En tillbakablick #1.

Tisdag 22 maj - 07

Det var flera år sedan nu. Vi var på studieresa till Stockholm med gamla folkhögskoleklassen. Besökte olika tidningsredaktioner på dagarna och drog runt från krog till krog på kvällarna. Den här kvällen hade vi ätit middag på Indian Karishma, dragit vidare till Gröne Jägaren (ja, man var ju ung och våghalsig på den tiden) och därefter hamnat på före detta Mondo, nuvarande Debaser Medis. En av Johans gamla vänner - jag tror hon hette Sara – satt mitt emot mig, och jag pratade som jag alltid gjort om min önskan att flytta till Stockholm.
--
Jag vet inte alls när jag var här första gången. Förmodligen någon gång när jag var väldigt liten. Men jag minns desto tydligare mina första memorerade resor hit. Mina föräldrar tog med mig till Gamla Stan och hjärtat slog snabbare när jag såg A Comics Heavens skylt. Jag satt på hotellrummet på kvällen och läste Punisher-tidningar, och på dagarna insöp jag storstadspulsen och tittade storögt upp längs husfasaderna.
När jag började högstadiet hade jag blivit gammal nog att ta endagstripper till Stockholm tillsammans med mina kompisar. Någon av våra mammor brukade skjutsa oss till busstationen tidigt på morgonen och vi klev av utanför Åhléns eller slottet vid elvatiden med hela eftermiddagen framför oss. Det var oftast jag, Alex, Robert och Jannis som åkte, och ingen av oss kände till något annat av Stockholm än det som Drottninggatan och Gamla Stan hade att erbjuda. Vi han gå gatan fram och tillbaka ett antal gånger innan det var dags att åka hem, och mer behövde vi aldrig. Vi kunde inte ana att det fanns mer att se. Det där bortom Slussen, det var väl ändå bara förorten, och förorten var väl livsfarlig? Det var under någon av dessa bussresor som jag, på vägen hem, blickandes ut genom fönstret, första gången sa att jag ville flytta hit.
Det var inte förrän året efter studenten jag upptäckte mer av Stockholm. A hade födelsedagsfest tillsammans med sin syster och två vänner i en källarlokal i Gamla Stan. Jag hade rest dit tillsammans med Mathias, Jannis och Tommi, och vi bodde i Tommis farbrors tomma lägenhet någonstans mellan Götgatan och Hornsgatan över helgen. Första kvällen promenerade vi uppför Götgatsbacken, och jag var överväldigad. Jag hade aldrig sett så många spännande och intressanta människor på en och samma plats tidigare, och var så fascinerad att jag inte ens hade vett att få mindervärdeskomplex över mina fåniga kläder och min fula frisyr. Och överallt skyltfönster till butiker som jag hade störtat in i om de inte hade stängt för dagen.
A bodde i Stockholm den sommaren, och eftersom vi blivit ett par bodde jag där ett par veckor jag också, i ett litet studentrum vid Tekniska Högskolan. Medan hon var på jobbet tog jag långpromenader till Sankt Eriksplan eller tunnelbanan till Söder, utforskade skiv- och secondhandbutiker och svepte med blicken över fasaderna lika storögt som någonsin.
Jag kände mig som huvudpersonen i ”Gudarna Måste Vara Tokiga”.
Jag kände också, väldigt starkt, att det här var den enda staden där jag verkligen skulle kunna trivas.
--
Och där satt jag på Mondo och pratade med Sara över en öl, och jag sa:
”Det måste vara fantastiskt att aldrig behöva bli uttråkad, att alltid kunna ha något att göra. Här händer ju någonting varje kväll”.
Jag tänkte på lägenheten i Motala som jag skulle återvända till några dagar senare, tänkte på kvällarna på Bryggeriet då det bara var sällskapet som hindrade en från att skrika högt av frustration, på vardagseftermiddagarna efter skolan då man bara satt på kammaren och stirrade tills det var dags att knyta sig.
”Men det finns ju nackdelar med det också”, kontrade Sara. ”Det blir svårt att bara varva ner och ta det lugnt. Det blir som ett krav att alltid hitta på något bara för att man kan, så det känns alltid som om man missar hur mycket som helst bara man stannar hemma en kväll.”
Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men jag tänker på det nu.
För många möjligheter.
Det är tisdag ikväll, imorgon är det onsdag. Sedan i lördags har jag bara suttit hemma på kvällarna, suttit på kammaren och stirrat, och jag har ingenting emot det alls. Jag läser Murakami, Norman Mailer och Coupland, jag skriver och jag lyssnar på musik och jag ser på film. Annat har jag egentligen inte råd med, och inte lust heller. Jag vill mest ta en paus och landa efter långhelgens intensiva festande. Men samtidigt kryper rastlösheten på. Inte så att jag klättrar på väggarna, känner mig deppig eller ens melankolisk. Nej, det känns mer som ett lätt krypande innanför huden. Som om en trött spindel ibland tar några försiktigt trevande steg inuti mig.
Och möjligheterna finns ju där hela tiden, farligt nära.
David som bjöd med mig på fest i lördags, A som undrade när vi skulle gå ut och ta en öl igen, Gulddrakenfesten imorgon (”Ta med några vänner och kom!”)
Och ta mig tusan, kontot är ju inte helt tömt ännu…