brukar vistas på, men ikväll var det riktigt trevligt, och jag kunde uppskatta det. Det satt stora teveskärmar på väggarna, och det visades en kortfilm, ur olika vinklar på varje skärm, som handlade om någon stilig koreans halvmiserabla utekväll. Det var väldigt lugnt därinne, och Moa som var trött kunde sträcka ut sig på divanen och sova en stund. Inte ofta man kan sova ute på lokal utan att bli utkastad, men här gick det alldeles utmärkt. När Moa vaknade var hon tyvärr inte upplagd för något fortsatt festande, så hon drog sig hemåt. Synd. Vi tre som var kvar gjorde dock det bästa av situationen, dansade lite; a little self conscious tills också jag kände mig trött och for hem.
På vägen från Berns till T-centralen lyssnade jag på Fennesz ”Venice”. Det är varken första eller sista gången jag går den vägen med Fennesz i lurarna. Allt blir lite vackrare så, lite mer ”Lost In Translation”, lite mer ”Chung-King Express” – tomhet, ödslighet, neon och taxibilar.
”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss. Det var dags att gå.
--
Jag var vid det här laget ganska tankad, och inte alls på humör för hemgång. Vi gick förbi Indigo, och jag var bara tvungen att springa in, om så bara för att ta reda på vad stället hette (jag hade vid tillfället glömt bort det, och det finns ju ingen skylt som talar om det på utsidan). Där inne stod både Anders Wendin och Henric De La Cour, men ingen jag kände, och mitt sällskap ville gå, så vi drog innan jag hunnit köpa någon öl. Kanske lika bra. Istället gick vi till Medborgarplatsen och åt falafel innan vi for iväg åt olika håll.
--
Jag vaknade i panik på torsdagsmorgonen. Trodde för ett ögonblick att jag skulle iväg till jobbet och hade försovit mig, men insåg snart att jag var ledig. Då tog ångesten över, för jag trodde det var söndag och helgen snart skulle vara slut. Då insåg jag att det bara var torsdag och jag hade långhelg. En behaglig känsla. Nästa problem var baksmällan. En huvudvärkstablett, lite kaffe och två baguetter tog udden av den, och kvar var bara tröttheten. Låg kvar till sängs en lång stund, läste en del, tog det lugnt. Tillbringade i princip hela dagen på det sättet. Somnade om någon gång på eftermiddagen, och vaknade strax före sex. Det var dags att göra sig i ordning. Andreas var ju fortfarande i stan, och vi skulle ses även denna afton.
Jag tog tuben till Medborgarplatsen, där jag slöt upp med nämnda Andreas, Moa och hennes kompis Ylva. Det var lite lustigt med denne Ylva. Jag förstod nästan direkt att vi skulle ha gemensamma bekanta och att de skulle finnas någonstans i min gamla klasskamrat Anna W:s närhet. Så var det också. Hon hade vänner i ÖFA Kollektivet som satte upp pjäsen ”Var God Tag Plats” som jag var och kikade på för någon månad sedan. Tydligen var Moa också bekant med min gamla skolkamrat Linn, som jag också träffade nyligen. Världen är sannerligen inte stor.
Vi var hungriga, så vi gick till Bondegatan för att äta pizza. Slog oss ner på en kylig uteservering, åt och snackade. Mycket trevligt. Efter en stund bröt vi upp, Ylva skulle se ”Spider-man 3” och vi andra gick till Carmen. Vi mötte upp Anna på vägen, gick in, drack några öl och gick ut igen.
Målet för kvällen var Berns, där Kitsuné hade någon klubb och Fox & Wolf skulle spela. Har aldrig hört dem överhuvudtaget, men följde förstås med ändå.
Vi fick en behaglig överraskning när vi kom dit; stället var så gott som folktomt och det kostade ingenting i inträde. Vi slog oss ner på en vinröd divan och beställde öl och vatten. Berns är ju, förstås, ett betydligt flådigare ställe än de jag brukar vistas på, men ikväll var det riktigt trevligt, och jag kunde uppskatta det. Det satt stora teveskärmar på väggarna, och det visades en kortfilm, ur olika vinklar på varje skärm, som handlade om någon stilig koreans halvmiserabla utekväll. Det var väldigt lugnt därinne, och Moa som var trött kunde sträcka ut sig på divanen och sova en stund. Inte ofta man kan sova ute på lokal utan att bli utkastad, men här gick det alldeles utmärkt. När Moa vaknade var hon tyvärr inte upplagd för något fortsatt festande, så hon drog sig hemåt. Synd. Vi tre som var kvar gjorde dock det bästa av situationen, dansade lite; a little self conscious tills också jag kände mig trött och for hem.
På vägen från Berns till T-centralen lyssnade jag på Fennesz ”Venice”. Det är varken första eller sista gången jag går den vägen med Fennesz i lurarna. Allt blir lite vackrare så, lite mer ”Lost In Translation”, lite mer ”Chung-King Express” – tomhet, ödslighet, neon och taxibilar.
Wednesday, May 16, 2007
Like it, love it.
Tisdag 15 maj - 07
Den här dagen har varit bra, eller helt okej. Jobbet var inte allt för ansträngande, och när arbetsdagen tagit slut tog jag och Louise för omväxlings skull inte bussen, utan en promenad till Liljeholmen. Solen sken, och det kändes som om värmen var på väg tillbaka efter flera veckor av gråmoln och duggregn. Vi passerade ett bageri där det såldes väldiga muffins, och jag vände ut och in på plånboken, suckade och lät bli att stanna. En annan gång kanske.
Den sista biten längs motorvägen var trafiken tät, och jag återberättande högljutt (återskrek?) handlingen i ”Open Water”. Louise och jag skildes åt vid tvärbanans perrong, där jag svängde av mot Årstahållet. Jag mötte dagens första och hittills enda motgång på Swedbank, där jag skulle hämta ut pengar. De hade stängt fyra och inte alls klockan sex som de påstått på nätet. Jag fick ta ut pengar i bankomat, direkt från kontot istället. Traskade in på Ica Supermarket på Liljeholmstorget, och när jag klev över den grustäckta parkeringen mot tunnelbanan igen skriade plånboken högt av smärta.
--
Väl hemma stekte jag upp lite chili con carne, men orkade inte leta upp rispåsen, så det fick bli pasta till. Åt den medan tvätten sedan igår snurrade runt i torktumlaren i rummet intill. Lyssnade på Mary Lou Lord, och kände för första gången att jag trivdes med nya boendet. Verkligen trivdes alltså, inte ”trivdes lite bättre”, eller ”vantrivdes lite mindre”.
Trivdes.
--
Imorgon är sista arbetsdagen för veckan. På torsdag är det röd dag och på fredag har jag tagit ledigt. Imorgon kommer Andreas till stan, och jag ska till Södra Bar och titta på Tough Alliance med honom och hans vänner. Tror det kan bli riktigt roligt. Ska också ta till vara på långledigheten genom att ta en långpromenad längs med Mälarens stränder, besöka biblioteket, lyssna på gamla skivor, läsa böcker och försöka skriva något vettigt. Sånt som inte behöver kosta pengar, med andra ord. 25:e har aldrig varit så långt borta som nu.
Den här dagen har varit bra, eller helt okej. Jobbet var inte allt för ansträngande, och när arbetsdagen tagit slut tog jag och Louise för omväxlings skull inte bussen, utan en promenad till Liljeholmen. Solen sken, och det kändes som om värmen var på väg tillbaka efter flera veckor av gråmoln och duggregn. Vi passerade ett bageri där det såldes väldiga muffins, och jag vände ut och in på plånboken, suckade och lät bli att stanna. En annan gång kanske.
Den sista biten längs motorvägen var trafiken tät, och jag återberättande högljutt (återskrek?) handlingen i ”Open Water”. Louise och jag skildes åt vid tvärbanans perrong, där jag svängde av mot Årstahållet. Jag mötte dagens första och hittills enda motgång på Swedbank, där jag skulle hämta ut pengar. De hade stängt fyra och inte alls klockan sex som de påstått på nätet. Jag fick ta ut pengar i bankomat, direkt från kontot istället. Traskade in på Ica Supermarket på Liljeholmstorget, och när jag klev över den grustäckta parkeringen mot tunnelbanan igen skriade plånboken högt av smärta.
--
Väl hemma stekte jag upp lite chili con carne, men orkade inte leta upp rispåsen, så det fick bli pasta till. Åt den medan tvätten sedan igår snurrade runt i torktumlaren i rummet intill. Lyssnade på Mary Lou Lord, och kände för första gången att jag trivdes med nya boendet. Verkligen trivdes alltså, inte ”trivdes lite bättre”, eller ”vantrivdes lite mindre”.
Trivdes.
