The Red Thread.

Onsdag 30 maj - 07

Dova och dramatiska toner rör sig från högtalarna. David Sylvains ”Secrets Of The Bee-Hive”. Det är kyligt i rummet och utanför fönstret är allt grått, som om Stockholm vore en brunn och himmelen ett brunnslock. Det doftar svagt av mat i rummet, vilket är en klar förbättring mot tidigare. Jag spillde ut mjölk häromnatten. Trodde jag torkade upp allt, men en hel del rann in under en skärbräda som låg på diskbänken. Jag upptäckte det inte förrän jag kom hem från jobbet igår, möttes av förfärlig stank och fann tjocka vita mjölkklumpar under skärbrädet. Det var som när man lyfter upp en tung sten i skogen och finner ett myller av slingrande småkryp inunder. Hemskt otrevligt. Men idag har jag städat bort all smuts och allt äckel man kunnat finna härinne, dammsugit och kastat smutstvätten i maskinen och nu ligger jag och vilar middag och funderar på aftonens träningspass i Jakobs Stege.
Det har inte blivit något ännu eftersom jag haft fullt med annat, hela helgen och hela veckan.
--
Krogrunda med A i fredags. Vi möttes upp vid Medborgarplatsen. Vi ville sitta på uteservering precis som sist, men Snapps var fullsatt den här gången, löningsfredag som det var, så vi vandrade Götgatan i riktning mot Slussen istället. Testade Mosebacke, som inte heller hade några lediga sittplatser. Gick ner till Debaser som var lika fullt det, men vid det laget var vi så törstiga att vi inte brydde oss längre. Vi beställde varsin öl och ställde oss nära utgången för att inte bli totalt överröstade av musiken. Vi pratade om allt möjligt, och kom in på Accelerator-festivalen.
”Bright Eyes kommer”, sa jag med en ironisk grimas.
”Ja, jag är ju inte så förtjust i dem”, sa hon.
Jag skrattade. Jag minns ju. Så väl.
”Jag kommer ihåg konserten”, sa jag. ”Jag var i extas och du var helt…”
Jag satt på en av Södra Teaterns balkonger, förstummad och grinfärdig och alldeles hänförd. Conor Oberst var fullständigt vansinnig på scenen, hoppade upp och ner på sin stol och sjöng hjärtat ur kroppen. Jag tänkte; ”Det här måste få henne att ändra uppfattning”, men när jag vände mig mot henne såg hon alldeles likgiltig ut, med en min som var mer uttråkad än något annat. När vi gick därifrån hade jag en Bright Eyes-poster med mig. Jag var så rädd att den skulle gå sönder att jag ville gå hem med det samma, trots att hon ville gå ut och ta en öl. Min vilja gick igenom, och hon tyckte nog det var en ganska misslyckad kväll. Det var augusti 2001.
”Ja, du var verkligen eld och lågor.”
”Det var verkligen det bästa jag någonsin sett tyckte jag. Men nu är jag nog mer inne på din linje. Eller nej… De var bra. Då.”
Något välbekant spelades från Debasers högtalare.
”Åh, vänta”, sa jag med pekfingret i luften. ”Det här är ju världens bästa låt, det är ju…”
”Jag känner inte igen den”, sa hon. ”Jag har nog halkat efter en del i mitt musiklyssnande.”
”Det är Jonathan Richman! Jag älskar den här låten!”
”Den låter bra.”
Det var ”I’m Straight”, en av mina favoritlåtar med Richman. Vi stannade kvar tills den tagit slut, och gick sedan tillbaka till Mosebacke där vi något naivt hoppades att det helt automagiskt skulle ha uppenbarats nya sittplatser. Det hade det inte, men vi fick tag i ett bord utan stolar och drack våra öl lutade mot det. A beställde in nötter. Min gamla skolkamrat Henke dök upp och försvann. A och jag samtalade en stund medan ölen sjönk undan i våra glas, och så började det dra lite kallt så vi sökte oss mot en inomhusservering istället. Valet föll på Hjärtats Bar.
Vid det här laget var vi väl inte direkt fulla, men så pass berusade att vi klarade av att prata om allvarligare saker än plugget och pop och bio såklart. Saker som vad som hände och varför och ur det kändes efteråt.
Det är märkligt det här, att på nytt lära känna en människa som man en gång känt, att peta på ärr som sedan länge bleknat och övergått i att bara vara minnen av ärr. Man tänker att det ska finnas något där, att det fortfarande ska ömma när man petar på det, men det enda som känns är en sentimental ilning och en känsla av overklighet. Inte ens fantomsmärtor.
