The Tough Alliance.

Lördag 19 maj - 07

”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss. Det var dags att gå.
--
Jag var vid det här laget ganska tankad, och inte alls på humör för hemgång. Vi gick förbi Indigo, och jag var bara tvungen att springa in, om så bara för att ta reda på vad stället hette (jag hade vid tillfället glömt bort det, och det finns ju ingen skylt som talar om det på utsidan). Där inne stod både Anders Wendin och Henric De La Cour, men ingen jag kände, och mitt sällskap ville gå, så vi drog innan jag hunnit köpa någon öl. Kanske lika bra. Istället gick vi till Medborgarplatsen och åt falafel innan vi for iväg åt olika håll.
--
Jag vaknade i panik på torsdagsmorgonen. Trodde för ett ögonblick att jag skulle iväg till jobbet och hade försovit mig, men insåg snart att jag var ledig. Då tog ångesten över, för jag trodde det var söndag och helgen snart skulle vara slut. Då insåg jag att det bara var torsdag och jag hade långhelg. En behaglig känsla. Nästa problem var baksmällan. En huvudvärkstablett, lite kaffe och två baguetter tog udden av den, och kvar var bara tröttheten. Låg kvar till sängs en lång stund, läste en del, tog det lugnt. Tillbringade i princip hela dagen på det sättet. Somnade om någon gång på eftermiddagen, och vaknade strax före sex. Det var dags att göra sig i ordning. Andreas var ju fortfarande i stan, och vi skulle ses även denna afton.
Jag tog tuben till Medborgarplatsen, där jag slöt upp med nämnda Andreas, Moa och hennes kompis Ylva. Det var lite lustigt med denne Ylva. Jag förstod nästan direkt att vi skulle ha gemensamma bekanta och att de skulle finnas någonstans i min gamla klasskamrat Anna W:s närhet. Så var det också. Hon hade vänner i ÖFA Kollektivet som satte upp pjäsen ”Var God Tag Plats” som jag var och kikade på för någon månad sedan. Tydligen var Moa också bekant med min gamla skolkamrat Linn, som jag också träffade nyligen. Världen är sannerligen inte stor.
Vi var hungriga, så vi gick till Bondegatan för att äta pizza. Slog oss ner på en kylig uteservering, åt och snackade. Mycket trevligt. Efter en stund bröt vi upp, Ylva skulle se ”Spider-man 3” och vi andra gick till Carmen. Vi mötte upp Anna på vägen, gick in, drack några öl och gick ut igen.
Målet för kvällen var Berns, där Kitsuné hade någon klubb och Fox & Wolf skulle spela. Har aldrig hört dem överhuvudtaget, men följde förstås med ändå.
Vi fick en behaglig överraskning när vi kom dit; stället var så gott som folktomt och det kostade ingenting i inträde. Vi slog oss ner på en vinröd divan och beställde öl och vatten. Berns är ju, förstås, ett betydligt flådigare ställe än de jag brukar vistas på, men ikväll var det riktigt trevligt, och jag kunde uppskatta det. Det satt stora teveskärmar på väggarna, och det visades en kortfilm, ur olika vinklar på varje skärm, som handlade om någon stilig koreans halvmiserabla utekväll. Det var väldigt lugnt därinne, och Moa som var trött kunde sträcka ut sig på divanen och sova en stund. Inte ofta man kan sova ute på lokal utan att bli utkastad, men här gick det alldeles utmärkt. När Moa vaknade var hon tyvärr inte upplagd för något fortsatt festande, så hon drog sig hemåt. Synd. Vi tre som var kvar gjorde dock det bästa av situationen, dansade lite; a little self conscious tills också jag kände mig trött och for hem.
På vägen från Berns till T-centralen lyssnade jag på Fennesz ”Venice”. Det är varken första eller sista gången jag går den vägen med Fennesz i lurarna. Allt blir lite vackrare så, lite mer ”Lost In Translation”, lite mer ”Chung-King Express” – tomhet, ödslighet, neon och taxibilar.