--
Imorgon är sista arbetsdagen för veckan. På torsdag är det röd dag och på fredag har jag tagit ledigt. Imorgon kommer Andreas till stan, och jag ska till Södra Bar och titta på Tough Alliance med honom och hans vänner. Tror det kan bli riktigt roligt. Ska också ta till vara på långledigheten genom att ta en långpromenad längs med Mälarens stränder, besöka biblioteket, lyssna på gamla skivor, läsa böcker och försöka skriva något vettigt. Sånt som inte behöver kosta pengar, med andra ord. 25:e har aldrig varit så långt borta som nu.
Monday, May 14, 2007
Myrstack, trädgård.
Måndag 14 maj - 07
Jag försöker få ordning nu, i kryptan, men det känns hopplöst. Så fort jag kommer innanför dörrarna vill jag bara härifrån. Det går inte. Jag kan inte vända mig om utan att stöta till någonting. Jag får panik. Det känns som om allt ska falla ner över mig och mosa mig till en liten pöl. Det är inte värdigt detta, det är inget hem, det är inte en plats där man kan vistas, dit man kan bjuda hem människor, där man kan laga en god middag och avnjuta den i trevligt sällskap. Det är en plats där man kan krypa in, stänga dörren, dra ner rullgardinerna och stänga världen ute, inte mer. Jag hade accepterat det för tre år sedan, men inte nu längre. Min tillvaro i den här barracken blir högst temporär.
Skulle jag skriva såhär mycket om min nya lägenhet och mina känslor inför den om jag hade tillgång till Internet twentyfourseven? Knappast troligt. Den här dagboken är ett trädgårdsland, och just nu har jag övergödslat och låter ogräset växa fritt.
Jag försöker få ordning nu, i kryptan, men det känns hopplöst. Så fort jag kommer innanför dörrarna vill jag bara härifrån. Det går inte. Jag kan inte vända mig om utan att stöta till någonting. Jag får panik. Det känns som om allt ska falla ner över mig och mosa mig till en liten pöl. Det är inte värdigt detta, det är inget hem, det är inte en plats där man kan vistas, dit man kan bjuda hem människor, där man kan laga en god middag och avnjuta den i trevligt sällskap. Det är en plats där man kan krypa in, stänga dörren, dra ner rullgardinerna och stänga världen ute, inte mer. Jag hade accepterat det för tre år sedan, men inte nu längre. Min tillvaro i den här barracken blir högst temporär.
Okej, lite lite bättre nu. Jag har, efter över en vecka, äntligen kopplat in stereon. Jag slipper nu höra mina skivor filtreras genom datorhögtalarnas surrande. Det förhöjer väl livskvaliteten något. Dessutom fick jag plötsligt lite mer öppna ytor (att tala om öppna ytor i det här kyffet är som att prata om öppna ytor i en myrstack, men hey, allt är relativt…)
Jag tror det värsta, det som ger mig verklig ångest (och nu släpper vi distansen, jag menar verklig ångest) är det faktum att jag inte kommer att få plats med en pinal till här. Min bokhylla är full, mina skivställ är nästan fulla. I egenskap av modern ung man är en stor del av meningen med mitt liv att samla och hamstra. Vad händer nu, när jag inte kan hamstra mer, när alla förråd är fyllda? Ska jag behöva avstå från livets goda, eller ska jag helt enkelt börja leva upp mina tillgångar istället för att spendera dem på ett meningslöst, växande mediebibliotek?
Problem, problem, i-landsproblem, problem.
Det är inte utan att jag önskar jag hade ett gammalt pojkrum att ställa av grejer i.
Skulle jag skriva såhär mycket om min nya lägenhet och mina känslor inför den om jag hade tillgång till Internet twentyfourseven? Knappast troligt. Den här dagboken är ett trädgårdsland, och just nu har jag övergödslat och låter ogräset växa fritt.
Sunday, May 13, 2007
Hunting high and low.
Söndag 13 maj - 07
Jag har tillbringat den här lördagen till sängs med en djävulsk huvudvärk som enda sällskap. Invirad i filtar och med ansiktet nerpressat i kudden har jag räknat timmar och inväntat baksmällans död. Försökte mig på att läsa lite på eftermiddagen, men det gick inget vidare. Kunde inte ta till mig något mer innehållsrikt än gamla Wizard-tidningar, allt annat var för krävande för min svullna hjärna. Sent på eftermiddagen blev jag människa igen, och då var jag mer än lite rastlös.
Vadan allt detta då? Jo, det blev ju utgång på fredagen trots allt. Joel hade redan planerat att dra till ”90’s” på kvällen, och eftersom det var dit även jag skulle bestämde vi oss för att göra det till ett gemensamt projekt. Efter jobbet gick jag därför direkt till Systemet vid Liljeholmen, åkte därefter hem, käkade, tog en öl och en dusch – en kall dusch, då varmvattnet såklart bestämt sig för att vara slut – och åkte sedan till Sumpan. Jag hällde i mig mina öl snabbt, och Joel och jag snackade krigsminnen under tiden.
90’s var helt okej, i alla fall till en början. Det fanns tre dansgolv, ett med eurotechno, ett med 90-talshits och ett med gamla indieklassiker. Tillbringade ingen tid alls på dem, förutom när jag försökte förflytta mig mellan de olika delarna av lokalen. Då var man nämligen tvungen att tränga sig genom hit-dansgolvet med Ace Of Base, Rednex och annat kul ringande i öronen. Sprang på Sanna vid något tillfälle, och vi konstaterade att det på något vis kändes som om ens ungdom fick ett erkännande, samtidigt som det naturligtvis känns skrämmande att folk kan bli nostalgiska av ”Bailando”. Den kom väl bara häromåret?
Det började bra, men kvällen gled snart in i den gamla klassiska ”köpa massor av öl och gå runt runt i cirklar i brist på bättre saker att ta sig för”-rutinen. Jag letade efter K, som enligt insiderinformation skulle finnas på plats. På plats fanns hon dessvärre inte alls. Jag letade och letade tills jag var så trött och hungrig att det enda som återstod var att fara hem till kryptan.
--
På lördagskvällen, när jag vaknat till liv igen, tog jag en promenad genom grannskapet. Det luktade sommar, men i luften var det fortfarande kallt som tidig vår. Det är ett märkligt kvarter att leva i det här. Jag känner mig som den fula ankungen. Det är gigantiska villor med trädgårdar fulla av tunga fruktträd och blommande syrener. Segelbåtar glider förbi på vattnet nedanför slänten, man kan se deras master passera mellan äppelträdens grenar. Bilar av dyrare modell står parkerade på garageuppfarterna. Det påminner om de exklusiva villakvarteren nedanför studentkorridoren i Motala där jag brukade gå promenader för många herrans år sedan.
Jag gick till Coop, köpte frukt och gick sedan en omväg hem. Det var en vacker kväll. Kylig men solig. Det luktade rök, förmodligen satt folk och grillade i sina trädgårdar, bakom draperier av grenar och löv. När jag kom hem sjönk jag ner i fåtöljen, åt min frukt och tittade på ”Grave Of The Fireflies” medan solen långsamt sjönk ner i Mälaren.
Jag har tillbringat den här lördagen till sängs med en djävulsk huvudvärk som enda sällskap. Invirad i filtar och med ansiktet nerpressat i kudden har jag räknat timmar och inväntat baksmällans död. Försökte mig på att läsa lite på eftermiddagen, men det gick inget vidare. Kunde inte ta till mig något mer innehållsrikt än gamla Wizard-tidningar, allt annat var för krävande för min svullna hjärna. Sent på eftermiddagen blev jag människa igen, och då var jag mer än lite rastlös.
Vadan allt detta då? Jo, det blev ju utgång på fredagen trots allt. Joel hade redan planerat att dra till ”90’s” på kvällen, och eftersom det var dit även jag skulle bestämde vi oss för att göra det till ett gemensamt projekt. Efter jobbet gick jag därför direkt till Systemet vid Liljeholmen, åkte därefter hem, käkade, tog en öl och en dusch – en kall dusch, då varmvattnet såklart bestämt sig för att vara slut – och åkte sedan till Sumpan. Jag hällde i mig mina öl snabbt, och Joel och jag snackade krigsminnen under tiden.
90’s var helt okej, i alla fall till en början. Det fanns tre dansgolv, ett med eurotechno, ett med 90-talshits och ett med gamla indieklassiker. Tillbringade ingen tid alls på dem, förutom när jag försökte förflytta mig mellan de olika delarna av lokalen. Då var man nämligen tvungen att tränga sig genom hit-dansgolvet med Ace Of Base, Rednex och annat kul ringande i öronen. Sprang på Sanna vid något tillfälle, och vi konstaterade att det på något vis kändes som om ens ungdom fick ett erkännande, samtidigt som det naturligtvis känns skrämmande att folk kan bli nostalgiska av ”Bailando”. Den kom väl bara häromåret?
Det började bra, men kvällen gled snart in i den gamla klassiska ”köpa massor av öl och gå runt runt i cirklar i brist på bättre saker att ta sig för”-rutinen. Jag letade efter K, som enligt insiderinformation skulle finnas på plats. På plats fanns hon dessvärre inte alls. Jag letade och letade tills jag var så trött och hungrig att det enda som återstod var att fara hem till kryptan.