Det är som om en röd tråd plötsligt uppenbarats under mina fötter, som om jag balanserat på den hela tiden men först nu klarar av att se den. Eller som om de här mötena är felplacerade i tiden, som om allt det här borde ha hänt någonstans strax efter det där avslutande samtalet, för flera år sedan, hur omöjligt det än hade varit.
Mitt liv känns just nu skrämmande mycket som en Haruki Murakami-roman.
Vi gick från Hjärtats Bar strax före stängning. Köpte varsin falafel på Hornsgatan. Jag petade mest i min medan vi pratade om allt och ingenting, och den allvarliga stämningen var nu som bortblåst, och jag blev återigen påmind om hur väldigt rolig A är. Gång på gång överrumplades jag av något skämt som kom totalt oväntat och som var så kvickt att jag inte alls hängt med från början. En bra kväll.
--
Väcktes av SMS från Åsa morgonen därpå. Jag var inte bakfull, men väldigt, väldigt trött, så jag låg kvar i sängen en lång stund, precis som varje lördagsmorgon. Kring tolv gick jag upp, gjorde mig i ordning och åkte in till Liljeholmen där Åsa och jag åt en varsin sallad innan vi åkte till Ikea. Jag köpte på mig två örngott och lite värmeljus. Det tog ett par timmar. Tillbringade resten av kvällen ensam hemma, där jag åt chips och grät mer till Susanne Biers ”Efter Bröllopet” än jag någonsin gråtit till en film tidigare.
--
Så blev det söndag och sommarvarmt. Jag lämnade tillbaka filmen och for in till stan med datorväskan över axeln. Gick till Pet Sounds där jag köpte ett gammalt nummer av Sex, mest för att jag ville läsa Dave Eggers-intervjun som fanns där. Satte mig på en bänk i Greta Garbos Park och läste Dave Eggers-intervjun. Insåg att jag redan läst den, men lät inte det nedslå mig.
Jag hade tänkt gå till String och snylta på deras trådlösa nätverk för att kunna betala lite räkningar och så, men insåg att jag säkert kunde gå hem till Anna M och göra det istället. Lite behagligare än att sitta ensam på café och trängas. Brukar kunna vara svårt att hitta sittplatser på String också. Sagt och gjort, jag gick dit, kopplade in min dator och uträttade mina ärenden. Sen gick vi ut, Anna M och jag, köpte lite mat och satte oss i en park en stund. Hon med sushi, jag med kebab. Riktigt trevligt. På vägen tillbaka insåg jag att jag var sugen på att se ”Spider-man 3”. Det var Anna också, så vi bestämde oss för att köpa biljetter till den sena föreställningen. Jag åkte hem, lagade lite mat, sov en stund och åkte sedan in. Och filmen var bra. Sämst i trilogin visserligen, men ändå bra. Underhållande.
När jag kom hem var det sent, men jag kunde inte somna. Låg och tänkte på helgen, en bra helg, och på hur märkligt livet kan vara.
--
Och nu flyter bara de meningslösa veckodagarna på, en strid ström av samma saker, om och om igen. Kaffekoppar som fylls på och töms, ett headset som sätts på huvudet och tas av, en tunnelbana fram och tillbaka mellan Liljeholmen och Mälarhöjden, svordomar som yttras, några skratt då och då, en hel del stress och en del givande MSN-konversationer mellan varven. Promenader till Tempo där man köper frukt till efterrätt och en avokado till matlådan, munhuggande med Jenny Z, planerande av utbildningar, arga mail och arga samtal, ångest och oro och längtan bort och efter mening, och ändå tickar klockan bara fortare och fortare för varje dag.
--
Igår, tisdag, fick jag en liten försmak på helgen. Det var vernissage/releasefest på Allmäna Galleriet. Kraut/postrock-bandet Norma släppte skiva och Olof var en av ett helt gäng konstnärer som ställde ut målningar inspirerade av musiken. Jag följde därför med honom och hans vän Jens dit, drack en gratisöl och snackade lite med dem och med andra tills Norma gick på scenen.
Tavlorna var mer imponerande än bandet. Inte för att det var något större fel på dem, de var väl bra, men jag vill ha min postrock så som bara skotska fyllskallar och tjuriga kanadensare kan leverera den. Jag drog hem så fort de gått av scenen.
--
Och sedan jag började skriva på detta har jag varit duktig. Hämtat kläderna ur maskinen, tagit en promenad och klättrat i Jakobs Stege. Nu spelar jag Arab Straps ”Screaming In The Trees” från ”The Red Thread”, och jag funderar på vart min röda tråd ska leda mig imorgon.