Angående det här med värdighet.

Tisdag 1 maj - 07

Ett av mina återkommande problem med utekvällar, med sociala sammankomster, med relationer, ja, med det mesta egentligen, är något som jag först på senare tid har lyckats sätta fingret på. Värdighet. Jag vill känna värdighet, och när jag inte kan känna att jag har värdighet, då blir det inte heller en lyckad utekväll.
Det största problemet med detta är att definitionen av vad som är värdigt inte är konstant. Det är något som växlar från dag till dag, helt och hållet beroende på dagsformen. Flådighet och flärd är dock exempel på sådant som väldigt sällan (läs: aldrig) känns värdigt.
Att gå på releasefester för skivor som inte intresserar en och känna sig som en malplacerad, för gammal statist i kalkonfilmen ”Tjenare Kungen” är ovärdigt, särskilt om man närvarar enbart i förhoppning att springa på någon som fångat ens intresse, och personen i fråga inte dyker upp. Att stå och trängas nedanför scenen medan två värdelösa tatuerade DJ:s spelar samma låt (något med Alice In Videoland) flera gånger om, det är inte heller värdigt, att överhuvudtaget utsätta sig för obehag för andra personers skull, att stanna kvar långt efter att sugen både tappats, rullat ut på golvet och trampats ner av dansande fötter, bara för att man inte vill vara någon party pooper, det är ovärdigt. Det är raka motsatsen till livskvalitet. Det är lika illa som att sitta i ett hörn på Statt i Karlskoga och undra varför alla är så jävla glada. Inte igen, aldrig.

Igår var mitt sällskap – Olof och Johanna – tack och lov så hänsynsfulla att de accepterade min ovilja att stanna på Södra Bar, och följde med mig ut i 2007 års sista aprilnatt. Det snöade försiktigt, små lätta flingor som virvlade runt mer än de föll ner, och som upplöstes innan de nådde marken. Vid ett vägarbete i Götgatsbacken brann det, och det tog en stund innan jag fattade att det inte var en majbrasa. Vi skyndade på stegen för att slippa förintas vid en eventuell explosion, och mötte poliser som kom springande från Södermalmstorg. Jag var på uselt humör, och svarade med ett fräsande på de återkommande frågorna om hur ”läget” var och när de undrade vad som varit fel med Södra Bar svarade jag bara att det varit ovärdigt. Jag tror inte riktigt de fattade vad jag menade.
När KGB kom på tal valde jag ändå att hänga på. Hade läst om stället tidigare under dagen, och då tänkt att det verkade lovande. Vi tog tunnelbanan till Hötorget, besteg en stillastående rulltrappa och ställde oss i kö. Ganska tidigt såg vi att det skulle komma att bli problem. Åldersgränsen var 20 år, min syster är 18 och vakten stenhård. Vi stod ändå kvar. Hade vi kommit såhär långt kunde vi lika gärna chansa. Fanns inte så mycket att förlora.
Plötsligt gick allt i ultrarapid. En utsmugglad ölflaska började glida ur någons hand. En seriefigur passerade oss på höger sida. Det var snart vår tur i kön. Vakten tittade på oss. Tysken och tjejen bakom oss i kön spexade. En utsmugglad ölflaska lämnade någons grepp och föll mot marken på exakt samma sätt som snöflingor inte föll. Den slog i marken, öl och glas sprutade ut över trottoaren.
”Men vad fan!” stönade vakten. Han stövlade iväg mot olycksplatsen, och i samma ögonblick, medan hans blick var vänd åt andra hållet, rusade min syster snabbt som en vessla före i kön och in på KGB. Jag och Olof stirrade på varandra, förbluffade och – nu talar jag eventuellt bara för mig själv – imponerade. Förmodligen räddade Johanna i det ögonblicket kvällen, för hade vi inte kommit in där vet ej fan var vi hade tagit vägen, och KGB var ett värdigt ställe, helt klart. Mysigt, sunkigt, ölstinkande, och när vi klev nerför trappan till dansgolvet möttes vi av New Orders ”World In Motion” och ett blandat klientel bestående av såväl stylade indiemänniskor som statister från någon pubscen i ”Morden i Midsomer”. Mycket charmigt. Jag beställde en flasköl, och kände plötsligt att livet inte var så dumt ändå. En fotomodellsliknande tjej skålade åt mitt håll, och jag skålade tillbaka utan att ens bry mig om att kontrollera om skålen eventuellt var riktad mot människorna bakom mig. Snart fann jag mig på dansgolvet med Smiths, Pulp och annat kul i öronen. Ölen avlöste varandra, mest för att det var väldigt behagligt att dansa med en kall flaska i högerhanden. Efter ett tag gick musten ur mig lite, och då gick jag mest runt mellan de olika våningarna på stället och återvände bara till dansgolvet när något riktigt bra (läs: Ride) började spelas.
Vi stack strax före stängning. Kan nog tänkas bli KGB fler gånger kanske.