--
På lördagskvällen, när jag vaknat till liv igen, tog jag en promenad genom grannskapet. Det luktade sommar, men i luften var det fortfarande kallt som tidig vår. Det är ett märkligt kvarter att leva i det här. Jag känner mig som den fula ankungen. Det är gigantiska villor med trädgårdar fulla av tunga fruktträd och blommande syrener. Segelbåtar glider förbi på vattnet nedanför slänten, man kan se deras master passera mellan äppelträdens grenar. Bilar av dyrare modell står parkerade på garageuppfarterna. Det påminner om de exklusiva villakvarteren nedanför studentkorridoren i Motala där jag brukade gå promenader för många herrans år sedan.
Jag gick till Coop, köpte frukt och gick sedan en omväg hem. Det var en vacker kväll. Kylig men solig. Det luktade rök, förmodligen satt folk och grillade i sina trädgårdar, bakom draperier av grenar och löv. När jag kom hem sjönk jag ner i fåtöljen, åt min frukt och tittade på ”Grave Of The Fireflies” medan solen långsamt sjönk ner i Mälaren.
Thursday, May 10, 2007
Panik.
Torsdag 10 maj - 07
Nu är det lite panik. Jag borde plocka ordning i mitt krypin, men jag lyssnar på Damon & Naomi och har panik istället. Jag blev nyss uppringd och informerad om vilken klubb K kommer att befinna sig på imorgon, och jag måste naturligtvis också befinna mig där. Problemet är bara att jag inte har någon att gå med. Ingen ur min vanliga posse kan. Fredrik jobbar, Åsa pluggar, Anna är bjuden på något exklusivt med gästlista där hon måste närvara, arbetskamraterna går inte ut på såna ställen jag vill gå ut på och Olof går inte att få tag i. Panik som sagt. Jag kan ju inte gå dit själv som nåt jäkla mobboffer, men jag kan definitivt inte stanna hemma heller. Bara tanken på att behöva spendera hela helgen i kryptan får min panik att eskalera tills den i princip ger utslag på richterskalan. Jag ringer och skriver till varenda person jag känner i Stockholm med omnejd, och kan bara hoppas att någon nappar.
Jag hatar egentligen att förkorta namn till ensamma bokstäver. Det känns klyschigt och det känns nästan kränkande, men i fallet K gör jag ett undantag. I fallet A likaså. A är lika med Anna, men det namnet måste förkortas eftersom det redan finns för många Annor. Min gamla skolkamrat Anna som hjälpte mig med flytten, min gamla klasskamrat Anna som kommer förbi kryptan och fikar senare i veckan, och så A då, som jag tog två öl med igår. A som jag hade ihop det med för sex år sedan, A som jag av en slump träffade på Götgatan för några veckor sedan. Vi tog en fika då, vi bytte nummer, och sen hände inget på ett bra tag. Sen skickade jag på vinst och förlust iväg ett SMS, och igår kväll träffades vi alltså igen över två öl på Snapps uteservering på Medborgarplatsen. Det var enormt avslappnat och trevligt. A är en väldigt rolig människa. Under de sex år som passerat sedan vi sist sågs hade jag nästan glömt bort hur hon var som person, eller åtminstone inbillat mig att hennes personlighet skulle ha nötts bort och ersatts av något annat. Naturligtvis är man inte riktigt samma personer längre, somligt har självklart förändrats, men i hennes fall märkte jag inte att något skulle ha försämrats. Förmodligen är även jag i stort sett densamma, och jag tror inte att jag heller försämrats nämnvärt.
Vi skildes åt efter de två ölen, hon cyklade hem och jag gick till Willys för att handla. Fastnade dock utanför biografen när jag insåg att ”Spider-man 3” snart skulle visas. De två ölen hade gjort mig lite lullig och jag kände ett enormt behov av lite superhjälteaction. Precis som idag ringde jag halva telefonboken i jakt på någon att gå med, och precis som idag var det ingen som hade tid. Lommade hem till mitt istället, läste en stund och slocknade sedan.
--
Idag, innan paniken slog ner, har jag arbetat en halvdag och därefter varit på konferens där jag ätit gratis lyxmiddag och låtsats lyssna på diverse chefers siffertugg. Dessutom har jag hunnit med en snabb fika med Terese. Jag hinner med så mycket nu när jag inte har något bredband som låser fast mig i hemmet.
Nu är det lite panik. Jag borde plocka ordning i mitt krypin, men jag lyssnar på Damon & Naomi och har panik istället. Jag blev nyss uppringd och informerad om vilken klubb K kommer att befinna sig på imorgon, och jag måste naturligtvis också befinna mig där. Problemet är bara att jag inte har någon att gå med. Ingen ur min vanliga posse kan. Fredrik jobbar, Åsa pluggar, Anna är bjuden på något exklusivt med gästlista där hon måste närvara, arbetskamraterna går inte ut på såna ställen jag vill gå ut på och Olof går inte att få tag i. Panik som sagt. Jag kan ju inte gå dit själv som nåt jäkla mobboffer, men jag kan definitivt inte stanna hemma heller. Bara tanken på att behöva spendera hela helgen i kryptan får min panik att eskalera tills den i princip ger utslag på richterskalan. Jag ringer och skriver till varenda person jag känner i Stockholm med omnejd, och kan bara hoppas att någon nappar.
Jag hatar egentligen att förkorta namn till ensamma bokstäver. Det känns klyschigt och det känns nästan kränkande, men i fallet K gör jag ett undantag. I fallet A likaså. A är lika med Anna, men det namnet måste förkortas eftersom det redan finns för många Annor. Min gamla skolkamrat Anna som hjälpte mig med flytten, min gamla klasskamrat Anna som kommer förbi kryptan och fikar senare i veckan, och så A då, som jag tog två öl med igår. A som jag hade ihop det med för sex år sedan, A som jag av en slump träffade på Götgatan för några veckor sedan. Vi tog en fika då, vi bytte nummer, och sen hände inget på ett bra tag. Sen skickade jag på vinst och förlust iväg ett SMS, och igår kväll träffades vi alltså igen över två öl på Snapps uteservering på Medborgarplatsen. Det var enormt avslappnat och trevligt. A är en väldigt rolig människa. Under de sex år som passerat sedan vi sist sågs hade jag nästan glömt bort hur hon var som person, eller åtminstone inbillat mig att hennes personlighet skulle ha nötts bort och ersatts av något annat. Naturligtvis är man inte riktigt samma personer längre, somligt har självklart förändrats, men i hennes fall märkte jag inte att något skulle ha försämrats. Förmodligen är även jag i stort sett densamma, och jag tror inte att jag heller försämrats nämnvärt.
Vi skildes åt efter de två ölen, hon cyklade hem och jag gick till Willys för att handla. Fastnade dock utanför biografen när jag insåg att ”Spider-man 3” snart skulle visas. De två ölen hade gjort mig lite lullig och jag kände ett enormt behov av lite superhjälteaction. Precis som idag ringde jag halva telefonboken i jakt på någon att gå med, och precis som idag var det ingen som hade tid. Lommade hem till mitt istället, läste en stund och slocknade sedan.
--
Idag, innan paniken slog ner, har jag arbetat en halvdag och därefter varit på konferens där jag ätit gratis lyxmiddag och låtsats lyssna på diverse chefers siffertugg. Dessutom har jag hunnit med en snabb fika med Terese. Jag hinner med så mycket nu när jag inte har något bredband som låser fast mig i hemmet.
Wednesday, May 9, 2007
Jag har bott i alla städer.
Onsdag 9 maj - 07
Min första lägenhet var en trea. Inte en stor trea, inte en liten trea, men en trea, och en trea är stor, oavsett storlek, för att vara ens första egna lägenhet. Egen och egen, jag hyrde den i andra hand av min far, som flyttade ihop med sin blivande fru i den vevan. På sätt och vis var det alltså han, och inte jag, som flyttade hemifrån. Det är lite märkligt, och ända sedan dess har mina boendesituationer varit lite okonventionella. Inte jätteexcentriska, inte så ofta i alla fall, men åtminstone lite småskumma, lite svårförklarade.
Jag stannade i min pappas trea i lite mindre än ett år, från början av hösten till slutet av våren. Mina prylar packades ner i kartonger och hamnade i källaren hos mamma, på golvet i min brors rum, på vinden hos Beckius, tills de slutligen återförenades i ett studentrum i Motala.
Även detta boende blev kortvarigt, inte för att jag vantrivdes, utan för att andra gjorde det. Dessa människor tyckte jag verkade vara en bra person att dela lägenhet, och jag blev så till mig av deras smicker att jag hakade på av bara farten. Vi hamnade i en fyra i ett av Motalas mindre fashionabla kvarter, och jag vantrivdes egentligen från första stund, även om jag inte låtsades om det. Det handlade inte om kvarteret. Problemet var egentligen en enda person. Vi kan kalla honom A.
A hade svårt med spriten. Hade svårt att tacka nej till den, hade svårt att kontrollera den, hade svårt att kontrollera sig när han druckit. A ramlade hem på morgonkvisten flera dagar i veckan, tumlade in i köket, smällde i skåpluckor, skramlade med kastruller och bestick och däckade i andras soffor och sängar. Jag stod ut i några månader. I januari 2004 någon gång tog jag mitt pick och pack och flyttade till min vän Elins gamla lägenhet på Drottninggatan i Motala.
Jag älskade den lägenheten. Den såg ut, kändes och luktade rätt. Den var värdig. Det var ett gammalt gult hus med rött tegel på toppen. Jag rådde ensam över översta våningen med sluttande innertak, vackra gamla fönster och rymliga garderober. De tunna väggarna mäktade inte hålla kylan ute, så det var svinkallt till långt in på våren. Jag tänkte på Richard i ”Den Hemliga Historien” och överlevde med hjälp av värmeljus, tjocka kläder och umgänge, massor av umgänge. Jag minns måndagar med knytkalas och ”Lokalreportern” på teve, jag minns fester och jag minns efterfester och kortspel. Det var en härlig tid, en härlig vår, men så blev det sommarlov, jag lämnade Motala tillfälligt för hemstaden, och när jag kom tillbaka var det dags att flytta ur lägenheten och tillbaka in i studentkorridoren.
Den här gången stannade jag hela året. Jag hade lärt av mitt misstag och lät inte andras viljor styra mig. Att bo i studentrum var billigt, och även om jag trivdes sämre nu än första året så bet jag mig fast. Jag hade träffat flickvän under sommaren 2004, och de veckor hon var på besök var härliga veckor. Jag tyckte om vinternätterna då jag låg nerbäddad i sängen medan hon stod i altandörren och rökte, och frisk kalluft och cigarettrök blandades, fyllde upp rummet, koncentrerades, blev till minnen…
Vi flyttade hem till henne när sommaren kom. Jag minns paniken den sista natten på studentrummet. Jag lade mina prylar i lådor, och det kändes som om jag lade kroppar i likkistor. Det var varmt och klibbigt, och jag lyssnade på Scott Walkers ”The Worlds Strongest Man”.
Sommaren var märklig. Jag levde ömsom radhusliv med katter, barn och arbetslöshet, ömsom ensam i en husvagn i mammas trädgård. Jag kände mig rotlös, jag visste inte vad jag skulle kalla mitt hem, men hade för dåligt samvete för att kunna prata om det. Jag bara flöt, existerade, sov och höll mig på fötter. Till slut fungerade det inte längre. Jag var tvungen att välja, och jag valde att flytta tillbaka till hemstaden, till min mammas hus (husvagnen fungerade inte att bo i när hösten kom) och ganska snart hade jag förlorat en flickvän men vunnit ett jobb och en ny lägenhet.
Jag flyttade in vid årsskiftet 2005/2006. Det finns inte så mycket att säga om den lägenheten. Den kändes mysig till en början, och jag trivdes. Den låg centralt, vilket naturligtvis var bra, men jag hade inte så mycket glädje av den. Det var en plats där man kunde vistas, det var tak över huvudet, men inte mycket mer. I Karlskoga fanns så få människor att umgås med att det inte riktigt gick att fylla det nya boendet med några positiva minnen.
Jag hade bara bott där i en dryg månad när jag reste till Stockholm för att hälsa på Åsa, en av mina forna korridorgrannar, den första av dem jag pratade med. Vi hade en trevlig helg, och några dagar därefter frågade hon om jag ville dela en lägenhet med henne i Bagarmossen. Jag tackade ja omgående, utan vare sig jobb eller studier eller annan trygghet. Hade längtat till Stockholm ända sedan jag först provat på att bo där, några veckor under sommaren 2001.
Efter det beslutet lät jag min lägenhet förfalla. Det kändes meningslöst att göra något med den när jag ändå visste att jag snart skulle flytta. Jag levde bland dammråttor och döende krukväxter ett par månader, tills det var dags att packa ihop och flytta ut.
Bagarmossen ligger så nära tillbaka att det är svårt att sammanfatta. Men det var ett bra boende, jag hade en bra sambo, och för det mesta var det en bra tid. Det fanns tillfälliga svackor, jag tänker främst på senhösten, då jag längtade förtvivlat mycket efter något annat, men överlag får jag lov att säga att det positiva överglänste det negativa. Inte ofta man kan säga så.
Nu då. Mälarhöjden. Mina flyttkartonger står i rummet intill, och jag hoppas Bosse låter mig ha dem här. Vi har inte pratat sedan kvällen jag flyttade hit. Jag har inte varit hemma särskilt mycket, och när jag väl varit här har jag mest packat upp eller sovit.
Det är fortfarande trångt, och allt man tar sig för blir omständigt. Ska jag duscha rinner vattnet ut över hela badrumsgolvet, ska jag laga mat fylls lägenheten med stekos, och diskar jag finns det ingenstans att göra av det rena porslinet.
Men jag har funnit en metod för att lära mig trivas.
Jag har börjat läsa Haruki Murakami igen. För några veckor sedan när Åsa och jag var på ett antikvariat i Skarpnäck hittade jag bland annat hans ”The Wind-Up Bird Chronicle” billigt.
Är det någon som kan få mig att åter uppskatta compact living så är det en japan.
Min första lägenhet var en trea. Inte en stor trea, inte en liten trea, men en trea, och en trea är stor, oavsett storlek, för att vara ens första egna lägenhet. Egen och egen, jag hyrde den i andra hand av min far, som flyttade ihop med sin blivande fru i den vevan. På sätt och vis var det alltså han, och inte jag, som flyttade hemifrån. Det är lite märkligt, och ända sedan dess har mina boendesituationer varit lite okonventionella. Inte jätteexcentriska, inte så ofta i alla fall, men åtminstone lite småskumma, lite svårförklarade.
Jag stannade i min pappas trea i lite mindre än ett år, från början av hösten till slutet av våren. Mina prylar packades ner i kartonger och hamnade i källaren hos mamma, på golvet i min brors rum, på vinden hos Beckius, tills de slutligen återförenades i ett studentrum i Motala.
Även detta boende blev kortvarigt, inte för att jag vantrivdes, utan för att andra gjorde det. Dessa människor tyckte jag verkade vara en bra person att dela lägenhet, och jag blev så till mig av deras smicker att jag hakade på av bara farten. Vi hamnade i en fyra i ett av Motalas mindre fashionabla kvarter, och jag vantrivdes egentligen från första stund, även om jag inte låtsades om det. Det handlade inte om kvarteret. Problemet var egentligen en enda person. Vi kan kalla honom A.
A hade svårt med spriten. Hade svårt att tacka nej till den, hade svårt att kontrollera den, hade svårt att kontrollera sig när han druckit. A ramlade hem på morgonkvisten flera dagar i veckan, tumlade in i köket, smällde i skåpluckor, skramlade med kastruller och bestick och däckade i andras soffor och sängar. Jag stod ut i några månader. I januari 2004 någon gång tog jag mitt pick och pack och flyttade till min vän Elins gamla lägenhet på Drottninggatan i Motala.
Jag älskade den lägenheten. Den såg ut, kändes och luktade rätt. Den var värdig. Det var ett gammalt gult hus med rött tegel på toppen. Jag rådde ensam över översta våningen med sluttande innertak, vackra gamla fönster och rymliga garderober. De tunna väggarna mäktade inte hålla kylan ute, så det var svinkallt till långt in på våren. Jag tänkte på Richard i ”Den Hemliga Historien” och överlevde med hjälp av värmeljus, tjocka kläder och umgänge, massor av umgänge. Jag minns måndagar med knytkalas och ”Lokalreportern” på teve, jag minns fester och jag minns efterfester och kortspel. Det var en härlig tid, en härlig vår, men så blev det sommarlov, jag lämnade Motala tillfälligt för hemstaden, och när jag kom tillbaka var det dags att flytta ur lägenheten och tillbaka in i studentkorridoren.
Den här gången stannade jag hela året. Jag hade lärt av mitt misstag och lät inte andras viljor styra mig. Att bo i studentrum var billigt, och även om jag trivdes sämre nu än första året så bet jag mig fast. Jag hade träffat flickvän under sommaren 2004, och de veckor hon var på besök var härliga veckor. Jag tyckte om vinternätterna då jag låg nerbäddad i sängen medan hon stod i altandörren och rökte, och frisk kalluft och cigarettrök blandades, fyllde upp rummet, koncentrerades, blev till minnen…
Vi flyttade hem till henne när sommaren kom. Jag minns paniken den sista natten på studentrummet. Jag lade mina prylar i lådor, och det kändes som om jag lade kroppar i likkistor. Det var varmt och klibbigt, och jag lyssnade på Scott Walkers ”The Worlds Strongest Man”.
Sommaren var märklig. Jag levde ömsom radhusliv med katter, barn och arbetslöshet, ömsom ensam i en husvagn i mammas trädgård. Jag kände mig rotlös, jag visste inte vad jag skulle kalla mitt hem, men hade för dåligt samvete för att kunna prata om det. Jag bara flöt, existerade, sov och höll mig på fötter. Till slut fungerade det inte längre. Jag var tvungen att välja, och jag valde att flytta tillbaka till hemstaden, till min mammas hus (husvagnen fungerade inte att bo i när hösten kom) och ganska snart hade jag förlorat en flickvän men vunnit ett jobb och en ny lägenhet.
Jag flyttade in vid årsskiftet 2005/2006. Det finns inte så mycket att säga om den lägenheten. Den kändes mysig till en början, och jag trivdes. Den låg centralt, vilket naturligtvis var bra, men jag hade inte så mycket glädje av den. Det var en plats där man kunde vistas, det var tak över huvudet, men inte mycket mer. I Karlskoga fanns så få människor att umgås med att det inte riktigt gick att fylla det nya boendet med några positiva minnen.
Jag hade bara bott där i en dryg månad när jag reste till Stockholm för att hälsa på Åsa, en av mina forna korridorgrannar, den första av dem jag pratade med. Vi hade en trevlig helg, och några dagar därefter frågade hon om jag ville dela en lägenhet med henne i Bagarmossen. Jag tackade ja omgående, utan vare sig jobb eller studier eller annan trygghet. Hade längtat till Stockholm ända sedan jag först provat på att bo där, några veckor under sommaren 2001.
Efter det beslutet lät jag min lägenhet förfalla. Det kändes meningslöst att göra något med den när jag ändå visste att jag snart skulle flytta. Jag levde bland dammråttor och döende krukväxter ett par månader, tills det var dags att packa ihop och flytta ut.
Bagarmossen ligger så nära tillbaka att det är svårt att sammanfatta. Men det var ett bra boende, jag hade en bra sambo, och för det mesta var det en bra tid. Det fanns tillfälliga svackor, jag tänker främst på senhösten, då jag längtade förtvivlat mycket efter något annat, men överlag får jag lov att säga att det positiva överglänste det negativa. Inte ofta man kan säga så.
Nu då. Mälarhöjden. Mina flyttkartonger står i rummet intill, och jag hoppas Bosse låter mig ha dem här. Vi har inte pratat sedan kvällen jag flyttade hit. Jag har inte varit hemma särskilt mycket, och när jag väl varit här har jag mest packat upp eller sovit.
Det är fortfarande trångt, och allt man tar sig för blir omständigt. Ska jag duscha rinner vattnet ut över hela badrumsgolvet, ska jag laga mat fylls lägenheten med stekos, och diskar jag finns det ingenstans att göra av det rena porslinet.
Men jag har funnit en metod för att lära mig trivas.
Jag har börjat läsa Haruki Murakami igen. För några veckor sedan när Åsa och jag var på ett antikvariat i Skarpnäck hittade jag bland annat hans ”The Wind-Up Bird Chronicle” billigt.
Är det någon som kan få mig att åter uppskatta compact living så är det en japan.
Tuesday, May 8, 2007
The loneliest night of my life comes calling.
Måndag 7 maj - 07
Skatten vid regnbågens slut finns i det skitiga vattnet vid färjeterminalen, strax nedanför Vita Bergen. Var den börjar vet jag inte, men jag skulle gissa på Åsögatan. Det ser så ut. Det är en majestätisk syn. Ibland glömmer jag bort vilken utsikt man har från Söders höjder, och när solen skiner och det samtidigt hällregnar ser det märkligt olycksbådande ut, som om apokalypsen när som helst skulle kunna komma ridande över Djurgården med ett leende på läpparna. Och låt den komma, säger jag. Låt den komma. Det svarta molnet har svävat över mig i flera dagar nu.
--
Första natten i min nya lya (lya är verkligen rätta ordet – lya eller krypta, mer om det vid något senare tillfälle.) sov jag som en klubbad säl. Hade gått upp tidigt på morgonen, efter en visserligen lugn men ändå sen lördag (satt uppe och letade information om skådespelarna i filmen ”Freaks” till långt in på småtimmarna.) och försökt hinna packa ner de sista grejerna. Gick väl sådär. När jag lämnade lägenheten för att möta Anna och hyra flyttbilen stod fortfarande flera kartonger och gapade med hälften av sitt blivande innehåll utspritt över lägenheten. Det här med deadlines har aldrig varit min starka sida. Fråga bara min chef.
Jag mötte upp Anna vid Folkungagatan och vi tog sällskap till Shell. Lämnade tusen kronor i deposition och fick en nyckel i handen.
”Ställ inte bilen på gatan när ni lämnar den”, varnade bensinstationsbiträdet. ”Då blir det parkeringsböter”.
Vi satte oss i lastbilen jag bokat några dagar tidigare, Anna startade och vi åkte iväg. Cruisade förbi Nacka en sväng innan vi hittade rätta vägen till Bagarmossen. Under resans gång gjorde jag några tappra försök att få tag på Fredrik som hade erbjudit sig att ställa upp som flytthjälp. Han gick dock inte att nå. Det slutade med att enbart jag, Anna och Åsa fick hjälpas åt att bära ner mina grejer till bilen, så det var verkligen tur att jag i sista sekunden beslutat mig för att kosta på mig att hyra den i ett helt dygn istället för fyra timmar som jag först, en aning överoptimistiskt, trott skulle räcka.
Färden till Mälarhöjden blev minst lika dramatisk som den till Bagarmossen. Det är inte helt lätt att hitta i Stockholm. Vid tillfällen som dessa är jag faktiskt glad att jag aldrig tagit körkort. Anna var, ett par missöden till trots, en imponerande chaufför, och till slut hade flyttbilen Hägerstensk asfalt under hjulen.
Lägenheten var mindre än jag mindes den. När jag tackade ja gjorde jag det mest av lättnad över att inte behöva flytta härifrån, över att veta att jag säkert blir kvar i Stockholm åtminstone ett tag till. Tänkte inte särskilt mycket på att ett halvt hushåll – det mesta jag och Åsa använt i lägenheten i Bagarmossen var ursprungligen mina prylar – nu skulle pressas in i en lägenhet stor som ett mindre pojkrum. Ett redan möblerat pojkrum till på köpet. Det fick jag dock anledning att tänka på nu. I takt med att lyan dränktes i kartonger och möbler sjönk mitt humör. Hur fan ska det här gå till? Jag har fortfarande inget svar på den frågan. Tack och lov kunde jag ställa undan en del möbler hos Olof, annars hade situationen varit än mer problematisk.
När allt var färdigt räckte Åsa över en gåva. Det var en systemetkasse.
”Jag tänkte du kunde ha det som kvällsfika ikväll.”
Den innehöll en apelsin, ett äpple, lite godis, en liten påse chips och en cola light. Jag blev rörd, nästan grinfärdig. Det kändes som det finaste någon någonsin gjort för mig, inte för innehållet utan för gesten. Ibland krävs det så lite, inte mer än enkelt tecken på omtanke och uppskattning. Ja, både Anna och Åsa var verkligen klippor som hjälpte mig så mycket, utan att få mer än varsin pizza för besväret.
På kvällen, när allt var helt färdigt - säng och bord avlämnade hos Olof, bilen avställd vid Shell, en matkasse handlad på Ica, dörren stängd och låst – kände jag mig plötsligt ynkligare och mer ensam än på flera år. Man vänjer sig snabbt vid att ha sambo. Hoppas det går lika fort att lära sig leva med ensamheten.
Jag plockade upp Åsas gåva och åt innehållet andaktsfullt.
--
Måndag morgon då, alltså. Trevade mig fram i blindo mellan kartongerna, lyckades hitta ett par någorlunda acceptabla kläder (nja, brandgul piké funkar väl sådär till ljusblå tröja och svart kavaj) och lite ätbart i kylen. Gav mig ut i Mälarhöjdsluften. Luften var fuktig och ljummen, asfalten svart. Hade kommit halvvägs nerför backen mot tunnelbanestationen när mobilen ringde. Det var från Shell. Vi hade, trots deras förmaningar, lyckats ställa bilen fel, och därför dragit på oss en p-bot. När de sagt att vi inte fått ställa den på gatan tänkte ju vi på Folkungagatan. Tydligen fick man inte ställa den på gatan inne vid macken heller.
”Och om jag är tvungen att ringa och tjata om pengarna så lägger jag på femtio kronor för varje samtal!” fräste killen i telefonen. Idiot. Ska han vara sur, det är väl bara jag som blir lidande av det här?
--
Och det är alltså därför jag befinner mig på en buss bort från Folkungagatan denna måndagseftermiddag, med regnet nervräkande, solen skinande, blöta fötter och en oviss framtid i sikte.
Skatten vid regnbågens slut finns i det skitiga vattnet vid färjeterminalen, strax nedanför Vita Bergen. Var den börjar vet jag inte, men jag skulle gissa på Åsögatan. Det ser så ut. Det är en majestätisk syn. Ibland glömmer jag bort vilken utsikt man har från Söders höjder, och när solen skiner och det samtidigt hällregnar ser det märkligt olycksbådande ut, som om apokalypsen när som helst skulle kunna komma ridande över Djurgården med ett leende på läpparna. Och låt den komma, säger jag. Låt den komma. Det svarta molnet har svävat över mig i flera dagar nu.
--
Första natten i min nya lya (lya är verkligen rätta ordet – lya eller krypta, mer om det vid något senare tillfälle.) sov jag som en klubbad säl. Hade gått upp tidigt på morgonen, efter en visserligen lugn men ändå sen lördag (satt uppe och letade information om skådespelarna i filmen ”Freaks” till långt in på småtimmarna.) och försökt hinna packa ner de sista grejerna. Gick väl sådär. När jag lämnade lägenheten för att möta Anna och hyra flyttbilen stod fortfarande flera kartonger och gapade med hälften av sitt blivande innehåll utspritt över lägenheten. Det här med deadlines har aldrig varit min starka sida. Fråga bara min chef.
Jag mötte upp Anna vid Folkungagatan och vi tog sällskap till Shell. Lämnade tusen kronor i deposition och fick en nyckel i handen.
”Ställ inte bilen på gatan när ni lämnar den”, varnade bensinstationsbiträdet. ”Då blir det parkeringsböter”.
Vi satte oss i lastbilen jag bokat några dagar tidigare, Anna startade och vi åkte iväg. Cruisade förbi Nacka en sväng innan vi hittade rätta vägen till Bagarmossen. Under resans gång gjorde jag några tappra försök att få tag på Fredrik som hade erbjudit sig att ställa upp som flytthjälp. Han gick dock inte att nå. Det slutade med att enbart jag, Anna och Åsa fick hjälpas åt att bära ner mina grejer till bilen, så det var verkligen tur att jag i sista sekunden beslutat mig för att kosta på mig att hyra den i ett helt dygn istället för fyra timmar som jag först, en aning överoptimistiskt, trott skulle räcka.
Färden till Mälarhöjden blev minst lika dramatisk som den till Bagarmossen. Det är inte helt lätt att hitta i Stockholm. Vid tillfällen som dessa är jag faktiskt glad att jag aldrig tagit körkort. Anna var, ett par missöden till trots, en imponerande chaufför, och till slut hade flyttbilen Hägerstensk asfalt under hjulen.
Lägenheten var mindre än jag mindes den. När jag tackade ja gjorde jag det mest av lättnad över att inte behöva flytta härifrån, över att veta att jag säkert blir kvar i Stockholm åtminstone ett tag till. Tänkte inte särskilt mycket på att ett halvt hushåll – det mesta jag och Åsa använt i lägenheten i Bagarmossen var ursprungligen mina prylar – nu skulle pressas in i en lägenhet stor som ett mindre pojkrum. Ett redan möblerat pojkrum till på köpet. Det fick jag dock anledning att tänka på nu. I takt med att lyan dränktes i kartonger och möbler sjönk mitt humör. Hur fan ska det här gå till? Jag har fortfarande inget svar på den frågan. Tack och lov kunde jag ställa undan en del möbler hos Olof, annars hade situationen varit än mer problematisk.
När allt var färdigt räckte Åsa över en gåva. Det var en systemetkasse.
”Jag tänkte du kunde ha det som kvällsfika ikväll.”
Den innehöll en apelsin, ett äpple, lite godis, en liten påse chips och en cola light. Jag blev rörd, nästan grinfärdig. Det kändes som det finaste någon någonsin gjort för mig, inte för innehållet utan för gesten. Ibland krävs det så lite, inte mer än enkelt tecken på omtanke och uppskattning. Ja, både Anna och Åsa var verkligen klippor som hjälpte mig så mycket, utan att få mer än varsin pizza för besväret.
På kvällen, när allt var helt färdigt - säng och bord avlämnade hos Olof, bilen avställd vid Shell, en matkasse handlad på Ica, dörren stängd och låst – kände jag mig plötsligt ynkligare och mer ensam än på flera år. Man vänjer sig snabbt vid att ha sambo. Hoppas det går lika fort att lära sig leva med ensamheten.
Jag plockade upp Åsas gåva och åt innehållet andaktsfullt.
--
Måndag morgon då, alltså. Trevade mig fram i blindo mellan kartongerna, lyckades hitta ett par någorlunda acceptabla kläder (nja, brandgul piké funkar väl sådär till ljusblå tröja och svart kavaj) och lite ätbart i kylen. Gav mig ut i Mälarhöjdsluften. Luften var fuktig och ljummen, asfalten svart. Hade kommit halvvägs nerför backen mot tunnelbanestationen när mobilen ringde. Det var från Shell. Vi hade, trots deras förmaningar, lyckats ställa bilen fel, och därför dragit på oss en p-bot. När de sagt att vi inte fått ställa den på gatan tänkte ju vi på Folkungagatan. Tydligen fick man inte ställa den på gatan inne vid macken heller.
”Och om jag är tvungen att ringa och tjata om pengarna så lägger jag på femtio kronor för varje samtal!” fräste killen i telefonen. Idiot. Ska han vara sur, det är väl bara jag som blir lidande av det här?
--
Och det är alltså därför jag befinner mig på en buss bort från Folkungagatan denna måndagseftermiddag, med regnet nervräkande, solen skinande, blöta fötter och en oviss framtid i sikte.
Saturday, May 5, 2007
I’m a travelling man, yes I am.
Från och med imorgon har jag inte tillgång till Internet längre. Känns befriande. Somliga slösar bort sina liv framför dumburken, jag slösar bort mitt framför datorn. Tycker förvisso att det kan vara mer givande att spendera en kväll framför datorn än framför ”Idol 2099”, man kommunicerar med folk, man lär sig (förhoppningsvis) något. Men det är ändå mer givande i längden att faktiskt umgås med folk (som man gjorde förr i tiden!), läsa böcker, laga god mat och äta den i stillhet, eller se en och annan film.
Jag undrar hur många gånger jag har tuggat på om mina internetvanor? Kanske folk börjar tröttna.
Nu har jag flyttkartonger omkring mig igen. Börjar kunna det här. Böckerna plockas ner från bokhyllorna och ner i lådarna. Sen tar vi skivorna. Först kontrollerar vi så det inte sitter kvar några i cd-spelaren – det är så jobbigt när de halkar omkring där inuti och repas under transporten – sedan lägger vi ner även dessa. Höga staplar i prydliga rader, och det slår aldrig fel, alltid hittar man något man inte lyssnat på på flera år, men som känns så fantastiskt lockande att lyssna på just nu.
När jag fikade med Jenny och Ludde någon gång, för ett bra tag sedan (jullovet kanske?) sa Jenny något om att man aldrig vet säkert var jag bor – jag flyttar så ofta att folk tappar räkningen. Så kan det säkert vara. Det verkar vara något som finns i generna. Hela familjen är något flyktbenägen. Pappa flyttar ungefär en gång om året. Mamma tog nyligen sitt pick och pack och lämnade Norra Bråten för centrala Karlskoga. Och så jag då. Från lägenhet i Karlskoga till studentkorridor i Motala till kollektiv på Lustigkullevägen till Elins lägenhet på Drottninggatan till studentkorridoren igen, till Åsa i Torsås till mamma till Fabriksgatan till Bagarmossen till Mälarhöjden. Det känns som hundra år och hundra flyttar.
Jag hatar att leva bland flyttkartonger.
-----
Och så en underhållande berättelse om Stockholms uteliv.
Igår hade Fredrik och jag planerat att sitta på Debasers uteservering. Det är fortfarande väldigt kyligt ute, men uteserveringen har värmelampor, och det kändes som en schyst grej att kunna sitta utomhus och dricka. Det är väl det man längtar mest efter såhär års?
Tyvärr gick vi bet. Vakterna vägrade släppa in oss, och hävdade att vi var för berusade. Det var helt absurt. Vi hade bara tagit några öl, betydligt mindre än brukligt när man går ut, vi gick rakt, talade rent, tänkte klart, och ändå…
”Tyvärr. Försök igen senare.”
Vakten flinade och ryckte på axlarna.
Vi suckade och försökte göra upp en plan B. Gick till Bacci där det inte var några problem att komma in. Tog en öl, tog en cigg i rökrummet, tog ett glas vatten och gick sedan till Debaser där vi gjorde ett nytt försök. Vakterna skakade på huvudet innan vi ens hunnit säga något.
Galet.
Och jag vet hur det låter. Jag har också suttit på krogen och skrattat åt någon stackare som högröd i ansiktet försökt förklara att han är spiknykter när han i själva verket stinker som en spritfabrik och är både nerspydd och nerpissad. Men vi var – och här kan jag svära på någon närståendes grav – inte ett dugg fullare än de som satt och njöt av värmelamporna på uteserveringen. Jävla Debaser! Fucking little bastards. De var varken värda pengarna eller besväret. Jag svalde min stolthet och gick med på att gå till Skeppsbar, där vi också kom in utan några som helst problem. En annan krake nekades däremot inträde och lommade ner mot vattnet. Han var full, vi var nyktra, men på god väg.
Skeppsbar var, precis som sist, fullt av sorgliga varelser. Vi drack en öl innan vi gav upp. På pin kiv gick vi tillbaka till Debaser och gjorde ett nytt resultatlöst försök att komma in, och åkte sedan till Hötorget och KGB. På vägen såg vi Virtanen stå och röka utanför en restaurang, men lät inte det locka oss.
Att komma in på KGB var ett ännu mindre problem än sist, dock var musiken rätt trist. Sunkig hårdrock istället för 90-talsindie. Surt. En öl blev det i alla fall, och sedan ett glas vatten, eftersom vi vid det här laget hade fått i oss så pass mycket att jag inte skulle ha några som helst invändningar mot att bli stoppad i Debaser-kön. Att köpa fler öl kändes inte aktuellt, så vi gick till McDonalds, käkade varsin meny och åkte sedan hem. En bra kväll, trots allt, och en rejäl krogrunda.
Och nu sitter jag då här, med kartongerna omkring mig, men inte ens halvklar med packandet. Jag lider av svår separationsångest. Från Bagarmossen, från Åsa, från det gångna året, från mitt skitiga sovrum med alla de tassande dammråttorna under sängen, tallen utanför fönstret, sån separationsångest att jag rökt en cigarett, trots att jag egentligen inte alls röker. Kan vara början på något vackert.
Jag undrar hur många gånger jag har tuggat på om mina internetvanor? Kanske folk börjar tröttna.
Nu har jag flyttkartonger omkring mig igen. Börjar kunna det här. Böckerna plockas ner från bokhyllorna och ner i lådarna. Sen tar vi skivorna. Först kontrollerar vi så det inte sitter kvar några i cd-spelaren – det är så jobbigt när de halkar omkring där inuti och repas under transporten – sedan lägger vi ner även dessa. Höga staplar i prydliga rader, och det slår aldrig fel, alltid hittar man något man inte lyssnat på på flera år, men som känns så fantastiskt lockande att lyssna på just nu.
När jag fikade med Jenny och Ludde någon gång, för ett bra tag sedan (jullovet kanske?) sa Jenny något om att man aldrig vet säkert var jag bor – jag flyttar så ofta att folk tappar räkningen. Så kan det säkert vara. Det verkar vara något som finns i generna. Hela familjen är något flyktbenägen. Pappa flyttar ungefär en gång om året. Mamma tog nyligen sitt pick och pack och lämnade Norra Bråten för centrala Karlskoga. Och så jag då. Från lägenhet i Karlskoga till studentkorridor i Motala till kollektiv på Lustigkullevägen till Elins lägenhet på Drottninggatan till studentkorridoren igen, till Åsa i Torsås till mamma till Fabriksgatan till Bagarmossen till Mälarhöjden. Det känns som hundra år och hundra flyttar.
Jag hatar att leva bland flyttkartonger.
-----
Och så en underhållande berättelse om Stockholms uteliv.
Igår hade Fredrik och jag planerat att sitta på Debasers uteservering. Det är fortfarande väldigt kyligt ute, men uteserveringen har värmelampor, och det kändes som en schyst grej att kunna sitta utomhus och dricka. Det är väl det man längtar mest efter såhär års?
Tyvärr gick vi bet. Vakterna vägrade släppa in oss, och hävdade att vi var för berusade. Det var helt absurt. Vi hade bara tagit några öl, betydligt mindre än brukligt när man går ut, vi gick rakt, talade rent, tänkte klart, och ändå…
”Tyvärr. Försök igen senare.”
Vakten flinade och ryckte på axlarna.
Vi suckade och försökte göra upp en plan B. Gick till Bacci där det inte var några problem att komma in. Tog en öl, tog en cigg i rökrummet, tog ett glas vatten och gick sedan till Debaser där vi gjorde ett nytt försök. Vakterna skakade på huvudet innan vi ens hunnit säga något.
Galet.
Och jag vet hur det låter. Jag har också suttit på krogen och skrattat åt någon stackare som högröd i ansiktet försökt förklara att han är spiknykter när han i själva verket stinker som en spritfabrik och är både nerspydd och nerpissad. Men vi var – och här kan jag svära på någon närståendes grav – inte ett dugg fullare än de som satt och njöt av värmelamporna på uteserveringen. Jävla Debaser! Fucking little bastards. De var varken värda pengarna eller besväret. Jag svalde min stolthet och gick med på att gå till Skeppsbar, där vi också kom in utan några som helst problem. En annan krake nekades däremot inträde och lommade ner mot vattnet. Han var full, vi var nyktra, men på god väg.
Skeppsbar var, precis som sist, fullt av sorgliga varelser. Vi drack en öl innan vi gav upp. På pin kiv gick vi tillbaka till Debaser och gjorde ett nytt resultatlöst försök att komma in, och åkte sedan till Hötorget och KGB. På vägen såg vi Virtanen stå och röka utanför en restaurang, men lät inte det locka oss.
Att komma in på KGB var ett ännu mindre problem än sist, dock var musiken rätt trist. Sunkig hårdrock istället för 90-talsindie. Surt. En öl blev det i alla fall, och sedan ett glas vatten, eftersom vi vid det här laget hade fått i oss så pass mycket att jag inte skulle ha några som helst invändningar mot att bli stoppad i Debaser-kön. Att köpa fler öl kändes inte aktuellt, så vi gick till McDonalds, käkade varsin meny och åkte sedan hem. En bra kväll, trots allt, och en rejäl krogrunda.
Och nu sitter jag då här, med kartongerna omkring mig, men inte ens halvklar med packandet. Jag lider av svår separationsångest. Från Bagarmossen, från Åsa, från det gångna året, från mitt skitiga sovrum med alla de tassande dammråttorna under sängen, tallen utanför fönstret, sån separationsångest att jag rökt en cigarett, trots att jag egentligen inte alls röker. Kan vara början på något vackert.
Wednesday, May 2, 2007
Distraherad #1.
Onsdag 2 maj - 07
Här kommer man hem efter en hård dag på jobbet och hoppas på att hitta en uppmuntrande Beat Happening-skiva på hallgolvet, men självklart inte. Istället ligger där ett reklamblad från Nationalsocialistisk Front och ruvar. Känns ju inte helt behagligt. Har inte ens pallat med att kasta eländet. Det är alldeles för fascinerande att läsa snyfthistorierna om NSF:s stackars förtryckta historierevisionister.
Annat obehagligt: att packa, hyra bil och kärra inför flytten. Jag vet nu att den blir av på söndag, och det känns, om inte obehagligt så åtminstone overkligt. Hej då Bagarmossen, det var trevligt att lära känna dig, och jag har trivts bra här, nästan hela tiden.
Det finns så mycket att skriva om detta, så mycket som kommer att skrivas, men inte just nu. Nu ska jag luta mig tillbaka och läsa Lars Ahlins novellsamling ”Inga Ögon Väntar Mig” och inte låta något distrahera mig.
Här kommer man hem efter en hård dag på jobbet och hoppas på att hitta en uppmuntrande Beat Happening-skiva på hallgolvet, men självklart inte. Istället ligger där ett reklamblad från Nationalsocialistisk Front och ruvar. Känns ju inte helt behagligt. Har inte ens pallat med att kasta eländet. Det är alldeles för fascinerande att läsa snyfthistorierna om NSF:s stackars förtryckta historierevisionister.
Annat obehagligt: att packa, hyra bil och kärra inför flytten. Jag vet nu att den blir av på söndag, och det känns, om inte obehagligt så åtminstone overkligt. Hej då Bagarmossen, det var trevligt att lära känna dig, och jag har trivts bra här, nästan hela tiden.
Det finns så mycket att skriva om detta, så mycket som kommer att skrivas, men inte just nu. Nu ska jag luta mig tillbaka och läsa Lars Ahlins novellsamling ”Inga Ögon Väntar Mig” och inte låta något distrahera mig.
Tuesday, May 1, 2007
Angående det här med värdighet.
Tisdag 1 maj - 07
Ett av mina återkommande problem med utekvällar, med sociala sammankomster, med relationer, ja, med det mesta egentligen, är något som jag först på senare tid har lyckats sätta fingret på. Värdighet. Jag vill känna värdighet, och när jag inte kan känna att jag har värdighet, då blir det inte heller en lyckad utekväll.
Det största problemet med detta är att definitionen av vad som är värdigt inte är konstant. Det är något som växlar från dag till dag, helt och hållet beroende på dagsformen. Flådighet och flärd är dock exempel på sådant som väldigt sällan (läs: aldrig) känns värdigt.
Att gå på releasefester för skivor som inte intresserar en och känna sig som en malplacerad, för gammal statist i kalkonfilmen ”Tjenare Kungen” är ovärdigt, särskilt om man närvarar enbart i förhoppning att springa på någon som fångat ens intresse, och personen i fråga inte dyker upp. Att stå och trängas nedanför scenen medan två värdelösa tatuerade DJ:s spelar samma låt (något med Alice In Videoland) flera gånger om, det är inte heller värdigt, att överhuvudtaget utsätta sig för obehag för andra personers skull, att stanna kvar långt efter att sugen både tappats, rullat ut på golvet och trampats ner av dansande fötter, bara för att man inte vill vara någon party pooper, det är ovärdigt. Det är raka motsatsen till livskvalitet. Det är lika illa som att sitta i ett hörn på Statt i Karlskoga och undra varför alla är så jävla glada. Inte igen, aldrig.
Igår var mitt sällskap – Olof och Johanna – tack och lov så hänsynsfulla att de accepterade min ovilja att stanna på Södra Bar, och följde med mig ut i 2007 års sista aprilnatt. Det snöade försiktigt, små lätta flingor som virvlade runt mer än de föll ner, och som upplöstes innan de nådde marken. Vid ett vägarbete i Götgatsbacken brann det, och det tog en stund innan jag fattade att det inte var en majbrasa. Vi skyndade på stegen för att slippa förintas vid en eventuell explosion, och mötte poliser som kom springande från Södermalmstorg. Jag var på uselt humör, och svarade med ett fräsande på de återkommande frågorna om hur ”läget” var och när de undrade vad som varit fel med Södra Bar svarade jag bara att det varit ovärdigt. Jag tror inte riktigt de fattade vad jag menade.
När KGB kom på tal valde jag ändå att hänga på. Hade läst om stället tidigare under dagen, och då tänkt att det verkade lovande. Vi tog tunnelbanan till Hötorget, besteg en stillastående rulltrappa och ställde oss i kö. Ganska tidigt såg vi att det skulle komma att bli problem. Åldersgränsen var 20 år, min syster är 18 och vakten stenhård. Vi stod ändå kvar. Hade vi kommit såhär långt kunde vi lika gärna chansa. Fanns inte så mycket att förlora.
Plötsligt gick allt i ultrarapid. En utsmugglad ölflaska började glida ur någons hand. En seriefigur passerade oss på höger sida. Det var snart vår tur i kön. Vakten tittade på oss. Tysken och tjejen bakom oss i kön spexade. En utsmugglad ölflaska lämnade någons grepp och föll mot marken på exakt samma sätt som snöflingor inte föll. Den slog i marken, öl och glas sprutade ut över trottoaren.
”Men vad fan!” stönade vakten. Han stövlade iväg mot olycksplatsen, och i samma ögonblick, medan hans blick var vänd åt andra hållet, rusade min syster snabbt som en vessla före i kön och in på KGB. Jag och Olof stirrade på varandra, förbluffade och – nu talar jag eventuellt bara för mig själv – imponerade. Förmodligen räddade Johanna i det ögonblicket kvällen, för hade vi inte kommit in där vet ej fan var vi hade tagit vägen, och KGB var ett värdigt ställe, helt klart. Mysigt, sunkigt, ölstinkande, och när vi klev nerför trappan till dansgolvet möttes vi av New Orders ”World In Motion” och ett blandat klientel bestående av såväl stylade indiemänniskor som statister från någon pubscen i ”Morden i Midsomer”. Mycket charmigt. Jag beställde en flasköl, och kände plötsligt att livet inte var så dumt ändå. En fotomodellsliknande tjej skålade åt mitt håll, och jag skålade tillbaka utan att ens bry mig om att kontrollera om skålen eventuellt var riktad mot människorna bakom mig. Snart fann jag mig på dansgolvet med Smiths, Pulp och annat kul i öronen. Ölen avlöste varandra, mest för att det var väldigt behagligt att dansa med en kall flaska i högerhanden. Efter ett tag gick musten ur mig lite, och då gick jag mest runt mellan de olika våningarna på stället och återvände bara till dansgolvet när något riktigt bra (läs: Ride) började spelas.
Vi stack strax före stängning. Kan nog tänkas bli KGB fler gånger kanske.
Ett av mina återkommande problem med utekvällar, med sociala sammankomster, med relationer, ja, med det mesta egentligen, är något som jag först på senare tid har lyckats sätta fingret på. Värdighet. Jag vill känna värdighet, och när jag inte kan känna att jag har värdighet, då blir det inte heller en lyckad utekväll.
Det största problemet med detta är att definitionen av vad som är värdigt inte är konstant. Det är något som växlar från dag till dag, helt och hållet beroende på dagsformen. Flådighet och flärd är dock exempel på sådant som väldigt sällan (läs: aldrig) känns värdigt.
Att gå på releasefester för skivor som inte intresserar en och känna sig som en malplacerad, för gammal statist i kalkonfilmen ”Tjenare Kungen” är ovärdigt, särskilt om man närvarar enbart i förhoppning att springa på någon som fångat ens intresse, och personen i fråga inte dyker upp. Att stå och trängas nedanför scenen medan två värdelösa tatuerade DJ:s spelar samma låt (något med Alice In Videoland) flera gånger om, det är inte heller värdigt, att överhuvudtaget utsätta sig för obehag för andra personers skull, att stanna kvar långt efter att sugen både tappats, rullat ut på golvet och trampats ner av dansande fötter, bara för att man inte vill vara någon party pooper, det är ovärdigt. Det är raka motsatsen till livskvalitet. Det är lika illa som att sitta i ett hörn på Statt i Karlskoga och undra varför alla är så jävla glada. Inte igen, aldrig.
Igår var mitt sällskap – Olof och Johanna – tack och lov så hänsynsfulla att de accepterade min ovilja att stanna på Södra Bar, och följde med mig ut i 2007 års sista aprilnatt. Det snöade försiktigt, små lätta flingor som virvlade runt mer än de föll ner, och som upplöstes innan de nådde marken. Vid ett vägarbete i Götgatsbacken brann det, och det tog en stund innan jag fattade att det inte var en majbrasa. Vi skyndade på stegen för att slippa förintas vid en eventuell explosion, och mötte poliser som kom springande från Södermalmstorg. Jag var på uselt humör, och svarade med ett fräsande på de återkommande frågorna om hur ”läget” var och när de undrade vad som varit fel med Södra Bar svarade jag bara att det varit ovärdigt. Jag tror inte riktigt de fattade vad jag menade.
När KGB kom på tal valde jag ändå att hänga på. Hade läst om stället tidigare under dagen, och då tänkt att det verkade lovande. Vi tog tunnelbanan till Hötorget, besteg en stillastående rulltrappa och ställde oss i kö. Ganska tidigt såg vi att det skulle komma att bli problem. Åldersgränsen var 20 år, min syster är 18 och vakten stenhård. Vi stod ändå kvar. Hade vi kommit såhär långt kunde vi lika gärna chansa. Fanns inte så mycket att förlora.
Plötsligt gick allt i ultrarapid. En utsmugglad ölflaska började glida ur någons hand. En seriefigur passerade oss på höger sida. Det var snart vår tur i kön. Vakten tittade på oss. Tysken och tjejen bakom oss i kön spexade. En utsmugglad ölflaska lämnade någons grepp och föll mot marken på exakt samma sätt som snöflingor inte föll. Den slog i marken, öl och glas sprutade ut över trottoaren.
”Men vad fan!” stönade vakten. Han stövlade iväg mot olycksplatsen, och i samma ögonblick, medan hans blick var vänd åt andra hållet, rusade min syster snabbt som en vessla före i kön och in på KGB. Jag och Olof stirrade på varandra, förbluffade och – nu talar jag eventuellt bara för mig själv – imponerade. Förmodligen räddade Johanna i det ögonblicket kvällen, för hade vi inte kommit in där vet ej fan var vi hade tagit vägen, och KGB var ett värdigt ställe, helt klart. Mysigt, sunkigt, ölstinkande, och när vi klev nerför trappan till dansgolvet möttes vi av New Orders ”World In Motion” och ett blandat klientel bestående av såväl stylade indiemänniskor som statister från någon pubscen i ”Morden i Midsomer”. Mycket charmigt. Jag beställde en flasköl, och kände plötsligt att livet inte var så dumt ändå. En fotomodellsliknande tjej skålade åt mitt håll, och jag skålade tillbaka utan att ens bry mig om att kontrollera om skålen eventuellt var riktad mot människorna bakom mig. Snart fann jag mig på dansgolvet med Smiths, Pulp och annat kul i öronen. Ölen avlöste varandra, mest för att det var väldigt behagligt att dansa med en kall flaska i högerhanden. Efter ett tag gick musten ur mig lite, och då gick jag mest runt mellan de olika våningarna på stället och återvände bara till dansgolvet när något riktigt bra (läs: Ride) började spelas.
Vi stack strax före stängning. Kan nog tänkas bli KGB fler gånger kanske.
Subscribe to:
Comments (Atom)